Min twitter

Sunday, December 06, 2020

"I've seen your flag on the marble arch, and love is not a victory march "

Den 6 december 1989 gick en ung man in i ett klassrum på École Polytechniquei, en teknisk högskola i Montreal, Kanada. Han beordrade de manliga studenterna att gå ut och sedan radade han upp de nio kvarvarande kvinnliga studenterna och sköt dem. Sex av dem dog direkt. Efter det gick han runt i skolan och sköt ihjäl ytterligare åtta kvinnor, samt skadade tio kvinnor och fyra män. Allt som allt mördades 14 kvinnor i vad som var Kanadas då värsta masskjutning.

Innan han sköt ihjäl de kvinnliga studenterna berättade han för dem att de alla vara feminister och att han hatade feminister. I sin ficka hade han ett självmordsbrev där han förklarade att hans handling var politisk, att feminister förstört hans liv och beklagade sig över att kvinnor vill behålla "fördelar" som exempelvis mammaledighet, och samtidigt få samma fördelar som tidigare tillhört män. Det visade sig sen att han hade sökt till den tekniska högskolan utan att komma in.

Hans självmordsbrev innehöll även namnen på framstående kvinnor han planerade att mörda efter skolmassakern. På listan fanns nitton kvinnor som var pionjärer inom olika områden, bl.a en journalist, en facklig ledare, TV-personlighet, och Quebecs första kvinnlig brandman.

Den 6 december utnämndes 1991 till Kanadas National Day of Remembrance and Action on Violence Against Women. Men som vanligt med terrorattentat som västvärlden inte är bekväma med har debatten om huruvida gärningsmannen hade ett politiskt syfte eller om det hela handlar om en ensam galning med en pyskisk sjukdom, debatterats sedan dess. Att en misogynisk, antifeministisk kultur där män målas ut som offer för feminister kan vara en farlig politisk grogrund verkar fortfarande otänkbart för väldigt många.

Detta (och liknande tragiska fall sen dess) visar att antifeminism och kvinnohat går hand i hand. Som kvinna behöver du inte vara feminist för att vara ett hot för denna ideologi. Det räcker att du vill studera, skaffa jobb eller välja partners på samma villkor som män.

Sunday, November 15, 2020

"Be a white man. Take credit."

Det tycks finnas något instinktivt med att uttrycka åsikter som ”feminismen får inte bli för akademisk” eller ”handling är viktigare än ord” inom den feministiska rörelsen. Ihop med detta synsätt hör ofta idén om att feminismen spenderar för mycket tid med att bråka internt om teoretiska frågor istället för att gå ut och ställa sig på barrikaderna, under enade slogans mot patriarkatet.

Det finns dagar jag absolut håller med. När vår rätt att bestämma över våra egna kroppar hotas. Eller när samhället säger till unga tjejer som fått nakenbilder spridda mot sin vilja att det är de som gjort något fel och borde förändra sitt beteende - inte de som spridit bilderna utan samtycke. 

Då vill jag inte prata om feministiska teorier i feministiska rum. Då vill jag skrika rakt ut.

Men de allra flesta dagar känner jag inte att handling är viktigare än ord. Snarare tror jag att just den idén kan vara direkt skadlig. Att diskutera och ifrågasätta feministiska analyser är för övrigt också en handling, precis som att starta namninsamlingar och ropa slagord på manifestationer.

Jag tror att en feminism som verkligen kan förändra samhället vilar lika mycket på teori som på aktivism. Om inte annat för att vi behöver veta vad vi gör innan vi gör det. Jag tror att bara en politisk rörelse som anser att det personliga är politiskt kan skapa riktig samhällsförändring, men jag tror också att en politisk rörelse som vill förändra det som är personligt behöver göra det med stor varsamhet, stor eftertanke och stor omtanke om människors rätt till integritet.

Den första frågan feminister behöver ställa sig i t.ex porrfrågan är inte om porr bör censureras eller förbjudas, utan vilken typ av samhälle reaktionära metoder som censur eller förbud mot porr kommer att skapa. I nästa steg behöver eventuell lagstiftning runt porr såklart stiftas med grund i fakta och statistik på populationsnivå, inte känsla eller anekdoter. Och jag säger det som någon som har extremt negativa känslor för porr. Men när man gör det personliga politiskt behöver man veta vad man håller på med.

Ett annat exempel på när en ord är viktigare än handling, är hur debatten runt så kallad "hämndporr" har låtit (och jag tillhör dem som följt den noga). Att uppmana unga tjejer som fått nakenbilder spridda mot sin vilja att sluta lita på killar genom att skicka nakenbilder till dem, eller att sluta ta nakenbilder överhuvudtaget, kan kännas som en kvinnosolidarisk och feministisk handling. Men utan en feministisk analys får den "feministiska" handlingen helt motsatt effekt. Att stoppa män från att utföra brottsliga och omoraliska handlingar genom att uppmana kvinnor att sluta göra saker som inte är brottsliga och på inget sätt skadar någon annan, är nämligen en sedvanlig patriarkal metod. Och en crappy metod att bygga ett feministiskt samhälle med.

Jag tror att feministisk teori utan aktivism riskerar att bli verkningslös, men att feministisk aktivism utan teori riskerar att bli livsfarlig.

Min poäng är att vi feminister behöver prata om saker. Vi behöver diskutera vilket samhälle vi vill bygga innan vi rusar ut och bygger det. Vi behöver prata med, lyssna på och bråka med varandra. Det är i det långa loppet enda sättet att försäkra oss om att vi kan göra det personliga politiskt utan att börja bränna böcker eller moralisera kring handlingar som inte skadar någon annan.

Ständiga interna diskussioner om vad som leder alternativt inte leder till ett feministiskt samhälle är feminismens styrka, men för den kortsiktiga kan jag förstå att det framstår som att feminister inte klarar av att hålla ihop eller bygga allianser på det sätt som manliga politiker gjort i alla tider. Till det säger jag, fine. Låt dem. Vad har feminismen med mäns politiska nätverk eller rörelser att göra?

SvD hade häromdagen en superlång artikel om den feministiska sajten Gardet och alla deras interna konflikter. Även i denna artikel dyker idén om att kvinnor helt enkelt inte kan samarbeta upp. Unni Drougge från Gardet svarar att det stämmer att kvinnor är dåliga på att samarbeta och hänvisar detta faktum till att kvinnor historiskt inte tränats i att sitta i styrelser eller formera sig inom en hierarki på samma sätt som män.


Det kanske är så. Jag tror dock på en annan förklaring.

Jag tror att det ständiga hånandet att feminister ”inte ens klarar av att komma överens med varandra” till stor del handlar om att kvinnor inte är en homogen grupp. Vi måste självklart kalla oss för en sorts grupp, för att överhuvudtaget kunna forma en feministiska kamp. Men vi vet det som männen som hånar oss verkar ha svårt att förstå, att kvinnor har olika erfarenheter, olika bakgrunder, olika intressen, olika agendor, olika politiska åsikter, olika förutsättningar och utsätts för patriarkalt förtryck på olika sätt.

Istället för att håna feminister för att vi aldrig kommer överens, så borde man skriva hyllmeter om det smått otroliga faktum att feminismen kunnat bli en så stark politisk rörelse och lyckats driva utvecklingen så framgångsrikt som skett i många av världens länder de senaste åren. Trots att kvinnor, som drivit denna rörelse, inte binds samman av eller delar något annat än den starka viljan att hjälpa varandra gentemot patriarkalt förtryck.

Det är inte bara smått fantastiskt. Det är också feminismens stora styrka. Vår splittrande, bråkiga, disharmoniska, oeniga styrka.
 
Jag tror att de ständiga bråken, det ständiga nedputtandet av ”upphöjda” feminister och de ständiga striderna som blossar upp är anledningen att feminismen varit så framgångsrik som rörelse trots att den tagit på sig den omöjliga uppgiften att formera en grupp människor som på inget sätt är en grupp.

På kort sikt är det naturligtvis tråkigt att en grupp kvinnor som går samma för att skapa något inte klarar av att nå det målet. Gardet hade säkert kunna bli en politisk kraft om man inte kollapsat under interna bråk. Men på lång sikt är det feminismens styrka att idéer som inte går ihop faktiskt leder till kollaps, inte till spelad enighet för sakens skull.

Det tycks på SvD-artikeln här ovanför som att medlemmarna Gardet inte hade pratat tillräckligt mycket om vilka feministiska teorier som ska ligga bakom deras feministiska aktivism. Innan en av dem började agera skulle de kanske ha diskuterat vilken typ av samhälle man bygger genom uthängningar av underåriga eller genom att utmana pressetiken. Handling före ord är inte alltid en bra ledstjärna.

På lång sikt visar alltså Gardets kollaps på den feministiska rörelsens styrka. Hade Gardets första styrelse satt pengar eller sin egen personliga varumärkesbyggnad före sina grundläggande feministiska teorier så hade man bitit ihop. Man hade hållit tyst inåt för att visa ”enighet” utåt. För sin personliga karriärs skull. Som män historiskt gjort. Jag anser inte att det är så man bygger en framgångsrik politisk och progressiv rörelse, och att vissa feminister utropar att vi borde bli lika bra som män på att "hålla ihop" får min feministiska hjärna att explodera.

Vi ska bråka med varandra. Det andra alternativet är nämligen att feminismen blir en intresseorganisation för en liten grupp redan röststarka kvinnor som tycker att feminismen borde fokusera på "en enad kvinnokamp” (läs, prioritera de frågor som berör vita, straighta, cis-könade medleklasskvinnor) genom att tysta de som inte håller med och beskriva dem som att de ”splittrar feminismen”. Varpå feminismen kommer vandra rakt ut ur historieböckerna som en irrelevant rörelse där man inte lyckades utveckla sina analyser och sina teorier ihop med sin ständigt utvecklande samtid.

Friday, October 30, 2020

"Now, more than ever, we need the Jedi!"

Debatten om ”cancel culture” har pågått ganska länge nu, i princip sedan man uppmärksammade det faktum att social media tycks ha en inbyggd förmåga att skapa blodtörstiga drev mot personer som begått något övertramp eller uttryckt något kränkande på sociala medier. Dreven är i sig inte problemet, problemet är att de i dagens sociala medier-klimat snabbt går från en potentiellt lärande diskussion om vad i uttalandet som är kränkande, till krav på att personen som sa det ska stängas av (”canceled”) från alla jobb, uppdrag och sociala plattformar - oavsett om ”brottet” är i nivå med straffet eller ej.

