"You said I wouldn't get too far on a tank of gas and an empty heart"

Har tänkt en del på det här med att göra "avbön" på senaste tiden. Cissi Wallin skrev ju som bekant en Expressen-krönika där hon tog avstånd från alla sina tidigare drev och deplattformeringar mot andra samt lade skulden på sin publik av unga feministiska följare som "krävde det". 

Men en annan förklaring till helomvändningen skulle kunna vara att Cissi Wallin kommit till insikt efter att ha drabbats av samma cancel culture hon själv bedrivit. Hon har visserligen haft arga kritiker under många år men senaste året har kritiken främst kommit inifrån den feministiska rörelsen. Hennes okunniga inlägg om transpersoner har lett till hård kritik och rättmätig sådan, men själv har hon av sina inlägg att döma upplevt att hon drabbats av ett oförsonligt drev. Hence, plötslig helomvändning bort från tidigare drevmentalitet och "häx-pepp".

Att förstå varför något är fel först när det drabbar en själv är inte särskilt konstigt. Problemet är om man först går runt och skammar de som inte håller med en och stämplar dem som "daddy's girls" utan att en enda gång ställt sig frågan skulle jag tycka det här även om det drabbade mig eller min familj?

Det behöver inte vara de politiska ställningstaganden i sig som är problemet, utan sättet man formulerar dem på. En sådan problematisk formulering är till exempel att alltid tro på kvinnor för att de är kvinnor. 

Det är ju som vi alla vet ytterst ovanligt att en kvinna väljer att anmäla en våldtäkt på osanna grunder. Men formuleringen att "man ska alltid tro på kvinnans berättelse" är dålig, då den kan tolkas som att blint tro på varje kvinna i varje enskilt rättsfall. Men blind lojalitet är något man känner mot de man älskar, inte mot en ideologi eller nån idé om systerskap. 

Ett bättre sätt att formulera sig på än att "man ska alltid tro på en kvinnas ord" skulle kunna vara så här: "Vi måste visa solidaritet med de som anmäler våldtäkt eftersom vi lever i ett patriarkalt samhälle där kvinnor som anmäler män - i alla fall män som ingår i majoritetssamhället - blir misstänkliggjorda, skambelagda och skuldbelagda. Män som anmäler våldtäkt bestraffas också av patriarkatet genom att bli hånade och stämplade som omanliga. Vi behöver därför visar solidaritet genom att krossa patriarkala myter om hur en "riktig våldtäktsman" ser ut och hur ett "riktigt våldtäktsoffer" beter sig samt genom att aldrig avfärda någons berättelse enbart på grund av dessa myter."

Titta bara på några av de stora våldtäktsfallen som media rapporterat om, från Assange till Bjästa. Där duggade de patriarkala myterna tätt och förstörde livet för de kvinnor som anmälde och feminismen behövdes mer än någonsin. Att i det läget stå och ropa att man måste tro på kvinnor "för att de är kvinnor" gör absolut ingen skillnad. Vår solidaritet behöver vara mer välformulerad än så.

När man tagit sig tid att formulera sina politiska ställningstagande, så blir det också mindre risk att man tvingas kasta sina feministiska slagord över bord.

 

 

"Never love a wild thing, Mr. Bell."

En sak jag funderat på efter Cissi Wallins senaste Expressen-krönika om hur hon "drogs med" i en feministisk drevmentalitet skapad av en rasande publik och hur det är därför hon under flera år hängt ut och drevat mot enskilda personer i feminismens namn, är detta: Vems ansvar är det att denna feministiska drevmentalitet alls byggdes upp?

Även en annan influencer, Elaine Eksvärd, har också nyligen i P1:s Söndagsintervjun gjort avbön på sitt tidigare sätt att måla ut svartvita bilder och delta i drev, men i den intervju erbjuds förklaringar till varför. Det finns inga sådana förklaringar i Cissi Wallins beskrivning av detsamma. Den enda förklaring som hon ger är att "efter flera år med välbesökta sociala medier kan jag krasst konstatera att publiken, absolut mest andra och unga kvinnor, kräver raseri. Man kräver en kultur, frontad av några slags totalt onyanserade ledargestalter, där det ständigt letas efter nya saker och människor att peka ut som fel, farliga och fullvärdiga förtryckare. Jag föll för den pressen, och jag lät mig dras med i en mentalitet som på intet sätt representerar den jag vill vara."

Själv skulle jag dock, efter att noga ha följt den feministiska debatten på sociala medier under flera år, inte säga att dessa så kallade ledargestalter blev pressade av sin publik att starta blodtörstiga drev, så mycket som de själva byggde upp och framför allt motiverade sin publik. Den publik som inte höll med Wallin et al om deras drevmentalitet, lämnade. Eller kastades ut, stämplade som patriarchy pleasers och dåliga feminister.

Jag är inte ute efter skuldbeläggning, men om vi som feministisk rörelse ska följa Cissi Wallins råd att sluta med så kallade moralpanik-drev så kanske hon och vi behöver fundera på hur vi som rörelse hamnade där från början.

Frågan vi behöver ställa är vad som händer när vi låter personer med maktposition och redan starka röster tysta de med mycket mindre makt genom att hota att hänga ut dem som "daddys's girls" för sina tiotusentals följare. Här tror jag det finns nåt för oss att fundera över.

Jag håller inte med Cissi Wallin om att lösningen på feministisk moralpanik och drevmentalitet är att kvinnor slutar göra sig till "värnlösa våp" och "slutar läsa in utsatthet och kvinnohat i alla livets alla situationer". Jag tror det istället är intressantare att granska vårt förhållningssätt till personkult och ledargestalter som förväxlar feministiska samhällsanalyser med krig mot enskilda och systerskap med lojalitet.

"Get me out of my mind, and get you out of those clothes"

 

Denna vecka för 30 år sedan hade filmen Thelma & Louise biopremiär. Som den Gen X-are jag är tänker jag att ingen behöver få filmen beskriven för sig eftersom alla vet vad den handlar om. Men sen kommer jag ihåg att det kommit, typ, 4 "generationer" till efter och att när de börjar prata om sina ikoniska filmer ser jag mest ut som ett frågetecken. Så.

Thelma & Louise är en så kallad "buddy-road-movie" som kom ut 1991. Fast istället för att handla om två män som begår brott och jagas av polisen handlar den om två kvinnor som begår brott och jagas av polisen. För 30 år sedan räckte det för att göra den unik och ge den en feministisk ikonstatus. Idag är förstås allt annorlunda för kvinnor på film, om man med annorlunda menar detsamma.

Det finns massa saker att diskutera angående att Thelma & Louise fyller tre decennier. Varför tyckte t.ex vissa av den tidens recensenter att kvinnliga karaktärer på film som gör exakt samma sak som manliga karaktärer på film plötsligt var "militant feminism" och "male bashing"? (Och varför låter dagens antifeminister exakt som de gjorde för 30 år sedan?) Varför gör manuset en poäng av att Louise INTE skjuter Harlan under våldtäkten, då biopubliken kunde känt att hon inte hade ett val, utan efteråt när han inte längre är ett fysiskt hot? Och kan vi prata lite om the female gaze och Brad Pitt?

Men jag fastnade istället för det här: Thelma & Louise lyftes fram som en feministisk landmark och bevis att Hollywood var redo att ge kvinnor möjlighet till roller på samma vilkor som män. När jag idag satte mig och läste rapporten från Center for the Study of Women in Television and Film (San Diego State University) som under 20 år kartlagt kvinnor i de 100 största amerikanska filmerna årligen, fick jag dessa siffror för 2020:

Av alla huvudroller under 2020 var 29 procent kvinnor. Av ALLA filmroller med en replik under 2020 var 36 procent kvinnor (varav 71% var vita kvinnor).

52 procent av de manliga karaktärerna var äldre än 40 år. Bara 32 procent av de kvinnliga karaktärerna var över 40 år.

73 procent av män på film hade jobb. 57 procent av de kvinnliga karaktärerna hade jobb.

Så såg det alltså ut under 2020. Eller som man också kan beskriva det: Välkommen till 50-talet!

"I only want sympathy in the form of you crawling into bed with me"

Jag har gjort en lista. Jag kallar den 5 budskap i The Handmaid's Tale som gör den problematisk att använda i dina revolutionsromantiska memes.

1. Att vilja skapa en bättre värld är inte detsamma som att vilja skapa en värld som är bättre för alla. "En bättre värld" betyder nästan alltid "bättre för vissa."
    
2. Politiska rörelser med någon sorts utopi som uttalat mål får aldrig, aldrig tro att målet någonsin helgar medlen. Alla fundamentalister har varit utopister.
    
3. Våld eller hot om våld är en patriarkal maktmetod. Ja, våld och hot om våld kan säkert vara effektivt för att slå ned TPTB, men detta faktum förvandlar inte dina krigsslogans till feminism. Patriarkala maktmetoder bygger patriarkala samhällen där den enda makt kvinnor (som grupp) har är den som män tillåter dem.
    
4. Om man vill diskutera förbud och lagstiftning på områden som rör reproduktion, sexualitet och människors rätt att bestämma över sin egen kropp så måste man veta vad man gör. Det duger inte att bara dundra in och ropa om revolution utan att veta vad man håller på med. Ta dig tid att ta reda på det. Skillnaden mellan ordet befriare och ordet förtryckare är så litet att det knappt går att se ens med teleskop på väldigt stjärnklara nätter, men om skillnaden går att hitta så är det i hur man använder lagstiftningens erkänt trubbiga verktyg på just dessa tre områden.
    
5. Frihet är ett knepigt begrepp. Handmaid's tale beskriver två olika sorters frihet - frihet till och frihet från. Gilead genomsyras givetvis av frihet från. Men det är ändå med ordet frihet som man rättfärdigar förtrycket av kvinnor. Kvinnorna uppmanas att känna tacksamhet över den ”frihet” som regimen gett dem från objektifiering, pornografi, överfallsvåldtäkter och skönhetstidningar. Så låt oss först bli överens om vad vi menar med frihet och hur mycket det skiljer sig från Gileads definition av detsamma, sen kan vi göra memes om det.
   

 

"Think about someone elses hand clumsily on your belt in the dark. Think it will be okay."

Jag började blogga 2001, innan tornen i world trade center föll och innan Sagan om Ringen hade biopremiär. Jag har följt bloggfenomenet från 2001, genom dess Sverige-genombrott 2005 och fram till när jag själv blev "upptäckt" 2012 följt av den långa bloggpausen jag hade mellan 2012-2019 då jag istället skrev för Genusfolket och Politism och Dagens ETC och Frihet och Bang och Arbetet och de andra tidningar som ville ha mig (för jag har aldrig kunnat söka ett skriv-uppdrag i mitt liv, det kan man inte när man hatar allt man själv skriver). 

