"Eyes on him all alone, on the edge of seventeen"

I England har man efter ett uppmärksammat mord på en ung kvinna haft en diskussion om kvinnors rätt att vistas i det offentliga rummet. Om hur kvinnors liv påverkas av det ständiga ansvaret som de tar för att skydda sig från manligt våld. 

I Sverige har ett uppmärksammat fall av våldtäktsanklagelse mot en känd jurist också väckt en diskussion om kvinnors ansvar.

”Naturligtvis anses den misogyn som undrar huruvida kvinnan har nåt eget ansvar för att hon ’däckade’ hemma hos mannen på julafton” skrev Åsa Lindeborg i en krönika, som ihop med uttalanden från bland annat den anklagades försvarare och andra har fått många att diskutera vad detta ansvar skulle bestå av.

För självklart har vuxna kvinnor eget ansvar för vad de gör. Det tycker jag, det tycker alla vettiga människor. Om man dricker sig full och däckar på någons soffa har man till exempel eget ansvar för att man vaknar upp bakfull nästa dag. Det man inte har ansvar för är vad någon annan gör medan man är medvetslös.

Efter senaste mordet fick engelska kvinnor uppmaningar om att ”undvika risker” när de går ut. Så är det alltid. Det verkar inte finnas några andra verktyg för samhället att förhindra mäns våld, inga de berättar om i samband med dessa medierapporteringar i alla fall. Nu är det ju dock så att de flesta kvinnor redan känner till de försiktighetsåtgärder som samhället uppmanar dem att ta. Och ändå fortsätter våldet. 

Det är nästan så man skulle kunna tro att samhällets enda verktyg för att förhindra att kvinnor utsätts för sexuellt våld i den offentliga miljön inte ens fungerar.

Är det fel att uppmana kvinnor att skydda sig, undrar många. Kvinnor vittnar ju om hur otrygga de känner sig. Är det fel att uppmärksamma kvinnor på risker och uppmana dem att undvika dem?

Nej det är det inte. Så länge vi inte glömmer ens för en enda sekund hur oerhört inskränkande dessa uppmaningar är. Samt att de lägger ansvaret för att förhindra det samhällsproblem som mäns sexuella våld är på varje enskild kvinna.

Varför genade du genom den oupplysta parken? Varför tog du inte en taxi hem från krogen? Varför följde du med på den där efterfesten? Varför somnade du på den där soffan, på den där festen, i det där rummet där du inte personligen kände alla människor som var där? Vad trodde du skulle hända?

Så låter det när vi låter de utsatta axla ansvaret för vad förövare gör. Det svarar inte heller på frågan hur vi som samhälle tänker förebygger och förhindrar sexuellt våld.

För hur kan kvinnor ta ansvar att undvika risker, när allt är en risk?

Och det är verkligen en fråga samhället behöver kunna svara på. Fortsätt gärna uppmana kvinnor att skydda sig, men svara också på frågan vilka andra verktyg samhället har för att förhindra sexuellt våld.

Förresten, svaret på den frågan är inte ”kvinnor måste skydda sig så de inte blir våldtagna på samma sätt som man måste låsa sin cykel så den inte blir stulen. Det är bara så världen är.”

För kvinnor är inte cyklar. Våra kroppar är inte ägodelar som behöver skyddas från att bli ”stulna.” Vi kan inte låsa våra kroppar på det sätt man låser en bil när man lämnar den på parkeringsplatsen. Vi befinner oss i den här världen precis som ni män gör, och samhället måste hitta ett bättre svar på det faktum att vi inte tillåts göra det på samma villkor. Ett svar som inte tror att vårt minskade livsutrymme är jämförbart med att ni tvingas låsa ytterdörren när ni går hemifrån.

Ni som tycker att vi pratar för lite om "kvinnors eget ansvar." Hittills har vi ju bara pratat om kvinnors eget ansvar, och ingenting har någonsin förändrats. Så kanske dags att fundera på om det verkligen är kvinnornas ansvarstagande och kunskap om vad de ska göra för att "undvika risker" det är fel på, och inte konversationen.