"Now, more than ever, we need the Jedi!"

Debatten om ”cancel culture” har pågått ganska länge nu, i princip sedan man uppmärksammade det faktum att social media tycks ha en inbyggd förmåga att skapa blodtörstiga drev mot personer som begått något övertramp eller uttryckt något kränkande på sociala medier. Dreven är i sig inte problemet, problemet är att de i dagens sociala medier-klimat snabbt går från en potentiellt lärande diskussion om vad i uttalandet som är kränkande, till krav på att personen som sa det ska stängas av (”canceled”) från alla jobb, uppdrag och sociala plattformar - oavsett om ”brottet” är i nivå med straffet eller ej.

I Jon Ronsons bok So You’ve Been Publically Shamed (2015) lärde jag mig mycket om personliga effekter av cancel culture, även om själva namnet på detta fenomen inte hade myntats vid den tiden Sedan dess har jag sett debatten om offentlig skamning och cancel culture bölja fram och tillbaka för att på senaste tiden landa i ett nästan unisont fördömande. Främst från de som själva utnyttjat sin plattform och makt för att glatt hänga ut och skamma meningsmotståndare.

Hur kan det komma sig?

Jag har skrivit en hel del om cancel culture och jag anser att det största problemet med fenomenet är den sneda maktfördelning som finns på sociala medier. Personer med stora sociala plattformar och hängivna följare kan håna och "call out" andra människors åsikter till en stor åskådarskara, vilket är en del av livet på Internet och något jag inte har några direkta problem med. Men numera har dessa personer också makten att hota sina meningsmotståndares sociala liv och försörjning om de misshagar dem. Tänk Joakim Lamotte på facebook. Tänk Hanif Bali på twitter. Tänk instagramdrevet mot Mr Cool.

Det skapar inte bara en maktfördelning som i alla sammanhang utanför sociala medier skulle ha problematiserats för länge sen, det underbygger också en typ av personkult som gör vissa nästan onådbara för kritik. För vem vill riskera sin inkomst eller sin hårt kämpande karriär?

Ironiskt nog är cancel culture svaret på samma problem som det skapat.

För när de sociala medier-personer som använt uthängningar och krav på "cancelling" för att någon är ”problematisk” plötsligt själva drabbas av detsamma, så verkar deras inställning snabbt förändras. I samma sekund som cancel culture drabbar en själv är den inte alls lika kul längre.

Till och med de som stått längst fram i shaming-kulturen och ropat att folk som inte vill bli uthängda ”får lära sig ta ansvar för vad de skriver på nätet” har istället blivit förespråkare för att alla måste kunna uttrycka vadsomhelst. Och det kan man ju förstå. Det blir ju ingen skön instagramupplevelse om ens kommentarsfält är öppet för röster som ifrågasätter varför man får föreläsa för skolelever eller påpekar att forskning visar att det man tjänar pengar på är skrämselpropaganda utan saklig grund. 

Okej, nu raljerar jag. 

För att återgå till ämnet så är det jag tycker mest fascinerande med Den Stora Omsvängningen från cancel-culture-yay till cancel-culture-nay den totala tystnad som den genomfördes med. Det som en dag var kvinnokamp kallades plötsligt för kvinnohat, det som en gång var ”folkets röst” var plötsligt ”smutskastningskampanj” och de som en gång kallade andra för ”snöflingor” ansåg sig plötsligt såväl kränkta som förtryckta av ”attacker från pk-media.” Och ingen förklarade vad som hände.

Problemet här är naturligvis inte huruvida ALLT man uttrycker ska vara föremål för cancel culture eller om INGET man utrycker ska vara det. Problemet är detta: Många tycks bygga sitt budskap på principer som faller i samma sekund de riktas mot dem själva eller någon de gillar.

Det är ett så gigantiskt intellektuellt underskott att bygga ett helt varumärke som debattör eller opinionsbildare men inte ha orkat tänka igenom sina principer mer än att man byter åsikt i exakt samma sekund de visar sig drabba en själv. Det får en att undra vilken princip eller åsikt som kommer ändras under deras nästa omsvängning.