Sen kom 2020 och jag hamnade i en orimlig situation och blev utbränd och sjukskriven från mitt vanliga dag-jobb och självklart drog det även med sig mitt älskade skrivande i fallet. För andra kan deras fritidsintresse vara en räddning när de blir utbrända. För mig, vars enda hobby någonsin har varit att skriva, innebar min sjukskrivning istället att jag tvingades lägga ned allt det jag spenderat de senaste åren med att bygga upp. 

För det går inte att ha redaktörer eller deadlines eller ens att öppna en dator när man är utbränd. Men nu är det 2021 och är jag tillbaka på heltid på jobbet igen och tillbaka till att spendera fritiden med att skriva ned det jag tänker, nu åter i blogg-form. Precis som jag gjorde 2001. Som om de senaste 20 åren aldrig ens hänt.

Det går förstås inte att spendera livet med att försöka se mönster i tillvaron, utan att se ironin i detta.

Men något har ändrats under 20 år för jag är inte lika intresserad av att höra min egen röst längre. Jag brukade skriva nästan varje dag, ropa in i cyberrymden om allt jag tyckte och tänkte. Idag vill jag följa debatten mer än jag vill delta i den. 

Det är i och för sig en regel att följa för alla skribenter - man ska alltid läsa mer än vad man skriver. Men man ska också vilja delta, annars kanske det är dags att packa ihop och ägna resten av tiden med att faktiskt läsa de klassiker som alla "aspirerande skribenter" i min generation har i bokhyllan men inte läst än - The Catcher in the Rye och American Psycho och The Secret History och Gone Girl och Breakfast at Tiffany's och naturligtvis allt av Chuck Palahniuk och Neil Gaiman.

Det enda jobbiga med att minska ned på sitt fritidsintresse är att man inte längre kan distrahera sig själv från det faktum att man är 44 år och allt det vi trodde vi skulle göra en dag när vi hade tid över nog aldrig kommer hända, som att flytta till London och jobba i retail medan en av oss försöker bli författare och den andra musiker eller att åka på roadtrip till den amerikanska södern och få motorstopp någonstans på vischan och knacka på hos några well-meaning freaks som vill ge oss en säng och hålla oss som gisslan medan de lär oss allt om jesus.

 

"Joke me something awful just like kisses on the necks of best friends"

 

Varför är just transpersoners rättigheter en så ständigt och hett omdebatterad fråga inom feminismen? Nu är det en ny omgång och denna gång tror jag det beror på att Kajsa Ekis Ekman gett ut en bok och gjort en intervju i ETC där hon bland annat uttryckt att transkvinnor inte är kvinnor, i alla fall inte så länge hon inte skurit av sig kroppsdelar och fortfarande har ”en hårig snopp hängandes och slängandes.” 

Man skulle kunna tycka att transpersoners rättigheter är ett konstigt fokus för dagens feminister att ständigt bråka om. Men debatten sätter fingret på just den ömma punkt där feminismen inte på riktigt tvingas diskutera vad vi faktiskt menar med kön, könsidentitet, könsförtryck och kvinnokamp. Det är intellektuellt utmanande och utvecklanden på samma gång.

I teorin, alltså. I den verkliga världen där vi alla lever våra liv så gott vi kan och försöker vara anständiga människor finns det såklart inte något vettigt att bråka om – alla feministiska strömningar oavsett vad de kallas utgår från den grundläggande idén om alla människors lika värde och det är vårt jävla jobb att se till att det inkluderar transpersoner. Det är också vårt jävla jobb att respektera vad andra människor uppger att de har för kön, gör med sin egen kropp och hur de väljer att leva sina liv.

Men intellektuellt och teoretiskt är alltså debatten om transpersoners rättigheter intressant för feminismen. För vad menar vi när vi pratar om könsförtryck och kvinnokamp och könsroller och rätten att bestämma över sin egen kropp?

För att förstå vilka stridslinjerna är i den idag pågående debatten om kön så behöver man förstå den olika syn som finns på följande tre begrepp:

1. Cis

Begreppet ”cis” innebär att det kön du identifierar dig som också är det kön du tilldelades vid födseln. Det används ofta som prefix, dvs du som identifierar dig med ditt tilldelade kön är cis-kvinna eller cis-man och du som inte identifierar dig med ditt tilldelade kön är transkvinna eller transman. Begreppet används i princip bara när man av någon anledning behöver skilja på dessa olika erfarenheter.

Men för vissa feminister anses cis vara ett nedvärderande ord för kvinnor och ett sätt att osynliggöra kvinnoförtryck. De anser att när man beskriver kvinnor som inte är trans som cis-kvinnor så utmålar man kvinnor som utövare av förtryck (mot transpersoner) istället för offer för mäns förtryck.

För andra är det däremot viktigt att ha ord för att beskriva hur förtrycket av cis-kvinnor och trans-kvinnor skiljer sig åt, precis som det är viktigt att ha ord för att beskriva hur förtrycket av vita kvinnor och svarta kvinnor eller bruna kvinnor skiljer sig åt sinsemellan. Det handlar inte om att osynliggöra kvinnors kamp, utan om att vilja beskriva maktrelationer utifrån hur verkligheten faktiskt ser ut istället för utifrån vad som känns bäst för vita ciskönade kvinnor.

2. Bathroom panic

"Bathroom panic" kallas fenomenet att i debatter om transpersoners och hbtq-personers rättigheter påstå att dessa rättigheter kommer leda till att offentliga toaletter och omklädningsrum invaderas "perversa" typer som väntar på chansen att attackera oss vanliga, hederliga kvinnor och män. 

Som konservativt skrämselargument har det använts under decennier för att utmåla minoriteters kamp för likabehandling och rättigheter som ett hot. Det har använts i svartas kamp mot rassegregation, mot homosexuella, i kampen för amerikanska kvinnors rättigheter och ERA, och nu i debatten om trans-kvinnor.

Senast november 2015 bekämpades ett lagförslag i Texas som om det gått igenom skulle ha förbjudit diskriminering på grund av etnicitet, ålder, funktionsvariation och 11 andra kategorier, efter en smutsig motkampanj som gick ut på skrämselpropaganda om att förslaget skulle innebära att män "utklädda till kvinnor" skulle ta över damtoaletter.

Men att konservativa amerikaner använder bathroom panic som argument kanske inte är så konstigt, frågan är väl varför feminister har samma argument som dessa grupper? Det finns till och med feminister som drar "bathroom panic" ännu längre, och som skiljer mellan transkvinnor som opererat sig och transkvinnor som inte har gjort det. 

Man kan alltså höra feminister argumentera för att transkvinnor måste skära av sig kroppsdelar för att sin könsidentitet godkänd av samma feminister. I alla fall för att få tillgång till den offentliga sfären på samma villkor som andra kvinnor. "Inte med snoppen hängandes och slängandes" som Ekis Ekman uttryckte det i intervjun ovan.

Det är en rätt förbluffande inställning. För även om man ser faror med att kvinnor ska dela offentliga toaletter med personer som har en penis så måste man väl ändå känna att man står på rätt svajig feministisk grund när man börjar ta sig friheten att bestämma över andras kroppar? Rätten att bestämma över sin egen kropp räknas väl fortfarande som central inom feminismen?

3. Enad kvinnokamp

Idén om en enad kvinnokamp är kanske en otippad stridslinje inom feminismen. För vilken feminist vill inte ha en enad kvinnokamp? 

Men historien visar att krav på att alla kvinnor ska enas i en homogen, enhällig, rättrogen kvinnokamp riskerar att skapa en feminism där vita, västerländska, heterosexuella, cis-könade medelklasskvinnors röster och frågor står i centrum - samtidigt som de uppmanar alla andra kvinnor att sluta "splittra" feminismen genom att inkludera frågor om rasism, homofobi, transfobi, kolonialism, osv i kvinnokampen. 

I uppmaningar till enad kvinnokamp ligger alltså en dold risk för att istället förvandla feminismen till en plattform för de kvinnor som redan får sina röster mest hörda och hyssja ned de kvinnor vars perspektiv sällan får höras. Vilket väl borde gå emot feminismens hela raison d'etre? 

Jag kan förstå oron över att en mindre enad kvinnokamp också kan vara en försvagad kvinnokamp. Men en feminism som vill stå på barrikaderna och ropa om kamp men inte vill analysera hur maktförhållanden inom den egna gruppen faktiskt ser ut, kommer heller aldrig kunna skapa någon verklig förändring. Här tycker jag feminismen helt enkelt behöver vara lite mer pragmatisk. För verklig förändring måste väl ändå vara målet.

"Eyes on him all alone, on the edge of seventeen"

I England har man efter ett uppmärksammat mord på en ung kvinna haft en diskussion om kvinnors rätt att vistas i det offentliga rummet. Om hur kvinnors liv påverkas av det ständiga ansvaret som de tar för att skydda sig från manligt våld. 

I Sverige har ett uppmärksammat fall av våldtäktsanklagelse mot en känd jurist också väckt en diskussion om kvinnors ansvar.

”Naturligtvis anses den misogyn som undrar huruvida kvinnan har nåt eget ansvar för att hon ’däckade’ hemma hos mannen på julafton” skrev Åsa Lindeborg i en krönika, som ihop med uttalanden från bland annat den anklagades försvarare och andra har fått många att diskutera vad detta ansvar skulle bestå av.

För självklart har vuxna kvinnor eget ansvar för vad de gör. Det tycker jag, det tycker alla vettiga människor. Om man dricker sig full och däckar på någons soffa har man till exempel eget ansvar för att man vaknar upp bakfull nästa dag. Det man inte har ansvar för är vad någon annan gör medan man är medvetslös.

Efter senaste mordet fick engelska kvinnor uppmaningar om att ”undvika risker” när de går ut. Så är det alltid. Det verkar inte finnas några andra verktyg för samhället att förhindra mäns våld, inga de berättar om i samband med dessa medierapporteringar i alla fall. Nu är det ju dock så att de flesta kvinnor redan känner till de försiktighetsåtgärder som samhället uppmanar dem att ta. Och ändå fortsätter våldet. 

Det är nästan så man skulle kunna tro att samhällets enda verktyg för att förhindra att kvinnor utsätts för sexuellt våld i den offentliga miljön inte ens fungerar.

Är det fel att uppmana kvinnor att skydda sig, undrar många. Kvinnor vittnar ju om hur otrygga de känner sig. Är det fel att uppmärksamma kvinnor på risker och uppmana dem att undvika dem?

Nej det är det inte. Så länge vi inte glömmer ens för en enda sekund hur oerhört inskränkande dessa uppmaningar är. Samt att de lägger ansvaret för att förhindra det samhällsproblem som mäns sexuella våld är på varje enskild kvinna.

Varför genade du genom den oupplysta parken? Varför tog du inte en taxi hem från krogen? Varför följde du med på den där efterfesten? Varför somnade du på den där soffan, på den där festen, i det där rummet där du inte personligen kände alla människor som var där? Vad trodde du skulle hända?

