"The future teaches you to be alone, the present to be afraid and cold"

2021

2021 var första året på länge som jag inte skrev och publicerade några texter någonstans, förutom på denna lilla bloggen. Jag har inga problem med det. Det gick inte att kombinera ett vanligt heltidsjobb med att försöka vara någon sorts frilansande halvtidsskribent på fritiden. Inte för mig. Om jag aldrig ser en deadline igen kan jag definitivt leva med det.

Men jag kan tydligen inte ge upp denna blogg. Trots att inge brytt sig om personliga bloggar på ungefär ett decennium kan jag inte sluta skriva här, även om det bara är för min egen skull. Jag har trots allt skrivit på den här bloggen sedan 2001. Det är nästan svårt att fatta hur länge det är i popkulturella mått. Första Sagan om Ringen-filmen hade inte haft biopremiär. Britney och Justin var fortfarande ett par. Det skulle fortfarande dröja ett par år innan jag steg in på Apple store i London och köpte den första generationen Ipod Shuffle med 500 MB utrymme. 

Efter nåt decennium av anonymt bloggande för absolut ingen blev jag ändå "upptäckt" och fick en riktig plattform av nystartade Politism. Det är säkert inget stort för alla er som skriver dagligen på plattformar som når tusentals, men för mig och på den tiden var det en big deal. Min mamma var oerhört stolt.

Ibland gör det mig lite ledsen att jag inte sparade några texter från Politism-tiden, för den svenska politiska debatten mellan 2013 och 2018 kommer nog en dag ses som ett viktigt tidsdokument. Det var en speciell tid. 

Politism gav mig också chansen att skriva för andra plattformar, som Dagens ETC, Bang, Flamman, Arbetet. Och det var absolut kul ett tag, tills det inte gick att kombinera med ett vanligt jobb och ett vanligt liv och nu är det 2021 och jag är tillbaka på den här lilla bloggen igen. Som om de senaste 20 åren aldrig hänt. Det går förstås inte att spendera hela livet med att se de större mönstren i tillvaron som jag gör, utan att se ironin i det. 

And just like that, time moved us on.

Jag har upplevt 2021, liksom jag upplevt varje år de senaste 7 åren, som bättre än året innan. Sedan tvillingens döttrar kom är varje år är det bästa jag någonsin upplevt, medan jag ser fram emot nästa år med en intensitet jag aldrig förut känt. Att bli moster är det bästa som hänt min emellanåt svajiga mentala hälsa.  Det är som om min dysfunktionella hjärna har fått den rofylldhet den aldrig tidigare haft, och en känsla av tillfredsställelse av att sitta i soffan en fredagskväll och handvirkar en garn-orm efter att ha lyckats få två trötta barn att somna.

Att som barnlös få syskonbarn är som att få en stor gåva som man inte behövt jobba för. Åtminstone om man som jag har förmånen att kunna vara med dem i stort sett varje dag. Jag som aldrig varit gravid eller kämpat med IVF fick plötsligt två barn i mitt liv. Plötsligt var de bara här, de här två barnen som ser ut som min syster men också som mig och som tycker det är självklart att jag är en del av deras liv, som om alla barn har en barnlös moster som alltid hänger med dem.

Nästa år fyller jag 45 år. Jag tror att jag har börjat inse att jag är oundvikligen vuxen. Eller i alla fall att jag behöver sluta tänka på saker och ting som "det där jag ska göra en dag." Jag antar att 45 år innebär att allt det där du och jag trodde vi skulle göra en dag nog aldrig kommer att hända, som att ta jobb som baristas i London medan en av oss försöker skriva en bok och den andra försöker bli musiker eller att åka på en  sex månaders road trip i den amerikanska södern och få motorstopp någonstans på vischan och bli räddade av några välmenande freaks som tar oss som gisslan medan de lär oss allt om jesus.

 

"Been waiting on you for a long time, fueling up on heartaches and cheap wine"

Oisin Cantwell skriver i Aftonbladet om en dom som skapat mycket upprördhet de senaste dagarna. Domstolen beslutade i ett fall där en pappa våldtagit sitt barn att inte ge ensam vårdnad till mamman som hon begärt, utan istället invänta att en utredning om vårdnaden blir klar. Barnet är LVU-placerat i ett familjehem sedan flera år och har inte bott med mamman. Domstolen såg inte någon brådska i att ta beslut om vårdnaden innan utredningen, då barnet är omhändertaget och man kan ändra det interimistiska beslutet ifall så skulle behövas. Domstolen anser inte att pappan är lämplig vårdnadshavare.

Rubriken och innehållet i tidningarna Barometern och Kvällsposten var ” Pappa dömd för grova våldtäkter mot sin dotter – får behålla vårdnaden” alternativt ” Pappa våldtog sitt barn – behåller ändå vårdnaden.”Bilden man får är lite annorlunda än den man ges när man läser Cantwells genomgång av beslutet.