Sanningen ligger förstås någonstans mellan ”allt du skriver får drevas mot” och ”inget du skriver får drevas mot” och är en gränsdragning mellan att vara empatisk men också förstå att ju större social media-plattform och hängiven följarskara en person har, ju mer viktigt med möjlighet att kritisera dens åsikter. Det kan tyckas orättvist mot de som har just en stor plattform och en hängiven följarskara, men kanske de måste acceptera att det är priset de betalar för den makt de sitter på.

Man får naturligtvis gärna byta så väl principer som åsikter. Allt annat vore konstigt. Ens åsikter och perspektiv påverkas under livet av allt från att höra övertygande argument till nya erfarenheter eller nya bekantskaper. Men om man är någon med stor makt att få ut sina åsikter så kanske man inte ska kunna gå från att använda sin makt till att hänga ut och skicka sina följare på meningsmotståndare till att avsky cancel culture i exakt samma sekund det drabbar en själv, utan att åtminstone förklara sig.

"It's a struggle, livin' like a good boy oughta"

”Ignorance more frequently begets confidence than does knowledge.” Ett känt citat från Charles Darwin som innebär ungefär att en person med lite kunskap i en fråga ofta känner sig mer självsäker i att uttala sig, än någon med mycket kunskap i samma fråga.

Det är svårt att inte tänka på Darwins citat när man följer den ständigt livliga och (tydligen) ständigt aktuella debatten om vilka biologiska skillnader som egentligen finns mellan män och kvinnor. Ju mindre kunskap, ju större självsäkerhet att man vet hur kön fungerar.

Hur könet påverkar den mänskliga hjärnan är ett bra exempel på ett område där många självsäkert missförstår vad forskningen säger. Efter många års intensiva studier på området visar forskningen inte i närheten av de många könsskillnader som folk tenderar att hänvisa till skillnader mellan "mäns och kvinnors hjärnor." Att vi idag genom forskning vet att varje persons hjärna skiljer sig från alla andras och att saker som uppväxtmiljö och erfarenheter - som exempelvis att träna mycket på något - är det säkraste sättet att förändra hjärnan på, brukar samma personer inte prata lika mycket om.

Men jag ska försöka att inte hamna i samma fälla att göra tvärsäkra uttalanden om något jag inte är insatt i, så det enda jag med absolut säkerhet tänker säga i ämnet är detta: När man lyssnat på tillräckligt många hjärnforskare prata om sitt ämne inser man att det absolut minst intressanta med den mänskliga hjärnan är kopplat till könsskillnader.

Istället tänker jag gå över till det ämne jag faktiskt tänkt skriva om i detta inlägg, nämligen Den Stora Debatten Om Kön som pågått inom feminismen ungefär sedan rörelsens början och nu senast sedan J.K Rowling twittrade raljant om att använda ord som inkluderar transpersoner och icke-binära.

Sedan dess har debatten varit igång, igen, även inom den svenska feminismen. Genuina försök att reda ut feminismens syn på vad det innebär att vara "kvinna" har varvats med hånfulla påståenden om att alla som erkänner transpersoners existens anser att kön är en "känsla" och är motståndare till kvinnors biologiska verklighet.

Som om en persons känsla för sitt kön by default inte kan vara biologisk. Eller att den som bäst kan bedöma vilket kön en person har inte skulle kunna vara, well, personen själv.

Att de allra flesta könsskillnader vi får lära oss inte har grund i biologiskt kön utan i socialt konstruerade könsroller, är en grundläggande idé inom feminismen. För mig har denna feministiska idé varit helt avgörande för min egen frigörelse. Under hela mitt liv har min könsroll (kvinnlig) felaktigt blandats ihop med mitt kön (kvinna). Beteenden och uttryck kopplade till min könsroll har ständigt beskrivits som beteenden och uttryck kopplat till mitt kön.

Det har varit mycket förvirrande för min syn på mig själv. I alla fall tills jag kom i kontakt med feminismen och började förstå att problemet inte är att jag är ”okvinnlig” utan att de förhållningsregler som ingår i min könsroll inte är desamma som de mycket få saker som ingår i mitt kön. 

Men insikten om socialt konstruerade könsroller innebär inte att feminismen automatiskt anser att det inte finns olika biologiska kön. Olika feministiska strömningar tror i olika grad på tanken om en kvinnlig essentialism (jag personligen tror mycket lite på en sådan) men få av oss förnekar helt att mänskliga kön existerar. Däremot ser många feminister det som problematiskt att såväl biologiskt som socialt kön konstrueras binärt - dvs att det bara finns två varianter av kön och att dessa konstrueras som varandras motsatser, och att inga variationer av kön som finns där emellan accepteras.