I Jon Ronsons bok So You’ve Been Publically Shamed (2015) lärde jag mig mycket om personliga effekter av cancel culture, även om själva namnet på detta fenomen inte hade myntats vid den tiden Sedan dess har jag sett debatten om offentlig skamning och cancel culture bölja fram och tillbaka för att på senaste tiden landa i ett nästan unisont fördömande. Främst från de som själva utnyttjat sin plattform och makt för att glatt hänga ut och skamma meningsmotståndare.

Hur kan det komma sig?

Jag har skrivit en hel del om cancel culture och jag anser att det största problemet med fenomenet är den sneda maktfördelning som finns på sociala medier. Personer med stora sociala plattformar och hängivna följare kan håna och "call out" andra människors åsikter till en stor åskådarskara, vilket är en del av livet på Internet och något jag inte har några direkta problem med. Men numera har dessa personer också makten att hota sina meningsmotståndares sociala liv och försörjning om de misshagar dem. Tänk Joakim Lamotte på facebook. Tänk Hanif Bali på twitter. Tänk instagramdrevet mot Mr Cool.

Det skapar inte bara en maktfördelning som i alla sammanhang utanför sociala medier skulle ha problematiserats för länge sen, det underbygger också en typ av personkult som gör vissa nästan onådbara för kritik. För vem vill riskera sin inkomst eller sin hårt kämpande karriär?

Ironiskt nog är cancel culture svaret på samma problem som det skapat.

För när de sociala medier-personer som använt uthängningar och krav på "cancelling" för att någon är ”problematisk” plötsligt själva drabbas av detsamma, så verkar deras inställning snabbt förändras. I samma sekund som cancel culture drabbar en själv är den inte alls lika kul längre.

Till och med de som stått längst fram i shaming-kulturen och ropat att folk som inte vill bli uthängda ”får lära sig ta ansvar för vad de skriver på nätet” har istället blivit förespråkare för att alla måste kunna uttrycka vadsomhelst. Och det kan man ju förstå. Det blir ju ingen skön instagramupplevelse om ens kommentarsfält är öppet för röster som ifrågasätter varför man får föreläsa för skolelever eller påpekar att forskning visar att det man tjänar pengar på är skrämselpropaganda utan saklig grund. 

Okej, nu raljerar jag. 

För att återgå till ämnet så är det jag tycker mest fascinerande med Den Stora Omsvängningen från cancel-culture-yay till cancel-culture-nay den totala tystnad som den genomfördes med. Det som en dag var kvinnokamp kallades plötsligt för kvinnohat, det som en gång var ”folkets röst” var plötsligt ”smutskastningskampanj” och de som en gång kallade andra för ”snöflingor” ansåg sig plötsligt såväl kränkta som förtryckta av ”attacker från pk-media.” Och ingen förklarade vad som hände.

Problemet här är naturligvis inte huruvida ALLT man uttrycker ska vara föremål för cancel culture eller om INGET man utrycker ska vara det. Problemet är detta: Många tycks bygga sitt budskap på principer som faller i samma sekund de riktas mot dem själva eller någon de gillar.

Det är ett så gigantiskt intellektuellt underskott att bygga ett helt varumärke som debattör eller opinionsbildare men inte ha orkat tänka igenom sina principer mer än att man byter åsikt i exakt samma sekund de visar sig drabba en själv. Det får en att undra vilken princip eller åsikt som kommer ändras under deras nästa omsvängning.

Sanningen ligger förstås någonstans mellan ”allt du skriver får drevas mot” och ”inget du skriver får drevas mot” och är en gränsdragning mellan att vara empatisk men också förstå att ju större social media-plattform och hängiven följarskara en person har, ju mer viktigt med möjlighet att kritisera dens åsikter. Det kan tyckas orättvist mot de som har just en stor plattform och en hängiven följarskara, men kanske de måste acceptera att det är priset de betalar för den makt de sitter på.

Man får naturligtvis gärna byta så väl principer som åsikter. Allt annat vore konstigt. Ens åsikter och perspektiv påverkas under livet av allt från att höra övertygande argument till nya erfarenheter eller nya bekantskaper. Men om man är någon med stor makt att få ut sina åsikter så kanske man inte ska kunna gå från att använda sin makt till att hänga ut och skicka sina följare på meningsmotståndare till att avsky cancel culture i exakt samma sekund det drabbar en själv, utan att åtminstone förklara sig.

Sunday, October 04, 2020

"It's a struggle, livin' like a good boy oughta"

”Ignorance more frequently begets confidence than does knowledge.” Ett känt citat från Charles Darwin som innebär ungefär att en person med lite kunskap i en fråga ofta känner sig mer självsäker i att uttala sig, än någon med mycket kunskap i samma fråga.

Det är svårt att inte tänka på Darwins citat när man följer den ständigt livliga och (tydligen) ständigt aktuella debatten om vilka biologiska skillnader som egentligen finns mellan män och kvinnor. Ju mindre kunskap, ju större självsäkerhet att man vet hur kön fungerar.

Hur könet påverkar den mänskliga hjärnan är ett bra exempel på ett område där många självsäkert missförstår vad forskningen säger. Efter många års intensiva studier på området visar forskningen inte i närheten av de många könsskillnader som folk tenderar att hänvisa till skillnader mellan "mäns och kvinnors hjärnor." Att vi idag genom forskning vet att varje persons hjärna skiljer sig från alla andras och att saker som uppväxtmiljö och erfarenheter - som exempelvis att träna mycket på något - är det säkraste sättet att förändra hjärnan på, brukar samma personer inte prata lika mycket om.

Men jag ska försöka att inte hamna i samma fälla att göra tvärsäkra uttalanden om något jag inte är insatt i, så det enda jag med absolut säkerhet tänker säga i ämnet är detta: När man lyssnat på tillräckligt många hjärnforskare prata om sitt ämne inser man att det absolut minst intressanta med den mänskliga hjärnan är kopplat till könsskillnader.

Istället tänker jag gå över till det ämne jag faktiskt tänkt skriva om i detta inlägg, nämligen Den Stora Debatten Om Kön som pågått inom feminismen ungefär sedan rörelsens början och nu senast sedan J.K Rowling twittrade raljant om att använda ord som inkluderar transpersoner och icke-binära.

Sedan dess har debatten varit igång, igen, även inom den svenska feminismen. Genuina försök att reda ut feminismens syn på vad det innebär att vara "kvinna" har varvats med hånfulla påståenden om att alla som erkänner transpersoners existens anser att kön är en "känsla" och är motståndare till kvinnors biologiska verklighet.

Som om en persons känsla för sitt kön by default inte kan vara biologisk. Eller att den som bäst kan bedöma vilket kön en person har inte skulle kunna vara, well, personen själv.

Att de allra flesta könsskillnader vi får lära oss inte har grund i biologiskt kön utan i socialt konstruerade könsroller, är en grundläggande idé inom feminismen. För mig har denna feministiska idé varit helt avgörande för min egen frigörelse. Under hela mitt liv har min könsroll (kvinnlig) felaktigt blandats ihop med mitt kön (kvinna). Beteenden och uttryck kopplade till min könsroll har ständigt beskrivits som beteenden och uttryck kopplat till mitt kön.

Det har varit mycket förvirrande för min syn på mig själv. I alla fall tills jag kom i kontakt med feminismen och började förstå att problemet inte är att jag är ”okvinnlig” utan att de förhållningsregler som ingår i min könsroll inte är desamma som de mycket få saker som ingår i mitt kön

Men insikten om socialt konstruerade könsroller innebär inte att feminismen automatiskt anser att det inte finns olika biologiska kön. Olika feministiska strömningar tror i olika grad på tanken om en kvinnlig essentialism (jag personligen tror mycket lite på en sådan) men få av oss förnekar helt att mänskliga kön existerar. Däremot ser många feminister det som problematiskt att såväl biologiskt som socialt kön konstrueras binärt - dvs att det bara finns två varianter av kön och att dessa konstrueras som varandras motsatser, och att inga variationer av kön som finns där emellan accepteras.

Och här någonstans finns kärnan i den senaste tidens hätska debatt mellan trans-inklusiva feminister och trans-exklusiva feminister: Vad innebär det egentligen att "vara kvinna"?

Går det att peka på en kvinnlig essentiell erfarenhet som alla kvinnor delar? Är att vara kvinna en biologisk verklighet som ibland inte stämmer med den kropp man föds in i, och som då kan korrigeras? Eller kan man bara "vara kvinna" om ens kropp och könsidentitet stämt överens sen födseln och man alltid behandlats som det av omgivningen?

Här går det en ilsken skiljelinje, som en livsfarlig spricka i isen, inom den feministiska rörelsen. De flesta feminister som deltar i debatten har respekt för att man måste föra debatten utan att trampa in på människors rätt att existera, men tyvärr har det också förekommit en del inte så respektfulla frågeställningar i debatten. Jag ska försöka bemöta en av dem.

”Om ni verkligen anser att män som transitionerat är kvinnor, varför kallar ni dem transkvinnor?”

Frågan grundar sig ofta i att frågeställaren snarare ogillar begreppet "cis-kvinnor" än ordet "transkvinnor." Framförallt brukar hen ogilla att ordet "cis-kvinnor" används för att belysa de privilegier ciskönade kvinnor har över transkvinnor. Enligt den maktanalys vissa feminister har är kvinnor alltid strukturellt underordnade i egenskap av sitt kön, och att påpeka att även kvinnor kan ha privilegier skulle enligt dem bli förödande för den analysen.

Jag håller inte med om det. För att förstå svaret på frågan om varför vi använder begreppet transkvinnor samtidigt som vi säger att transkvinnor är lika mycket kvinnor som cis-kvinnor, måste man förstå vad en intersektionell maktanalys innebär.

Jag som aldrig tänkt på huruvida mitt biologiska kön stämmer överens med min kropp (eftersom det gör det) och en kvinna som har erfarenhet av att dessa inte stämmer överens, är kvinnor. Men som en sorts underkategori till kvinna finns begreppen ciskönade kvinnor och transkvinnor. Varför man alls skiljer dessa åt är för att deras erfarenheter av förtryck skiljer sig åt.

