"I've seen your flag on the marble arch, and love is not a victory march"

Jag har stått på antidepressiv medicin i många år. I mitt fall är det venlafaxin som visat sig hjälpa bäst. Venlafaxin är en andra generationens antidepressiva och verkar till skillnad från t.ex Zoloft på både serotonin- och noradrenalinnivåerna i hjärnan.

Några vanliga biverkningar av venlafaxin är - och håll i er nu - viktnedgång eller viktuppgång, yrsel, blodtrycksfall, magbesvär, dimsyn, svettning, ångest, svårighet att sitta still.

Sanningen är att det är skitjobbigt att stå på antidepressiv medicin. Anledningen att jag behöver påpeka att det är skitjobbigt är för att det finns en falang människor som så fort man skriver något om den andra sanningen om antidepressiva - nämligen att de hjälper - brukar komma in och skrika på en att man går läkeföretagens ärenden.

Det kanske jag gör. Jag har inte problem med att folk säger det. Det jag har problem med vad gäller anti-antidepressiva-människorna är en helt annan sak.

Mitt problem med till exempel artiklar som denna nyligen i Expressen är inte att de säger att antidepressiv medicin är en scam och bara är till för att sälja läkemedel till människor som egentligen inte behöver dem. Låt dem säga det om det är vad de anser. Mitt problem är dock detta: Att de så sällan beskriver vad depression faktiskt är. Kanske ingen av alla de som skriver artiklar mot antidepressiva läkemedel själva någonsin upplevt djup depression. Hur som helst brukar de kollektivt snubbla på just den mållinjen.

De brukar börja så bra. De verkar de väl insatta i ämnet de skriver om, och de vetenskapliga studier de refererar till. Men sen börjar de alla gå utför. De beskriva hur vi som tar antidepressiva har blivit förda bakom ljuset av läkarnas myter, när sanningen är att vi nästan alltid är medvetna om kritiken mot antidepressiv medicin, och att många av oss också därför vägrat ta medicin tills det varit nästan för sent.

Många i anti-antidepressiva-lobbyn verkar också tro att en deprimerad person är någon som bara inte löst den filosofiska frågan om hur hen ska gå från att vara deppig och orkeslös till glad och produktiv. Som om det är ett livsstilsproblem, inte ett livsfarligt tillstånd vi pratar om.

Ovanstående artikel är ett bra exempel på det. Depressiva tillstånd beskrivs (som alltid) som kopplade till hjälplöshet och en avsaknad av självkänsla och kontroll. Men det är helt enkelt inte sant. Depression handlar om en avsaknad av känslor (förutom hopplöshet) och en avsaknad av ork (att sitta upprätt tar hela ens dagsenergi) och en avsaknad av all form av utväg  av ljus i slutet av tunneln. Vilket är en tortyr jag inte önskar på min värsta fiende.

Det går således inte att föra ett konstruktivt samtal med en djupt deprimerad person om att "förändra sig själv och sin situation." Om det går att föra sådana samtal är personen inte djupt deprimerad. Antingen har den aldrig varit det eller så är den på bättringsvägen.

Det är mitt problem med denna typ av debattartiklar som den Expressen publicerar här ovanför. Att de är jätteintresserade av att kritisera antidepressiva läkemedel, men vet ingenting om oss som drabbats av depression.

"Remember that tanktop you bought me, you wrote you're gorgeous on it"

2019

Om jag ska psykoanalysera mina egna texter under året som gått (vilket man aldrig under några omständigheter ska göra) så så skulle jag säga att de är skrivna av en person som är väldigt frustrerad på var den feministiska rörelsen befinner sig.

Antingen det eller så är personen bara väldigt, väldigt trött på olika åsiktspersoners ständiga försök att manipulera henne. Till exempel genom att posta krigsrubriker om mediarapporteringar utan kontext, eller genom att kalla sina feministsystrar för handmaidens av Gilead bara för att de inte tror att förbud mot porr eller, eh, satirlåtar skulle skapa ett mindre kvinnoförtyckande samhälle.

Detta var också året då jag nästan bara skrev om saker som jag tycker feminismen inte ska ägna sig åt. Ni vet, snarare än vad vi ska ägna oss åt.

I september tyckte jag till exempel att feminismen inte ska ägna sig åt personkult.  Mest eftersom det som händer när ett fåtal individer i en rörelse får högre status och makt än andra är nästan uteslutande att de börjar sammanblanda sin egen agenda med rörelsens. Deras agenda blir feminismens och att kritisera deras åsikter eller metoder blir detsamma som att splittra den feministiska ”kampen.”

Därför måste vi särskilt kritiskt granska de som sitter på maktpositionerna inom rörelsen - dvs de med så stora plattformar och så starka röster att de kan tysta andra bara genom att hota att hänga ut dem som "daddys's girls" för sina tusentals följare. Feminismen är en politisk rörelse som vill belysa och förändra maktstrukturer, och det går liksom inte om vi inte vågar granska våra egna.

I november tyckte jag att feminister inte ska ägna sig åt att överdriva eller brodera ut berättelser om övergrepp. Det var i samband med debatten om Linnea Claeson och hennes berättelser om sexuella trakasserier. Efter att flera stora instagramfeminister frågat om det verkligen är så farligt om Linnea Claeson skulle visa sig ha överdrivit vissa berättelser, så bestämde jag mig för att förklara varför det absolut är farligt om feminister ägnar sig åt att överdiva eller fabricera fakta när den feministiska rörelsen sitter på så mycket faktisk fakta om sexuella övergrepp som man kan välja att berätta om.

