Min twitter

Thursday, December 16, 2021

"The future teaches you to be alone, the present to be afraid and cold"

2021

2021 var första året på länge som jag inte skrev och publicerade några texter någonstans, förutom på denna lilla bloggen. Jag har inga problem med det. Det gick inte att kombinera ett vanligt heltidsjobb med att försöka vara någon sorts frilansande halvtidsskribent på fritiden. Inte för mig. Om jag aldrig ser en deadline igen kan jag definitivt leva med det.

Men jag kan tydligen inte ge upp denna blogg. Trots att inge brytt sig om personliga bloggar på ungefär ett decennium kan jag inte sluta skriva här, även om det bara är för min egen skull. Jag har trots allt skrivit på den här bloggen sedan 2001. Det är nästan svårt att fatta hur länge det är i popkulturella mått. Första Sagan om Ringen-filmen hade inte haft biopremiär. Britney och Justin var fortfarande ett par. Det skulle fortfarande dröja ett par år innan jag steg in på Apple store i London och köpte den första generationen Ipod Shuffle med 500 MB utrymme. 

Efter nåt decennium av anonymt bloggande för absolut ingen blev jag ändå "upptäckt" och fick en riktig plattform av nystartade Politism. Det är säkert inget stort för alla er som skriver dagligen på plattformar som når tusentals, men för mig och på den tiden var det en big deal. Min mamma var oerhört stolt.

Ibland gör det mig lite ledsen att jag inte sparade några texter från Politism-tiden, för den svenska politiska debatten mellan 2013 och 2018 kommer nog en dag ses som ett viktigt tidsdokument. Det var en speciell tid. 

Politism gav mig också chansen att skriva för andra plattformar, som Dagens ETC, Bang, Flamman, Arbetet. Och det var absolut kul ett tag, tills det inte gick att kombinera med ett vanligt jobb och ett vanligt liv och nu är det 2021 och jag är tillbaka på den här lilla bloggen igen. Som om de senaste 20 åren aldrig hänt. Det går förstås inte att spendera hela livet med att se de större mönstren i tillvaron som jag gör, utan att se ironin i det. 

And just like that, time moved us on.

Jag har upplevt 2021, liksom jag upplevt varje år de senaste 7 åren, som bättre än året innan. Sedan tvillingens döttrar kom är varje år är det bästa jag någonsin upplevt, medan jag ser fram emot nästa år med en intensitet jag aldrig förut känt. Att bli moster är det bästa som hänt min emellanåt svajiga mentala hälsa.  Det är som om min dysfunktionella hjärna har fått den rofylldhet den aldrig tidigare haft, och en känsla av tillfredsställelse av att sitta i soffan en fredagskväll och handvirkar en garn-orm efter att ha lyckats få två trötta barn att somna.

Att som barnlös få syskonbarn är som att få en stor gåva som man inte behövt jobba för. Åtminstone om man som jag har förmånen att kunna vara med dem i stort sett varje dag. Jag som aldrig varit gravid eller kämpat med IVF fick plötsligt två barn i mitt liv. Plötsligt var de bara här, de här två barnen som ser ut som min syster men också som mig och som tycker det är självklart att jag är en del av deras liv, som om alla barn har en barnlös moster som alltid hänger med dem.

Nästa år fyller jag 45 år. Jag tror att jag har börjat inse att jag är oundvikligen vuxen. Eller i alla fall att jag behöver sluta tänka på saker och ting som "det där jag ska göra en dag." Jag antar att 45 år innebär att allt det där du och jag trodde vi skulle göra en dag nog aldrig kommer att hända, som att ta jobb som baristas i London medan en av oss försöker skriva en bok och den andra försöker bli musiker eller att åka på en  sex månaders road trip i den amerikanska södern och få motorstopp någonstans på vischan och bli räddade av några välmenande freaks som tar oss som gisslan medan de lär oss allt om jesus.

 


Tuesday, December 07, 2021

"Been waiting on you for a long time, fueling up on heartaches and cheap wine"

Oisin Cantwell skriver i Aftonbladet om en dom som skapat mycket upprördhet de senaste dagarna. Domstolen beslutade i ett fall där en pappa våldtagit sitt barn att inte ge ensam vårdnad till mamman som hon begärt, utan istället invänta att en utredning om vårdnaden blir klar. Barnet är LVU-placerat i ett familjehem sedan flera år och har inte bott med mamman. Domstolen såg inte någon brådska i att ta beslut om vårdnaden innan utredningen, då barnet är omhändertaget och man kan ändra det interimistiska beslutet ifall så skulle behövas. Domstolen anser inte att pappan är lämplig vårdnadshavare.

Rubriken och innehållet i tidningarna Barometern och Kvällsposten var ” Pappa dömd för grova våldtäkter mot sin dotter – får behålla vårdnaden” alternativt ” Pappa våldtog sitt barn – behåller ändå vårdnaden.”Bilden man får är lite annorlunda än den man ges när man läser Cantwells genomgång av beslutet.

Såväl Linnea Claeson som Cissi Wallin, båda med tiotusentals följare på Instagram, är exempel på några av de feministiska influencers som lade upp Kvällspostens/Barometerns rubriker på sina plattformar. Claeson skrev ”nästa gång någon säger att feminismen inte behövs i Sverige längre, visa dem det här” och Wallin konstaterade att det pågår ett ständigt krig mot kvinnor och ”att sånt här sker är inget annat än krigsföring.” 

I Cissi Wallins kommentarsfält kan man se att de som kommenterar uppenbarligen har en annan bild av vad som hänt än verkligheten visar. Flera verkar utgå från att barnet kommer fortsätta bo med pappan. Rådmannen namnges med uppmaningar att avgå samt insinuationer om ”vad han har för lik i garderoben själv” och frågor som ”är alla med makt pedofiler?” Även tingsrätten kallas för pedofiler och de flesta stämmer helt in med Wallin om att ärendet är ett klart bevis på att ett krig mot kvinnor och barn pågår.


 

Jag är inte så intresserad av att avkräva att alla människor alltid har läst domen innan de delar mediarubriker om den. Och det är heller inte vad som skaver när feminister då och då sprider svartvita mediarubriker som bevis på rättssamhällets syn på kvinnor, som sen visar sig vara felaktiga. Dock är det intressant att tänka lite på just den här metoden att elda upp sina följare till hat och misstro mot myndigheter och rättssamhälle genom förenklade bilder av vad som (ofta) är en mer komplex verklighet. 

Sverigevänner använder ju som bekant ständigt den metoden. Att dela någon skärmdump av nån mediarubrik om nåt rättsfall utan några nyanserade detaljer, ihop med konstaterandet att det är "bevis" för att en samhällskollaps är nära eller att det förs nån form av "krig mot svenskar." Det är ett enkelt sätt att skapa engagemang hos följare utan att behöva lägga tid på att skaffa en faktisk uppfattning om vad som pågår därute, i den verkliga verkligheten.

Från min feministiska synvinkel är det intressant att fundera på vad som händer med ett samhälle när väldigt många använder förenklade bilder av verkligheten för att dela sin egen agenda, och skapa engagemang i form av ilska och hat hos tiotusentals följare. Är nyttan att få upp människor på barrikaderna i den fråga man själv brinner för - exempelvis kvinnors behandling av rättssamhället - värd den risk det innebär att skapa engagemang genom att använda högerpopulistiska metoder?

Det pågår väldigt få diskussioner inom den feministiska rörelsen om nyttan vs risken av detta. Däremot pågår det väldigt många diskussioner om att man måste backa upp alla feminister som försöker belysa det faktum att vi lever i ett rättssamhälle byggd på patriarkala normer (vilket vi gör) och att det inte spelar nån roll om just det enskilda rättsfallet visade sig vara överdriven eller till och med fel, eftersom kvinnor och barn de facto far illa (vilket de gör).

Jag har inga problem med den senare diskussionen. Men skulle vilja se mer av den förra.

För även om uppbackning är och alltid varit central i kvinnokampen så är även solidaritet med de feminister som kom före och de feminister som kommer efter, lika central.

Säkerligen tycker många att det inte spelar så stor roll om kända feminister med tiotusentals följare sprider en onyanserad bild av verkligen - rättssamhället patriarkala normer behöver belysas och metoden spelar mindre roll. Men jag tror att det spelar roll. Jag tror att de metoder vi använder för att skapa engagemang hos människor spelar roll.

Och om byggt hela sin feministiska plattform på att vara en offentlig röst för hur rättssamhället behandlar kvinnor, så tycker jag man kan vissa ställa krav. Inte på faktagranskning. Men på uppföljning. Hur man beskriver verklighet ska betyda något. Feminismen är den av alla politiska rörelser vars analys av verkligheten är den som också bäst kan beskriva den. Hur varsamma vi är med fakta betyder nåt.

Vi vet alla att varje "stor" feminist som blir påkommen med minsta lilla överdrift eller fabricering av fakta genast innebär att all fakta, statistik och kunskap som feminister under historien mödosamt byggt upp ifrågasätts och förlöjligas. Ja, det är orättvist men så är det att leva i ett misogynt, patriarkalt samhälle. Feminister behöver vara ständigt beredda på motstånd.

Sen behöver man förstås också vara varsam med fakta bara för att man behöver vara varsam med fakta. Vi som lever idag förvaltar feminismen tills den tas över av nästa generation, och vi måste göra det på ett sätt som inte riskerar tysta en hel generation kvinnor genom påpekanden om att feminister överdriver och ljuger.

Så kanske man skulle vilja se lite fler uppföljningar vid de tillfällen man eldat upp en stor mängd människor baserat på felaktig grund. Om inte annat så att man ska kunna elda upp samma massa när grunden är 100% verklig.

Wednesday, November 17, 2021

"So look me in my eyes, and whisper something fragile"

De som har privilegier måste övertalas att dela med sig av dem till de som inte har dem. De gör det ytterst sällan frivilligt. Som feminist är man ständigt medveten om detta. Man ser hur varje steg framåt kantats av motstånd som oavsett sakfråga sett ungefär likadan ut: "Det är jättebra att ni vann rättigheten att rösta/utbilda er/göra abort/osv, men kom inte här med nya krav för nu är allt jämställt." Varje rättighet kvinnor vunnit historiskt ses senare som ett naturligt steg, medan varje nytt krav kvinnor ställer ses som ”feminism run amok”.

