Min twitter

Friday, September 28, 2018

Time grabs you by the wrist, directs you where to go

Efter nästan precis fem år stänger Politism ned. Detta kommer antagligen mottas med jubel från en del håll, så jag tänkte berätta hur det har varit att som helt okänd person utan någon kunskap om eller några kontakter inom media, under fem år fått möjlighet att skriva mina personliga tankar om feminism på en plattform som läses av såväl makthavare som unga feminister.

Det har varit helt fantastiskt.

Jag och Kawa Zolfagary och Gustav Almestad hade året innan startat bloggen Genusfolket och 2013 blev vi kontaktade av Eric Rosén som frågade om vi ville komma över till en sajt de skulle starta kallad Politism.

Det ville vi.

Eric, Margret Atladottir och Zina Al-Dewany har varit mina redaktörer som alltid varit beredda med stöd och pepp, men framför allt har de aldrig kommit med ett enda krav på ”klickvänlighet” eller på att välja ämnen efter vad som kan skapa mest polemik eller starta flest twitterbråk. Och under åren har jag tagit mig friheten att skriva om allt från Dirty Dancing, true crime och Thelma och Louise till slutshaming, Monica Lewinsky och Julian Assange.

Mitt liv kommer påverkas av att Politism lägger ned. Inte ekonomiskt. Jag har som de flesta ett vanligt jobb som har ingenting med skrivande eller feminism att göra. Men det kommer påverka mig därför att skriva är min passion.

Det är min avkoppling. Det är min version av att springa göteborgslopp, följa ett fotbollslag eller vad nu folk gör på sin fritid. Det kommer självklart bli tomt.

Jag vet att sådana här inlägg är skittråkiga men nu tänker jag ändå lista vad jag är mest stolt över under min tid på Politism.
  1. Jag införde debatten om ”våldtäktskultur” i svensk mainstreammedia.


    När jag började skriva om feminism hade jag egentligen bara en enda agenda och det var att lyfta debatten om våldtäkt från individnivå till kulturell nivå - ni vet, där den faktiskt hör hemma.
 Först översatte jag det engelska ordet - rape culture - och sedan skrev jag långa inlägg om vad som kännetecknar just våldtäktskultur. Det var första gången jag faktiskt såg mina egna tankar och formuleringar spridas och citeras - ofta utan credit - i alla stora svenska medier. Idag används begreppet våldtäktskultur ständigt och har en egen wikipediasida baserad på min Politism-text.


  2. Jag drev fram debatten om ”hämndporr” i svensk mainstreammedia.
    

Revenge porn var ett ämne utanför Sverige, speciellt i USA, Australien och England. Jag översatte det till ”hämndporr” (något jag ångrar idag när det används överallt) och började skriva om fenomenet på Genusfolket, men det var först på Politism runt 2013 som jag märkte att ämnet fick fart. Det blev veckans nyord och sedan ett av årets nyord. Jag fick prata i Sveriges Radio och fick samtal från journalister som ville ha bakgrundsinformation inför artiklar de skulle skriva och lagstiftare som tackade för att ämnet uppmärksammades.
 Idag har Sverige en ny lagstiftning för att sprida kränkande bilder och filmer, olaga integritetsintrång, där hämndporr inräknas.


  3. Jag har envist hävdat att förmaningar om att kvinnor ska ”skydda sig” mot att bli våldtagna inte minskar våldtäkterna.


    Varje gång jag skrivit om att förmaningar från samhället till kvinnor om hur de ska ”skydda sig” mot övergrepp (en av hörnstenarna i varje våldtäktskultur) inte förebygger våldtäkt har jag, med undantag från när jag skriver att även svenska män begår våldtäkt, fått mest andel hatmail av män. Så lite rätt måste jag hamnat i ämnet.


Om jag skulle sammanfatta mina fem år på Politism skulle jag säga att jag är för liberal för vänstern och för vänster för högern och att hamna mitt emellan dessa två grupper har varit otroligt lärorikt och ibland lite jobbigt. 
Jag lärde mig i alla fall att utveckla en strategi för att hantera arga kommentarer och mail från båda håll.

Tack för de här åren alla fantastiska feministiska läsare.