Och här någonstans finns kärnan i den senaste tidens hätska debatt mellan trans-inklusiva feminister och trans-exklusiva feminister: Vad innebär det egentligen att "vara kvinna"?

Går det att peka på en kvinnlig essentiell erfarenhet som alla kvinnor delar? Är att vara kvinna en biologisk verklighet som ibland inte stämmer med den kropp man föds in i, och som då kan korrigeras? Eller kan man bara "vara kvinna" om ens kropp och könsidentitet stämt överens sen födseln och man alltid behandlats som det av omgivningen?

Här går det en ilsken skiljelinje, som en livsfarlig spricka i isen, inom den feministiska rörelsen. De flesta feminister som deltar i debatten har respekt för att man måste föra debatten utan att trampa in på människors rätt att existera, men tyvärr har det också förekommit en del inte så respektfulla frågeställningar i debatten. Jag ska försöka bemöta en av dem.

”Om ni verkligen anser att män som transitionerat är kvinnor, varför kallar ni dem transkvinnor?”

Frågan grundar sig ofta i att frågeställaren snarare ogillar begreppet "cis-kvinnor" än ordet "transkvinnor." Framförallt brukar hen ogilla att ordet "cis-kvinnor" används för att belysa de privilegier ciskönade kvinnor har över transkvinnor. Enligt den maktanalys vissa feminister har är kvinnor alltid strukturellt underordnade i egenskap av sitt kön, och att påpeka att även kvinnor kan ha privilegier skulle enligt dem bli förödande för den analysen.

Jag håller inte med om det. För att förstå svaret på frågan om varför vi använder begreppet transkvinnor samtidigt som vi säger att transkvinnor är lika mycket kvinnor som cis-kvinnor, måste man förstå vad en intersektionell maktanalys innebär.

Jag som aldrig tänkt på huruvida mitt biologiska kön stämmer överens med min kropp (eftersom det gör det) och en kvinna som har erfarenhet av att dessa inte stämmer överens, är kvinnor. Men som en sorts underkategori till kvinna finns begreppen ciskönade kvinnor och transkvinnor. Varför man alls skiljer dessa åt är för att deras erfarenheter av förtryck skiljer sig åt.

Precis som att svarta och vita kvinnors erfarenheter av könsförtryck skiljer sig åt, är detta är viktigt att ha koll på. I alla fall om man vill ha en maktanalys som speglar verkligheten. Förtryck lever inte sida vid sida med varandra, de samverkar. Svarta kvinnor har inte bara erfarenhet av sexism och rasism - de har erfarenhet av rasistisk sexism. Transkvinnor har inte bara erfarenhet av misogyni och transfobi, de har erfarenhet av binär misogyni - av att cis-könade kvinnor räknas som "naturliga kvinnor" och cis-könade män som "naturliga män" och alla andra som "onaturliga."

Intersektionell analys belyser alla dessa maktstrukturer utan att rangordna dem. Jag kan förstå en del feministers motstånd mot en intersektionell analys som bara gör "kvinnokampen" mindre enad och inte bidrar med några lösningar. Men själv anser jag att det är bättre att ha en feministisk analys som speglar hur världen faktiskt ser ut än en som håller "en enad kamp" så helig att den hellre gör om verkligheten än förändrar analysen.

Jag tror fortfarande, som jag skrev i mitt förra inlägg, att det feminismen faktiskt behöver oroa sig för inte är frågan om transpersoners inverkan på analysen av kön, utan den röda tråd som går mellan konservativa motståndare till kvinnors rättigheter och dagens trans-exklusiva feminism.

Jag tror inte heller att den verkliga frågan för Den Stora Debatten Om Kön är om transkvinnor ska räknas som kvinnor och hör hemma i den feministiska rörelsen, utan varför en del av den feministiska rörelsen har en analys av makt som – tydligen – faller ihop som ett korthus om de tvingas acceptera transpersoners existens.

Det kräver en ganska hög nivå av okunskap för att vara så otroligt självsäker på hur kön fungerar att när ens maktanalys fallerar på grund av verkligheten så bestämmer man sig för att det är verkligheten som är problemet.