Vi har alla spenderat en stor del av vår feministiska aktivism med att höra män förklara att de minsann aldrig skulle ha motsatt sig att kvinnor har rösträtt om de levde på den tiden, men att dagens feminism däremot går ”för långt” i sina krav på jämställdhet. Det intressanta är att de ofta delar samma argument som de män (och kvinnor) som var emot kvinnlig rösträtt. Även de som var emot kvinnlig rösträtt såg inte sig själva som att de var emot kvinnors rättigheter. De ansåg bara att rösträtten var att ta kvinnors rättigheter ”för långt” och att det i slutändan skulle ge alltför stora negativa effekter på samhället, vad gäller barn, familj, och kvinnors psyke.

Så även om dagens antifeminister ser sig som progressiva (sett ur gårdagens perspektiv) är det svårt att inte misstänka att de skulle befinna sig i motståndarlägret om kvinnlig rösträtt föreslogs idag

Det är intressant. Det är också intressant att titta på feminismen utifrån samma synsätt. Hur kommer framtidens feminister bedöma dagens feminister baserat på deras argument? Till exempel i debatten om biologiskt kön och könsidentitet. Vilka kommer ses som konservativa och vilka kommer ses som progressiva, oavsett hur de ser sig själva?

Grovt förenklat finns det idag två olika sidor inom feminismen i denna debatt.

En sida som har en intersektionell syn på förtryck och anser att om feminismen inte arbetar mot all form av könsförtryck, vare sig det riktas mot kvinnor, transkvinnor, transmän eller icke-binära, så kommer vi heller aldrig lyckas. Som anser att individen själv bäst kan bestämma vilket kön de har, och att samhället inte ska kräva att transpersoner på olika sätt ”bevisar” att de är detta kön.

Och en annan sida som - liksom anti-suffragetterna på sin tid - anser att det är viktigt med transpersoners rättigheter men att de förändringar som vissa feminister kräver skulle ha för stora negativa effekter på samhället och på kvinnokampen. Att möjligheten att ändra juridiskt kön efter hur man själv identifierar sig är ett hot, dels genom att man inte längre kommer mäta könsförtrycket av kvinnor eftersom det även kommer inkludera människor som fötts som ”män,” och dels för att de anser att män kommer påstå sig vara kvinnor för att kunna trakassera och våldföra sig på kvinnor i till exempel omklädningsrum, fängelser, offentliga toaletter och andra platser som ska vara kvinnoseparatistiska.

Båda dessa ”sidor” ser sig som de progressiva, och som de som för kampen mot könsförtryck framåt. Båda ser den andra sidan som bakåtsträvare som vill ta ifrån feminismen de segrar den hittills vunnit. Men hur kommer framtidens feminister bedöma dem/oss? Det vet vi inte.

Jag vet var jag själv står men jag vet inte med säkerhet om jag befinner mig på rätt sida, enligt framtidens feminister. Jag vet att jag tror att kön är biologiskt och att människor därför själva kan besluta vilket kön de har bättre än vilka könsdelar de föds med, men också att kön inte är binärt på det sättet vår kultur har utmålat det. 

Och jag vet att jag tycker att vissa feministers fokus på "basröst och penis" för att definiera någon som man fast personen själv anser sig vara kvinna, inte är något jag håller med om. Mest för att jag anser att feminismens mest grundläggande idé är rätten att bestämma över sin egen kropp, och att avkräva någon att skära av sig kroppsdelar eller genomgå medicinsk behandling för att accepteras som sitt kön därför är antifeministiskt. 

Och jag tror att en feminism som grundar sig på denna antifeministiska idé -  att rätten till sin egen kropp inte omfattar normbrytare - är helt fel väg för feminismen att ta. Men hur framtidens feminister kommer se på detta eller på dagens feministiska debatt i stort, kan jag så klart inte veta.

Thursday, November 11, 2021

"I hope the roof flies off and we get blown out into space, I always make such expensive mistakes"

 


Så fort jag ser en dokumentär som utspelar sig på 90-talet kommer jag ihåg varför jag blev feminist. De som tror misogynin vi ser idag har grund i sociala medier, pornhub eller är något som har "importerats" på senare tid kan inte minnas 90-talet särskilt väl. De senaste åren verkar det dock som om någon bestämt sig för att ge flera av de kvinnor som var de mest hånade och bespottade av media under 90-talet upprättelse. 

För mig som genomlevde hela min tonårstid under 90-talet är det lika delar upplyftande som smärtsamt att se dessa historier berättas om igen med 2020-talets och en nu 40-årig kvinnas blick. 

Först ut var Marcia Clark, åklagaren i OJ Simpsons-åtalet, som under 90-talets mest bevakade rättegång fick sin frisyr hånad, längden på sina kjolar kritiserad och sin förmåga som mamma ifrågasatt, plus gamla topless-bilder publicerade i tabloidpressen. Såklart. Det här är ju 90-talet, då mansgrisiga män kunde sitta i TV och förolämpa offentliga kvinnors utseende och absolut ingen blev cancelled. Men i TV-serien American Crime Story: The People v. OJ Simpson får Marcia Clark revansch. Serien fokuserar lika mycket på rasismen i rättsväsendet som misogynin i media och halvvägs in börjar man allvarligt fundera på vad som är så fucking fel med cancel culture egentligen. 

Sen kom filmen I, Tonya om Tonya Harding – en av 90-talets kanske mest vilified kvinna förutom möjligen Monica Lewinsky. Men filmen fokuserar istället på (vit) arbetarklass och relationsvåld och ser Harding som en riktig person istället för superskurken i en mediasaga. Filmen kom samma år som metoo och med ungefär samma budskap nämligen att kvinnor som berättar sina historier inte måste vara perfekta, oskuldsfulla offer. Deras berättelse måste räknas ändå. 

På tal om metoo var det en annan bespottad 90-talshjälte som fick upprättelse under den rörelsen. Anita Hill som 30 år innan metoo vågade berätta sin historia om hur hon trakasserats sexuellt av en högt uppsatt man, visade vägen för de samtal om sexuella övergrepp vi har idag. 

I nyligen släppta dokumentären Framing Britney Spears får vi kanske inte veta så mycket om Britneys nuvarande mentala tillstånd men vad vi definitivt FÅR är en insikt i är hur förjävligt sexistiskt hon behandlades av media på 90-talet när hon valde att lämna sin för mediamän ofarliga oskuldspersona bakom sig och istället uppvisade sin sexuella sida, utan att vi feminister protesterade särskilt mycket. 

Och i dagarna såg jag den nyutkomna dokumentären om Spice Girls på SVT och kom återigen ihåg varför jag blev feminist på just 90-talet. Som till exempel när megapopulära programledaren Chris Evans vägde Victoria Beckham i TV några veckor efter att hon fött barn. Jag bodde själv i London under denna tid. Inget gällande engelska TV-profilers misogyni är överdrivet, tro mig

En av de största revanscherna över 90-talets misogyni måste dock vara Monica Lewinsky. Monica Lewinsky började ta tillbaka sin story 2015 när hon gjorde sitt Ted Talk om nätmobbing, slut-shaming och mediauthängningar av privatpersoner. Och igår visade sista avsnittet av serien Impeachment: American Crime Story om Bill Clinton-skandalen. Den plågsamma historien om hur 90-talets media förvandlade en gift amerikansk presidents affär med en 20-årig praktikant till en historia om en skamlös mansslukerska som ”förförde” sin stackars chef. TV-serier ger Monica Lewinsky och, paradoxalt nog även Linda Tripp, en annan bespottad kvinna under 90-talet, den upprättelse de förtjänar efter det seklets värsta mediedrev. 

Något som Monica Lewinsky i och för sig själv gjorde rätt bra själv när hon i en intervju med John Oliver härom året förklarade varför hon trots ändlösa Lewinsky-skämt aldrig ändrat sitt namn. ”I think it was the principle of it. Bill Clinton didn’t have to change his name. Nobody’s ever asked him did he think he should change his name. So I think that’s an important statement.

Sunday, October 03, 2021

"Pete and I attacked the Lost Astoria with promise and precision and a mess of youthful innocence"

Efter att en civilklädd polis använt sitt polis-id för att ”arrestera” och sedan våldta och mörda en kvinna, föreslår polismyndigheten i England att kvinnor ställer granskande frågor till poliser som försöker arrestera dem samt...ringer polisen om de känner sig rädda. So. That’s where we are.

Efter mordet sa en polischef att ”women need to be streetwise” och känna till när polisen har rätt att arrestera dem eller inte, samt att den mördade Sarah Everard borde ha ”motsatt sig arresteringen."

Så fort en kvinna råkar illa ut har samhället alltid ett nytt jobb åt oss andra. Har ni tänkt på det? Kvinnor ska inte bara undvika alkohol, genvägar, mörker, efterfester, finlandsfärjor, att somna, promenera hem, åka taxi, jogga - vi ska nu också genomföra bakgrundskontroller på poliser som stoppar oss. 

Lägg där till att om vi faktiskt anmäler någon för våldtäkt, övergrepp, grooming, osv så måste vi i förväg veta om ett brott verkligen har begåtts (stället för att, säg, låta polisen utreda det) om vi inte ska riskera att bli uthängda som "honey traps" och lögnare av tyckonomer på sociala medier.

Trots polismyndighetens goda syfte att lyfta fram sitt eget ansvar ihop med "råden," visar alla diskussioner efter att en våldtäkt fått medial uppmärksamhet hur fort allt ändå bara fokuserar på kvinnors ansvar.

Nästan inget gör folk så upprörda som när kvinnor ifrågasätter istället för att bli tacksamma när vi får råd om hur vi ska ”skydda oss” från våldtäkt. Snabbat haglar förebråelser som ”men varför vill du inte att tjejer ska lära sig att inte ta risker?”

Nja, problemet är snarare att dessa råd används för att slippa ta tag i problemet på samhällsnivå. Någon gång måste dagarna när majoritetssamhället bekvämt kunde skjuta över skulden för våldtäkt på någon minoritetsgrupp av män vara över. Nej, alla våldtäktsmän är inte psyksjuka, från "andra kulturer" eller något annat som majoritetssamhället påstått för att slippa se sig själv i spegeln. Det senaste rådet till kvinnor om ni redan glömt det var att bli "streetwise" och ringa 112 om du misstänker att en polisman försöker våldta och mörda dig.