Så låter det när vi låter de utsatta axla ansvaret för vad förövare gör. Det svarar inte heller på frågan hur vi som samhälle tänker förebygger och förhindrar sexuellt våld.

För hur kan kvinnor ta ansvar att undvika risker, när allt är en risk?

Och det är verkligen en fråga samhället behöver kunna svara på. Fortsätt gärna uppmana kvinnor att skydda sig, men svara också på frågan vilka andra verktyg samhället har för att förhindra sexuellt våld.

Förresten, svaret på den frågan är inte ”kvinnor måste skydda sig så de inte blir våldtagna på samma sätt som man måste låsa sin cykel så den inte blir stulen. Det är bara så världen är.”

För kvinnor är inte cyklar. Våra kroppar är inte ägodelar som behöver skyddas från att bli ”stulna.” Vi kan inte låsa våra kroppar på det sätt man låser en bil när man lämnar den på parkeringsplatsen. Vi befinner oss i den här världen precis som ni män gör, och samhället måste hitta ett bättre svar på det faktum att vi inte tillåts göra det på samma villkor. Ett svar som inte tror att vårt minskade livsutrymme är jämförbart med att ni tvingas låsa ytterdörren när ni går hemifrån.

Ni som tycker att vi pratar för lite om "kvinnors eget ansvar." Hittills har vi ju bara pratat om kvinnors eget ansvar, och ingenting har någonsin förändrats. Så kanske dags att fundera på om det verkligen är kvinnornas ansvarstagande och kunskap om vad de ska göra för att "undvika risker" det är fel på, och inte konversationen.

"I'm not a psychopath, I'm a high-functioning sociopath. Do your research."

Tre spretiga tankar postade på kvinnodagen och sparade här för att en dag utveckla (haha).

1. Ekonomisk makt är ekonomisk makt. 

Kom ihåg det när någon påstår att kvinnors motsvarighet till mäns ekonomisk makt är "relationsmakt" eller "sexuell makt".

Kvinnors motsvarighet till mäns ekonomiska makt är ekonomisk makt.

2. Drev- och uthängningskultur drabbar kvinnor.

Under åren har det varit många debatter om mediadrev och om näthat och hur dessa företeelser slår hårdt mot kvinnor. Debatter runt uthängningar, namnpubliceringar och förtal är viktiga och de innehåller många aspekter. En sådan är att större acceptans för uthängningar som metod är ett kortsiktigt sätt att slå tillbaka och ett långsiktigt sätt att bygga en framtida nätkultur där det blir svårare för kvinnor att befinna sig på nätet på samma villkor som män, än det är idag.

3. The Handmaid´s Tale är inte en referens för revolutionsromantiska memes.

Det har blivit inne hos feminister från sinsemellan rätt skilda strömningar att använda The Handmaid´s Tale som en referenspunkt i alla debatter från porrdebatten till hårdare-straff-för-våldtäktsmän-debatten. Men var lite varsam om du tänkt gå all in på att göra Gilead-memes för din sak. För vad är det boken faktiskt säger?

Margret Atwood varnar i sin bok för fundamentalism. Hennes fokus är mot den religiösa högern, som genomfört en revolution i USA och infört ett så kallat "bättre samhälle." Men det är inget i Atwoods berättelse som säger att förtryck och fundamentalism skulle vara mindre farligt om det utövades i något annat än religionens namn. Boken är en varning om att inte anamma fundamentalismens metoder för att införa ett "bättre samhälle".

I Atwoods bok institutionaliserar Gilead kvinnoförtryck med hjälp av retorik om "systerskap" och att "skydda kvinnor" från pornografi och våldtäkt. The Handmaid’s Tale innehåller även två parallella skildringar av bokbål: Ett som den kvinnoförtryckande regimen anordnar. Och ett som en grupp feminister anordnar för att bränna pornografi.

"You want a piece of me?"

När jag ser dokumentären Framing Britney Spears är det som att slungas två decennier bakåt i tiden - och påminnas om hur världen såg på kvinnor under den tidsperiod som jag försökte lära mig vad det innebär att vara vuxen.

Det var tidigt 00-tal. Det var en tidsperiod utan förståelse för kontext. Så fort en kvinna uppnådde framgång beskrevs det genast som”girl power” och tydligt tecken på att vi levde i ”postpatriarkatet.” Medan alla kvinnor som slog hårt i glastaken på grund av att de inte behandlades på samma villkor som män, inte räknades som tecken på något alls.

Vi som var feminister på den här tiden pratade mycket om varför Britney och alla kvinnliga popstjärnor var tvungna att ta av sig kläderna för att signalera att de var ”frigjorda”. Att det snarare var vad Lad Culture och patriarkatet krävde av kvinnor för att sätta dem på sina tidningsomslag än någon riktig frigjordhet. Och hur manliga popstjärnor aldrig avkrävdes detsamma.

Det var förstås en relevant feministisk diskussion, men när man ser dokumentären är det inte vad man främst tänker på. Det som man tänker på är istället hur väl den visar upp den ogenerade slut-shaming som Britney utsattes för. Ogenerad i den mening att den var fullständigt uttalad.

Dokumentären visar hur slut-shamingen tog fart i samma sekund Britney slutade vara gubbsjuka mediamäns fantasi av den sexiga men (bokstavligt) oskuldsfulla flickan som var helt ofarlig för samma män. Det var samma form av slut-shaming som drabbade Monica Lewinsky ungefär samma tid. Kvinnors sexualitet sågs som så farlig att till och med när de var i en relation med USAs president ansågs han vara offret i relationen medan de själva målades ut som maktgalna manslukerskor.

Idag kan jag önska att jag lagt mer tid på medias behandling av en ung tjej bara för att hon visade att hon är en sexuell varelse, d v s det som inte alla manliga popstjärnor alltid gjort. Kanske var det omöjligt för mig som just genomlevt New Lad-kulturen att se systerlig kamp och frigjordhet hos någon som inte direkt gjorde det enklare för mig att slippa objektifieras. Jag kan förlåta mig själv för det. Men jag är glad att så många unga feminister reagerar annorlunda idag.

"I remember when I lost my mind, there was something so pleasant about that place. Even your emotions have an echo, in so much space"

Häromdagen twittrade Anne Ramberg, f.d generalsekreterare i advokatsamfundet, följande. ”Intervjun i @carinbergfeldt med den förorättade damen som upplåtit sin bostad och säng åt Assange är rätt plågsam. Den som inte läst förundersökningen bör göra det. Att nu skriva bok och göra karriär på vad som beskrivs som övergrepp framstår som tveksamt.”

Ramberg syftar på boken I Skuggan av Assange där Anna Ardin skriver om det hatdrev och den hotbild hon levt med sedan hennes namn och de anklagelser mot Julian Assange hon och en annan kvinna gjorde 2010 läckte ut till media. För oss som var med när Assange-fallet svepte över världens känns Rambergs tweet som att slungas tio år bakåt i tiden.

Även då kastades samma insinuationen fram om att en kvinna som frivilligt går hem med och har sex med en person på något magiskt sätt inte kan råka ut för ett övergrepp. Samma idéer om att en kvinna som berättar om övergrepp gör det för att tjäna pengar/bli känd (trots att de enda som bevisligen "gjort sig en karriär" på Assange-fallet är de antifeministiska bloggare, tyckare och debattörer som agerade pöbeldomstolar och upplät sitt kommentarsfält till lynchmobbar enbart för att driva klicks till sina egna sidor). Då som nu.

Tio år och en Metoo-rörelse senare har ingenting hänt? Har inget förändrats på den spelplan vi kallar det offentliga samtalet på tio år?

Angående Metoo-rörelsens effekter är Anna Ardin själv inne på flera kloka tankar. I en av sina intervjuer beskriver hon hur Metoo-rörelsen "stannade av och blev främst ett drev mot utpekade kändisar. Istället för en bred rörelse som förändrade spelreglerna blev några enskilda spelare jagade" (SvD 22 januari).

Hur många kändismän som än blivit "cancellade" är det knappast till någon nytta om inte det offentliga samtalet - spelplanen - förändras. Dessutom måste det idag vara rätt få som inte förstår att en feminism som skapar acceptans för drev-domstolar i sociala medier, i längden gör mer skada mot kvinnor som grupp än det skadar några enskilda män. 

De senaste årens utbredning av cancelkultur, namnpubliceringar av icke-dömda, moraldomstolar och sociala medier-drev kommer i förlängningen enbart leda till att fler kvinnor tvekar att anmäla. Så låt i alla fall oss feminister inte bidra till det.

En feminism som använder sig av sociala medier-drev mot icke-dömda - även om dessa drev har ett "gott" syfte som att ge upprättelse åt någon man anser vara offer - leker med elden. Drev och näthat drabbar som bekant ofta kvinnor hårdare än män. Ju större acceptans samhället utvecklar för sådant, ju svårare kommer det också bli för kvinnor att befinna sig på nätet.

En annan sak som tweeten från f.d generalsekreteraren i Sveriges advokatsamfund får mig att tänka på är vad lite den har att göra med lagstiftningen. 

Att Ramberg tycker det är relevant att påpeka vem Ardin bjudit eller inte bjudit hem till sin bostad grundar sig inte i vad lagen säger om vem man får eller inte får bjuda hem. Det har faktiskt ingenting alls med lagen att göra. Vad det grundar sig i är patriarkala myter om hur ett "riktigt" offer för övergrepp ska bete sig - före, under och efter - för att inte avfärdas eller skuldbeläggas i vår kultur. 

Jag har ibland en känsla av att vi feminister i alltför hög grad förflyttat den offentliga debatten om sex och samtycke till en debatt om lagstiftning och juridik. Missförstå mig inte, juridiken är givetvis en central del av alla debatter om samtycke. Men samtidigt kan varje debatt eller uppror eller hashtag inte ha det som fokus. Risken med det är att ribban för feministiska samtal om sex i framtiden blir "inte våldtäktsman!" Och där kan den inte ligga. I alla fall om vi nån gång vill förändra spelreglerna.

"Is something wrong, she said. Of course there is, you're still alive, she said"

Jag gräver i mina gamla blogginlägg tills jag hittar dem, inläggen jag skrev under de där veckorna under 2010 när nyheten att Julian Assange anmälts för övergrepp blev en världshändelse och det enorma, flagranta, oreserverade kvinnohatet vi alla vet alltid finns där under ytan ogenerat intog strålkastarljuset.

I många år har berättelsen om fallet Assange utmålats som en berättelse om en man som hängdes ut av media som våldtäktsanklagad innan han var dömd i en domstol. Vilket stämmer. Eller som en berättelse om när feminism går för långt och saker som inte är våldtäkt börjar kallas för våldtäkt. Vilket inte stämmer.