Precis som att svarta och vita kvinnors erfarenheter av könsförtryck skiljer sig åt, är detta är viktigt att ha koll på. I alla fall om man vill ha en maktanalys som speglar verkligheten. Förtryck lever inte sida vid sida med varandra, de samverkar. Svarta kvinnor har inte bara erfarenhet av sexism och rasism - de har erfarenhet av rasistisk sexism. Transkvinnor har inte bara erfarenhet av misogyni och transfobi, de har erfarenhet av binär misogyni - av att cis-könade kvinnor räknas som "naturliga kvinnor" och cis-könade män som "naturliga män" och alla andra som "onaturliga."

Intersektionell analys belyser alla dessa maktstrukturer utan att rangordna dem. Jag kan förstå en del feministers motstånd mot en intersektionell analys som bara gör "kvinnokampen" mindre enad och inte bidrar med några lösningar. Men själv anser jag att det är bättre att ha en feministisk analys som speglar hur världen faktiskt ser ut än en som håller "en enad kamp" så helig att den hellre gör om verkligheten än förändrar analysen.

Jag tror fortfarande, som jag skrev i mitt förra inlägg, att det feminismen faktiskt behöver oroa sig för inte är frågan om transpersoners inverkan på analysen av kön, utan den röda tråd som går mellan konservativa motståndare till kvinnors rättigheter och dagens trans-exklusiva feminism.

Jag tror inte heller att den verkliga frågan för Den Stora Debatten Om Kön är om transkvinnor ska räknas som kvinnor och hör hemma i den feministiska rörelsen, utan varför en del av den feministiska rörelsen har en analys av makt som – tydligen – faller ihop som ett korthus om de tvingas acceptera transpersoners existens.

Det kräver en ganska hög nivå av okunskap för att vara så otroligt självsäker på hur kön fungerar att när ens maktanalys fallerar på grund av verkligheten så bestämmer man sig för att det är verkligheten som är problemet.

Tuesday, September 22, 2020

"Revolutions are messy. People get left behind."

Som jag skrev om i den här bloggen för några veckor sedan pågår det för tillfället en hård debatt inom den feministiska rörelsen. Stridslinjer dras upp i sanden. Vi positionerar oss på olika sidor om den. Utifrån sett skulle man kunna tro att hela striden handlar om transpersoners inkludering eller icke inkludering i den feministiska kampen - en inkludering som ses som självklar för många feminister och förödande för andra.

Men debatten handlar lika mycket om en av de mest snåriga och samtidigt grundläggande frågorna inom den feministiska rörelsen: Hur ser feminismen på kön? Vad betyder det egentligen att "vara kvinna?"

Inom andra politiska rörelser kanske debatt mot yttre, politiska motståndare ses som den viktigaste delen för att bygga sin rörelse, men så fungerar inte feminismen. För oss är den interna feministiska debatten betydligt mycket viktigare. Det är inte speciellt konstigt. Vilka politiska motståndare skulle feminismen utvecklas som rörelse av att debattera? Antifeminister? Vars argument inte förändrats nämnvärt sedan rösträttsdebatten. Hur utvecklande skulle det liksom vara för den feministiska rörelsen att debattera mot hundra år gamla argument om vad som är manligt och kvinnligt och att jämställdhet är väl behjärtansvärt men den får inte gå för låååångt?

Jag säger inte att det är oviktigt att debattera mot antifeminister när dessa är ute och argumenterar mot abort eller påstår att de flesta våldtäktsanklagelser är falska eller ojar sig över kvinnliga poliser, men särskilt utvecklande är det knappast.

För den feministiska rörelsen är den viktigaste debatten den mellan olika feministiska strömningar och åsikter, inte mellan "feminismen" och "antifeminismen."

Detta är anledningen att jag så ofta skriver om den internfeministiska debatten snarare än om feminismens politiska motståndare. En del tycker det är "osysterligt" att skriva om den eftersom det innebär att man "kritisera andra kvinnor" och att det "splittrar kampen." Men jag håller inte alls med. Jag tror att det är inom den feministiska rörelsen som diskussionen om hur vi kan och bör förändra samhället sker, och det sker genom att skiljelinjerna lyfts fram och debatteras. Inte genom någon sorts låtsad feministisk "enighet".

Senast att gå in i den pågående interna feministiska debatten var sajten Gardet. Den feministiska opinionssajten som startade våren 2019 och några månader senare lades på is. Idag har den startats upp igen med nya skribenter och med underrubriken "radikalfeminism".

Den första artikeln på nylanserade sajten argumenterar för att människan är ett däggdjur som inte kan byta kön, att kön inte är en "känsla" och att det som kallas transfobi snarare handlar om att vara påläst på vad vetenskapen säger. Jag delar inte skribentens åsikter om det men låt oss gå vidare. Framför allt lyfter artikeln fram vad den menar är två "problem" med att människor själva kan bestämma vilket kön de har; 1, statistik och hur man ska kunna mäta kvinnors erfarenheter av förtryck om transkvinnor ingår, och 2, könsseparatistiska rum som exempelvis offentliga toaletter, omklädningsrum, FB-grupper, osv.

Gardet ställer frågan: "Var ska en transkvinna byta om som transitionerade för 20 år sedan och har en kvinnas kropp till det yttre? Gör det någon skillnad för kvinnor om nämnda transkvinna använder damernas eller om en transkvinna med skägg, basröst och penis gör det?" och tillägger "För det är inte oproblematiskt att män, oavsett vad de känner och kallar sig, har rätt till de rum där kvinnor är extra utsatta."

Som någon som har följt debatten noggrant finner jag just detta extremt intressant. Låt mig förklara varför.

Det brukar kallas för "bathroom panic". Fenomenet att i debatter om kvinnors och hbtq-personers rättigheter påstå att dessa rättigheter kommer leda till att offentliga toaletter och omklädningsrum "tas över" av "perversa och farliga personer". Ett sorts skrämselargument som under decennier använts för att flytta fokus i debatten och försöka utmåla dessa gruppers rättigheter som ett hot. Fenomenet är alltså så vanligt att det har ett eget namn.

På 70-talet när striden gick i USA om Equal Rights Amendment - ett tillägg till den amerikanska konstitutionen som skulle garantera lika rättigheter oavsett könstillhörighet - påstod motståndarsidan med välkände antifeministen Phyllis Schlafly att ERA skulle innebära att alla offentliga toaletter och ombytesrum blev könsneutrala och befolkade av våldtäktsmän och pedofiler. 

ERA blev aldrig verklighet och är fortfarande inte ratificerat. 

Senast november 2015 föll Houstons Equal Rights Ordinance - som skulle ha förbjudit diskriminering på grund av etnicitet, ålder, funktionsvariation och 11 andra kategorier - efter en motkampanj som påstod att det skulle leda till att män "utklädda till kvinnor" skulle ta över alla damtoaletter. Att antal transpersoner som begår överfall på toaletter inte visar något samband med införandet av den typen av rättigheter, eller att transpersoner är mer utsatta än cis-personer på just offentliga toaletter, tycks inte spela någon roll när skrämselpropagandan rullar igång.

Det är förstås lätt att koppla ihop denna "bathroom panic" som sker i samband med debatter om hbtq-personers rättigheter till en konservativ rädsla för att traditionella könsroller ska brytas upp, men var passar i så fall feministerna med samma argument in? De delar knappast synen på traditionella könsroller med ultrakonservativa republikaner. Så kopplingen måste vara en annan.

Det andra mysteriet med denna feministiska synen på kön är hur ofta det påpekas att det är skillnad på transkvinnor som verkligen ser ut som kvinnor och transkvinnor som fortfarande har kvar vissa manliga yttre attribut, exempelvis en penis.

För oavsett hur många olika åsikter och strömningar som finns inom den feministiska rörelsen så måste väl ändå kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar räknas som en av feminismens okränkbara grundstenar? Om feminismen börjar bestämma människors kön efter hur mycket/lite de opererat sin kropp så börjar gränsen för vad som alls kan räknas som feminism bli väldigt luddig, i alla fall för mig.

Jag vet inte om det är skrämmande eller betryggande att feminismen efter alla dessa år fortfarande brottas med frågan om vad det innebär att vara kvinna. Att vi inte ens kan enas om vilka faror som lurar bortom könsdebatten: Är det statistikproblem eller farliga toaletter som är det största hotet? Eller är det i själva verket den röda tråd som går från konservativa ERA-motståndare till dagens feministiska debatt om transpersoner som är det vi faktiskt bör oroa oss för?

Thursday, August 13, 2020

"We have normality. I repeat, we have normality. Anything you still can't cope with is therefore your own problem."

Detta verkar bli hösten då vi kommer prata om #metoo. Vad var det som skedde? Och vad har hänt sen dess? Inom media, inom politiken, inom feminismen?

 

Det är det sistnämnda jag såklart är mest intresserad av. Den feministiska debatten och hur den utvecklas intresserar mig. Det är därför jag ägnar mig åt den. Jag tror att vi ständigt behöver ägna oss åt feministisk idédebatt för att säkerställa att vår rörelse inte går mot populism, moralism eller fascism. Precis som alla politiska rörelser måste göra.


Metoo är en av de största diskussionerna om sexism och kvinnors vardag som genomförts. Och därför är det något av det mest intressanta som hänt inom feminismen de senaste åren.

 

Metoo var ett ljus i mörkret, en lysande kraft som satte strålkastarljuset rakt på den globala våldtäktskultur vi lever i. En kultur som finns i olika grader i hela världen. En kultur där hotet om sexuellt våld är ständigt närvarande i alla kvinnors liv och begränsar såväl deras handlingsutrymme som deras möjligheter i livet. Ett hot som ibland förverkligas och ibland bara finns outtalat (såsom sexuella ”skämt” i fikarummet, sexistiska jargoner i styrelserum, händer på låret på jobbmiddagen) men som alltid kontrollerar och styr kvinnors vardag. Eftersom det är designat för just det syftet.


Metoo var helt fenomenal i att belysa denna kultur. Snabbt tystade fann sig de som brukar hävda att det bara är ”vissa” män som beter sig sexistiskt och att det helt och hållet är kvinnors ansvar att ”skydda sig” mot dessa män. För vad ska de säga när det blir så här tydligt hur fel de har om att det bara handlar om "en viss typ av män?" Vad ska de säga när det visade sig att det var deras egna förflyttande av ansvar för mäns beteende från deras axlar till kvinnors som skapade den kultur där alla män måste anse vara potentiella våldtäktsmän? Att det inte var feministernas fel. Inte vänsterns. Deras eget.