Lösningen kan alltså inte vara att be kvinnor skydda sig från våldtäktsmän eller platser där dessa kan befinna sig, eftersom det skulle innebära hela den offentliga och privata sfären. Och eftersom kvinnor vet mer än väl (även om vissa män inte tycks göra detsamma) att man inte kan se utanpå om en man är våldtäktsman eller ej, så innebär vårt samhälles sätt att tackla våldtäkt att vi tvingar tjejer att betrakta alla män som potentiella våldtäktsmän.

Vill ni ha det så? För då är ni på helt rätt väg.

Thursday, September 30, 2021

"Between the lines of fear and blame, you begin to wonder why you came"

De som kritiserar så kallade porrfilter har några vanliga huvudargument. Dessa är: Porrfilter fungerar inte. Ett av de allvarligaste problemen är att porrfilter visat sig filtrera bort viktiga sexualupplysningssidor och sidor med HBTQI-information, dvs livsviktiga platser för många unga. Unga har rätt att söka efter information som de behöver, precis som vuxna. Vuxna förlitar sig alltför mycket på att ett filter tar bort allt oönskat innehåll vilket gör dem mindre benägna att ha samtal med unga om frågan. Kunskapsbaserade, reflekterande och icke-skambeläggande samtal är det som forskningen visar ger allra bäst resultat i en god sexualundervisning.

När ROKS tidning Kvinnotryck i veckan publicerade en artikel om de som kritiserar porrfilter tolkades argumenten på ett sätt många tyckte var missvisande. 

De som kritiserar porrfilter beskrevs i artikeln som "motsätter sig skolfilter, inte främst för att de tycker att dylika filter filtrerar bort fel saker utan för att vill att barn ska ha möjlighet att porrsurfa i skolan" (se bild nedan). I texten beskrivs också att de som kritiserar porrfilter tycker att föräldrar ska tala om porr med sina barn "medan de konsumerar porr tillsammans" (se bild nedan).

Det är ganska grovt att säga att kritik av porrfilter innebär att man vill att barn ska porrsurfa i skolan och att föräldrar ska konsumera porr ihop med sina barn, samt oklart varifrån skribenten fått det.
 

Vad texten dock inte innehåller är sakargument om varför de som kritiserar porrfilter har fel. Det finns inga tydliga motargument till de som hävdar att porrfilter inte fungerar samt riskerar filtrera bort sidor som barn och unga har rätt till, för oss som vill förstå sakfrågan bättre och bilda oss en uppfattning.

Nu kan ju vissa tänka att detta inte är en särskilt stor sak att bli upprörd över, förutom förstås för de individer som är utpekade i artikeln. Men det finns något mer här än bara att några namngivna personer beskrivs på ett sätt många uppfattat som grovt missvisande.

Man kan ju till exempel fundera på hur unga uppfattar vuxenvärlden när de följer samhällsdebatten. Kan det påverka någon som, säg, skickat sexbilder till någon och hamnat i en utpressningssituation av en förövare som säger att han ska sprida bilderna till familj och vänner, att inte våga vända sig till vuxenvärlden för hjälp? Eftersom de uppfattat att vuxenvärlden ser alla som befattar sig med internet och porr som vidriga? Om vuxenvärlden inte kan diskutera fenomenet porr utan att utmåla varandra som porrvurmare och pedofilförsvarare, kan det i sin tur skapa en otrygghet mellan unga och vuxensamhället i just en sådan frågan där vi vill att de ska känna sig trygga med att komma till oss? Hur kan vi isåfall arbeta med porrens skadeverkningar utan att det sker?

Vad jag menar är att alla som deltar i samhällsdebatten har ett ansvar. Om man till exempel ständigt stämplar sina meningsmotståndare i porrfilterdebatten - och jag tittar på båda sidorna i debatten nu - som moraliskt vidriga, skapar man något mer än bara upprördhet hos de man attackerar.

En av de absolut viktigaste diskussionerna för varje politisk rörelse som vill bygga ett progressivt, feministiskt samhälle, är diskussionen om vilka metoder man vill använda för att nå det målet. Och vilka metoder som snarare är kontraproduktiva. Det räcker inte att bara gotta sig i det fina mål man satt upp, utan man måste också prata om hur man når dit. 

Vi kan inte reducera viktiga debatter om metoder till en konflikt mellan onda och goda snarare än utbyte av faktiska argument. Ändå är det ständigt diskussionen om just metoder som så ofta blir hätsk och svår att navigera om man inte vill hängas ut med olika hemska epitet för att man inte tror på det andra ser som det "enda rätta synsättet." Det är oroväckande, på en annan nivå än att det bara är "en hård ton" i debatten. Att inte kunna diskutera och kritisera metoder inom en politisk rörelse utan att stämplas som fiende är det första tecknet på att man inte alls tillhör en politisk rörelse, utan en sekt.
 

 

 

Tuesday, August 31, 2021

"I'm quite illiterate, but I read a lot."

 
Jag fick frågan om jag ville skriva nåt om SVTs nya program om biologiska könsskillnader och jag sa nej så snabbt att jag tror jag bröt ljudvallen.

Sen lyckades jag hamna framför första avsnittet ändå. Några par tävlade om vem som kan sätta ihop en möbel snabbast. En relationsexpert förklarade att "stenåldersmannen" letar efter hälsosamma kvinnor vilket är varför kvinnor framhäver midjan och bysten när vi går på krogen. En hjärnforskare förklarade att män har högre spatial förmåga än kvinnor men bara som grupp, inte som individer. 

Så är alltid. Inga av alla "stora upptäckter" om könsskillnader i hjärnan som basuneras ut i media visar någonsin något resultat som kan användas. Om du söker vägledning för hur män och kvinnor fungerar rekommenderar jag att samla på dig erfarenheter av att leva i den verkliga världen, snarare än att söka bland forskning av könsskillnader i hjärnan. 

Jag fattar såklart vikten av att forska på könsskillnader för medicinsk forskning eller för att, säg, förstå varför pojkar som grupp klarar sig sämre i skolan, osv. Vad jag inte förstår är besattheten av att koppla dessa könsskillnader till meningslösa teorier om varför män och kvinnor speed-dejtar på olika sätt. Särskilt som man ändå aldrig kan få ut något resultat ur könsskillnader i hjärnan som kan säga något om individen man har framför sig. Bästa sättet att förstå hur folk beter sig på dejter är att dejta dem.

Och jag säger ändå det som en person som är besatt av allt som rör hjärnan. Jag fattar kanske inte så mycket av det, men även om jag bara fattar 10% av ämnen som neurolingvistik, tonårshjärnan, brain-machine interface, är det fortfarande superintressant. Att lyssna på experter som pratar om hjärnan är som att se en riktigt bra science fiction-serie och psykologisk thriller och erotiskt drama allt på samma gång. 

Och ju mer man lyssnar ju mer inser man att det absolut minst fascinerande med hjärnan är könsskillnaderna. Varför måste så många tv-serier och mediarubriker och inspirationsföreläsningar alltid handla om det minst intressanta?

Monday, July 19, 2021

"So this is the last time that I'll hold your hand, I want to kiss you on the mouth and tell you I'm your biggest fan"

Jag medger att jag inte får samma känsla av igenkänning av att läsa om Susan Faludis bok Backlash: The Undeclared War Against American Women idag som när först läste den. Boken fyller trots allt 30 år i år! 80-talet, som boken främst beskriver, var en helt annan tid. Och jag har hunnit lägga mig till med en mer kritisk syn på vissa av de feministiska framställningar av (särskilt) populärkultur än jag hade då.

Men samtidigt och paradoxalt ger boken en större känsla av igenkänning än den gjorde när jag först läste den. Ett par decennier och mer än en feministisk backlash senare har bokens syfte - att beskriva varför feministiska framsteg åtföljs av motstånd mot desamma och hur det konstrueras i media och populärkulturen - mer betydelse för mig än när jag var en glad, nykläckt feminist i slutet av 90-talet, bless my cotton socks.

När man varit feminist i mer än två decennier lär man sig att varje period där feminismen anses "inne" och typiskt feministiska frågor får stor uppmärksamhet från media och politiker, följs av en period där samma medier påstår att vi lever i "post-feminismen" och deklarerar att feminismen är död. Faludi beskriver i sin bok hur dessa återkommande perioder av backlash mot feminismen historiskt sett ut, hur trådarna sitter ihop, vilket mönster de bildar. 

Times Magazine omslag 1998

Faludi påpekar styrkan som kommer i att belysa hur böljande feminismens landvinning (och motgångar) faktiskt sett ut. Bilden som ofta framställs är att kvinnor sen tidernas begynnelse vandrat fram under nån sorts "traditionell kvinnlighet" bara för att någon gång runt år 1970 plötsligt kastas in i en feministisk revolution utan historiskt motstycke. Genom att osynliggöra kvinnokampens olika revolutioner och etappvisa framsteg - samt motstånd - på detta sätt utmålar man varje ny generation feminister som något nytt och oprövat. Det som Adrienne Rich beskrev och Faludi citerar som "the erasure of women's political and historical past which makes each new generation of feminists appear as an abnormal excrescence on the face of time."

Faludi tittar bland annat på fyra tillfällen i den amerikanska historien när kvinnors rättigheter vann mycket mark: Mitten av 1800-talet, början av 1900-talet, början av 1940-talet och början av 1970-talet. Varje tillfälle av feministiska framsteg åtföljdes av en backlash mot idén om kvinnors självständighet.

Mest slående är hur lite motståndet mot feminismen förändrats. Det är samma varningar som upprepas gång på gång om hur utbildning och betalt arbete (inte det ekonomiska systemet bakom) gör kvinnor bittra, utbrända, olyckliga, ogifta och barnlösa. Medierna då som nu skapade myter och skrämselpropaganda om hur (ofta blygsamma) framsteg för kvinnors rättigheter hotade mäns position och gjorde kvinnor till dåliga mammor. Viktoriansk press vände sig till präster för att stödja sina antifeministiska teser, 80-talets media använde psykologer.