Såväl Linnea Claeson som Cissi Wallin, båda med tiotusentals följare på Instagram, är exempel på några av de feministiska influencers som lade upp Kvällspostens/Barometerns rubriker på sina plattformar. Claeson skrev ”nästa gång någon säger att feminismen inte behövs i Sverige längre, visa dem det här” och Wallin konstaterade att det pågår ett ständigt krig mot kvinnor och ”att sånt här sker är inget annat än krigsföring.” 

I Cissi Wallins kommentarsfält kan man se att de som kommenterar uppenbarligen har en annan bild av vad som hänt än verkligheten visar. Flera verkar utgå från att barnet kommer fortsätta bo med pappan. Rådmannen namnges med uppmaningar att avgå samt insinuationer om ”vad han har för lik i garderoben själv” och frågor som ”är alla med makt pedofiler?” Även tingsrätten kallas för pedofiler och de flesta stämmer helt in med Wallin om att ärendet är ett klart bevis på att ett krig mot kvinnor och barn pågår.

 

Jag är inte så intresserad av att avkräva att alla människor alltid har läst domen innan de delar mediarubriker om den. Och det är heller inte vad som skaver när feminister då och då sprider svartvita mediarubriker som bevis på rättssamhällets syn på kvinnor, som sen visar sig vara felaktiga. Dock är det intressant att tänka lite på just den här metoden att elda upp sina följare till hat och misstro mot myndigheter och rättssamhälle genom förenklade bilder av vad som (ofta) är en mer komplex verklighet. 

Sverigevänner använder ju som bekant ständigt den metoden. Att dela någon skärmdump av nån mediarubrik om nåt rättsfall utan några nyanserade detaljer, ihop med konstaterandet att det är "bevis" för att en samhällskollaps är nära eller att det förs nån form av "krig mot svenskar." Det är ett enkelt sätt att skapa engagemang hos följare utan att behöva lägga tid på att skaffa en faktisk uppfattning om vad som pågår därute, i den verkliga verkligheten.

Från min feministiska synvinkel är det intressant att fundera på vad som händer med ett samhälle när väldigt många använder förenklade bilder av verkligheten för att dela sin egen agenda, och skapa engagemang i form av ilska och hat hos tiotusentals följare. Är nyttan att få upp människor på barrikaderna i den fråga man själv brinner för - exempelvis kvinnors behandling av rättssamhället - värd den risk det innebär att skapa engagemang genom att använda högerpopulistiska metoder?

Det pågår väldigt få diskussioner inom den feministiska rörelsen om nyttan vs risken av detta. Däremot pågår det väldigt många diskussioner om att man måste backa upp alla feminister som försöker belysa det faktum att vi lever i ett rättssamhälle byggd på patriarkala normer (vilket vi gör) och att det inte spelar nån roll om just det enskilda rättsfallet visade sig vara överdriven eller till och med fel, eftersom kvinnor och barn de facto far illa (vilket de gör).

Jag har inga problem med den senare diskussionen. Men skulle vilja se mer av den förra.

För även om uppbackning är och alltid varit central i kvinnokampen så är även solidaritet med de feminister som kom före och de feminister som kommer efter, lika central.

Säkerligen tycker många att det inte spelar så stor roll om kända feminister med tiotusentals följare sprider en onyanserad bild av verkligen - rättssamhället patriarkala normer behöver belysas och metoden spelar mindre roll. Men jag tror att det spelar roll. Jag tror att de metoder vi använder för att skapa engagemang hos människor spelar roll.

Och om byggt hela sin feministiska plattform på att vara en offentlig röst för hur rättssamhället behandlar kvinnor, så tycker jag man kan vissa ställa krav. Inte på faktagranskning. Men på uppföljning. Hur man beskriver verklighet ska betyda något. Feminismen är den av alla politiska rörelser vars analys av verkligheten är den som också bäst kan beskriva den. Hur varsamma vi är med fakta betyder nåt.

Vi vet alla att varje "stor" feminist som blir påkommen med minsta lilla överdrift eller fabricering av fakta genast innebär att all fakta, statistik och kunskap som feminister under historien mödosamt byggt upp ifrågasätts och förlöjligas. Ja, det är orättvist men så är det att leva i ett misogynt, patriarkalt samhälle. Feminister behöver vara ständigt beredda på motstånd.

Sen behöver man förstås också vara varsam med fakta bara för att man behöver vara varsam med fakta. Vi som lever idag förvaltar feminismen tills den tas över av nästa generation, och vi måste göra det på ett sätt som inte riskerar tysta en hel generation kvinnor genom påpekanden om att feminister överdriver och ljuger.

Så kanske man skulle vilja se lite fler uppföljningar vid de tillfällen man eldat upp en stor mängd människor baserat på felaktig grund. Om inte annat så att man ska kunna elda upp samma massa när grunden är 100% verklig.