 

Backlashen mot metoo blev också hård och högljudd. Precis som man kan vänta sig. Metoo utmanade ju varenda manligt privilegium som finns.

 

De enskilda utpekanden av män som gjorts under metoo blev tyvärr ett bra fokus för de som ville undvika de större frågor som metoo faktiskt ställde. Detta fokus på enskilda fall och uthängningar av kända namn var inte till nytta för metoo-rörelsen - givetvis undantaget några högprofilerade publiceringar som Weinstein och Kulturprofilen, som alla föregåtts av gediget journalistiskt arbete. Dessa var viktiga för att de ledde till en bred diskussion om hur män med makt systematiskt kan begå övergrepp i skydd av andra. Men styrkan i metoo låg inte ett par kända personers uppgång och fall, även om media fokuserade på det. Styrkan låg i det mönster alla berättelser från kvinnor runt om i världen belyste. Ett mönster som inte är begränsat till ett visst land, en viss kultur eller en viss religion, utan är i sanning globalt.

 

Det var lite synd att dessa enskilda namnpubliceringar fick sådan enorm uppmärksamhet och blev det som sedan diskuterades på ledarsidor, i fikarum och på sociala medier. Men medialogiken rår vi ju inte på. Samtidigt ledde det till en diskussion som visade sig viktig för feminismen att ha. 

 

Vi fick anledning att diskutera vad ordet ”systerskap” faktiskt innebär när det används som feministiskt slagord. Innebär systerskap verkligen att man som feminist alltid måste tro på en kvinna som anklagar en man för våldtäkt? Och alltid måste misstro mannen? Vad säger det i så fall om feminismens syn på rättssäkerhet? Vad skapar vi för samhälle med en sådan definition av ”systerskapet”.

 

Innebär systerskap att kvinnor kan ses som en enhetlig grupp som delar samma erfarenheter, historia eller upplevelser av förtryck? Blir inte ordet i så fall lätt ett slagord för att alla kvinnor ska ansluta sig till den vita, heterosexuella, ciskönade, medelklasskvinnans kamp? Och att när de kvinnor vars erfarenheter inte ingår i den protesterar så kallas de ”osysterliga” och anklagas för att ”splittra kampen.”

 

För egen del oroar det mig när ”systerskap” definieras som lojalitet istället för solidaritet. Solidaritet känner jag som kvinna med andra kvinnor i ett patriarkalt samhälle. Lojalitet känner jag gentemot min familj och mina vänner. Skillnaden är stor och de två bör aldrig blandas ihop i en politisk rörelse om man inte vill riskera att hamna i sektliknande beteenden och rättsvidrig syn på människor.

 

När det gäller våldtäktsanklagelser betyder systerskap i min definition helt enkelt att man inte misstror kvinnors berättelse enbart på grund av patriarkala myter - myter om till exempel hur hon betett sig innan eller efter våldtäkten, hur hon var klädd, hur mycket hon druckit, om hon följde med honom frivilligt, osv osv. Det är dock inte exakt detsamma som att bedöma i ett enskilt rättsfall. För att bedöma på en sådan mikronivå behöver vi ett rättssystem. Annars börjar vi gå mot det där vi skulle undvika: populism moralism och fascism.

 

Systerskap betyder heller inte att "alltid stötta kvinnor för att de är kvinnor.” Det är en vanlig sägning i samband med ordet systerskap, men det vore förstås orimligt att tillämpa. Eftersom en kvinna lika väl som en man kan vara förtryckare. En kvinna kan vara sexist, rasist, transfob och homofob. Systerskap kan inte handla om lojalitet mot kvinnor på en sådan mikronivå.


På makronivå vet vi dock att kvinnor behandlas annorlunda än män. Det beror på patriarkala strukturer för sådant som makt, familjebildning, sex, sexualitet och våld. Definitionen av systerskap är solidaritet med kvinnor som drabbas av patriarkatet. För vi drabbas alla och vi behöver alla stötta och hjälpa varandra. Metoo lyfte fram allt detta och - undantaget medias haveri denna höst och ett par missriktade försök inom den feministiska rörelsen att definiera ”systerskap” som blind lojalitet - var precis den rörelse för kvinnlig solidaritet och belysande av våldtäktskultur på samhällsnivå istället för individnivå, som vi så väl behöver.

 

Wednesday, August 05, 2020

"I am selfish, private and easily bored. Will this be a problem?"


Det vibrerar inom de feministiska leden. Om du är feminist och följer den interna feministiska debatten är det som att lyssna på hundratals ständigt spända bågsträngar. Och ibland är det någon av dem som brister.

 

Just nu är det bågsträngen om huruvida den feministiska rörelsen ska inkludera ”andra” utsatta gruppers kamp i den egna rörelsen, som vibrerar mest. Den har i och för sig vibrerar i över ett sekel, och då och då brister den.

 

Frågan är alltså, lite förenklat, om den feministiska rörelsen ska renodla sig som en ren ”kvinnokamp” som knyter samman alla kvinnor i en enda kamp baserad på idén att alla kvinnor delar samma erfarenheter av förtryck utifrån sin kvinnliga biologiska verklighet.



Argumenten för detta är att en renodlad kvinnokamp centrerad runt de ”kvinnofrågor” som alla kvinnor delar, skulle vara en starkare kraft än en feministisk kamp som inkluderar många olika frågor utifrån olika maktordningar - rasifierade kvinnors förtryck av vithetsnormen, transkvinnors förtryck av cisnormen, lesbiska kvinnors förtryck av heteronormen, osv.

 

Mot idén om en enda och renodlad ”kvinnokamp” står idén att feminismen måste inkludera kamp mot alla de olika maktordningar som förtrycker kvinnor på olika sätt. Det brukar kallas för ett intersektionellt perspektiv på feminismen och säger att det inte går att lyfta ut ett av de olika förtryck som korsar varandra (”intersect”) hos en individ. Eftersom förtryck samverkar. Vi som står på denna sidan tror inte på argumentet som kvinnor har hört från manliga rättviserörelser, nämligen att man måste ”ta en kamp åt gången” och att ”det är er tur att bli fria när vi är klara”.

 

När jag läser olika feministiska kommentarsfält får jag känslan av att de som motsätter sig att inkludera fler frågor än ”kvinnofrågor” i feminismen till viss del har missuppfattat vad vi andra menar med intersektionellt perpspektiv på feminismen. Intersektionalitet har blivit nästan ett skällsord i vissa kommentarsfält och beskrivs som att rangordna olika förtryck så att transkvinnor alltid är mer förtryckta än ciskvinnor, svarta kvinnor alltid mer än vita kvinnor, osv.

 

Men snarare än att rangordna maktordningar så innebär intersektionellt perspektiv att belysa hur olika maktordningar samspelar med varandra – både hos en individ men också i samhället i stort. Feminister använder intersektionalitet för att kunna se de maktordningar som finns inom gruppen kvinnor och inom den feministiska rörelsen. Så vi inte bli en rörelse som säger oss vilja motverka förtryck samtidigt som vi utöver det.

 

Den överhängande risken om man säger att alla kvinnor har samma erfarenhet av kvinnoförtryck är att de kvinnor som redan ingår i alla samhällets normer (förutom mansnormen då) kommer skapa en norm även inom den feministiska rörelsen. Deras erfarenheter av att vara kvinnor kommer ses som "alla kvinnors" erfarenheter, precis så som normer alltid fungerar.


När kvinnor utanför normen lyfter de maktordningar som finns inom feminismen anklagas de av majoritetsfeministerna för att ”splittra” kvinnokampen och får höra saker som ”man kan inte kämpa mot alla förtryck samtidigt” och ”feminismen kan inte vara en faddergala för allas kamper.” Men många av oss tror tvärtom. Att man måste se och kämpa mot alla förtryck samtidigt för att lyckas. Svarta kvinnor drabbas inte bara av rasism och sexism, de drabbas av rasistisk sexism. Transpersoner drabbas av könsförtryck, bara inte på exakt samma sätt som ciskönade kvinnor.


I TV-serien Mrs America finns det en scen när Betty Friedan (Tracey Ullman) diskuterar med Bella Abzug (Margo Martindale) om vilka frågor som bör lyftas på National Women’s Conference och utbrister ”And don’t let hem make it about lesbianism. It’s not our fight!

 

Scenen blir som ett eko fram till dagens feminister som säger att transkvinnor ”tar över” feminismen med sina ”åsikter om kön och förtryck” och att det inte är feminismens ansvar att ”ta dessa personers kamp.”  Från första vågens feminism till andra, tredje och nu fjärde vågen har kvinnor tvingats protestera mot hur de starka rösterna inom den feministiska kampen prioriterat bort vissa kvinnors frågor.


Under historien har vita kvinnor uteslutit rasifierade kvinnors kamp mot rasism från ”kvinnokampen” och heterokvinnor har uteslutit lesbiskas kamp mot heteronormen från ”kvinnokampen” och ciskvinnor har uteslutit transkvinnors kamp mot transfobi från ”kvinnokampen” och män har uteslutit kvinnors kamp från allt, och om ni inte ser mönstret är ni galna.

 

Ett aktuellt exempel på hur en feminism som drivs av majoritetsnormens perspektiv och utesluter andra skulle kunna se ut, är när en stor instagramfeminist nyligen ondgjorde sig över att en transtjej på ett amerikanskt high school fått rätt att byta om i tjejernas omklädningsrum. Den unga transtjejen har inte opererat bort sina yttre genitalier, vilket fick instagramfeministens kommentarsfält att fyllas av feminister som utropade att ”har du manskropp går du på herrarnas” och ”inga penisar i tjejernas omklädningsrum.”

 

Frågan som lyfts är förstås inte enkel, jag säger inget annat, men kommentarsfältet visar pedagogiskt upp feminismens behov av att inkludera transkvinnors kamp och  röster i vår rörelse för att inte i slutändan få en feminism där normen bestämmer hur icke-normen ska bete sig - i detta fallet ciskönade feminister som utifrån sitt eget perspektiv kopplar transkvinnor till frågan om mäns sexuella våld mot kvinnor och som inte ser problemet med att bestämma att transkvinnor måste skära av sig externa kroppsdelar för att deras könsidentitet ska accepteras. På samma sätt som patriarkatet aldrig sett några problem med att bestämma över alla kvinnors kroppar.