Varför skapar framsteg för feminismen gång på gång samma överdrivna utrop om att "kvinnorna tar över" eller att män håller på att utrotas eller liknande teorier baserade på absolut inga fakta? Faludi ställer den fråga som medierna i sina tillsynes ändlösa vinklar om "kvinnoproblemet" aldrig tycks komma på att ställa: Vad är det med vårt sätt att definiera maskulinitet som gör att minsta framsteg för kvinnors självständighet slungar män in i en ny "manskris" där deras identitet hotas? Hon återkommer till frågan på olika sätt, kanske mest uppföljningsboken Ställd, men påpekar att om man år efter år definierar maskulinitet som "att försörja sin familj" och vägrar uppdatera det så är det svårt att komma på ett större hot mot maskuliniteten än kvinnors ekonomiska oberoende.

Som feminist lär man sig snabbt att sitta still i båten medan samhällsvågorna i vad som tycks vara en allt snabbare takt (det är knappast var 50:e år vi pratar om längre) böljar fram och tillbaka. När 90-talets feministvåg ersattes vid mitten av 00-talet av en backlash med samma glada mediarapporteringar om att feminismen är död som vi blivit vana vid, samma typ av debatt som ställer traditionella kvinnor mot "manskvinnor", samt Pär Ström som fick sitta i precis alla TV-soffor (och riksdagen) för att deklarera att kvinnor ljuger om våldtäkt för försäkringspengar, så satt vi still. Några år senare när 10-talets intersektionella fjärde feministiska våg fick såväl mediafokus som politisk uppmärksamhet, för att avlösas av Gamergate, incel-kultur och debatt om huruvida vita män har några privilegier överhuvudtaget, sitter vi fortfarande still.

När "hemmafrutrenden" med jämna mellanrum blir kulturdebatt, ingår det i ett mönster. När media med jämna mellanrum deklarerar att feminismen är död eftersom barnlösa kvinnor under 30 upplever att allt redan är jämställt, ingår det i ett mönster. När grupper av män riktar sin ilska mot feminismen för att den berövat dem på de flickvänner/fruar som universum är skyldiga dem, så ingår det i ett mönster. När politiker påstår att den svenska våldtäktsproblematiken är "importerad," så ingår det i ett mönster.

Det är på samma gång fascinerande och oinspirerande.

Thursday, July 15, 2021

"The future is bulletproof, the aftermath is secondary "

Det är oerhört jobbigt att lyssna på Mathildas Hoflings sommarprat i P1 om hur hon blev utnyttjad av en man som våldtog henne och tog nakenbilder av henne, bilder han sedan använde som utpressning för att få henne att inte anmäla honom och fortsätta utnyttja henne.

Programmet handlar om grooming, om det fruktansvärt vidriga med sexköp och män som köper sex, om hur förövare bryter ned sina offer, och om unga tjejers utsatthet. Men det handlar även om oss. Om oss som är vuxna i dagens samhälle. Om vår skuld. 

Även om den största skulden för det Mathilda varit med om såklart ligger på mannen som utpressade henne samt de män som köpte sex med henne, så får man som lyssnare också känna vår del av skulden. Med rätta.

För det är klart att förövaren inte hade kunnat utnyttja sitt offer - liksom otaliga andra förövare utnyttjat unga tjejer på liknande sätt - så länge om han inte haft samhället i ryggen. Vi beväpnade honom. Han använde sig av den moralism och misogyni som genomsyrar samhällets syn på unga tjejers sexualitet.

Det är ett pedagogiskt exempel av hur vuxnas sätt att prata om ungas sexualitet kan skapa mer fara än beskydd. Vuxna kommer alltid anse att dagens unga lever ut sin sexualitet på ett sätt "man inte gjorde på min tid." Vuxna kommer alltid oroa sig för att unga har mer tillgång till skildringar av sex och pornografiskt material än förr i tiden. Vuxna kommer alltid tro att unga får en osundare syn på sex än de själva fick. 

Och unga kommer alltid utforska sin sexualitet. Idag är den utforskningen inte sällan online. Men det gör den inte mer skadlig än det vi ägnade oss åt, förutsatt att vi som vuxna inte ger unga så starka skamkänslor att de inte vågar tala om när de till exempel blir utpressade - fast de inte begått något brottsligt.

Varför kan förövare utpressa unga tjejer som - ofrivilligt eller frivilligt - gett honom tillgång till nakenbilder bara genom att säga att han kommer visa dessa bilder för deras omgivning? Varför vågar dessa unga tjejer varken anmäla eller prata med någon om det som de utsätts för? De måste ju veta att det inte är brottsligt att visa sig naken på bild, medan det är både brottsligt och omoraliskt att ta eller hota med att sprida sådana bilder utan samtycke. Ändå är det offren, inte förövaren, som känner en sådan skam att det går att utpressa dem.

Det är givetvis samhällets fel. Inte Internets. Inte de unga tjejernas. Vårt. 

För hur skulle dessa tjejers skamkänslor kunna utnyttjas om inte vi som vuxna skapat dessa skamkänslor? Varför tror unga att de kommer bli skuldbelagda av omgivningen om det kommer fram att det finns sexuella bilder på dem? 

Jo, för att vi gör just det. Vi talar om för unga tjejer att de aldrig, aldrig ska vara dumma nog att skicka nakenbilder till en kille på nätet. Vi säger "vad trodde du skulle hända" och "varför lät du honom" och och "varför sa du inte bara nej?" Sen, när unga såklart ändå tar nakenbilder eller litar på någon de lärt känna online eller gör nåt annat mindre genomtänkt eftersom vi lever i ett digitalt samhälle och det är ett helt orimligt att ställa krav på unga att inte göra saker som är lagliga och inte skadar någon bara för att en förövare inte ska utnyttja dem, så blir vi förvånade när de inte vågar berätta för oss.

Vi beväpnar förövarna och skadar offren och blir förvånade att unga utnyttjas på nätet. Det är vi som borde gå runt med en tung klump av skuld i bröstet, inte offren.

Ja, det är viktigt att lära unga hur man undviker grooming och att inte utsätta sig för onödiga risker  på nätet. Men vi gör redan det. Det vi måste lägga tyngd på är att också lära unga tjejer och killar att deras sexualitet och utforskande inte är ansvarslöst, skadligt eller omoraliskt. Så länge allt de gör sker frivilligt och med samtycke ska de aldrig, aldrig känna att de gör nåt fel. Och om nån försöker få dem att känna det så ska de tala om det för oss så vi kan fria dem från all form av skuld eller skam och lägga skulden där den faktiskt hör hemma.

Friday, July 09, 2021

"We will teach you how to make boys next door out of assholes"

Jag försöker lista ut om de som twittrar saker som "varför får man säga att alla män är potentiella våldtäktsmän men inte att alla muslimer är potentiella terrorister" och "tydligen får man generalisera om män, men inte om invandrare" gör sig dummare än de är eller faktiskt menar allvar. 

Eftersom de ofta gör de i en triumferande ton som om de tror att de just "satt dit" vänsterfeminister så lutar jag åt det senare. Att de som twittrar "vänstern ropar 'inte alla invandrare' men går i taket om någon säger 'inte alla män'" faktiskt tror att de hittat en lucka i vänsterfeminismens logik.

Gissningsvis kommer de bli bittert besvikna nu. För problemet är att uttrycket "alla män är potentiella våldtäktsmän" inte används med den innebörden som de tycks tro - att alla män har en slumrande våldtäktsman inom sig som närsomhelst kan vakna och börja ge sig på kvinnor. Vad uttrycket faktiskt betyder är att kvinnor tvingas se alla män som potentiella våldtäktsmän eftersom samhället tvingar dem att göra det. 

När feminister använder detta uttryck är det för att påpeka det absurda i ett samhälle som lägger ansvaret att skydda sig mot våldtäkt på enskilda kvinnor genom att uppmana dem att ”undvika risker” och vidta en massa försiktighetsåtgärder, med det underförstådda budskapet att kvinnor är under ett sorts ständigt hot att bli våldtagna. Om du är kvinna och tog den där genvägen genom den mörka parken eller tog den där svarttaxin eller somnade i den där soffan hos det där exet du trodde du kunde lita på, så borde du förstått bättre. Det är inte samhällets ansvar att förebygga våldtäkter. Det är ditt.

Kvinnor vet detta. Vi vet förstås också att de flesta män inte är våldtäktsmän. Men eftersom samhället har lärt kvinnor att de har ansvaret att undvika "risksituationer" och eftersom – anteckna gärna nästa mening, högertwittrare – det inte går att se utanpå om en man är våldtäktsman eller ej så tvingar samhället kvinnor att betrakta alla män som potentiella våldtäktsmän om de enligt denna logik ska slippa bli skuldbelagda för sin egen våldtäkt. 

Självklart är det absurt. Det är självklart ett sjukt samhälle som utmålar ett helt kön som potentiella förövare, och inte förrän vi lyckats rasera patriarkatet med alla sina myter om våldtäkt och könsstereotypa fördomar om mäns och kvinnors sexualitet kan vi förändra detta.

Problemet är att de som är mest arga på uttrycket "alla män är potentiella våldtäktsmän" inte är de som står längst fram i kampen mot det patriarkat som skapade grunden för detta uttryck. Istället spenderar de tid på att sura över det faktum att det inte går att peka ut bara vissa män som våldtäktsmän och avskriva alla andra som "snälla män." 

De hatar det faktum att våldtäkt finns inom alla grupper av män – inom alla kulturer, alla länder, alla samhällsskikt, alla yrkesområden och alla religionsutövningar. De hatar att våldtäkt är ett strukturellt problem, inte individuellt. De bryr sig inte om kvinnors vardag. De bryr sig inte om de flesta mäns vardag heller. Det enda de bryr sig om är att kunna ställa sitt absurda krav att kvinnor både ska ta personligt ansvar för att undvika våldtäktsmän, och samtidigt inte se alla män som potentiella sådana.

Jag vet inte varför de fått för sig att världen är deras ostron och att allas uppgift i den är att hålla dem ansvarsfria för alla kollektiva samhällsproblem och se till att de både kan ha sin patriarkala, könsstereotypa kaka och äta den.

 

 

Saturday, July 03, 2021

"Time to get a gun, that's what I been thinking, I could afford one if I did just a little less drinking"

Jag började blogga våren 2001, alltså exakt 20 år sedan. 