Men den riktiga berättelsen om fallet Assange handlar om detta: Vad som sker när man anmäler en Populär Man för övergrepp.

Några månader innan Assangefallet svepte över världens nyhetssidor hade Uppdrag Granskning avslöjat hur ett helt samhälle vände sig mot en ung flicka som anmält en skolkamrat i Bjästa för våldtäkt. Programmet väckte starka reaktioner eftersom det så intimt skildrade hur en våldtäktskultur fungerar. Det var, äntligen, svårt för de flesta att värja sig mot det som visades upp. I programmet fick vi höra alla de patriarkala myter som är så centrala i att bygga upp en sådan kultur, från myten ”han är inte en kille som behöver inte våldta någon” till myten om hur ett ”riktigt våldtäktsoffer” beter sig

Vi fick också se vad som faktiskt händer med alla fina ord om hur vi som samhälle tar avstånd från våldtäkt  när den som blir anklagad inte är någon okänd gärningsman som lätt kan avskärmas från oss andra utan istället en populär kille som alla känner och som är en del av samhället, en del av av oss. 

Det som händer är att samhället blir besatt av att dela upp våldtäkter och sexuella övergrepp i "riktiga" våldtäkter och "inte riktiga" våldtäkter. Att sitta och minutiöst förflytta linjen dem emellan (helt beroende på vem som blir anklagad och hur nära hen är den egna gruppen) blir för många det enda våldtäktsdebatten går ut på.

Bilden av en "riktig" våldtäktsman blir aldrig så tydlig som när samhället febrilt ska försöka avsvära sig allt kollektivt ansvar för en Populär Mans övergrepp. För att till varje pris undvika att våldtäkt ses som ett samhällsproblem vi gemensamt behöver tackla genom att granska vår egen kultur, ska en "riktig" våldtäktsman helst framställas som så långt från majoritetsbefolkningen som möjligt. Allra helst som någon som med en annan etnisk eller kulturell bakgrund än oss andra. Och, i de fall det inte går, som någon som står "utanför samhället."

I kölvattnet av tisdagens Kalla Fakta - decennium i Assanges skugga kommer det komma personer som påstår att det kvinnohat som flödade på nätet efter nyheten om Assange blev känt inte alls handlar om kvinnohat. Att det handlar om politik. Om rättssäkerhet. De kommer peka på olika detaljer om fallet som i efterhand blivit kända för allmänheten, och säga att det är dessa saker som är orsaken till att ilskan och drevet mot kvinnorna blev så stort. Men vi som var med vet att det är lögn.

Hatet som riktades mot kvinnorna såg exakt likadant ut från dag 1, när fallet först blev en nyhet, som det gjorde efter att förundersökningsprotokoll och andra detaljer läckt ut. Det handlade inte alls om ett drev utlöst av något intellektuellt ställningstagande kring omständigheterna. Bara reflektionsmässigt, djupt inrotat kvinnohat.

Vi minns de uttalat liberaler som påstod att individen inte har rätt att bestämma över sin egen kropp. Vi minns de vänstermän som avhumaniserade två medmänniskor genom att kalla dem honungsfällor och CIA-spioner. Vi minns "integritetsombudsmannen" Pär Ström, som i sin iver att vara kämpe för all form av rättssäkerhet blev den som först i den svenska bloggvärlden hängde ut en av kvinnorna (som då befann sig under dödshot) med namn och bild på sin blogg. Och sedan glatt lät en ilsken mobb agera pöbeldomstol i sitt kommentarsfält.

Vi lärde oss varför en feministisk analys fortfarande i allra högsta grad behövs även när ze big freedom-loving men with ze big freedom-loving brainz tänker högt kring frågor som att kunna säga nej till en viss form av sex bara för att man frivilligt gått med på en helt annan.

Men det som jag minns från denna tiden var också hur tydligt systerskapets roll blev för mig. Ordet systerskap hade känts lite luddigt för mig innan. Inte längre. 

Systerskap handlar inte om nån sorts blind lojalitet mot enskilda kvinnor "för att de är kvinnor". Systerskap handlar inte om att ta ställning i enskilda rättsfall man inte vet något om. Vad systerskapet handlar om är helt enkelt att inte avfärda kvinnors berättelser baserat på vem den anklagade är. Och om att aldrig, någonsin låta någon bli utsatt för det de två kvinnorna blev utsatta för, inte utan att vi andra gör kraftigt motstånd mot den typen av urgammal, reflektionsmässig, patriarkal mytbildning som drar igång när en populär man anklagas för övergrepp.

"I've seen your flag on the marble arch, and love is not a victory march "

Den 6 december 1989 gick en ung man in i ett klassrum på École Polytechniquei, en teknisk högskola i Montreal, Kanada. Han beordrade de manliga studenterna att gå ut och sedan radade han upp de nio kvarvarande kvinnliga studenterna och sköt dem. Sex av dem dog direkt. Efter det gick han runt i skolan och sköt ihjäl ytterligare åtta kvinnor, samt skadade tio kvinnor och fyra män. Allt som allt mördades 14 kvinnor i vad som var Kanadas då värsta masskjutning.

Innan han sköt ihjäl de kvinnliga studenterna berättade han för dem att de alla vara feminister och att han hatade feminister. I sin ficka hade han ett självmordsbrev där han förklarade att hans handling var politisk, att feminister förstört hans liv och beklagade sig över att kvinnor vill behålla "fördelar" som exempelvis mammaledighet, och samtidigt få samma fördelar som tidigare tillhört män. Det visade sig sen att han hade sökt till den tekniska högskolan utan att komma in.

Hans självmordsbrev innehöll även namnen på framstående kvinnor han planerade att mörda efter skolmassakern. På listan fanns nitton kvinnor som var pionjärer inom olika områden, bl.a en journalist, en facklig ledare, TV-personlighet, och Quebecs första kvinnlig brandman.

Den 6 december utnämndes 1991 till Kanadas National Day of Remembrance and Action on Violence Against Women. Men som vanligt med terrorattentat som västvärlden inte är bekväma med har debatten om huruvida gärningsmannen hade ett politiskt syfte eller om det hela handlar om en ensam galning med en pyskisk sjukdom, debatterats sedan dess. Att en misogynisk, antifeministisk kultur där män målas ut som offer för feminister kan vara en farlig politisk grogrund verkar fortfarande otänkbart för väldigt många.

Detta (och liknande tragiska fall sen dess) visar att antifeminism och kvinnohat går hand i hand. Som kvinna behöver du inte vara feminist för att vara ett hot för denna ideologi. Det räcker att du vill studera, skaffa jobb eller välja partners på samma villkor som män.

"Be a white man. Take credit."

Det tycks finnas något instinktivt med att uttrycka åsikter som ”feminismen får inte bli för akademisk” eller ”handling är viktigare än ord” inom den feministiska rörelsen. Ihop med detta synsätt hör ofta idén om att feminismen spenderar för mycket tid med att bråka internt om teoretiska frågor istället för att gå ut och ställa sig på barrikaderna, under enade slogans mot patriarkatet.

Det finns dagar jag absolut håller med. När vår rätt att bestämma över våra egna kroppar hotas. Eller när samhället säger till unga tjejer som fått nakenbilder spridda mot sin vilja att det är de som gjort något fel och borde förändra sitt beteende - inte de som spridit bilderna utan samtycke. 

Då vill jag inte prata om feministiska teorier i feministiska rum. Då vill jag skrika rakt ut.

Men de allra flesta dagar känner jag inte att handling är viktigare än ord. Snarare tror jag att just den idén kan vara direkt skadlig. Att diskutera och ifrågasätta feministiska analyser är för övrigt också en handling, precis som att starta namninsamlingar och ropa slagord på manifestationer.

Jag tror att en feminism som verkligen kan förändra samhället vilar lika mycket på teori som på aktivism. Om inte annat för att vi behöver veta vad vi gör innan vi gör det. Jag tror att bara en politisk rörelse som anser att det personliga är politiskt kan skapa riktig samhällsförändring, men jag tror också att en politisk rörelse som vill förändra det som är personligt behöver göra det med stor varsamhet, stor eftertanke och stor omtanke om människors rätt till integritet.

Den första frågan feminister behöver ställa sig i t.ex porrfrågan är inte om porr bör censureras eller förbjudas, utan vilken typ av samhälle reaktionära metoder som censur eller förbud mot porr kommer att skapa. I nästa steg behöver eventuell lagstiftning runt porr såklart stiftas med grund i fakta och statistik på populationsnivå, inte känsla eller anekdoter. Och jag säger det som någon som har extremt negativa känslor för porr. Men när man gör det personliga politiskt behöver man veta vad man håller på med.

Ett annat exempel på när en ord är viktigare än handling, är hur debatten runt så kallad "hämndporr" har låtit (och jag tillhör dem som följt den noga). Att uppmana unga tjejer som fått nakenbilder spridda mot sin vilja att sluta lita på killar genom att skicka nakenbilder till dem, eller att sluta ta nakenbilder överhuvudtaget, kan kännas som en kvinnosolidarisk och feministisk handling. Men utan en feministisk analys får den "feministiska" handlingen helt motsatt effekt. Att stoppa män från att utföra brottsliga och omoraliska handlingar genom att uppmana kvinnor att sluta göra saker som inte är brottsliga och på inget sätt skadar någon annan, är nämligen en sedvanlig patriarkal metod. Och en crappy metod att bygga ett feministiskt samhälle med.

Jag tror att feministisk teori utan aktivism riskerar att bli verkningslös, men att feministisk aktivism utan teori riskerar att bli livsfarlig.

Min poäng är att vi feminister behöver prata om saker. Vi behöver diskutera vilket samhälle vi vill bygga innan vi rusar ut och bygger det. Vi behöver prata med, lyssna på och bråka med varandra. Det är i det långa loppet enda sättet att försäkra oss om att vi kan göra det personliga politiskt utan att börja bränna böcker eller moralisera kring handlingar som inte skadar någon annan.

Ständiga interna diskussioner om vad som leder alternativt inte leder till ett feministiskt samhälle är feminismens styrka, men för den kortsiktiga kan jag förstå att det framstår som att feminister inte klarar av att hålla ihop eller bygga allianser på det sätt som manliga politiker gjort i alla tider. Till det säger jag, fine. Låt dem. Vad har feminismen med mäns politiska nätverk eller rörelser att göra?

SvD hade häromdagen en superlång artikel om den feministiska sajten Gardet och alla deras interna konflikter. Även i denna artikel dyker idén om att kvinnor helt enkelt inte kan samarbeta upp. Unni Drougge från Gardet svarar att det stämmer att kvinnor är dåliga på att samarbeta och hänvisar detta faktum till att kvinnor historiskt inte tränats i att sitta i styrelser eller formera sig inom en hierarki på samma sätt som män.

Det kanske är så. Jag tror dock på en annan förklaring.