 

Det finns mycket för oss feminister att diskutera vad gäller hur man bäst utövar kamp, och jag sitter inte på svaren, men det minsta man kan begära från en rörelse som vår är att den inkluderar de vars kroppar man vill bestämma över.

 


 

 


Sunday, July 26, 2020

"Sometimes you wake up. Sometimes the fall kills you. And sometimes, when you fall, you fly."

Inom kvantfysiken finns något som kallas för complementarity principle, vilket betyder ungefär att man måste kunna hålla två till synes motstridiga idéer i huvudet samtidigt för att kunna se hela verkligheten. Det används för att förklara hur elektromagnetisk strålning kan vara både en partikel och en vågfunktion. Det kan också användas för att förklara människors beteende på sociala medier.

OK, det sista var bara min tolkning.

Att hålla två till synes motstridiga tankar i huvudet för att försöka få hela bilden, är tyvärr inget vi är särskilt bra på. Det vi är bra på är binärt tänkande, att om A är rätt så måste B vara fel, och konfirmationsbias, att välja en position och sedan rata alla fakta som verkar motsäga denna position och lyfta fram de fakta som bekräftar den.

Vi är tränade på att konstruera idéer i motsatsförhållanden till varandra. Vi intar politiska positioner där antingen individens frihet eller samhällskollektivet är viktigast, när verkligheten är att det ena inte kan existera utan det andra. Vi ser vetenskap och tro som varandras motsatser, när det i själva verket är så att den ena förklarar hur världen fungerar och det andra beskriver meningen med den.

Polemik och antingen/eller-tänkande tycks vinna landmärken för varje nytt val som hålls, varje ny ledarkrönika som skrivs, varje nytt medie-drev som drevas. Därför är det bra att det dykt upp en debatt om "cancel culture" - en kultur där människor som beter eller uttalar sig problematiskt som straff ska fråntas sina plattformar, vänner och levebröd av en arg internetmobb.

Jag har dock motstridiga - åtminstone till synes - tankar om cancel culture. Och jag tror man måste hålla dessa motstridiga tankar i huvudet samtidigt för att verkligen få en helhetsbild av frågan.

Jag tror att drevkultur och offentlig skamning kan vara det viktigaste verktyg vi har för att rasera traditionella och reaktionära attityder i samhället. Och jag tror också att det är helt förödande för all form av progressiv kultur.

För att få ihop dessa två till synes motstridiga tankar måste man skilja på "call out culture" och "cancel culture". De drivs av samma mekanismer men medan det förra är baserat på någon sorts maktanalys av samhället, så handlar det senare bara om blodlust.

Jag hörde en gång Jon Ronson (författare till boken So You've Been Publically Shamed) beskriva offentlig skamning som ett vapen vi plötsligt fått i samband med sociala medier. Tyvärr har vi förälskat vi oss i vårt vapen och numera känns en dag utan att vi får använda det som en bortkastad dag. Vapnet har slutat vara ett vapen och blivit en raison d'etre.

Men innan dess så var "call out culture" ett sätt för röster som sällan får höras att faktiskt kunna påpeka problematiska beteenden i majoritetssamhället på ett sätt som majoritetssamhället plötsligt brydde sig om.

Jag levde själv igenom Racefail 09 och andra hårda internetskolor där många rasifierade satte ned foten runt vit feminism, cultural appropriation och tone policing och de var verkligen inte snälla men herregud vad jag lärde mig.

Som en del av majoritetssamhället är det ju inga större problem att valsa igenom livet utan att nånsin behöva reflektera över sitt eget beteende om ingen någonsin ”calls you out”. Som kvinnlig feminist är det ändå enklare, för du kan bara klumpa ihop alla kvinnor till en grupp och kalla det kvinnokamp och sedan påstå att ni alla har samma erfarenhet av förtryck på grund av biologi, och strunta i att du inom gruppen besitter stora privilegier jämfört med andra kvinnor, till exempel rasifierade kvinnor, socialt utsatta kvinnor och transkvinnor.

Att se sina egna privilegier inom gruppen är också viktigt för att man inte ska börja föra talan för en grupp man faktiskt inte tillhör, en grupp man därmed osynliggör. De som rusar in i debatter och gör just det brukar kallas för social justice warriors.

Social Justce Warriors blev ett populärt uttryck under Gamergate. Helt oöverraskande missförstod alt-högermännen i Gamergate ordet grovt, och började använda det för alla som lyfter frågor om sexism och rasism inom populärkultur. Men för oss andra är en social justice warrior precis tvärtemot vad de oinformerade gamergate-männen tror att de är. De två grupperna har mycket mer gemensamt än vad som skiljer dem åt.
Social justice warriors känns igen dem på att ofta dundrar in i debatter om viktiga och komplexa ämnen som porr, maskulinitet eller könsidentitet, utan något intresse av att de olika sidor eller de teorier som finns, utan bara intresserade av den linje de själva driver. De förstör viktiga debatter genom sitt ointresse för att de kan ha fel. Sedan går de vidare till nästa debatt att bulldoza.

Det har under åren mest setts som störande inom den feministiska debatten. Men i och med "cancel culture" blev de ett direkt hot mot den offentliga debatten. Ett exempel är Mr Cool-debatten. Det som skulle ha kunnat bli en intressant feministisk debatt om gränser och huruvida man kan skapa ett progressivt samhälle genom reaktionära metoder (som censur) blev istället ett moralistiskt drev av SJWs som eldades på av aktivister med stora plattformar och tystade alla meningsfulla diskussioner genom att kalla de som deltog i dem för ”pedofilkramare”.

Gränsen mellan "call out culture," som ser till att röster utanför normen får höras, och "cancel culture," som riskerar att göra det motsatta, är hårfin och milsvid på samma gång. Skulle vi kunna ha en "call out culture" utan att social justice warriors eller alt-högern eller mediekändisar eller moderata riksdagsmän på twitter genast förvandlar den till "cancel culture"? Kan vi se det framåtsträvande i det förra och det bakåtsträvande i det senare? Eller blir det för svårt för oss att ha dessa två till synes motstridiga idéer i huvudet samtidigt?

Saturday, July 04, 2020

"In the beginning there was nothing, which exploded."


Jag är en person med många brister, men jag har en sak som jag tror är en riktig styrka: Jag är inte rädd för att verka dum. Jag vet att min nivå av intelligens inte är högre än de flesta andras och jag har noll komplex runt det. Och jag tror styrkan i att inte oroa sig för att verka smartare än andra är att jag helt ogenerat kan utforska min egen nyfikenhet.

För att utforska sin egen nyfikenhet krävs att man inte blir obekväm eller irriterad av att lyssna på smarta människor som beskriver saker man inte riktigt förstår. (Och då menar jag inte när någon pratar med onödigt krångliga ord, för det är bara löjligt. Jag menar när själva ämnet är svårt att greppa.) Jag vet redan att jag aldrig kommer kunna förstå partikelfysik till mer än kanske 5%, men det hindrar mig inte från att fascineras över att höra någon förklara i detalj hur man kan mäta universum.

Jag har haft lite mer tid över under våren och har lyssnat en hel del på BBC Radios podd The Infinite Monkey Cage med Professor Brian Cox och Robin Ince. Podden handlar om forskning och fakta om allt från rymden till mikrober och den försöker förmedla det på ett humoristiskt och lättillgängligt sätt.

Eller, tja, det var nog åtminstone premissen när BBC började sända programmet, men jag vet inte om jag skulle kalla podden "lättillgänglig." Har man läst någon av Brian Cox böcker vet man att han har en uppenbart passionerad kärlek till vetenskap och en lika passionerad ovilja att prata om det i sloganform. Däremot vet han hur man kommunicerar vetenskap till andra än enbart vetenskapsmän, vilket är vad som gör podden så intressant för alla oss som inte har behov av att vara smartast i rummet men som gillar att lyssna på de som är det.

Jag har absolut inte gått igenom alla avsnitt än, för de sträcker sig över tio år och 22 säsonger, men av de jag har lyssnat på har jag gjort en liten topplista:

Avsnitt 124: Quantum Worlds
Kan vara mitt favoritavsnitt. Mest för att det lyckas förklara Schrödinger på ett sätt att till och med jag - efter många, många försök - äntligen fattar grejen.

Avsnitt 104: Big Data
Antagligen mitt favoritavsnittet eftersom det lyckas vara jätteroligt och jätteskrämmande på samma gång. Handlar såklart om all den data som samlas in om oss varje dag, om när singularity (tidpunkten när tekniken blir smartare än oss och börjar utveckla sig själv bortom och utanför vår kontroll) inträffar och om inte den redan gjort det när vår teknik inte bara vet allt om oss utan också öppet hånar oss.

Avsnitt 105: Invasion!
Kanske mitt favoritavsnitt om inte annat så på grund av att fladdermusexperten i panelen är helt fantastisk och hon är verkligen besatt av fladdermöss och nu är jag det med.

Avsnitt 58: Fierce Creatures
Definitivt mitt favoritavsnitt! Detta är avsnittet som fick mig att googla "bullet ants" och sedan spendera en adrelanin-och alkoholfylld kväll med att titta på videor där män (och bara män) frivilligt låter sig bitas av dessa myror bara för att se hur ont det gör. Tips: Svaret finns i namnet. Ett bett från en bullet ant känns som att bli skjuten med pistol, förutom att det varar i 24 timmar. 

Avsnitt 72: Invisible Universe
Mitt favoritavsnitt eftersom det tar upp det förbjudna vetenskapliga ämnet dark matter och dark energy som 96% av universum består av men ingen vet vad det är. Fast det är inte spöken.

Avsnitt 59: Solar System
Som den trista feminist jag är kan jag inte låta bli att undra hur mitt liv kunde ha blivit om den värld jag växte upp i såg ut som detta avsnitt. Det vill säga en värld där vetenskapskvinnor utan någon kommentar om deras kön livligt diskuterar olika rymdprogram de varit inblandande i och sedan bråkar om vem som har bäst chans att upptäcka liv på andra planeter. Oöverraskande nog gör detta att avsnittet är mitt favoritavsnitt. Plus, solsystemet är SÅ COOLT.