För att förstå hur länge sedan 2001 var i popkulturella referenser så är det samma år som första Harry-Potter-filmen kom ut, samma år som första filmen i Sagan om Ringen-trilogin kom ut. Vi tittade på Smallville och och på BBC hade en TV-serie som hette The Office premiär till rätt ljumna recensioner. Vi lyssnade på pop punk som Green Day och Blink-182, när vi inte lyssnade på Nsync och Britney (shhh), vi läste Sisterhood of the Traveling Pants och George W Busch hade (typ) valts till president året innan vilket fått oss alla att tänka "ok, hoppas bara nu inget stort som kan förändra hela världen sker de närmsta fyra åren."

Jag började blogga på den här bloggen jag skriver i nu (fast för många namnbyten och många, många, avpublicerade inlägg senare) år 2003. För att förstå hur länge sedan det var så hängde vi på livejournal, genomlevde Londons värmebölja medan vi satt på Borders eller Coffee Republic och läste Dan Brown, ja, även om du låtsades att du absolut inte läste den. Fall Out Boy släppte Take This To Your Grave, sista filmen i Sagan om Ringen-trilogin hade premiär och BBC visade en julspecial av tv-serien The Office som fick hela jävla England att stanna upp för att titta.

Jag vet inte vad 20 år av nästan dagligt bloggande och närvaro i sociala medier gett mig förutom att det tagit upp en hel del tid och gjort att jag lärt känna några personer jag annars aldrig skulle träffat. Samt att jag kommer ihåg alla som är idag "stora" bloggare eller kända på sociala medier när de var newbies, såg alla deras tidigaste upplagor av den de en gång ville vara. 

Jag antar att man också skulle kunna tänka sig att det vore kul att kunna gå gå tillbaka två decennier och läsa vad man tyckte och tänkte då, men ärligt talat har jag aldrig känt mig stark nog för den cringe-fest det oundvikligen skulle innebära.

Jo, jag kan komma på en bra sak som 20 års nästan oupphörligt bloggande gett mig: Jag gjorde de flesta misstag man kan göra på social media tidigare än många andra. Sådant som att ta sig själv på för stort allvar, flippa ut över elaka kommentarer, bemöda sig med att besvara elaka kommentarer med långa, sakliga argument (oh the humanity), kräva att få sista ordet i evighetsdebatter, samt att på fullt allvar känna sig "tystad" när andra förklarar varför man inte har tolkningsföreträde i precis alla frågor istället för att, ni vet, se deras poäng. Sådana misstag. 

Jag lärde mig den hårda vägen att så mycket som möjligt undvika att vara "wanky" på sociala medier, dvs en person som hela tiden startade mycket drama och konflikter runt sig själv och sin existens. Eftersom vi spenderade så många år med att skratta och peka åt den typen av beteende i grupp kunde jag liksom inte med att själv vara en drama llama. Åtminstone inte så ofta som jag skulle kunna vara, för llaman är definitivt i mig. De flesta kerfuffles är trots allt exakt samma idag som för 20 år sedan och vi skrattade åt dem då och de som tror Hanif Balis typ av sociala media-wankiness är ny och fräsch är gulligt naiva.

Nu betyder tyvärr inte 20 års erfarenhet att jag har löst nån sorts kod, varken för sociala medier eller bloggande. Jag klarar fortfarande inte att läsa nåt jag skrivit, vare sig för 20 år sedan eller igår. Allt jag lägger ut är fortfarande dåligt och pinsamt. Men jag fortsätter för efter 20 år har jag lärt mig att någonstans i nästan varje svamligt, oläsbart, långrandigt inlägg finns ofta en mening eller tanke, bland alla hundra pinsamma meningar och tankar, som har...nånting. Och nån gång har jag skrivit tillräckligt många sådana meningar att jag känner att jag gjort mitt.



Sunday, June 06, 2021

"You said I wouldn't get too far on a tank of gas and an empty heart"

Har tänkt en del på det här med att göra "avbön" på senaste tiden. Cissi Wallin skrev ju som bekant en Expressen-krönika där hon tog avstånd från alla sina tidigare drev och deplattformeringar mot andra samt lade skulden på sin publik av unga feministiska följare som "krävde det". 

Men en annan förklaring till helomvändningen skulle kunna vara att Cissi Wallin kommit till insikt efter att ha drabbats av samma cancel culture hon själv bedrivit. Hon har visserligen haft arga kritiker under många år men senaste året har kritiken främst kommit inifrån den feministiska rörelsen. Hennes okunniga inlägg om transpersoner har lett till hård kritik och rättmätig sådan, men själv har hon av sina inlägg att döma upplevt att hon drabbats av ett oförsonligt drev. Hence, plötslig helomvändning bort från tidigare drevmentalitet och "häx-pepp".

Att förstå varför något är fel först när det drabbar en själv är inte särskilt konstigt. Problemet är om man först går runt och skammar de som inte håller med en och stämplar dem som "daddy's girls" utan att en enda gång ställt sig frågan skulle jag tycka det här även om det drabbade mig eller min familj?

Det behöver inte vara de politiska ställningstaganden i sig som är problemet, utan sättet man formulerar dem på. En sådan problematisk formulering är till exempel att alltid tro på kvinnor för att de är kvinnor. 

Det är ju som vi alla vet ytterst ovanligt att en kvinna väljer att anmäla en våldtäkt på osanna grunder. Men formuleringen att "man ska alltid tro på kvinnans berättelse" är dålig, då den kan tolkas som att blint tro på varje kvinna i varje enskilt rättsfall. Men blind lojalitet är något man känner mot de man älskar, inte mot en ideologi eller nån idé om systerskap. 

Ett bättre sätt att formulera sig på än att "man ska alltid tro på en kvinnas ord" skulle kunna vara så här: "Vi måste visa solidaritet med de som anmäler våldtäkt eftersom vi lever i ett patriarkalt samhälle där kvinnor som anmäler män - i alla fall män som ingår i majoritetssamhället - blir misstänkliggjorda, skambelagda och skuldbelagda. Män som anmäler våldtäkt bestraffas också av patriarkatet genom att bli hånade och stämplade som omanliga. Vi behöver därför visar solidaritet genom att krossa patriarkala myter om hur en "riktig våldtäktsman" ser ut och hur ett "riktigt våldtäktsoffer" beter sig samt genom att aldrig avfärda någons berättelse enbart på grund av dessa myter."

Titta bara på några av de stora våldtäktsfallen som media rapporterat om, från Assange till Bjästa. Där duggade de patriarkala myterna tätt och förstörde livet för de kvinnor som anmälde och feminismen behövdes mer än någonsin. Att i det läget stå och ropa att man måste tro på kvinnor "för att de är kvinnor" gör absolut ingen skillnad. Vår solidaritet behöver vara mer välformulerad än så.

När man tagit sig tid att formulera sina politiska ställningstagande, så blir det också mindre risk att man tvingas kasta sina feministiska slagord över bord.

 

 

Wednesday, June 02, 2021

"Never love a wild thing, Mr. Bell."

En sak jag funderat på efter Cissi Wallins senaste Expressen-krönika om hur hon "drogs med" i en feministisk drevmentalitet skapad av en rasande publik och hur det är därför hon under flera år hängt ut och drevat mot enskilda personer i feminismens namn, är detta: Vems ansvar är det att denna feministiska drevmentalitet alls byggdes upp?

Även en annan influencer, Elaine Eksvärd, har också nyligen i P1:s Söndagsintervjun gjort avbön på sitt tidigare sätt att måla ut svartvita bilder och delta i drev, men i den intervju erbjuds förklaringar till varför. Det finns inga sådana förklaringar i Cissi Wallins beskrivning av detsamma. Den enda förklaring som hon ger är att "efter flera år med välbesökta sociala medier kan jag krasst konstatera att publiken, absolut mest andra och unga kvinnor, kräver raseri. Man kräver en kultur, frontad av några slags totalt onyanserade ledargestalter, där det ständigt letas efter nya saker och människor att peka ut som fel, farliga och fullvärdiga förtryckare. Jag föll för den pressen, och jag lät mig dras med i en mentalitet som på intet sätt representerar den jag vill vara."

Själv skulle jag dock, efter att noga ha följt den feministiska debatten på sociala medier under flera år, inte säga att dessa så kallade ledargestalter blev pressade av sin publik att starta blodtörstiga drev, så mycket som de själva byggde upp och framför allt motiverade sin publik. Den publik som inte höll med Wallin et al om deras drevmentalitet, lämnade. Eller kastades ut, stämplade som patriarchy pleasers och dåliga feminister.

Jag är inte ute efter skuldbeläggning, men om vi som feministisk rörelse ska följa Cissi Wallins råd att sluta med så kallade moralpanik-drev så kanske hon och vi behöver fundera på hur vi som rörelse hamnade där från början.

Frågan vi behöver ställa är vad som händer när vi låter personer med maktposition och redan starka röster tysta de med mycket mindre makt genom att hota att hänga ut dem som "daddys's girls" för sina tiotusentals följare. Här tror jag det finns nåt för oss att fundera över.

Jag håller inte med Cissi Wallin om att lösningen på feministisk moralpanik och drevmentalitet är att kvinnor slutar göra sig till "värnlösa våp" och "slutar läsa in utsatthet och kvinnohat i alla livets alla situationer". Jag tror det istället är intressantare att granska vårt förhållningssätt till personkult och ledargestalter som förväxlar feministiska samhällsanalyser med krig mot enskilda och systerskap med lojalitet.

Sunday, May 30, 2021

"Get me out of my mind, and get you out of those clothes"

 


Denna vecka för 30 år sedan hade filmen Thelma & Louise biopremiär. Som den Gen X-are jag är tänker jag att ingen behöver få filmen beskriven för sig eftersom alla vet vad den handlar om. Men sen kommer jag ihåg att det kommit, typ, 4 "generationer" till efter och att när de börjar prata om sina ikoniska filmer ser jag mest ut som ett frågetecken. Så.

Thelma & Louise är en så kallad "buddy-road-movie" som kom ut 1991. Fast istället för att handla om två män som begår brott och jagas av polisen handlar den om två kvinnor som begår brott och jagas av polisen. För 30 år sedan räckte det för att göra den unik och ge den en feministisk ikonstatus. Idag är förstås allt annorlunda för kvinnor på film, om man med annorlunda menar detsamma.