Jag tror att det ständiga hånandet att feminister ”inte ens klarar av att komma överens med varandra” till stor del handlar om att kvinnor inte är en homogen grupp. Vi måste självklart kalla oss för en sorts grupp, för att överhuvudtaget kunna forma en feministiska kamp. Men vi vet det som männen som hånar oss verkar ha svårt att förstå, att kvinnor har olika erfarenheter, olika bakgrunder, olika intressen, olika agendor, olika politiska åsikter, olika förutsättningar och utsätts för patriarkalt förtryck på olika sätt.

Istället för att håna feminister för att vi aldrig kommer överens, så borde man skriva hyllmeter om det smått otroliga faktum att feminismen kunnat bli en så stark politisk rörelse och lyckats driva utvecklingen så framgångsrikt som skett i många av världens länder de senaste åren. Trots att kvinnor, som drivit denna rörelse, inte binds samman av eller delar något annat än den starka viljan att hjälpa varandra gentemot patriarkalt förtryck.

Det är inte bara smått fantastiskt. Det är också feminismens stora styrka. Vår splittrande, bråkiga, disharmoniska, oeniga styrka.

 

Jag tror att de ständiga bråken, det ständiga nedputtandet av ”upphöjda” feminister och de ständiga striderna som blossar upp är anledningen att feminismen varit så framgångsrik som rörelse trots att den tagit på sig den omöjliga uppgiften att formera en grupp människor som på inget sätt är en grupp.

På kort sikt är det naturligtvis tråkigt att en grupp kvinnor som går samma för att skapa något inte klarar av att nå det målet. Gardet hade säkert kunna bli en politisk kraft om man inte kollapsat under interna bråk. Men på lång sikt är det feminismens styrka att idéer som inte går ihop faktiskt leder till kollaps, inte till spelad enighet för sakens skull.

Det tycks på SvD-artikeln här ovanför som att medlemmarna Gardet inte hade pratat tillräckligt mycket om vilka feministiska teorier som ska ligga bakom deras feministiska aktivism. Innan en av dem började agera skulle de kanske ha diskuterat vilken typ av samhälle man bygger genom uthängningar av underåriga eller genom att utmana pressetiken. Handling före ord är inte alltid en bra ledstjärna.

På lång sikt visar alltså Gardets kollaps på den feministiska rörelsens styrka. Hade Gardets första styrelse satt pengar eller sin egen personliga varumärkesbyggnad före sina grundläggande feministiska teorier så hade man bitit ihop. Man hade hållit tyst inåt för att visa ”enighet” utåt. För sin personliga karriärs skull. Som män historiskt gjort. Jag anser inte att det är så man bygger en framgångsrik politisk och progressiv rörelse, och att vissa feminister utropar att vi borde bli lika bra som män på att "hålla ihop" får min feministiska hjärna att explodera.

Vi ska bråka med varandra. Det andra alternativet är nämligen att feminismen blir en intresseorganisation för en liten grupp redan röststarka kvinnor som tycker att feminismen borde fokusera på "en enad kvinnokamp” (läs, prioritera de frågor som berör vita, straighta, cis-könade medleklasskvinnor) genom att tysta de som inte håller med och beskriva dem som att de ”splittrar feminismen”. Varpå feminismen kommer vandra rakt ut ur historieböckerna som en irrelevant rörelse där man inte lyckades utveckla sina analyser och sina teorier ihop med sin ständigt utvecklande samtid.

"It's a struggle, livin' like a good boy oughta"

”Ignorance more frequently begets confidence than does knowledge.” Ett känt citat från Charles Darwin som innebär ungefär att en person med lite kunskap i en fråga ofta känner sig mer självsäker i att uttala sig, än någon med mycket kunskap i samma fråga.

Det är svårt att inte tänka på Darwins citat när man följer den ständigt livliga och (tydligen) ständigt aktuella debatten om vilka biologiska skillnader som egentligen finns mellan män och kvinnor. Ju mindre kunskap, ju större självsäkerhet att man vet hur kön fungerar.

Hur könet påverkar den mänskliga hjärnan är ett bra exempel på ett område där många självsäkert missförstår vad forskningen säger. Efter många års intensiva studier på området visar forskningen inte i närheten av de många könsskillnader som folk tenderar att hänvisa till skillnader mellan "mäns och kvinnors hjärnor." Att vi idag genom forskning vet att varje persons hjärna skiljer sig från alla andras och att saker som uppväxtmiljö och erfarenheter - som exempelvis att träna mycket på något - är det säkraste sättet att förändra hjärnan på, brukar samma personer inte prata lika mycket om.

Men jag ska försöka att inte hamna i samma fälla att göra tvärsäkra uttalanden om något jag inte är insatt i, så det enda jag med absolut säkerhet tänker säga i ämnet är detta: När man lyssnat på tillräckligt många hjärnforskare prata om sitt ämne inser man att det absolut minst intressanta med den mänskliga hjärnan är kopplat till könsskillnader.

Istället tänker jag gå över till det ämne jag faktiskt tänkt skriva om i detta inlägg, nämligen Den Stora Debatten Om Kön som pågått inom feminismen ungefär sedan rörelsens början och nu senast sedan J.K Rowling twittrade raljant om att använda ord som inkluderar transpersoner och icke-binära.

Sedan dess har debatten varit igång, igen, även inom den svenska feminismen. Genuina försök att reda ut feminismens syn på vad det innebär att vara "kvinna" har varvats med hånfulla påståenden om att alla som erkänner transpersoners existens anser att kön är en "känsla" och är motståndare till kvinnors biologiska verklighet.

Som om en persons känsla för sitt kön by default inte kan vara biologisk. Eller att den som bäst kan bedöma vilket kön en person har inte skulle kunna vara, well, personen själv.

Att de allra flesta könsskillnader vi får lära oss inte har grund i biologiskt kön utan i socialt konstruerade könsroller, är en grundläggande idé inom feminismen. För mig har denna feministiska idé varit helt avgörande för min egen frigörelse. Under hela mitt liv har min könsroll (kvinnlig) felaktigt blandats ihop med mitt kön (kvinna). Beteenden och uttryck kopplade till min könsroll har ständigt beskrivits som beteenden och uttryck kopplat till mitt kön.

Det har varit mycket förvirrande för min syn på mig själv. I alla fall tills jag kom i kontakt med feminismen och började förstå att problemet inte är att jag är ”okvinnlig” utan att de förhållningsregler som ingår i min könsroll inte är desamma som de mycket få saker som ingår i mitt kön. 

Men insikten om socialt konstruerade könsroller innebär inte att feminismen automatiskt anser att det inte finns olika biologiska kön. Olika feministiska strömningar tror i olika grad på tanken om en kvinnlig essentialism (jag personligen tror mycket lite på en sådan) men få av oss förnekar helt att mänskliga kön existerar. Däremot ser många feminister det som problematiskt att såväl biologiskt som socialt kön konstrueras binärt - dvs att det bara finns två varianter av kön och att dessa konstrueras som varandras motsatser, och att inga variationer av kön som finns där emellan accepteras.

Och här någonstans finns kärnan i den senaste tidens hätska debatt mellan trans-inklusiva feminister och trans-exklusiva feminister: Vad innebär det egentligen att "vara kvinna"?

Går det att peka på en kvinnlig essentiell erfarenhet som alla kvinnor delar? Är att vara kvinna en biologisk verklighet som ibland inte stämmer med den kropp man föds in i, och som då kan korrigeras? Eller kan man bara "vara kvinna" om ens kropp och könsidentitet stämt överens sen födseln och man alltid behandlats som det av omgivningen?

Här går det en ilsken skiljelinje, som en livsfarlig spricka i isen, inom den feministiska rörelsen. De flesta feminister som deltar i debatten har respekt för att man måste föra debatten utan att trampa in på människors rätt att existera, men tyvärr har det också förekommit en del inte så respektfulla frågeställningar i debatten. Jag ska försöka bemöta en av dem.

”Om ni verkligen anser att män som transitionerat är kvinnor, varför kallar ni dem transkvinnor?”

Frågan grundar sig ofta i att frågeställaren snarare ogillar begreppet "cis-kvinnor" än ordet "transkvinnor." Framförallt brukar hen ogilla att ordet "cis-kvinnor" används för att belysa de privilegier ciskönade kvinnor har över transkvinnor. Enligt den maktanalys vissa feminister har är kvinnor alltid strukturellt underordnade i egenskap av sitt kön, och att påpeka att även kvinnor kan ha privilegier skulle enligt dem bli förödande för den analysen.

Jag håller inte med om det. För att förstå svaret på frågan om varför vi använder begreppet transkvinnor samtidigt som vi säger att transkvinnor är lika mycket kvinnor som cis-kvinnor, måste man förstå vad en intersektionell maktanalys innebär.

Jag som aldrig tänkt på huruvida mitt biologiska kön stämmer överens med min kropp (eftersom det gör det) och en kvinna som har erfarenhet av att dessa inte stämmer överens, är kvinnor. Men som en sorts underkategori till kvinna finns begreppen ciskönade kvinnor och transkvinnor. Varför man alls skiljer dessa åt är för att deras erfarenheter av förtryck skiljer sig åt.

Precis som att svarta och vita kvinnors erfarenheter av könsförtryck skiljer sig åt, är detta är viktigt att ha koll på. I alla fall om man vill ha en maktanalys som speglar verkligheten. Förtryck lever inte sida vid sida med varandra, de samverkar. Svarta kvinnor har inte bara erfarenhet av sexism och rasism - de har erfarenhet av rasistisk sexism. Transkvinnor har inte bara erfarenhet av misogyni och transfobi, de har erfarenhet av binär misogyni - av att cis-könade kvinnor räknas som "naturliga kvinnor" och cis-könade män som "naturliga män" och alla andra som "onaturliga."

Intersektionell analys belyser alla dessa maktstrukturer utan att rangordna dem. Jag kan förstå en del feministers motstånd mot en intersektionell analys som bara gör "kvinnokampen" mindre enad och inte bidrar med några lösningar. Men själv anser jag att det är bättre att ha en feministisk analys som speglar hur världen faktiskt ser ut än en som håller "en enad kamp" så helig att den hellre gör om verkligheten än förändrar analysen.

Jag tror fortfarande, som jag skrev i mitt förra inlägg, att det feminismen faktiskt behöver oroa sig för inte är frågan om transpersoners inverkan på analysen av kön, utan den röda tråd som går mellan konservativa motståndare till kvinnors rättigheter och dagens trans-exklusiva feminism.

Jag tror inte heller att den verkliga frågan för Den Stora Debatten Om Kön är om transkvinnor ska räknas som kvinnor och hör hemma i den feministiska rörelsen, utan varför en del av den feministiska rörelsen har en analys av makt som – tydligen – faller ihop som ett korthus om de tvingas acceptera transpersoners existens.