Avsnitt 81: 200 years of Frankenstein
Äntligen ett avsnitt som baseras på något jag faktiskt studerat på universitetsnivå, dvs litteratur. Vilket  är varför det antagligen är mitt favoritavsnitt. 200 år efter Mary Shelleys bok Frankenstein, diskuterar panelen hur mycket mer vetenskapsvänlig Mary Shelleys första utgåva var och varför det redigerades bort. Samt hur Frankenstein under historien använts för att skapa monster av olika typer av vetenskaper beroende på vad som var samtidens hatobjekt, från kemi (20-talet), medicin (30-talet), kärnkraft (50-talet) och DNA (60-talet) till dagens artificiella intelligens och artificiella ingenjörskonst.

Avsnitt 71: What is Race?
Definitivt mitt favoritavsnitt eftersom genetik-experten i panelen uppenbarligen HATAR att svara på frågan om huruvida vi människor genetiskt kan delas in i olika raser (på vilket svaret för övrigt är nej nej och åter nej) och för att när man tänker på hur idiotiska rasister framstår för vanliga människor kan man bara föreställa sig hur idiotiska de framstår för en expert på evolutionär genetik.

I avsnittet får man också lära sig att de största genetiska skillnaderna som finns mellan grupper av människor finns i sådant vi inte kan se (t.ex vårt immunsystem) medan de minsta genetiska skillnaderna är sånt som styr vårt utseende (pigment, ögonfärg, osv). De minst viktiga genetiska skillnaderna är alltså de vi satt störst vikt vid.

Det är också intressant att höra anledningen att det inte existerar några mänskliga "raser" tros bero på en "flaskhals" i mänsklighetens historia när den mänskliga populationen minskade till bara några få tusen individer. Alla människor som lever idag är därmed väldigt nära besläktade med varandra, på ett sätt som andra djur inte är.

Avsnitt 62: Serendipity
Avsnittet är mitt favoritavsnitt eftersom det tar upp något som genomsyrar hela podden: Att viktiga upptäckter inom vetenskaplig forskning inte kan förutses. Att ibland när man undersöker något så resulterar det i att man upptäcker något annat som man inte visste på förhand skulle finnas där.

Det finns en fara med självgoda debattörer och andra lekmän som ropar saker som "varför ska vi finansiera forskning på detta (lägg in valfri "flummigt" forskningsämne) istället för detta (lägg in valfritt traditionellt accepterat forskningsområde). En alltför rigid syn på vetenskap minskar möjligheten att upptäcka det som ingen letar efter, det som kommer öka vår förståelse för universum och som bara är ett ödets lyckokast bort.

Man kan inte veta innan vilken vinst för mänskligheten ett visst forskningsområde kommer ha. Men vi kan veta detta: Kunskap leder till mer kunskap. Att låta forskning styras av möjligheten att få positiva resultat eller av ekonomiska intressen, är kortsiktigt. Alla pengar som lades på att skicka tre män till månen har betalats tillbaka många gånger om när man tänker på att de som arbetade med detta projekt var unga ingenjörer som sedan fortsatte i nya projekt och nya projekt efter det osv, osv.

Och om inte något av detta känns intressant så kan du alltid lyssna på avsnittet för att lära dig att Viagra upptäcktes när människor som fått prova en ny hjärtmedicin visade sig vara märkligt motvilliga till att lämna tillbaka den efter försöksperioden.

Sunday, June 14, 2020

"Yes, I've been black, but when I come back, you'll know, know, know"

Det har återigen varit en hätsk debatt om hur feminismen ska ställa sig till transpersoner. Denna tycks startades av några tweets som J.K Rowling skrev om att ett inkluderande språk (exempelvis skriva ”människor som menstruerar” istället för ”kvinnor”) riskera att raderar ut kvinnlig erfarenhet.

Varför är detta en sådan konfliktfylld fråga inom feminismen? Och då menar jag inte inkluderande språk, för så vitt jag vet finns inte många som kämpar för att radera ordet "kvinna" ur språket. Vad jag undrar är snarare varför transaktivism för så många feminister inte ses som feminism. Utan som ett hot mot feminismen.

För det första: Det som transmän, transkvinnor, icke-binära och intersexuella upplever kan ju inte kallas något annat än könsförtryck. Är inte könsförtryck en ganska viktig, rentav grundläggande, fråga för feminismen?

Det förtryck som transpersoner utsätts för brukar kallas "The Gender Binary" - det binära könssystemet.  I korthet fungerar det systemet så att alla människor på jorden delas in i två binära kategorier av kön där man bara kan vara antingen det ena könet eller det andra, utan någon möjlighet till variationer däremellan.



Det är ett system som vi alla är intimt bekanta med. När man kategoriserats in i ett av könen följer en rad andra förväntningar som även de är baserade på att en person bara kan tillhöra antingen det ena eller det andra.

I verkligheten har naturen skapat är en stor variation av mänskligt kön,  könsidentitet och könsuttryck som hoppar mellan de olika "kategorierna" och snarare kan beskrivas som att befinna sig någonstans på ett spektrum än i ett binärt system.

För det andra: För mig är det naturligt att det är en grundläggande fråga för feminismen att bekämpar detta könssystem och det förtryck det bidrar med, inte bara för att systemet uppenbarligen är nära kopplat till patriarkatets syn på kön utan för att förtryckande system - vare sig de är patriarkala, rasistiska, koloniala eller homofoba - hänger ihop.

För att lyckas bekämpa ett av systemen måste man bekämpa alla de andra. Att kämpa för att krossa patriarkatet utan att samtidigt kämpa för att krossa t.ex vår kulturs djupt rasistiska system är således garanterat att misslyckas.

Det är inte jättesvårt och de flesta organisationer, aktivister och rörelser förstår idag att förtryck hänger ihop och samverkar med varandra - såväl på samhällsnivå som inom en enskild individ - och att man inte kan bekämpa fattigdom utan att också bekämpa könsförtryck och rasism, eller att man inte kan bekämpa klimathotet utan att samtidigt arbeta för jämlikhet och kvinnors rättigheter.

Lika omöjligt är det att slita ut ett av alla de olika förtryck som en individ drabbas av och säga till den personen att hon är välkommen in i den feministiska kampen - så länge hon bara problematiserar det förtryck hon möter i egenskap av kvinna, och inte i egenskap av sin hudfärg, etnicitet, sexualitet, klass eller könsidentitet. Det skulle kanske gå om du är en vit, heterosexuell, cis-könad kvinna från övre medelklassen. Kanske.

Med andra ord har jag svårt att förstå många feministers oro för att den feministiska kampen ska "splittras" och "urholkas" om man breddar feminismen till att inte bara kämpa mot det som klassiskt brukar kallas kvinnofrågor, eller könsmaktordningen, utan mot alla förtryckande maktstrukturer. Att alla förtryck som drabbar en individ i detta djupt patriarkala samhälle vi lever i, därmed är en fråga för feminismen.

Men för många feminister är frågan om att inkludera andra "gruppers" kamper förutom kvinnokampen i feminismen djupt oroande. De ser det som en ödesfråga för hela feminismens framtid. För dem är hela den feministiska kampen och de framsteg som gjorts i dess namn hotade om transkampen och andra förtryckta gruppers kamper måste inkluderas i den feministiska, eftersom detta enbart leder till att försvaga och splittrar feminismen.

Och, här är det jäkliga: För oss på den andra sidan är det också en ödesfråga. För oss är idén att dela upp olika typer av oskiljbara förtryck i syfte att "ena" den feministiska kampen i en ”kvinnokamp” ett lika stort hot mot  feminismens framtid som en relevant politisk rörelse. För varför ha en "kvinnokamp" som aldrig ser till helhetsbilden, och därför aldrig kommer lyckas skapa verklig förändring?

Vi pratar alltså om en grundläggande skiljelinje inom feminismen, en skiljelinje som inte sällan förminskas till nåt utrop om att feminister alltid "tjafsar" med varandra.

Jag tycker skiljelinjen illustreras rätt väl av Cissi Wallins text i Expressen nyligen. Under rubriken ”feminismen är inte en faddergala för alla” beskriver hon sin oro över att ”transfrågan mer och mer börjat definiera kvinnokamp” och slår därefter fast att ”feminism är inte en faddergala för alla världens utsatta, inte heller en tombola där man kan kasta ner vad som helst, bara det känns viktigt eller bra för en själv.” I den feminism hon däremot skriver att hon vill se kommer "tjejer och kvinnor stå upp för sin rätt till en egen kamp” och feminister som drabbas av och kämpar mot andra former av förtryck utanför kvinnoförtrycket beskrivs som ”mänskliga människor med olika intressen” men dock "intressen" som inte får ”urlaka vår viktiga kvinnokamp till ett jippo där alla får vara med på precis vilka villkor som helst.

Intressant nog illustrerar den efterföljande debatten precis lika väl problemet med just denna syn på feminismen. Till exempel när Wallins följare börjar gissas i hennes kommentarsfält på Instagram om varför unga tjejer, citat, ”vill ta farväl av kvinnoskapet” (dvs definiera sig som det de är) eller vill ”skära av sig brösten för att de lärt sig hata att vara kvinna” (dvs, korrigera sitt kön). Där hade kanske den feministiska analysen mått bra av att människor med faktiskt levda erfarenheter deltog. Jag tror personligen inte det hade ”splittrat” eller ”urlakat" feminismen. Däremot kunnat bidra till att skapa en feministiska analys som faktiskt kan förändra vår patriarkala, rasistiska, homofoba och transfoba kultur.

Och detta är, för mig, den springande punkten. Jag har inga problem att förstå varför man vill att den feministiska kampen ska vara en kamp fokuserad enbart på kvinnors erfarenhet av att vara just kvinnor i en patriarkal värld, och låta andra grupper föra sina kamper på annat håll. Det skulle vara så mycket enklare.

Men jag tror inte enkelhet är eftersträvansvärt när man vill förändra ett samhälle. Det skulle nämligen också göra feminismen till en rörelse som slåss mot reducerad, ja, rent av felaktig, bild av verkligheten. Och en politisk rörelse som kämpar mot en felaktig bild av verkligheten kan aldrig skapa riktig förändring. Varje politisk rörelse - från vänster till höger - måste våga se sina egna maktstrukturer. Och bekämpa dem.