Det finns massa saker att diskutera angående att Thelma & Louise fyller tre decennier. Varför tyckte t.ex vissa av den tidens recensenter att kvinnliga karaktärer på film som gör exakt samma sak som manliga karaktärer på film plötsligt var "militant feminism" och "male bashing"? (Och varför låter dagens antifeminister exakt som de gjorde för 30 år sedan?) Varför gör manuset en poäng av att Louise INTE skjuter Harlan under våldtäkten, då biopubliken kunde känt att hon inte hade ett val, utan efteråt när han inte längre är ett fysiskt hot? Och kan vi prata lite om the female gaze och Brad Pitt?

Men jag fastnade istället för det här: Thelma & Louise lyftes fram som en feministisk landmark och bevis att Hollywood var redo att ge kvinnor möjlighet till roller på samma vilkor som män. När jag idag satte mig och läste rapporten från Center for the Study of Women in Television and Film (San Diego State University) som under 20 år kartlagt kvinnor i de 100 största amerikanska filmerna årligen, fick jag dessa siffror för 2020:

Av alla huvudroller under 2020 var 29 procent kvinnor. Av ALLA filmroller med en replik under 2020 var 36 procent kvinnor (varav 71% var vita kvinnor).

52 procent av de manliga karaktärerna var äldre än 40 år. Bara 32 procent av de kvinnliga karaktärerna var över 40 år.

73 procent av män på film hade jobb. 57 procent av de kvinnliga karaktärerna hade jobb.

Så såg det alltså ut under 2020. Eller som man också kan beskriva det: Välkommen till 50-talet!

Saturday, May 15, 2021

"I only want sympathy in the form of you crawling into bed with me"

Jag har gjort en lista. Jag kallar den 5 budskap i The Handmaid's Tale som gör den problematisk att använda i dina revolutionsromantiska memes.

  1. Att vilja skapa en bättre värld är inte detsamma som att vilja skapa en värld som är bättre för alla. "En bättre värld" betyder nästan alltid "bättre för vissa."
     
  2. Politiska rörelser med någon sorts utopi som uttalat mål får aldrig, aldrig tro att målet någonsin helgar medlen. Alla fundamentalister har varit utopister.
     
  3. Våld eller hot om våld är en patriarkal maktmetod. Ja, våld och hot om våld kan säkert vara effektivt för att slå ned TPTB, men detta faktum förvandlar inte dina krigsslogans till feminism. Patriarkala maktmetoder bygger patriarkala samhällen där den enda makt kvinnor (som grupp) har är den som män tillåter dem.
     
  4. Om man vill diskutera förbud och lagstiftning på områden som rör reproduktion, sexualitet och människors rätt att bestämma över sin egen kropp så måste man veta vad man gör. Det duger inte att bara dundra in och ropa om revolution utan att veta vad man håller på med. Ta dig tid att ta reda på det. Skillnaden mellan ordet befriare och ordet förtryckare är så litet att det knappt går att se ens med teleskop på väldigt stjärnklara nätter, men om skillnaden går att hitta så är det i hur man använder lagstiftningens erkänt trubbiga verktyg på just dessa tre områden.
     
  5. Frihet är ett knepigt begrepp. Handmaid's tale beskriver två olika sorters frihet - frihet till och frihet från. Gilead genomsyras givetvis av frihet från. Men det är ändå med ordet frihet som man rättfärdigar förtrycket av kvinnor. Kvinnorna uppmanas att känna tacksamhet över den ”frihet” som regimen gett dem från objektifiering, pornografi, överfallsvåldtäkter och skönhetstidningar. Så låt oss först bli överens om vad vi menar med frihet och hur mycket det skiljer sig från Gileads definition av detsamma, sen kan vi göra memes om det.


 


Sunday, May 09, 2021

"Think about someone elses hand clumsily on your belt in the dark. Think it will be okay."

Jag började blogga 2001, innan tornen i world trade center föll och innan Sagan om Ringen hade biopremiär. Jag har följt bloggfenomenet från 2001, genom dess Sverige-genombrott 2005 och fram till när jag själv blev "upptäckt" 2012 följt av den långa bloggpausen jag hade mellan 2012-2019 då jag istället skrev för Genusfolket och Politism och Dagens ETC och Frihet och Bang och Arbetet och de andra tidningar som ville ha mig (för jag har aldrig kunnat söka ett skriv-uppdrag i mitt liv, det kan man inte när man hatar allt man själv skriver). 

Sen kom 2020 och jag hamnade i en orimlig situation och blev utbränd och sjukskriven från mitt vanliga dag-jobb och självklart drog det även med sig mitt älskade skrivande i fallet. För andra kan deras fritidsintresse vara en räddning när de blir utbrända. För mig, vars enda hobby någonsin har varit att skriva, innebar min sjukskrivning istället att jag tvingades lägga ned allt det jag spenderat de senaste åren med att bygga upp. 

För det går inte att ha redaktörer eller deadlines eller ens att öppna en dator när man är utbränd. Men nu är det 2021 och är jag tillbaka på heltid på jobbet igen och tillbaka till att spendera fritiden med att skriva ned det jag tänker, nu åter i blogg-form. Precis som jag gjorde 2001. Som om de senaste 20 åren aldrig ens hänt.

Det går förstås inte att spendera livet med att försöka se mönster i tillvaron, utan att se ironin i detta.

Men något har ändrats under 20 år för jag är inte lika intresserad av att höra min egen röst längre. Jag brukade skriva nästan varje dag, ropa in i cyberrymden om allt jag tyckte och tänkte. Idag vill jag följa debatten mer än jag vill delta i den. 

Det är i och för sig en regel att följa för alla skribenter - man ska alltid läsa mer än vad man skriver. Men man ska också vilja delta, annars kanske det är dags att packa ihop och ägna resten av tiden med att faktiskt läsa de klassiker som alla "aspirerande skribenter" i min generation har i bokhyllan men inte läst än - The Catcher in the Rye och American Psycho och The Secret History och Gone Girl och Breakfast at Tiffany's och naturligtvis allt av Chuck Palahniuk och Neil Gaiman.

Det enda jobbiga med att minska ned på sitt fritidsintresse är att man inte längre kan distrahera sig själv från det faktum att man är 44 år och allt det vi trodde vi skulle göra en dag när vi hade tid över nog aldrig kommer hända, som att flytta till London och jobba i retail medan en av oss försöker bli författare och den andra musiker eller att åka på roadtrip till den amerikanska södern och få motorstopp någonstans på vischan och knacka på hos några well-meaning freaks som vill ge oss en säng och hålla oss som gisslan medan de lär oss allt om jesus.

 



Saturday, April 10, 2021

"Joke me something awful just like kisses on the necks of best friends"

 

Varför är just transpersoners rättigheter en så ständigt och hett omdebatterad fråga inom feminismen? Nu är det en ny omgång och denna gång tror jag det beror på att Kajsa Ekis Ekman gett ut en bok och gjort en intervju i ETC där hon bland annat uttryckt att transkvinnor inte är kvinnor, i alla fall inte så länge hon inte skurit av sig kroppsdelar och fortfarande har ”en hårig snopp hängandes och slängandes.” 

Man skulle kunna tycka att transpersoners rättigheter är ett konstigt fokus för dagens feminister att ständigt bråka om. Men debatten sätter fingret på just den ömma punkt där feminismen inte på riktigt tvingas diskutera vad vi faktiskt menar med kön, könsidentitet, könsförtryck och kvinnokamp. Det är intellektuellt utmanande och utvecklanden på samma gång.

I teorin, alltså. I den verkliga världen där vi alla lever våra liv så gott vi kan och försöker vara anständiga människor finns det såklart inte något vettigt att bråka om – alla feministiska strömningar oavsett vad de kallas utgår från den grundläggande idén om alla människors lika värde och det är vårt jävla jobb att se till att det inkluderar transpersoner. Det är också vårt jävla jobb att respektera vad andra människor uppger att de har för kön, gör med sin egen kropp och hur de väljer att leva sina liv.

Men intellektuellt och teoretiskt är alltså debatten om transpersoners rättigheter intressant för feminismen. För vad menar vi när vi pratar om könsförtryck och kvinnokamp och könsroller och rätten att bestämma över sin egen kropp?

För att förstå vilka stridslinjerna är i den idag pågående debatten om kön så behöver man förstå den olika syn som finns på följande tre begrepp:

1. Cis

Begreppet ”cis” innebär att det kön du identifierar dig som också är det kön du tilldelades vid födseln. Det används ofta som prefix, dvs du som identifierar dig med ditt tilldelade kön är cis-kvinna eller cis-man och du som inte identifierar dig med ditt tilldelade kön är transkvinna eller transman. Begreppet används i princip bara när man av någon anledning behöver skilja på dessa olika erfarenheter.

Men för vissa feminister anses cis vara ett nedvärderande ord för kvinnor och ett sätt att osynliggöra kvinnoförtryck. De anser att när man beskriver kvinnor som inte är trans som cis-kvinnor så utmålar man kvinnor som utövare av förtryck (mot transpersoner) istället för offer för mäns förtryck.

För andra är det däremot viktigt att ha ord för att beskriva hur förtrycket av cis-kvinnor och trans-kvinnor skiljer sig åt, precis som det är viktigt att ha ord för att beskriva hur förtrycket av vita kvinnor och svarta kvinnor eller bruna kvinnor skiljer sig åt sinsemellan. Det handlar inte om att osynliggöra kvinnors kamp, utan om att vilja beskriva maktrelationer utifrån hur verkligheten faktiskt ser ut istället för utifrån vad som känns bäst för vita ciskönade kvinnor.

2. Bathroom panic

"Bathroom panic" kallas fenomenet att i debatter om transpersoners och hbtq-personers rättigheter påstå att dessa rättigheter kommer leda till att offentliga toaletter och omklädningsrum invaderas "perversa" typer som väntar på chansen att attackera oss vanliga, hederliga kvinnor och män. 

Som konservativt skrämselargument har det använts under decennier för att utmåla minoriteters kamp för likabehandling och rättigheter som ett hot. Det har använts i svartas kamp mot rassegregation, mot homosexuella, i kampen för amerikanska kvinnors rättigheter och ERA, och nu i debatten om trans-kvinnor.