Det kräver en ganska hög nivå av okunskap för att vara så otroligt självsäker på hur kön fungerar att när ens maktanalys fallerar på grund av verkligheten så bestämmer man sig för att det är verkligheten som är problemet.

"Revolutions are messy. People get left behind."

Som jag skrev om i den här bloggen för några veckor sedan pågår det för tillfället en hård debatt inom den feministiska rörelsen. Stridslinjer dras upp i sanden. Vi positionerar oss på olika sidor om den. Utifrån sett skulle man kunna tro att hela striden handlar om transpersoners inkludering eller icke inkludering i den feministiska kampen - en inkludering som ses som självklar för många feminister och förödande för andra.

Men debatten handlar lika mycket om en av de mest snåriga och samtidigt grundläggande frågorna inom den feministiska rörelsen: Hur ser feminismen på kön? Vad betyder det egentligen att "vara kvinna?"

Inom andra politiska rörelser kanske debatt mot yttre, politiska motståndare ses som den viktigaste delen för att bygga sin rörelse, men så fungerar inte feminismen. För oss är den interna feministiska debatten betydligt mycket viktigare. Det är inte speciellt konstigt. Vilka politiska motståndare skulle feminismen utvecklas som rörelse av att debattera? Antifeminister? Vars argument inte förändrats nämnvärt sedan rösträttsdebatten. Hur utvecklande skulle det liksom vara för den feministiska rörelsen att debattera mot hundra år gamla argument om vad som är manligt och kvinnligt och att jämställdhet är väl behjärtansvärt men den får inte gå för låååångt?

Jag säger inte att det är oviktigt att debattera mot antifeminister när dessa är ute och argumenterar mot abort eller påstår att de flesta våldtäktsanklagelser är falska eller ojar sig över kvinnliga poliser, men särskilt utvecklande är det knappast.

För den feministiska rörelsen är den viktigaste debatten den mellan olika feministiska strömningar och åsikter, inte mellan "feminismen" och "antifeminismen."

Detta är anledningen att jag så ofta skriver om den internfeministiska debatten snarare än om feminismens politiska motståndare. En del tycker det är "osysterligt" att skriva om den eftersom det innebär att man "kritisera andra kvinnor" och att det "splittrar kampen." Men jag håller inte alls med. Jag tror att det är inom den feministiska rörelsen som diskussionen om hur vi kan och bör förändra samhället sker, och det sker genom att skiljelinjerna lyfts fram och debatteras. Inte genom någon sorts låtsad feministisk "enighet".

Senast att gå in i den pågående interna feministiska debatten var sajten Gardet. Den feministiska opinionssajten som startade våren 2019 och några månader senare lades på is. Idag har den startats upp igen med nya skribenter och med underrubriken "radikalfeminism".

Den första artikeln på nylanserade sajten argumenterar för att människan är ett däggdjur som inte kan byta kön, att kön inte är en "känsla" och att det som kallas transfobi snarare handlar om att vara påläst på vad vetenskapen säger. Jag delar inte skribentens åsikter om det men låt oss gå vidare. Framför allt lyfter artikeln fram vad den menar är två "problem" med att människor själva kan bestämma vilket kön de har; 1, statistik och hur man ska kunna mäta kvinnors erfarenheter av förtryck om transkvinnor ingår, och 2, könsseparatistiska rum som exempelvis offentliga toaletter, omklädningsrum, FB-grupper, osv.

Gardet ställer frågan: "Var ska en transkvinna byta om som transitionerade för 20 år sedan och har en kvinnas kropp till det yttre? Gör det någon skillnad för kvinnor om nämnda transkvinna använder damernas eller om en transkvinna med skägg, basröst och penis gör det?" och tillägger "För det är inte oproblematiskt att män, oavsett vad de känner och kallar sig, har rätt till de rum där kvinnor är extra utsatta."

Som någon som har följt debatten noggrant finner jag just detta extremt intressant. Låt mig förklara varför.

Det brukar kallas för "bathroom panic". Fenomenet att i debatter om kvinnors och hbtq-personers rättigheter påstå att dessa rättigheter kommer leda till att offentliga toaletter och omklädningsrum "tas över" av "perversa och farliga personer". Ett sorts skrämselargument som under decennier använts för att flytta fokus i debatten och försöka utmåla dessa gruppers rättigheter som ett hot. Fenomenet är alltså så vanligt att det har ett eget namn.

På 70-talet när striden gick i USA om Equal Rights Amendment - ett tillägg till den amerikanska konstitutionen som skulle garantera lika rättigheter oavsett könstillhörighet - påstod motståndarsidan med välkände antifeministen Phyllis Schlafly att ERA skulle innebära att alla offentliga toaletter och ombytesrum blev könsneutrala och befolkade av våldtäktsmän och pedofiler. 

ERA blev aldrig verklighet och är fortfarande inte ratificerat. 

Senast november 2015 föll Houstons Equal Rights Ordinance - som skulle ha förbjudit diskriminering på grund av etnicitet, ålder, funktionsvariation och 11 andra kategorier - efter en motkampanj som påstod att det skulle leda till att män "utklädda till kvinnor" skulle ta över alla damtoaletter. Att antal transpersoner som begår överfall på toaletter inte visar något samband med införandet av den typen av rättigheter, eller att transpersoner är mer utsatta än cis-personer på just offentliga toaletter, tycks inte spela någon roll när skrämselpropagandan rullar igång.

Det är förstås lätt att koppla ihop denna "bathroom panic" som sker i samband med debatter om hbtq-personers rättigheter till en konservativ rädsla för att traditionella könsroller ska brytas upp, men var passar i så fall feministerna med samma argument in? De delar knappast synen på traditionella könsroller med ultrakonservativa republikaner. Så kopplingen måste vara en annan.

Det andra mysteriet med denna feministiska synen på kön är hur ofta det påpekas att det är skillnad på transkvinnor som verkligen ser ut som kvinnor och transkvinnor som fortfarande har kvar vissa manliga yttre attribut, exempelvis en penis.

För oavsett hur många olika åsikter och strömningar som finns inom den feministiska rörelsen så måste väl ändå kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar räknas som en av feminismens okränkbara grundstenar? Om feminismen börjar bestämma människors kön efter hur mycket/lite de opererat sin kropp så börjar gränsen för vad som alls kan räknas som feminism bli väldigt luddig, i alla fall för mig.

Jag vet inte om det är skrämmande eller betryggande att feminismen efter alla dessa år fortfarande brottas med frågan om vad det innebär att vara kvinna. Att vi inte ens kan enas om vilka faror som lurar bortom könsdebatten: Är det statistikproblem eller farliga toaletter som är det största hotet? Eller är det i själva verket den röda tråd som går från konservativa ERA-motståndare till dagens feministiska debatt om transpersoner som är det vi faktiskt bör oroa oss för?

"We have normality. I repeat, we have normality. Anything you still can't cope with is therefore your own problem."

Detta verkar bli hösten då vi kommer prata om #metoo. Vad var det som skedde? Och vad har hänt sen dess? Inom media, inom politiken, inom feminismen?

 

Det är det sistnämnda jag såklart är mest intresserad av. Den feministiska debatten och hur den utvecklas intresserar mig. Det är därför jag ägnar mig åt den. Jag tror att vi ständigt behöver ägna oss åt feministisk idédebatt för att säkerställa att vår rörelse inte går mot populism, moralism eller fascism. Precis som alla politiska rörelser måste göra.

Metoo är en av de största diskussionerna om sexism och kvinnors vardag som genomförts. Och därför är det något av det mest intressanta som hänt inom feminismen de senaste åren.

 

Metoo var ett ljus i mörkret, en lysande kraft som satte strålkastarljuset rakt på den globala våldtäktskultur vi lever i. En kultur som finns i olika grader i hela världen. En kultur där hotet om sexuellt våld är ständigt närvarande i alla kvinnors liv och begränsar såväl deras handlingsutrymme som deras möjligheter i livet. Ett hot som ibland förverkligas och ibland bara finns outtalat (såsom sexuella ”skämt” i fikarummet, sexistiska jargoner i styrelserum, händer på låret på jobbmiddagen) men som alltid kontrollerar och styr kvinnors vardag. Eftersom det är designat för just det syftet.

Metoo var helt fenomenal i att belysa denna kultur. Snabbt tystade fann sig de som brukar hävda att det bara är ”vissa” män som beter sig sexistiskt och att det helt och hållet är kvinnors ansvar att ”skydda sig” mot dessa män. För vad ska de säga när det blir så här tydligt hur fel de har om att det bara handlar om "en viss typ av män?" Vad ska de säga när det visade sig att det var deras egna förflyttande av ansvar för mäns beteende från deras axlar till kvinnors som skapade den kultur där alla män måste anse vara potentiella våldtäktsmän? Att det inte var feministernas fel. Inte vänsterns. Deras eget.

 

Backlashen mot metoo blev också hård och högljudd. Precis som man kan vänta sig. Metoo utmanade ju varenda manligt privilegium som finns.

 

De enskilda utpekanden av män som gjorts under metoo blev tyvärr ett bra fokus för de som ville undvika de större frågor som metoo faktiskt ställde. Detta fokus på enskilda fall och uthängningar av kända namn var inte till nytta för metoo-rörelsen - givetvis undantaget några högprofilerade publiceringar som Weinstein och Kulturprofilen, som alla föregåtts av gediget journalistiskt arbete. Dessa var viktiga för att de ledde till en bred diskussion om hur män med makt systematiskt kan begå övergrepp i skydd av andra. Men styrkan i metoo låg inte ett par kända personers uppgång och fall, även om media fokuserade på det. Styrkan låg i det mönster alla berättelser från kvinnor runt om i världen belyste. Ett mönster som inte är begränsat till ett visst land, en viss kultur eller en viss religion, utan är i sanning globalt.

 

Det var lite synd att dessa enskilda namnpubliceringar fick sådan enorm uppmärksamhet och blev det som sedan diskuterades på ledarsidor, i fikarum och på sociala medier. Men medialogiken rår vi ju inte på. Samtidigt ledde det till en diskussion som visade sig viktig för feminismen att ha. 

 

Vi fick anledning att diskutera vad ordet ”systerskap” faktiskt innebär när det används som feministiskt slagord. Innebär systerskap verkligen att man som feminist alltid måste tro på en kvinna som anklagar en man för våldtäkt? Och alltid måste misstro mannen? Vad säger det i så fall om feminismens syn på rättssäkerhet? Vad skapar vi för samhälle med en sådan definition av ”systerskapet”.

 

Innebär systerskap att kvinnor kan ses som en enhetlig grupp som delar samma erfarenheter, historia eller upplevelser av förtryck? Blir inte ordet i så fall lätt ett slagord för att alla kvinnor ska ansluta sig till den vita, heterosexuella, ciskönade, medelklasskvinnans kamp? Och att när de kvinnor vars erfarenheter inte ingår i den protesterar så kallas de ”osysterliga” och anklagas för att ”splittra kampen.”