En feminism baserad på en svartvitt, förenklad bild av hur samhället ser ut och där motstridiga röster som vill bredda denna bild anses "splittra" rörelsen, skulle i mina ögon riskera att sluta vara en politisk rörelse och istället bli en politisk sekt.

Och politiska sekter som är ängsliga för att se hur allt hänger ihop för att det blir svårare för deras privilegierade ledare att kalla sig själva "krigare" och "radikala", har jag fått mer än nog av.

Tuesday, June 02, 2020

"The silicon chip inside her head, gets switched to overload"

Jag har aldrig tänkt på hur mycket energi det går åt bara för att koncentrera sig.

Och då menar jag inte koncentrera sig medan man tränar kick-boxning eller springer ett maratonlopp. Utan att sitta ned och koncentrera hjärnan på att genomföra en enda sak från början till slut. Energin detta tar är overklig, ofattbar, om man tänker på det.

Eftersom jag kraschade rejält på min arbetsplats i början av mars och har varit sjukskriven för utmattning sedan dess har jag haft anledning. Att tänka på det, alltså.

Att återhämta en utmattad hjärna är något helt annat än en utmattad kropp. Även nu, tre månader in i min rehabilitering, kan det skrämma mig hur lite min hjärna funkar under extrem utmattning. Jag tänker fortfarande på utmattning som ett kroppsligt fenomen, inte mentalt. När man sovit och vilat tillräckligt borde hjärnan helt enkelt funka. Men det finns fortfarande saker jag inte minns från tiden runt min kollaps, trots att jag rent kroppsligt nu kan sägas vara utvilad.

Jag tänker på människor som tar amfetamin för att koncentrera sig längre stunder. Det har alltid låtit så konstigt i mina öron att något som i slang kallas speed kan ha en sådan effekt. Det kanske inte stämmer att det har en sådan effekt, men det låter hur som helst mindre konstigt för mig nu. Jag har insett att det krävs enorma mängder energi för att hjärnan ska kunna koncentrera sig under en längre tid, mer än det krävs för kroppen.

En utmattad hjärna kan inte fokusera på något, vare sig det är ett bilduppslag i en skvallertidning eller en låt på radion. Att koncentrera sig en hel arbetsdag är ungefär lika omöjligt som att trotsa gravitationskraften.

Under min tidigare erfarenhet i livet med depression har jag märkt vad energi, och avsaknad av energi, betyder. Trots namnet "lyckopiller" så har jag aldrig upplevt någon "lycko-liknande" effekt av antidepressiv medicin, men en effekt jag har märkt är när kroppen börjar få tillbaka något av sin energi. Man kan plötsligt gå upp på morgonen och bestämma vad man ska ha till frukost eller vad man ska handla den dagen - saker som upplevts oöverstigliga under sjukdomen. Det som händer är att hjärnan kan koncentrera sig igen.

"Koncentrationspiller" skulle ha varit ett bättre smeknamn än lyckopiller, om man prompt ska hitta på nedvärderande ord för livsviktiga mediciner.

En annan sak jag förstått efter min utmattning är hur mycket energi det faktiskt tar att sova, hur paradoxalt det än låter. Först några veckor in i sjukskrivningen när jag återfick en del av min gamla energinivå började jag sova bra för första gången på över ett år. Men då tog jag å andra sidan igen med råge. Jag vältrade mig i sömn, hängav mig åt det på samma sätt som folk hänger sig åt spel, droger, sex eller sitt favoritfotbollslag.

Under maj började jag arbeta 2 timmar om dagen för att träna upp min koncentration igen. När maj övergick i juni bestämde jag att öka det till 4 timmar om dagen. Mest för att jag inte vet hur jag annars ska kunna bedöma min egen förmåga. Och för att jag vet att jag har läkare och chefer som är måna om mig, och vår dialog är präglad av lugn och försiktighet, inte press eller stress. Annars hade jag aldrig klarat det.

Det kan vara bra för politiker och andra som tror att piska och åtstramningar är bästa sättet att få sjukskrivna att återkomma till arbetslivet snabbare. Det har inte varit min erfarenhet. Jag fick snabb och effektiv hjälp i krisen, stöd och uppmuntran under återhämtningen och nu får jag lugn och flexibilitet under tillbakagången till arbetet. Jag har tur. Det är synd att inte fler har det.

Min läkare sa att hon även tror att min "unika" familjesituation bidrar till att jag tycks återhämta mig snabbt. Så HIGHFIVE systerdöttrar. Bra jobbat.

Saturday, May 02, 2020

"And all I can do is just pour some tea for two, and speak my point of view"




Det krävs väl ingen större begåvning att räkna ut att den identitetspolitiska våg vi levde i för några år sedan skulle skapa en hätsk motreaktion. Särskilt inom vissa delar av den feministiska rörelsen. Nu är den definitivt här.

Jag tvekar att kalla denna motreaktion för radikalfeministisk, även om de själva beskriver sig så. Jag har problem att sätta epitet ”radikal” på något som inte alls är det. Det är svårt att beskriva en feminism som verkar mer intresserad av ytlig sloganfeminism än av att förändra förtryckande strukturer på riktigt och i grunden, för ”radikal”.

Cissi Wallin skriver en krönika i Expressen om att feminismen blivit för bred och tillåtit för många att ”få vara med” i denna breda definition av vad feminism inkluderar.  Som exempel ger hon män som engagerar sig i kvinnojourer, ett annat exempel är transpersoner.

Hon skriver: "Även transfrågan har mer och mer börjat definiera kvinnokamp. Transpersoners rättigheter är självklart jätteviktiga, de som alla andra utsatta grupper ska slippa hat och förtryck. Men personer som levt som män i 30-40 år och förra året började kalla sig kvinnor kan omöjligen veta hur det känns att ha levt ett helt liv som kvinna. Ändå verkar stora delar av den feministiska agendan handla om dessa personers åsikter om kön och förtryck. Många verkar livrädda för att stämplas som ”exkluderade”, om man inte släpper in varenda röst i vartenda forum. Man vill, på klassiskt kvinnligt manér, ta hänsyn till alla. Man vill behaga alla."

Detta att feminismen har blivit en för bred rörelse som ska tillgodose allas behov av att kämpa mot förtryck, har man hört många gånger. Det är en reell oro som många feminister uttrycker. Att feminismen ska sluta vara en kamp för kvinnor och splittras i alltför många fraktioner som inte klarar av att enas i kampen för att krossa patriarkatet.

Jag tillhör inte de som tror att feminismen riskerar att bli en för bred rörelse för att kunna vara effektiv. Jag tror feminismen främst står inför två distinkta faror: 

1, Att kapas av personer, organisationer eller parter som vill utnyttja den feministiska kampen för att föra ut populistiska budskap om vilken "grupp" män som våldtar, lobba för enskilda förbud eller lagförslag, eller för att krossa individer. 

2, Att förvandlas till en irrelevant sekt som enbart driver frågor för de starka grupperna, för kvinnor som redan sitter på makt, styrelseposter, pengar eller politisk karriär.

Ingen av dessa två faror handlar om att feminismen skulle bli för bred.

Att jag inte tror på idén om en mindre bred och mer exkluderande feminism som beskrivs i Wallins krönika, betyder dock inte att jag inte tror att en sådan exkluderande feminism skulle vara fullt möjlig att skapa. Jag tror absolut att det går att bygga en feministisk rörelse som enbart driver de frågor man anser vara de viktigaste i "kvinnokampen" och utesluter de som hör till andra "minoriteter".

Gissningsvis skulle en sådan feminism rikta in sig på att driva majoritetsgruppens frågor. Frågor där vi vita, heterosexuella, cis-könade medelklasskvinnor tryggt kan stå på barrikaderna, istället för de där vi tvingas konfronteras med hur vi själva utövar förtryck mot andra kvinnor. Så blir det i alla politiska rörelser där man väljer ut vilka frågor man ska driva och vilka som inte "ingår."

Vad är då problemet med en sådan feminism? Vad skulle kunna vara faran med att exkludera istället för att inkludera olika röster i den feministiska kampen?

Tja, vi skulle kunna få en feminism som propagerar för slöjförbud eftersom kvinnor som inte bär slöja tillhör majoritetsgruppen och inte skulle drabbas av förbudet. Eller en feminism som propagerar för porrförbud eftersom det generellt inte är majoritetsgruppens sexualitet som drabbas i ett samhälle där censur och moral accepteras för att förbjuda vissa oönskade sexuella uttryck.

Att vilja ha en så inkluderande feminism som möjligt handlar inte om att "behaga alla." Ska man kritisera oss kan man åtminstone ta reda på vad vi tycker. Det handlar om att feminismen ska överleva som en relevant politisk kraft - istället för att bli ytterligare en i raden av politiska rörelser som säger sig "krossa maktstrukturerna" samtidigt som de upprätthåller desamma.

Det handlar om att ta feminismen till en annan nivå än de flesta andra politiska rörelser. En nivå där man kan göra faktisk skillnad i samhällets förtryckande strukturer. Inte bara ropa om nån ny lagstiftning eller rasa mot nån som inte borde få vara kändis. Att kalla sin egen feminism kontroversiell gör den inte till det.

För mig har insikten om hur olika förtryck samverkar - så kallad "intersektionalitet" - varit hela anledningen att jag fortfarande ser mig som feminist. Visst vore det mycket enklare om det patriarkala kvinnoförtrycket kunde urskiljas från andra typer av patriarkala förtryck som rasism, homofobi, transfobi, osv. Med kunskapen om att förtryck samverkar och att man inte kan "befria" någon individ från ett strukturellt förtryck om man inte arbetar för att befria dem från alla, förhindrar tyvärr denna fantasi från att anammas som verklighet. Eller borde i alla fall göra det.

De flesta framgångsrika rörelser och organisationer idag har förstått att man inte bara kan ägna sig åt en enda fråga. Eftersom kultur är komplext - inte komplicerat, men komplext - och saker och ting hänger ihop, så har de flesta idag förstått att om man vill bekämpa fattigdom så måste man också arbeta mot könsförtryck och rasism. Om man vill bekämpa klimathotet så måste man samtidigt kämpa för jämlika ekonomiska maktförhållanden och för kvinnors rättigheter.

