Häromdagen twittrade Anne Ramberg, f.d generalsekreterare i advokatsamfundet, följande. ”Intervjun i @carinbergfeldt med den förorättade damen som upplåtit sin bostad och säng åt Assange är rätt plågsam. Den som inte läst förundersökningen bör göra det. Att nu skriva bok och göra karriär på vad som beskrivs som övergrepp framstår som tveksamt.”
Ramberg syftar på boken I Skuggan av Assange där Anna Ardin skriver om det hatdrev och den hotbild hon levt med sedan hennes namn och de anklagelser mot Julian Assange hon och en annan kvinna gjorde 2010 läckte ut till media. För oss som var med när Assange-fallet svepte över världens känns Rambergs tweet som att slungas tio år bakåt i tiden.
Även då kastades samma insinuationen
fram om att en kvinna som frivilligt går hem med och har sex med en person på något magiskt sätt inte kan råka ut för ett övergrepp. Samma idéer om att en kvinna som berättar om övergrepp gör det för att tjäna pengar/bli känd (trots att de enda som bevisligen "gjort sig en karriär" på Assange-fallet är de antifeministiska bloggare, tyckare och debattörer som agerade pöbeldomstolar och upplät sitt kommentarsfält till lynchmobbar enbart för att driva klicks till sina egna sidor). Då som nu.
Tio år och en Metoo-rörelse senare har ingenting hänt? Har inget förändrats på den spelplan vi kallar det offentliga samtalet på tio år?
Angående Metoo-rörelsens effekter är Anna Ardin själv inne på flera kloka tankar. I en av sina intervjuer beskriver hon hur Metoo-rörelsen "stannade av och blev främst ett drev mot utpekade kändisar. Istället för en bred rörelse som förändrade spelreglerna blev några enskilda spelare jagade" (SvD 22 januari).
Hur många kändismän som än blivit "cancellade" är det knappast till någon nytta om inte det offentliga samtalet - spelplanen - förändras. Dessutom måste det idag vara rätt få som inte förstår att en feminism som skapar acceptans för drev-domstolar i sociala medier, i längden gör mer skada mot kvinnor som grupp än det skadar några enskilda män.
De senaste årens utbredning av cancelkultur, namnpubliceringar av icke-dömda, moraldomstolar och sociala medier-drev kommer i förlängningen enbart leda till att fler kvinnor tvekar att anmäla. Så låt i alla fall oss feminister inte bidra till det.
En feminism som använder sig av sociala medier-drev mot icke-dömda - även om dessa drev har ett "gott" syfte som att ge upprättelse åt någon man anser vara offer - leker med elden. Drev och näthat drabbar som bekant ofta kvinnor hårdare än män. Ju större acceptans samhället utvecklar för sådant, ju svårare kommer det också bli för kvinnor att befinna sig på nätet.
En annan sak som tweeten från f.d generalsekreteraren i Sveriges advokatsamfund får mig att tänka på är vad lite den har att göra med lagstiftningen.
Att Ramberg tycker det är relevant att påpeka vem Ardin bjudit eller inte bjudit hem till sin bostad grundar sig inte i vad lagen säger om vem man får eller inte får bjuda hem. Det har faktiskt ingenting alls med lagen att göra. Vad det grundar sig i är patriarkala myter om hur ett "riktigt" offer för övergrepp ska bete sig - före, under och efter - för att inte avfärdas eller skuldbeläggas i vår kultur.
Jag har ibland en känsla av att vi feminister i alltför hög grad förflyttat den offentliga debatten om sex och samtycke till en debatt om lagstiftning och juridik. Missförstå mig inte, juridiken är givetvis en central del av alla debatter om samtycke. Men samtidigt kan varje debatt eller uppror eller hashtag inte
ha det som fokus. Risken med det är att ribban för feministiska samtal om sex i framtiden blir "inte våldtäktsman!" Och där kan den inte ligga. I alla fall om vi nån gång vill förändra spelreglerna.
No comments:
Post a Comment