 

För egen del oroar det mig när ”systerskap” definieras som lojalitet istället för solidaritet. Solidaritet känner jag som kvinna med andra kvinnor i ett patriarkalt samhälle. Lojalitet känner jag gentemot min familj och mina vänner. Skillnaden är stor och de två bör aldrig blandas ihop i en politisk rörelse om man inte vill riskera att hamna i sektliknande beteenden och rättsvidrig syn på människor.

 

När det gäller våldtäktsanklagelser betyder systerskap i min definition helt enkelt att man inte misstror kvinnors berättelse enbart på grund av patriarkala myter - myter om till exempel hur hon betett sig innan eller efter våldtäkten, hur hon var klädd, hur mycket hon druckit, om hon följde med honom frivilligt, osv osv. Det är dock inte exakt detsamma som att bedöma i ett enskilt rättsfall. För att bedöma på en sådan mikronivå behöver vi ett rättssystem. Annars börjar vi gå mot det där vi skulle undvika: populism moralism och fascism.

 

Systerskap betyder heller inte att "alltid stötta kvinnor för att de är kvinnor.” Det är en vanlig sägning i samband med ordet systerskap, men det vore förstås orimligt att tillämpa. Eftersom en kvinna lika väl som en man kan vara förtryckare. En kvinna kan vara sexist, rasist, transfob och homofob. Systerskap kan inte handla om lojalitet mot kvinnor på en sådan mikronivå.

På makronivå vet vi dock att kvinnor behandlas annorlunda än män. Det beror på patriarkala strukturer för sådant som makt, familjebildning, sex, sexualitet och våld. Definitionen av systerskap är solidaritet med kvinnor som drabbas av patriarkatet. För vi drabbas alla och vi behöver alla stötta och hjälpa varandra. Metoo lyfte fram allt detta och - undantaget medias haveri denna höst och ett par missriktade försök inom den feministiska rörelsen att definiera ”systerskap” som blind lojalitet - var precis den rörelse för kvinnlig solidaritet och belysande av våldtäktskultur på samhällsnivå istället för individnivå, som vi så väl behöver.

 

"I am selfish, private and easily bored. Will this be a problem?"

Det vibrerar inom de feministiska leden. Om du är feminist och följer den interna feministiska debatten är det som att lyssna på hundratals ständigt spända bågsträngar. Och ibland är det någon av dem som brister.

 

Just nu är det bågsträngen om huruvida den feministiska rörelsen ska inkludera ”andra” utsatta gruppers kamp i den egna rörelsen, som vibrerar mest. Den har i och för sig vibrerar i över ett sekel, och då och då brister den.

 

Frågan är alltså, lite förenklat, om den feministiska rörelsen ska renodla sig som en ren ”kvinnokamp” som knyter samman alla kvinnor i en enda kamp baserad på idén att alla kvinnor delar samma erfarenheter av förtryck utifrån sin kvinnliga biologiska verklighet.

Argumenten för detta är att en renodlad kvinnokamp centrerad runt de ”kvinnofrågor” som alla kvinnor delar, skulle vara en starkare kraft än en feministisk kamp som inkluderar många olika frågor utifrån olika maktordningar - rasifierade kvinnors förtryck av vithetsnormen, transkvinnors förtryck av cisnormen, lesbiska kvinnors förtryck av heteronormen, osv.

 

Mot idén om en enda och renodlad ”kvinnokamp” står idén att feminismen måste inkludera kamp mot alla de olika maktordningar som förtrycker kvinnor på olika sätt. Det brukar kallas för ett intersektionellt perspektiv på feminismen och säger att det inte går att lyfta ut ett av de olika förtryck som korsar varandra (”intersect”) hos en individ. Eftersom förtryck samverkar. Vi som står på denna sidan tror inte på argumentet som kvinnor har hört från manliga rättviserörelser, nämligen att man måste ”ta en kamp åt gången” och att ”det är er tur att bli fria när vi är klara”.

 

När jag läser olika feministiska kommentarsfält får jag känslan av att de som motsätter sig att inkludera fler frågor än ”kvinnofrågor” i feminismen till viss del har missuppfattat vad vi andra menar med intersektionellt perpspektiv på feminismen. Intersektionalitet har blivit nästan ett skällsord i vissa kommentarsfält och beskrivs som att rangordna olika förtryck så att transkvinnor alltid är mer förtryckta än ciskvinnor, svarta kvinnor alltid mer än vita kvinnor, osv.

 

Men snarare än att rangordna maktordningar så innebär intersektionellt perspektiv att belysa hur olika maktordningar samspelar med varandra – både hos en individ men också i samhället i stort. Feminister använder intersektionalitet för att kunna se de maktordningar som finns inom gruppen kvinnor och inom den feministiska rörelsen. Så vi inte bli en rörelse som säger oss vilja motverka förtryck samtidigt som vi utöver det.

 

Den överhängande risken om man säger att alla kvinnor har samma erfarenhet av kvinnoförtryck är att de kvinnor som redan ingår i alla samhällets normer (förutom mansnormen då) kommer skapa en norm även inom den feministiska rörelsen. Deras erfarenheter av att vara kvinnor kommer ses som "alla kvinnors" erfarenheter, precis så som normer alltid fungerar.

När kvinnor utanför normen lyfter de maktordningar som finns inom feminismen anklagas de av majoritetsfeministerna för att ”splittra” kvinnokampen och får höra saker som ”man kan inte kämpa mot alla förtryck samtidigt” och ”feminismen kan inte vara en faddergala för allas kamper.” Men många av oss tror tvärtom. Att man måste se och kämpa mot alla förtryck samtidigt för att lyckas. Svarta kvinnor drabbas inte bara av rasism och sexism, de drabbas av rasistisk sexism. Transpersoner drabbas av könsförtryck, bara inte på exakt samma sätt som ciskönade kvinnor.

I TV-serien Mrs America finns det en scen när Betty Friedan (Tracey Ullman) diskuterar med Bella Abzug (Margo Martindale) om vilka frågor som bör lyftas på National Women’s Conference och utbrister ”And don’t let hem make it about lesbianism. It’s not our fight!”

 

Scenen blir som ett eko fram till dagens feminister som säger att transkvinnor ”tar över” feminismen med sina ”åsikter om kön och förtryck” och att det inte är feminismens ansvar att ”ta dessa personers kamp.”  Från första vågens feminism till andra, tredje och nu fjärde vågen har kvinnor tvingats protestera mot hur de starka rösterna inom den feministiska kampen prioriterat bort vissa kvinnors frågor.

Under historien har vita kvinnor uteslutit rasifierade kvinnors kamp mot rasism från ”kvinnokampen” och heterokvinnor har uteslutit lesbiskas kamp mot heteronormen från ”kvinnokampen” och ciskvinnor har uteslutit transkvinnors kamp mot transfobi från ”kvinnokampen” och män har uteslutit kvinnors kamp från allt, och om ni inte ser mönstret är ni galna.

 

Ett aktuellt exempel på hur en feminism som drivs av majoritetsnormens perspektiv och utesluter andra skulle kunna se ut, är när en stor instagramfeminist nyligen ondgjorde sig över att en transtjej på ett amerikanskt high school fått rätt att byta om i tjejernas omklädningsrum. Den unga transtjejen har inte opererat bort sina yttre genitalier, vilket fick instagramfeministens kommentarsfält att fyllas av feminister som utropade att ”har du manskropp går du på herrarnas” och ”inga penisar i tjejernas omklädningsrum.”

 

Frågan som lyfts är förstås inte enkel, jag säger inget annat, men kommentarsfältet visar pedagogiskt upp feminismens behov av att inkludera transkvinnors kamp och  röster i vår rörelse för att inte i slutändan få en feminism där normen bestämmer hur icke-normen ska bete sig - i detta fallet ciskönade feminister som utifrån sitt eget perspektiv kopplar transkvinnor till frågan om mäns sexuella våld mot kvinnor och som inte ser problemet med att bestämma att transkvinnor måste skära av sig externa kroppsdelar för att deras könsidentitet ska accepteras. På samma sätt som patriarkatet aldrig sett några problem med att bestämma över alla kvinnors kroppar.

 

Det finns mycket för oss feminister att diskutera vad gäller hur man bäst utövar kamp, och jag sitter inte på svaren, men det minsta man kan begära från en rörelse som vår är att den inkluderar de vars kroppar man vill bestämma över.

 

 

 

"Sometimes you wake up. Sometimes the fall kills you. And sometimes, when you fall, you fly."

Inom kvantfysiken finns något som kallas för complementarity principle, vilket betyder ungefär att man måste kunna hålla två till synes motstridiga idéer i huvudet samtidigt för att kunna se hela verkligheten. Det används för att förklara hur elektromagnetisk strålning kan vara både en partikel och en vågfunktion. Det kan också användas för att förklara människors beteende på sociala medier.

OK, det sista var bara min tolkning.

Att hålla två till synes motstridiga tankar i huvudet för att försöka få hela bilden, är tyvärr inget vi är särskilt bra på. Det vi är bra på är binärt tänkande, att om A är rätt så måste B vara fel, och konfirmationsbias, att välja en position och sedan rata alla fakta som verkar motsäga denna position och lyfta fram de fakta som bekräftar den.

Vi är tränade på att konstruera idéer i motsatsförhållanden till varandra. Vi intar politiska positioner där antingen individens frihet eller samhällskollektivet är viktigast, när verkligheten är att det ena inte kan existera utan det andra. Vi ser vetenskap och tro som varandras motsatser, när det i själva verket är så att den ena förklarar hur världen fungerar och det andra beskriver meningen med den.

Polemik och antingen/eller-tänkande tycks vinna landmärken för varje nytt val som hålls, varje ny ledarkrönika som skrivs, varje nytt medie-drev som drevas. Därför är det bra att det dykt upp en debatt om "cancel culture" - en kultur där människor som beter eller uttalar sig problematiskt som straff ska fråntas sina plattformar, vänner och levebröd av en arg internetmobb.

Jag har dock motstridiga - åtminstone till synes - tankar om cancel culture. Och jag tror man måste hålla dessa motstridiga tankar i huvudet samtidigt för att verkligen få en helhetsbild av frågan.

Jag tror att drevkultur och offentlig skamning kan vara det viktigaste verktyg vi har för att rasera traditionella och reaktionära attityder i samhället. Och jag tror också att det är helt förödande för all form av progressiv kultur.

För att få ihop dessa två till synes motstridiga tankar måste man skilja på "call out culture" och "cancel culture". De drivs av samma mekanismer men medan det förra är baserat på någon sorts maktanalys av samhället, så handlar det senare bara om blodlust.