Varför skulle då feminismen gå åt motsatt håll? Varför skulle just feminismen strunta i  det som fler och fler förstått och göra det med argument som att feminismen inte ska "behaga alla"?

Vad det skulle göra är att riskera att göra feminismen till inget mer än en ideologisk sekt. En sekt där några starka ledare talar om hur den ”rätta läran” ser ut, vilka frågor som inkluderas eller inte inkluderas i den, och utmålar alla som inte håller med som att ”splittra” och "vilseleda".

En sådan feministisk rörelse skulle inte vara särskilt svår att skapa. Frågan är snarare vad ska vi med en sådan feminism till? Vad gör en sådan feminism mer än det som mångmiljardären Madonna gjorde när hon satt i ett rosenbad och sa att coronaviruset gör oss alla till jämlikar? Det vore jättefint om det var så, men det är helt enkelt inte så verkligheten ser ut.

Vad ska vi med en feminism som hänger på populistiska medierubriker, ytliga analyser om kvinnligt och manligt beteende och patriarkal krigsretorik till? Finns det en tid när vi hade behövt mer radikal - faktiskt radikal - feminism mer än idag? Och ändå ska vi nöja oss med en påstådd radikalfeminism som inte vill ”komplicera” kvinnokampen genom att se verkligheten som den faktiskt är.

Sunday, April 19, 2020

"Give me books, French wine, fruit, fine weather and a little music played out of doors by somebody I do not know."

Ingen har antagligen märkt det, men jag slutade vara en del av världen i februari. Jag tog inte farväl på twitter eller annonserade min avgång på instagram. Jag skickade in min utlovade text till en tidning som jag skrivit klart några veckor tidigare, och sedan lade jag ned allt jag byggt upp de senaste åren.

Det här är vad som hände: Ungefär samtidigt som världen vändes upp och ned av hotet av ett nytt virus blev jag sjukskriven för utmattning. De två har inget med varandra att göra. De bara råkade sammanfalla - min personliga kollaps och övriga världens.

Kollapsen var plötslig och kom ur det blå. Jag kan nu i efterhand se tecknen, särskilt de sista veckorna i februari. Men jag såg det inte då. Det hade besparat mig en hel del om jag förstått. Det hade besparat mina kollegor en del.

Fast det är inte riktigt sant att jag inte förstod. Jag hade nästan helt slutat sova. I några månader hade jag bara kunnat somna fram på småtimmarna. Natt efter natt. Jag fick problem med minnet och var tvungen att dubbelkolla allt jag gjorde. Och sedan fick jag kolla att jag verkligen hade dubbelkollat, för jag kunde inte minnas om jag gjort det. Eftersom varje moment tog tre gånger så lång tid som vanligt hann jag aldrig ikapp.

Det jobbigaste var att jag inte kunde prioritera mina uppgifter. En klok kollega förklarade en gång för mig att arbetsuppgifter kan delas in i två olika kategorier: Det som är viktigt men inte bråttom, och det som är viktigt och bråttom. Det som är viktigt men inte bråttom kan man vänta med - hur mycket andra än tjatar om att man ska prioritera dem nu nu nu.

För mig under denna tid var allt VIKTIGT och BRÅTTOM. Varje uppgift eller förfrågan var högprioriterad. Inte konstigt att jag slutade sova.

Det pågick i några månader, men när jag väl gick in i väggen gick allt plötsligt fort. Om det hade tagit mig månader att bli utmattad så tog det bara en dag att krascha, ytterligare en dag för att få en tid hos företagshälsan, och sedan en dag till för att få träffa en läkare och bli sjukskriven.

Jag hade tur. Det går inte så snabbt för alla att få hjälp. Eller ta emot hjälp.

Min arbetsgivare fick ägna rätt mycket tid åt att få mig att förstå vad det faktiskt innebär att vara sjukskriven för utmattning. Det är nästan komiskt att tänka på hur jag resonerade. Min plan var att jag skulle kolla min mail varje dag för att bedöma vad jag behövde fixa direkt och vad som kunde vänta tills jag var tillbaka. Mina chefer lade dock in sitt veto mot denna plan. Samt beslagtog min jobbdator. Den ligger fortfarande inlåst i nåt skåp.

De förstod att de hade två saker att hantera: Min sjukskrivning, samt min egen syn på min sjukskrivning. Det fanns en anledning till att jag ända fram till sista veckan förnekade att min situation var så allvarlig som den var. Jag hade heller ingen förståelse för hur jag praktiskt skulle släppa arbetsuppgifter eller ansvarsområden. Det slog mig liksom inte att sjukskrivningen innebär att man inte ska jobba.

Jag behövde distans. Geografisk hade varit bra, men på grund av coronan fick det istället bli distans mätt i tid. Närmaste tiden efter sjukskrivningen  spenderade jag som en boll av ångest och utmattning. Sedan kom det en dag när jag kunde börja läsa. Visserligen bara bildtexten i mammas skvallertidningar, men ändå. Jag började kunna se min telefon utan att må dåligt. Jag började titta på TV för första gången på flera år. Snart bestod mina dagar av Come Dine With Me, En Plats I Solen, Sjölyckan, och Million Dollar Listing. Och sömn. Jag frossade i att sova. Det var min huvudsyssla de första veckorna.

Jag blev mindre nedstämd. Men för det krävdes medicin. Och den typen av medicin som gör dig mindre nedstämd tar tyvärr lång tid att verka. Ett par veckor, minst. Men när de hjälper så hjälper de.

Mest viktig för min återhämtning har min närmaste omgivning varit. Jag bor hos min syster och är med mina systerdöttrar varje dag. Ingen pressar mig att bli bättre. De är bara glada att jag är där. Med barnen lär jag mig att vara här och nu. Barn är bra på det. När en 5-åring kommer mot dig med en sax och ropar ”kan jag KLIPPA ditt HÅR, moster?” så tvingas du vara här och nu.

Det är en sån ynnest att kunna skriva igen. Det trodde jag inte skulle hända när jag låg ihoprullad som en boll i sängen. Känslan av att det saknas ljus i slutet av tunneln är själva definitionen av depression och utmattning. Därför är det bra att påminna sig själv om att det blev bättre. Jag är inte helt bra än. Men det blev bättre. Trots allt.

Thursday, January 30, 2020

“One should always be drunk. That's all that matters. With wine, with poetry, or with virtue, as you chose. But get drunk.”

Systerskap handlar om att stötta kvinnor. Till exempel kvinnor som anmäler populära män för våldtäkt med följden av att de blir uthängda med namn och bild, slut-shameade och smutskastade hela vägen fram till rättegång.

Vi feminister måste stötta dessa kvinnor. Vi måste belysa detta patriarkala system som baseras på patriarkala idéer om vilka som räknas som ”riktiga” våldtäktsmän och vilka som räknas som ”riktiga” våldtäktsoffer i en patriarkal värld. Det är systerskap.

Men man kan utöva detta systerskap utan att 1, ta ställning i rättsfrågan, 2, hänga ut icke-dömda, och 3, rättfärdiga moralistiska pöbeldomstolar och populistiska svar på komplexa problem.

Det är lätt att dras med i populism och moralism. Jag förstår det. Jag förstår att det är lätt att köpa populisternas enkla lösningar om att ”kriga” mot det patriarkala rättsväsendet eller deras krigsrubriker om ”rättssamhällets kollaps”. Jag förstår att det är lätt att dras med i moralisternas offentliga skampålar för misshagliga åsikter. Och jag förstår att det är lätt att tro på personer som blandar ihop sin egen personliga agenda med feminismens och säger att de som kritiserar dem därmed sviker rörelsen.

Jag förstår allt detta, men det är förödande för den feministiska kampen att det tillåts fortgå.

Jag tror att det är helt avgörande för feminismen att våga föra en diskussion om just populism, moralism och personliga agendor inom rörelsen. Att inte låta sig skrämmas av det aggressiva tonläge och fiendestämpling av meningsmotståndare som dessa just dessa tre ofta för med sig

Ett sätt för en politisk rörelse att värja sig mot populism, moralism och personliga agendor är att lyfta blicken. Den första fråga vi ställer ska inte vara huruvida det är feministiskt att förbjuda porr, kämpa för hårdare straff eller hänga ut icke-dömda våldtäktsmän på feministiska sajter. Istället bör den första frågan vara: Vilken typ av samhälle leder dessa metoder till? Får vi i slutändan ett mindre eller mer förtryckande samhälle?

Aktivister och organisationer inriktade på en enskild fråga måste lära sig att debattera hela bilden. Inte bara en del.

Ett annat bra sätt att värna en politisk rörelse från populism, moralism och personliga agendor är att sluta diskutera frågor som om de vore svartvita. Jag förstår att detta inte är lätt om man som person eller organisation försörjer sig på politisk aktivism. I vårt debattklimat är polemik det enda sättet att skapa sig ett namn. Man får inte tusentals delningar eller tiotusentals följare eller en krönikeplats i en stor tidning eller tjänar swishpengar på sin ”oberoende journalistik” eller blir en stjärna i alternativa medier om man inte delar upp världen i antingen rätt och fel, antingen svart eller vit.

Men problemet är att världen inte ser ut så. Det finns väldigt få frågor som är antingen svarta eller vita. Världen består av gråzoner, och det gäller att hitta och belysa de kulturella mönster och strukturer som finns i dessa gråzoner.

För populism, moralism och personliga agendor är en svartvit syn på verkligheten livsviktig. Det är den grund som hela deras premiss vilar på. Men för alla oss andra kommer vi någon gång till en punkt när vi tänker: När ska vi sluta diskutera en polemisk bild av verkligheten och istället börja diskutera den verkliga verkligheten?

Den feministiska rörelsen behöver rikta in sig på att diskutera den verkliga verkligheten, inte en bild av verkligheten. Vi behöver fokusera på det som förändrar ett samhälle på riktigt - långsiktigt, radikalt och i grunden - och sluta luras av den förenklade krigsretorik och stridsslogans som populismen erbjuder.

Feminism handlar om kultur och struktur. Inte enskilda. Det är så vi värnar rätten för kvinnor att peka på de problem som vårt patriarkala samhälle blundar för, utan att tumma på principerna om alla individers lika värde och värdighet och skydd från pöbeldomstolar och uthängningar.

Det är vad systerskap betyder.