Senast november 2015 bekämpades ett lagförslag i Texas som om det gått igenom skulle ha förbjudit diskriminering på grund av etnicitet, ålder, funktionsvariation och 11 andra kategorier, efter en smutsig motkampanj som gick ut på skrämselpropaganda om att förslaget skulle innebära att män "utklädda till kvinnor" skulle ta över damtoaletter.

Men att konservativa amerikaner använder bathroom panic som argument kanske inte är så konstigt, frågan är väl varför feminister har samma argument som dessa grupper? Det finns till och med feminister som drar "bathroom panic" ännu längre, och som skiljer mellan transkvinnor som opererat sig och transkvinnor som inte har gjort det. 

Man kan alltså höra feminister argumentera för att transkvinnor måste skära av sig kroppsdelar för att sin könsidentitet godkänd av samma feminister. I alla fall för att få tillgång till den offentliga sfären på samma villkor som andra kvinnor. "Inte med snoppen hängandes och slängandes" som Ekis Ekman uttryckte det i intervjun ovan.

Det är en rätt förbluffande inställning. För även om man ser faror med att kvinnor ska dela offentliga toaletter med personer som har en penis så måste man väl ändå känna att man står på rätt svajig feministisk grund när man börjar ta sig friheten att bestämma över andras kroppar? Rätten att bestämma över sin egen kropp räknas väl fortfarande som central inom feminismen?

3. Enad kvinnokamp

Idén om en enad kvinnokamp är kanske en otippad stridslinje inom feminismen. För vilken feminist vill inte ha en enad kvinnokamp? 

Men historien visar att krav på att alla kvinnor ska enas i en homogen, enhällig, rättrogen kvinnokamp riskerar att skapa en feminism där vita, västerländska, heterosexuella, cis-könade medelklasskvinnors röster och frågor står i centrum - samtidigt som de uppmanar alla andra kvinnor att sluta "splittra" feminismen genom att inkludera frågor om rasism, homofobi, transfobi, kolonialism, osv i kvinnokampen. 

I uppmaningar till enad kvinnokamp ligger alltså en dold risk för att istället förvandla feminismen till en plattform för de kvinnor som redan får sina röster mest hörda och hyssja ned de kvinnor vars perspektiv sällan får höras. Vilket väl borde gå emot feminismens hela raison d'etre? 

Jag kan förstå oron över att en mindre enad kvinnokamp också kan vara en försvagad kvinnokamp. Men en feminism som vill stå på barrikaderna och ropa om kamp men inte vill analysera hur maktförhållanden inom den egna gruppen faktiskt ser ut, kommer heller aldrig kunna skapa någon verklig förändring. Här tycker jag feminismen helt enkelt behöver vara lite mer pragmatisk. För verklig förändring måste väl ändå vara målet.

Wednesday, March 24, 2021

"Eyes on him all alone, on the edge of seventeen"

I England har man efter ett uppmärksammat mord på en ung kvinna haft en diskussion om kvinnors rätt att vistas i det offentliga rummet. Om hur kvinnors liv påverkas av det ständiga ansvaret som de tar för att skydda sig från manligt våld. 

I Sverige har ett uppmärksammat fall av våldtäktsanklagelse mot en känd jurist också väckt en diskussion om kvinnors ansvar.

Naturligtvis anses den misogyn som undrar huruvida kvinnan har nåt eget ansvar för att hon ’däckade’ hemma hos mannen på julafton” skrev Åsa Lindeborg i en krönika, som ihop med uttalanden från bland annat den anklagades försvarare och andra har fått många att diskutera vad detta ansvar skulle bestå av.

För självklart har vuxna kvinnor eget ansvar för vad de gör. Det tycker jag, det tycker alla vettiga människor. Om man dricker sig full och däckar på någons soffa har man till exempel eget ansvar för att man vaknar upp bakfull nästa dag. Det man inte har ansvar för är vad någon annan gör medan man är medvetslös.

Efter senaste mordet fick engelska kvinnor uppmaningar om att ”undvika risker” när de går ut. Så är det alltid. Det verkar inte finnas några andra verktyg för samhället att förhindra mäns våld, inga de berättar om i samband med dessa medierapporteringar i alla fall. Nu är det ju dock så att de flesta kvinnor redan känner till de försiktighetsåtgärder som samhället uppmanar dem att ta. Och ändå fortsätter våldet. 

Det är nästan så man skulle kunna tro att samhällets enda verktyg för att förhindra att kvinnor utsätts för sexuellt våld i den offentliga miljön inte ens fungerar.

Är det fel att uppmana kvinnor att skydda sig, undrar många. Kvinnor vittnar ju om hur otrygga de känner sig. Är det fel att uppmärksamma kvinnor på risker och uppmana dem att undvika dem?

Nej det är det inte. Så länge vi inte glömmer ens för en enda sekund hur oerhört inskränkande dessa uppmaningar är. Samt att de lägger ansvaret för att förhindra det samhällsproblem som mäns sexuella våld är på varje enskild kvinna.

Varför genade du genom den oupplysta parken? Varför tog du inte en taxi hem från krogen? Varför följde du med på den där efterfesten? Varför somnade du på den där soffan, på den där festen, i det där rummet där du inte personligen kände alla människor som var där? Vad trodde du skulle hända?

Så låter det när vi låter de utsatta axla ansvaret för vad förövare gör. Det svarar inte heller på frågan hur vi som samhälle tänker förebygger och förhindrar sexuellt våld.

För hur kan kvinnor ta ansvar att undvika risker, när allt är en risk?

Och det är verkligen en fråga samhället behöver kunna svara på. Fortsätt gärna uppmana kvinnor att skydda sig, men svara också på frågan vilka andra verktyg samhället har för att förhindra sexuellt våld.

Förresten, svaret på den frågan är inte ”kvinnor måste skydda sig så de inte blir våldtagna på samma sätt som man måste låsa sin cykel så den inte blir stulen. Det är bara så världen är.”

För kvinnor är inte cyklar. Våra kroppar är inte ägodelar som behöver skyddas från att bli ”stulna.” Vi kan inte låsa våra kroppar på det sätt man låser en bil när man lämnar den på parkeringsplatsen. Vi befinner oss i den här världen precis som ni män gör, och samhället måste hitta ett bättre svar på det faktum att vi inte tillåts göra det på samma villkor. Ett svar som inte tror att vårt minskade livsutrymme är jämförbart med att ni tvingas låsa ytterdörren när ni går hemifrån.

Ni som tycker att vi pratar för lite om "kvinnors eget ansvar." Hittills har vi ju bara pratat om kvinnors eget ansvar, och ingenting har någonsin förändrats. Så kanske dags att fundera på om det verkligen är kvinnornas ansvarstagande och kunskap om vad de ska göra för att "undvika risker" det är fel på, och inte konversationen.

Wednesday, March 10, 2021

"I'm not a psychopath, I'm a high-functioning sociopath. Do your research."

Tre spretiga tankar postade på kvinnodagen och sparade här för att en dag utveckla (haha).

1. Ekonomisk makt är ekonomisk makt. 

Kom ihåg det när någon påstår att kvinnors motsvarighet till mäns ekonomisk makt är "relationsmakt" eller "sexuell makt".

Kvinnors motsvarighet till mäns ekonomiska makt är ekonomisk makt.

2. Drev- och uthängningskultur drabbar kvinnor.

Under åren har det varit många debatter om mediadrev och om näthat och hur dessa företeelser slår hårdt mot kvinnor. Debatter runt uthängningar, namnpubliceringar och förtal är viktiga och de innehåller många aspekter. En sådan är att större acceptans för uthängningar som metod är ett kortsiktigt sätt att slå tillbaka och ett långsiktigt sätt att bygga en framtida nätkultur där det blir svårare för kvinnor att befinna sig på nätet på samma villkor som män, än det är idag.

3. The Handmaid´s Tale är inte en referens för revolutionsromantiska memes.

Det har blivit inne hos feminister från sinsemellan rätt skilda strömningar att använda The Handmaid´s Tale som en referenspunkt i alla debatter från porrdebatten till hårdare-straff-för-våldtäktsmän-debatten. Men var lite varsam om du tänkt gå all in på att göra Gilead-memes för din sak. För vad är det boken faktiskt säger?

Margret Atwood varnar i sin bok för fundamentalism. Hennes fokus är mot den religiösa högern, som genomfört en revolution i USA och infört ett så kallat "bättre samhälle." Men det är inget i Atwoods berättelse som säger att förtryck och fundamentalism skulle vara mindre farligt om det utövades i något annat än religionens namn. Boken är en varning om att inte anamma fundamentalismens metoder för att införa ett "bättre samhälle".

I Atwoods bok institutionaliserar Gilead kvinnoförtryck med hjälp av retorik om "systerskap" och att "skydda kvinnor" från pornografi och våldtäkt. The Handmaid’s Tale innehåller även två parallella skildringar av bokbål: Ett som den kvinnoförtryckande regimen anordnar. Och ett som en grupp feminister anordnar för att bränna pornografi.

"You want a piece of me?"


När jag ser dokumentären Framing Britney Spears är det som att slungas två decennier bakåt i tiden - och påminnas om hur världen såg på kvinnor under den tidsperiod som jag försökte lära mig vad det innebär att vara vuxen.

Det var tidigt 00-tal. Det var en tidsperiod utan förståelse för kontext. Så fort en kvinna uppnådde framgång beskrevs det genast som”girl power” och tydligt tecken på att vi levde i ”postpatriarkatet.” Medan alla kvinnor som slog hårt i glastaken på grund av att de inte behandlades på samma villkor som män, inte räknades som tecken på något alls.

Vi som var feminister på den här tiden pratade mycket om varför Britney och alla kvinnliga popstjärnor var tvungna att ta av sig kläderna för att signalera att de var ”frigjorda”. Att det snarare var vad Lad Culture och patriarkatet krävde av kvinnor för att sätta dem på sina tidningsomslag än någon riktig frigjordhet. Och hur manliga popstjärnor aldrig avkrävdes detsamma.

Det var förstås en relevant feministisk diskussion, men när man ser dokumentären är det inte vad man främst tänker på. Det som man tänker på är istället hur väl den visar upp den ogenerade slut-shaming som Britney utsattes för. Ogenerad i den mening att den var fullständigt uttalad.

