"I am selfish, private and easily bored. Will this be a problem?"

Det vibrerar inom de feministiska leden. Om du är feminist och följer den interna feministiska debatten är det som att lyssna på hundratals ständigt spända bågsträngar. Och ibland är det någon av dem som brister.

 

Just nu är det bågsträngen om huruvida den feministiska rörelsen ska inkludera ”andra” utsatta gruppers kamp i den egna rörelsen, som vibrerar mest. Den har i och för sig vibrerar i över ett sekel, och då och då brister den.

 

Frågan är alltså, lite förenklat, om den feministiska rörelsen ska renodla sig som en ren ”kvinnokamp” som knyter samman alla kvinnor i en enda kamp baserad på idén att alla kvinnor delar samma erfarenheter av förtryck utifrån sin kvinnliga biologiska verklighet.

Argumenten för detta är att en renodlad kvinnokamp centrerad runt de ”kvinnofrågor” som alla kvinnor delar, skulle vara en starkare kraft än en feministisk kamp som inkluderar många olika frågor utifrån olika maktordningar - rasifierade kvinnors förtryck av vithetsnormen, transkvinnors förtryck av cisnormen, lesbiska kvinnors förtryck av heteronormen, osv.

 

Mot idén om en enda och renodlad ”kvinnokamp” står idén att feminismen måste inkludera kamp mot alla de olika maktordningar som förtrycker kvinnor på olika sätt. Det brukar kallas för ett intersektionellt perspektiv på feminismen och säger att det inte går att lyfta ut ett av de olika förtryck som korsar varandra (”intersect”) hos en individ. Eftersom förtryck samverkar. Vi som står på denna sidan tror inte på argumentet som kvinnor har hört från manliga rättviserörelser, nämligen att man måste ”ta en kamp åt gången” och att ”det är er tur att bli fria när vi är klara”.

 

När jag läser olika feministiska kommentarsfält får jag känslan av att de som motsätter sig att inkludera fler frågor än ”kvinnofrågor” i feminismen till viss del har missuppfattat vad vi andra menar med intersektionellt perpspektiv på feminismen. Intersektionalitet har blivit nästan ett skällsord i vissa kommentarsfält och beskrivs som att rangordna olika förtryck så att transkvinnor alltid är mer förtryckta än ciskvinnor, svarta kvinnor alltid mer än vita kvinnor, osv.

 

Men snarare än att rangordna maktordningar så innebär intersektionellt perspektiv att belysa hur olika maktordningar samspelar med varandra – både hos en individ men också i samhället i stort. Feminister använder intersektionalitet för att kunna se de maktordningar som finns inom gruppen kvinnor och inom den feministiska rörelsen. Så vi inte bli en rörelse som säger oss vilja motverka förtryck samtidigt som vi utöver det.

 

Den överhängande risken om man säger att alla kvinnor har samma erfarenhet av kvinnoförtryck är att de kvinnor som redan ingår i alla samhällets normer (förutom mansnormen då) kommer skapa en norm även inom den feministiska rörelsen. Deras erfarenheter av att vara kvinnor kommer ses som "alla kvinnors" erfarenheter, precis så som normer alltid fungerar.

När kvinnor utanför normen lyfter de maktordningar som finns inom feminismen anklagas de av majoritetsfeministerna för att ”splittra” kvinnokampen och får höra saker som ”man kan inte kämpa mot alla förtryck samtidigt” och ”feminismen kan inte vara en faddergala för allas kamper.” Men många av oss tror tvärtom. Att man måste se och kämpa mot alla förtryck samtidigt för att lyckas. Svarta kvinnor drabbas inte bara av rasism och sexism, de drabbas av rasistisk sexism. Transpersoner drabbas av könsförtryck, bara inte på exakt samma sätt som ciskönade kvinnor.

I TV-serien Mrs America finns det en scen när Betty Friedan (Tracey Ullman) diskuterar med Bella Abzug (Margo Martindale) om vilka frågor som bör lyftas på National Women’s Conference och utbrister ”And don’t let hem make it about lesbianism. It’s not our fight!”

 

Scenen blir som ett eko fram till dagens feminister som säger att transkvinnor ”tar över” feminismen med sina ”åsikter om kön och förtryck” och att det inte är feminismens ansvar att ”ta dessa personers kamp.”  Från första vågens feminism till andra, tredje och nu fjärde vågen har kvinnor tvingats protestera mot hur de starka rösterna inom den feministiska kampen prioriterat bort vissa kvinnors frågor.

Under historien har vita kvinnor uteslutit rasifierade kvinnors kamp mot rasism från ”kvinnokampen” och heterokvinnor har uteslutit lesbiskas kamp mot heteronormen från ”kvinnokampen” och ciskvinnor har uteslutit transkvinnors kamp mot transfobi från ”kvinnokampen” och män har uteslutit kvinnors kamp från allt, och om ni inte ser mönstret är ni galna.

 

Ett aktuellt exempel på hur en feminism som drivs av majoritetsnormens perspektiv och utesluter andra skulle kunna se ut, är när en stor instagramfeminist nyligen ondgjorde sig över att en transtjej på ett amerikanskt high school fått rätt att byta om i tjejernas omklädningsrum. Den unga transtjejen har inte opererat bort sina yttre genitalier, vilket fick instagramfeministens kommentarsfält att fyllas av feminister som utropade att ”har du manskropp går du på herrarnas” och ”inga penisar i tjejernas omklädningsrum.”

 

Frågan som lyfts är förstås inte enkel, jag säger inget annat, men kommentarsfältet visar pedagogiskt upp feminismens behov av att inkludera transkvinnors kamp och  röster i vår rörelse för att inte i slutändan få en feminism där normen bestämmer hur icke-normen ska bete sig - i detta fallet ciskönade feminister som utifrån sitt eget perspektiv kopplar transkvinnor till frågan om mäns sexuella våld mot kvinnor och som inte ser problemet med att bestämma att transkvinnor måste skära av sig externa kroppsdelar för att deras könsidentitet ska accepteras. På samma sätt som patriarkatet aldrig sett några problem med att bestämma över alla kvinnors kroppar.

 

Det finns mycket för oss feminister att diskutera vad gäller hur man bäst utövar kamp, och jag sitter inte på svaren, men det minsta man kan begära från en rörelse som vår är att den inkluderar de vars kroppar man vill bestämma över.