Min twitter

Wednesday, April 17, 2024

"Freedom will race like whisky through my veins"


Jag förstår verkligen att feminister som är emot nya könslagen inte tycker det är roligt jämföras med de som tidigare var emot homosexuellas rättigheter. Men det måste också påpekas: Argumenten är förvillande lika. 

Jag menar, titta på de vanligaste argumenten som en gång användes mot homosexuellas rättigheter och samkönade äktenskap:

  • Slippery slope-argument ("om samkönade får rätt att gifta sig kan vi inte hindra människor som vill gifta sig med djur")

  • Känslor vs biologi-argumentet (argumentet att en stark, medfödd känsla av vem man är inte kan vara biologisk och därför kan avfärdas som hjärnspöke eller psykisk ohälsa. Även om samma personer antagligen inte skulle kalla, säg, en stark känsla av hunger för en "social smitta.") 

  • Tänk på barnen-argumentet (argumentet att heterosexuella barn kommer hoppa på "trenden" att vara gay om vuxenvärlden visar acceptans för homosexualitet)

  • Bathroom panic-argumentet (ett så vanligt argument att det fått ett namn. Innebär att piska upp en överdriven rädsla för att homosexuella kommer invadera offentliga toaletter och omklädningsrum och göra dem osäkra för heterosexuella att besöka)

Jag har stor förståelse för människor som känner oro för en lag som underlättar för byte av juridisk kön. Jag förstår att de vill mötas av en respektfull ton när de ställer frågor om vad det kan innebära.

Jag vill till exempel absolut inte att mina barn ska känna ett socialt tryck att förändra sina kroppar om det egentligen inte är vad som är rätt för dem. Jag älskar dem ju precis som de är, ut i minsta hårstrå. Självklart vill jag att de ska känna likadant inför sina kroppar. Tanken att de ska ta förhastade irreversibla beslut är en ständig oro när man har barn. Tanken att de skulle göra ingrepp på sig själva som de sedan skulle ångra, är ångestframkallande. 

Det påstås - egentligen utan någon tydlig anledning - att detta skulle öka i samband med den nya könslagen. Och det är så lätt att skrämma upp föräldrar på det sättet. Så, så lätt.

I mitt huvud innebär dock många av de argument man hör mot könslagen precis det som gör mig rädd. Det skrämmer mig att tänka att oavsett hur barn identifierar sig själva så finns det människor som inte tycker att de ska accepteras av samhället, i alla fall inte förrän de också fysiskt förändrat sina kroppar så mycket att andra ska vara nöjda. 

"Inte med snoppen hängande och slängande" som Kajsa Ekis Ekman sa när hon fick frågan varför hon valt att kalla en person som identifierar sig som kvinna för en man. 

INTERVJUAREN: Du vet ju att detta skapar debatt. Varför gör du så? 

EKIS EKMAN: Därför att han är en man. 

INTERVJUAREN: Hon har ju bytt juridiskt kön. 

EKIS EKMAN: Alltså kom igen! Jag tycker inte att en hårig snopp kan gå runt och vara kvinna. 

INTERVJUAREN: Så det går inte att byta kön från man till kvinna då, enligt dig? 

EKIS EKMAN: Inte med snoppen hängandes och slängandes i alla fall.

Det skrämmer mig att tänka att om någon jag älskar väljer att byta juridisk kön så kommer en del av kvinnorörelsen inte acceptera dem förrän de skurit så mycket i sina kroppar som samhället tycker räcker. Prata om socialt tryck.

Det skrämmer mig självklart också att tänka att flickor kan bli utsatta för sexuella brott när de besöker badhus, offentliga toaletter, osv. Men jag tror dock inte att det är i frågan om juridiskt kön den diskussionen främst hör hemma.

Lagstiftning är ett trubbiga verktyg för att skapa det samhälle vi vill ha. Det kommer inte kunna användas som pricksäkert svar på alla våra kulturella problem. Men det ska fungera som en bra grund att bygga på. Jag vet själv inte vad jag tycker och tror i alla feministiska debatter. Men jag vet att jag tror detta: Ett mer progressivt, öppet samhälle kommer kunna leda till ett mer feministisk samhälle. Ett mer konservativt, tabubeläggande samhälle kommer inte kunna göra det.