Dokumentären visar hur slut-shamingen tog fart i samma sekund Britney slutade vara gubbsjuka mediamäns fantasi av den sexiga men (bokstavligt) oskuldsfulla flickan som var helt ofarlig för samma män. Det var samma form av slut-shaming som drabbade Monica Lewinsky ungefär samma tid. Kvinnors sexualitet sågs som så farlig att till och med när de var i en relation med USAs president ansågs han vara offret i relationen medan de själva målades ut som maktgalna manslukerskor.

Idag kan jag önska att jag lagt mer tid på medias behandling av en ung tjej bara för att hon visade att hon är en sexuell varelse, d v s det som inte alla manliga popstjärnor alltid gjort. Kanske var det omöjligt för mig som just genomlevt New Lad-kulturen att se systerlig kamp och frigjordhet hos någon som inte direkt gjorde det enklare för mig att slippa objektifieras. Jag kan förlåta mig själv för det. Men jag är glad att så många unga feminister reagerar annorlunda idag.

Sunday, January 24, 2021

"I remember when I lost my mind, there was something so pleasant about that place. Even your emotions have an echo, in so much space"

Häromdagen twittrade Anne Ramberg, f.d generalsekreterare i advokatsamfundet, följande. ”Intervjun i @carinbergfeldt med den förorättade damen som upplåtit sin bostad och säng åt Assange är rätt plågsam. Den som inte läst förundersökningen bör göra det. Att nu skriva bok och göra karriär på vad som beskrivs som övergrepp framstår som tveksamt.

Ramberg syftar på boken I Skuggan av Assange där Anna Ardin skriver om det hatdrev och den hotbild hon levt med sedan hennes namn och de anklagelser mot Julian Assange hon och en annan kvinna gjorde 2010 läckte ut till media. För oss som var med när Assange-fallet svepte över världens känns Rambergs tweet som att slungas tio år bakåt i tiden.

Även då kastades samma insinuationen fram om att en kvinna som frivilligt går hem med och har sex med en person på något magiskt sätt inte kan råka ut för ett övergrepp. Samma idéer om att en kvinna som berättar om övergrepp gör det för att tjäna pengar/bli känd (trots att de enda som bevisligen "gjort sig en karriär" på Assange-fallet är de antifeministiska bloggare, tyckare och debattörer som agerade pöbeldomstolar och upplät sitt kommentarsfält till lynchmobbar enbart för att driva klicks till sina egna sidor). Då som nu.

Tio år och en Metoo-rörelse senare har ingenting hänt? Har inget förändrats på den spelplan vi kallar det offentliga samtalet på tio år?

Angående Metoo-rörelsens effekter är Anna Ardin själv inne på flera kloka tankar. I en av sina intervjuer beskriver hon hur Metoo-rörelsen "stannade av och blev främst ett drev mot utpekade kändisar. Istället för en bred rörelse som förändrade spelreglerna blev några enskilda spelare jagade" (SvD 22 januari).

Hur många kändismän som än blivit "cancellade" är det knappast till någon nytta om inte det offentliga samtalet - spelplanen - förändras. Dessutom måste det idag vara rätt få som inte förstår att en feminism som skapar acceptans för drev-domstolar i sociala medier, i längden gör mer skada mot kvinnor som grupp än det skadar några enskilda män. 

De senaste årens utbredning av cancelkultur, namnpubliceringar av icke-dömda, moraldomstolar och sociala medier-drev kommer i förlängningen enbart leda till att fler kvinnor tvekar att anmäla. Så låt i alla fall oss feminister inte bidra till det.

En feminism som använder sig av sociala medier-drev mot icke-dömda - även om dessa drev har ett "gott" syfte som att ge upprättelse åt någon man anser vara offer - leker med elden. Drev och näthat drabbar som bekant ofta kvinnor hårdare än män. Ju större acceptans samhället utvecklar för sådant, ju svårare kommer det också bli för kvinnor att befinna sig på nätet.

En annan sak som tweeten från f.d generalsekreteraren i Sveriges advokatsamfund får mig att tänka på är vad lite den har att göra med lagstiftningen. 

Att Ramberg tycker det är relevant att påpeka vem Ardin bjudit eller inte bjudit hem till sin bostad grundar sig inte i vad lagen säger om vem man får eller inte får bjuda hem. Det har faktiskt ingenting alls med lagen att göra. Vad det grundar sig i är patriarkala myter om hur ett "riktigt" offer för övergrepp ska bete sig - före, under och efter - för att inte avfärdas eller skuldbeläggas i vår kultur. 

Jag har ibland en känsla av att vi feminister i alltför hög grad förflyttat den offentliga debatten om sex och samtycke till en debatt om lagstiftning och juridik. Missförstå mig inte, juridiken är givetvis en central del av alla debatter om samtycke. Men samtidigt kan varje debatt eller uppror eller hashtag inte ha det som fokus. Risken med det är att ribban för feministiska samtal om sex i framtiden blir "inte våldtäktsman!" Och där kan den inte ligga. I alla fall om vi nån gång vill förändra spelreglerna.

Wednesday, January 20, 2021

"Is something wrong, she said. Of course there is, you're still alive, she said"

Jag gräver i mina gamla blogginlägg tills jag hittar dem, inläggen jag skrev under de där veckorna under 2010 när nyheten att Julian Assange anmälts för övergrepp blev en världshändelse och det enorma, flagranta, oreserverade kvinnohatet vi alla vet alltid finns där under ytan ogenerat intog strålkastarljuset.

I många år har berättelsen om fallet Assange utmålats som en berättelse om en man som hängdes ut av media som våldtäktsanklagad innan han var dömd i en domstol. Vilket stämmer. Eller som en berättelse om när feminism går för långt och saker som inte är våldtäkt börjar kallas för våldtäkt. Vilket inte stämmer.

Men den riktiga berättelsen om fallet Assange handlar om detta: Vad som sker när man anmäler en Populär Man för övergrepp.

Några månader innan Assangefallet svepte över världens nyhetssidor hade Uppdrag Granskning avslöjat hur ett helt samhälle vände sig mot en ung flicka som anmält en skolkamrat i Bjästa för våldtäkt. Programmet väckte starka reaktioner eftersom det så intimt skildrade hur en våldtäktskultur fungerar. Det var, äntligen, svårt för de flesta att värja sig mot det som visades upp. I programmet fick vi höra alla de patriarkala myter som är så centrala i att bygga upp en sådan kultur, från myten ”han är inte en kille som behöver inte våldta någon” till myten om hur ett ”riktigt våldtäktsoffer” beter sig

Vi fick också se vad som faktiskt händer med alla fina ord om hur vi som samhälle tar avstånd från våldtäkt  när den som blir anklagad inte är någon okänd gärningsman som lätt kan avskärmas från oss andra utan istället en populär kille som alla känner och som är en del av samhället, en del av av oss

Det som händer är att samhället blir besatt av att dela upp våldtäkter och sexuella övergrepp i "riktiga" våldtäkter och "inte riktiga" våldtäkter. Att sitta och minutiöst förflytta linjen dem emellan (helt beroende på vem som blir anklagad och hur nära hen är den egna gruppen) blir för många det enda våldtäktsdebatten går ut på.

Bilden av en "riktig" våldtäktsman blir aldrig så tydlig som när samhället febrilt ska försöka avsvära sig allt kollektivt ansvar för en Populär Mans övergrepp. För att till varje pris undvika att våldtäkt ses som ett samhällsproblem vi gemensamt behöver tackla genom att granska vår egen kultur, ska en "riktig" våldtäktsman helst framställas som så långt från majoritetsbefolkningen som möjligt. Allra helst som någon som med en annan etnisk eller kulturell bakgrund än oss andra. Och, i de fall det inte går, som någon som står "utanför samhället."

I kölvattnet av tisdagens Kalla Fakta - decennium i Assanges skugga kommer det komma personer som påstår att det kvinnohat som flödade på nätet efter nyheten om Assange blev känt inte alls handlar om kvinnohat. Att det handlar om politik. Om rättssäkerhet. De kommer peka på olika detaljer om fallet som i efterhand blivit kända för allmänheten, och säga att det är dessa saker som är orsaken till att ilskan och drevet mot kvinnorna blev så stort. Men vi som var med vet att det är lögn.

Hatet som riktades mot kvinnorna såg exakt likadant ut från dag 1, när fallet först blev en nyhet, som det gjorde efter att förundersökningsprotokoll och andra detaljer läckt ut. Det handlade inte alls om ett drev utlöst av något intellektuellt ställningstagande kring omständigheterna. Bara reflektionsmässigt, djupt inrotat kvinnohat.

Vi minns de uttalat liberaler som påstod att individen inte har rätt att bestämma över sin egen kropp. Vi minns de vänstermän som avhumaniserade två medmänniskor genom att kalla dem honungsfällor och CIA-spioner. Vi minns "integritetsombudsmannen" Pär Ström, som i sin iver att vara kämpe för all form av rättssäkerhet blev den som först i den svenska bloggvärlden hängde ut en av kvinnorna (som då befann sig under dödshot) med namn och bild på sin blogg. Och sedan glatt lät en ilsken mobb agera pöbeldomstol i sitt kommentarsfält.

Vi lärde oss varför en feministisk analys fortfarande i allra högsta grad behövs även när ze big freedom-loving men with ze big freedom-loving brainz tänker högt kring frågor som att kunna säga nej till en viss form av sex bara för att man frivilligt gått med på en helt annan.

Men det som jag minns från denna tiden var också hur tydligt systerskapets roll blev för mig. Ordet systerskap hade känts lite luddigt för mig innan. Inte längre. 

Systerskap handlar inte om nån sorts blind lojalitet mot enskilda kvinnor "för att de är kvinnor". Systerskap handlar inte om att ta ställning i enskilda rättsfall man inte vet något om. Vad systerskapet handlar om är helt enkelt att inte avfärda kvinnors berättelser baserat på vem den anklagade är. Och om att aldrig, någonsin låta någon bli utsatt för det de två kvinnorna blev utsatta för, inte utan att vi andra gör kraftigt motstånd mot den typen av urgammal, reflektionsmässig, patriarkal mytbildning som drar igång när en populär man anklagas för övergrepp.