Jag hörde en gång Jon Ronson (författare till boken So You've Been Publically Shamed) beskriva offentlig skamning som ett vapen vi plötsligt fått i samband med sociala medier. Tyvärr har vi förälskat vi oss i vårt vapen och numera känns en dag utan att vi får använda det som en bortkastad dag. Vapnet har slutat vara ett vapen och blivit en raison d'etre.

Men innan dess så var "call out culture" ett sätt för röster som sällan får höras att faktiskt kunna påpeka problematiska beteenden i majoritetssamhället på ett sätt som majoritetssamhället plötsligt brydde sig om.

Jag levde själv igenom Racefail 09 och andra hårda internetskolor där många rasifierade satte ned foten runt vit feminism, cultural appropriation och tone policing och de var verkligen inte snälla men herregud vad jag lärde mig.

Som en del av majoritetssamhället är det ju inga större problem att valsa igenom livet utan att nånsin behöva reflektera över sitt eget beteende om ingen någonsin ”calls you out”. Som kvinnlig feminist är det ändå enklare, för du kan bara klumpa ihop alla kvinnor till en grupp och kalla det kvinnokamp och sedan påstå att ni alla har samma erfarenhet av förtryck på grund av biologi, och strunta i att du inom gruppen besitter stora privilegier jämfört med andra kvinnor, till exempel rasifierade kvinnor, socialt utsatta kvinnor och transkvinnor.

Att se sina egna privilegier inom gruppen är också viktigt för att man inte ska börja föra talan för en grupp man faktiskt inte tillhör, en grupp man därmed osynliggör. De som rusar in i debatter och gör just det brukar kallas för social justice warriors.

Social Justce Warriors blev ett populärt uttryck under Gamergate. Helt oöverraskande missförstod alt-högermännen i Gamergate ordet grovt, och började använda det för alla som lyfter frågor om sexism och rasism inom populärkultur. Men för oss andra är en social justice warrior precis tvärtemot vad de oinformerade gamergate-männen tror att de är. De två grupperna har mycket mer gemensamt än vad som skiljer dem åt.

Social justice warriors känns igen dem på att ofta dundrar in i debatter om viktiga och komplexa ämnen som porr, maskulinitet eller könsidentitet, utan något intresse av att de olika sidor eller de teorier som finns, utan bara intresserade av den linje de själva driver. De förstör viktiga debatter genom sitt ointresse för att de kan ha fel. Sedan går de vidare till nästa debatt att bulldoza.

Det har under åren mest setts som störande inom den feministiska debatten. Men i och med "cancel culture" blev de ett direkt hot mot den offentliga debatten. Ett exempel är Mr Cool-debatten. Det som skulle ha kunnat bli en intressant feministisk debatt om gränser och huruvida man kan skapa ett progressivt samhälle genom reaktionära metoder (som censur) blev istället ett moralistiskt drev av SJWs som eldades på av aktivister med stora plattformar och tystade alla meningsfulla diskussioner genom att kalla de som deltog i dem för ”pedofilkramare”.

Gränsen mellan "call out culture," som ser till att röster utanför normen får höras, och "cancel culture," som riskerar att göra det motsatta, är hårfin och milsvid på samma gång. Skulle vi kunna ha en "call out culture" utan att social justice warriors eller alt-högern eller mediekändisar eller moderata riksdagsmän på twitter genast förvandlar den till "cancel culture"? Kan vi se det framåtsträvande i det förra och det bakåtsträvande i det senare? Eller blir det för svårt för oss att ha dessa två till synes motstridiga idéer i huvudet samtidigt?

"In the beginning there was nothing, which exploded."

Jag är en person med många brister, men jag har en sak som jag tror är en riktig styrka: Jag är inte rädd för att verka dum. Jag vet att min nivå av intelligens inte är högre än de flesta andras och jag har noll komplex runt det. Och jag tror styrkan i att inte oroa sig för att verka smartare än andra är att jag helt ogenerat kan utforska min egen nyfikenhet.

För att utforska sin egen nyfikenhet krävs att man inte blir obekväm eller irriterad av att lyssna på smarta människor som beskriver saker man inte riktigt förstår. (Och då menar jag inte när någon pratar med onödigt krångliga ord, för det är bara löjligt. Jag menar när själva ämnet är svårt att greppa.) Jag vet redan att jag aldrig kommer kunna förstå partikelfysik till mer än kanske 5%, men det hindrar mig inte från att fascineras över att höra någon förklara i detalj hur man kan mäta universum.

Jag har haft lite mer tid över under våren och har lyssnat en hel del på BBC Radios podd The Infinite Monkey Cage med Professor Brian Cox och Robin Ince. Podden handlar om forskning och fakta om allt från rymden till mikrober och den försöker förmedla det på ett humoristiskt och lättillgängligt sätt.

Eller, tja, det var nog åtminstone premissen när BBC började sända programmet, men jag vet inte om jag skulle kalla podden "lättillgänglig." Har man läst någon av Brian Cox böcker vet man att han har en uppenbart passionerad kärlek till vetenskap och en lika passionerad ovilja att prata om det i sloganform. Däremot vet han hur man kommunicerar vetenskap till andra än enbart vetenskapsmän, vilket är vad som gör podden så intressant för alla oss som inte har behov av att vara smartast i rummet men som gillar att lyssna på de som är det.

Jag har absolut inte gått igenom alla avsnitt än, för de sträcker sig över tio år och 22 säsonger, men av de jag har lyssnat på har jag gjort en liten topplista:

Avsnitt 124: Quantum Worlds
Kan vara mitt favoritavsnitt. Mest för att det lyckas förklara Schrödinger på ett sätt att till och med jag - efter många, många försök - äntligen fattar grejen.

Avsnitt 104: Big Data
Antagligen mitt favoritavsnittet eftersom det lyckas vara jätteroligt och jätteskrämmande på samma gång. Handlar såklart om all den data som samlas in om oss varje dag, om när singularity (tidpunkten när tekniken blir smartare än oss och börjar utveckla sig själv bortom och utanför vår kontroll) inträffar och om inte den redan gjort det när vår teknik inte bara vet allt om oss utan också öppet hånar oss.

Avsnitt 105: Invasion!
Kanske mitt favoritavsnitt om inte annat så på grund av att fladdermusexperten i panelen är helt fantastisk och hon är verkligen besatt av fladdermöss och nu är jag det med.

Avsnitt 58: Fierce Creatures
Definitivt mitt favoritavsnitt! Detta är avsnittet som fick mig att googla "bullet ants" och sedan spendera en adrelanin-och alkoholfylld kväll med att titta på videor där män (och bara män) frivilligt låter sig bitas av dessa myror bara för att se hur ont det gör. Tips: Svaret finns i namnet. Ett bett från en bullet ant känns som att bli skjuten med pistol, förutom att det varar i 24 timmar. 

Avsnitt 72: Invisible Universe
Mitt favoritavsnitt eftersom det tar upp det förbjudna vetenskapliga ämnet dark matter och dark energy som 96% av universum består av men ingen vet vad det är. Fast det är inte spöken.

Avsnitt 59: Solar System
Som den trista feminist jag är kan jag inte låta bli att undra hur mitt liv kunde ha blivit om den värld jag växte upp i såg ut som detta avsnitt. Det vill säga en värld där vetenskapskvinnor utan någon kommentar om deras kön livligt diskuterar olika rymdprogram de varit inblandande i och sedan bråkar om vem som har bäst chans att upptäcka liv på andra planeter. Oöverraskande nog gör detta att avsnittet är mitt favoritavsnitt. Plus, solsystemet är SÅ COOLT.

Avsnitt 81: 200 years of Frankenstein
Äntligen ett avsnitt som baseras på något jag faktiskt studerat på universitetsnivå, dvs litteratur. Vilket  är varför det antagligen är mitt favoritavsnitt. 200 år efter Mary Shelleys bok Frankenstein, diskuterar panelen hur mycket mer vetenskapsvänlig Mary Shelleys första utgåva var och varför det redigerades bort. Samt hur Frankenstein under historien använts för att skapa monster av olika typer av vetenskaper beroende på vad som var samtidens hatobjekt, från kemi (20-talet), medicin (30-talet), kärnkraft (50-talet) och DNA (60-talet) till dagens artificiella intelligens och artificiella ingenjörskonst.

Avsnitt 71: What is Race?
Definitivt mitt favoritavsnitt eftersom genetik-experten i panelen uppenbarligen HATAR att svara på frågan om huruvida vi människor genetiskt kan delas in i olika raser (på vilket svaret för övrigt är nej nej och åter nej) och för att när man tänker på hur idiotiska rasister framstår för vanliga människor kan man bara föreställa sig hur idiotiska de framstår för en expert på evolutionär genetik.

I avsnittet får man också lära sig att de största genetiska skillnaderna som finns mellan grupper av människor finns i sådant vi inte kan se (t.ex vårt immunsystem) medan de minsta genetiska skillnaderna är sånt som styr vårt utseende (pigment, ögonfärg, osv). De minst viktiga genetiska skillnaderna är alltså de vi satt störst vikt vid.

Det är också intressant att höra anledningen att det inte existerar några mänskliga "raser" tros bero på en "flaskhals" i mänsklighetens historia när den mänskliga populationen minskade till bara några få tusen individer. Alla människor som lever idag är därmed väldigt nära besläktade med varandra, på ett sätt som andra djur inte är.

Avsnitt 62: Serendipity
Avsnittet är mitt favoritavsnitt eftersom det tar upp något som genomsyrar hela podden: Att viktiga upptäckter inom vetenskaplig forskning inte kan förutses. Att ibland när man undersöker något så resulterar det i att man upptäcker något annat som man inte visste på förhand skulle finnas där.

Det finns en fara med självgoda debattörer och andra lekmän som ropar saker som "varför ska vi finansiera forskning på detta (lägg in valfri "flummigt" forskningsämne) istället för detta (lägg in valfritt traditionellt accepterat forskningsområde). En alltför rigid syn på vetenskap minskar möjligheten att upptäcka det som ingen letar efter, det som kommer öka vår förståelse för universum och som bara är ett ödets lyckokast bort.

Man kan inte veta innan vilken vinst för mänskligheten ett visst forskningsområde kommer ha. Men vi kan veta detta: Kunskap leder till mer kunskap. Att låta forskning styras av möjligheten att få positiva resultat eller av ekonomiska intressen, är kortsiktigt. Alla pengar som lades på att skicka tre män till månen har betalats tillbaka många gånger om när man tänker på att de som arbetade med detta projekt var unga ingenjörer som sedan fortsatte i nya projekt och nya projekt efter det osv, osv.

Och om inte något av detta känns intressant så kan du alltid lyssna på avsnittet för att lära dig att Viagra upptäcktes när människor som fått prova en ny hjärtmedicin visade sig vara märkligt motvilliga till att lämna tillbaka den efter försöksperioden.