Samma månad tyckte jag tydligen också att feminismen inte ska använda ordet systerskap på ett felaktigt sätt. Ordet "systerskap" betyder nämligen kvinnlig solidaritet, inte blind lojalitet. Ordet systerskap betyder inte att man alltid tror på kvinnor. Det betyder helt enkelt bara att man inte automatiskt avfärdar kvinnors berättelse om t.ex våldtäkt enbart på grund av vem de anklagar, hur de betett sig, vilka kläder de haft på sig, hur mycket de druckit, eller för att det är obekvämt att tro att en populär man eller en man som man känner kan vara en våldtäktsman. Systerskap är alltså att se igenom patriarkatets budskap om hur "riktiga våldtäktsoffer" beter sig och istället lyssna direkt på kvinnornas berättelser. Det betyder dock inte detsamma som att alltid tro på det kvinnor säger.

Systerskap betyder heller inte att alltid stötta kvinnor för att de är kvinnor. Snarare handlar systerskapet om att förstå att kvinnor som grupp är förtryckta av samhällets strukturer runt makt, familjebildning, sexualitet och våld, och att stötta varandra genom att belysa och kämpa mot dessa strukturer.

Andra saker jag tyckte att feminismen inte ska ägna sig åt var offentlig shaming eller cancel culture. Jag var också emot att sajten Gardet använde sig av uthängningar ala Joakim Lamotte.

Låt mig se, vad mer var jag sur på under 2019?

Javisst ja. mer än något annat ägnade jag 2019 åt att tycka att feminismen inte ska ägna sig åt populism. Jag var verkligen jättejättemycket emot det. Är inte alla feminister emot att använda samma metoder som högerpopulister, frågar ni er kanske nu. Nej. Nej, tyvärr inte.

Att anamma samma metoder som reaktionära, populistiska partier i tron att de går att bygga ett progressivt, feministiskt samhälle med är en oerhört farlig strategi. Det borde alla förstå.

Att ständigt lyfta fram enskilda rättsfall och mediarapporteringar om våldtäktsfall ihop med krigsrubriker om "rättssamhällets kollaps" (och en uppmaning att förändra lagstiftningen, gärna ihop med en begäran om swishpengar) utan ett faktiskt intresse av kontexten och bakgrunden till rapporteringarna, är inte feminism. Det är populism.

Vi måste bara bättre än så. Vi måste vara bättre än högerpopulister när vi diskuterar våldtäkt som kulturellt fenomen, eller hur? Kan vi inte bara enas om det?

Frågan om våldtäkt och om kvinnors rättigheter befinner sig i en ständig dragkamp mellan feminismen och högerpopulismen. Högerpopulismen ser våldtäkt som ett individuellt problem och pekar gärna ut en grupp män som ansvariga (dock pekar de aldrig ut gruppen ”alla män” eftersom det skulle tvinga dem att se sig själva i spegeln). Högerpopulister spelar gärna på rädsla för att förmedla den bild av "samhällskollaps" som de vill förmedla.

Feminismens metoder för att diskutera våldtäkt behöver såklart vara radikalt annorlunda än högerpopulismens. Annars kommer vi gå inte bara misslyckas med att vara en motvikt till högerpopulismen – vi kommer börja gå deras ärenden.Vilket skulle vara en katastrof för kvinnors rättigheter.

Därför måste vi feminister värja oss mot att använda populistiska metoder och retorik. Vår uppgift är att flytta våldtäktsfrågan ur populismens klor och lägga den där den faktiskt hör hemma.Vi behöver fokusera på den globala kulturen runt våldtäkt, inte på enskilda domar.

Jag kan inte låta bli att finna det intressant att 80-talsromanen The Handmaid’s Tale fått ett sådant uppsving i 10-talets feministiska rörelse. Det är särskilt intressant när de som refererar till boken och som gärna kallar kvinnor som kritiserar dem för "handmaidens of Gilead" plötsligt i nästa andetag hyllar just de reaktionära, högerpopulistiska metoder som bokens författare Margret Atwood uppenbarligen vill varna oss för. Atwood varnar i sin bok för patriarkal och religiös fundamentalism, absolut. Men hon varna även för progressiva rörelser som tror att de vet vad som är bäst för alla, och som använder reaktionära metoder - metoder som förbud, censur, våld och lagstiftning - för att uppnå sina mål.

Som exempel kan vi notera att The Handmaid’s Tale innehåller två parallella skildringar av bokbål: Ett som den kvinnoförtryckande regimen anordnar. Och ett i en flashback till tiden före Gilead, där en grupp feminister bränner porr.

"There once was a very lonely, very frightened girl. She lived alone except for a nameless cat."

Jag började på riktigt fundera på problemet med ”call out culture” eller ”cancel culture” som feministisk metod runt drevet mot Mr Cool. Minns vi det drevet? När en satirlåt blev föremål för en ilsken sammansvärjning av moralister och (tyvärr) feminister och det hela slutade i att lokaler där komikern som gjort låten skulle uppträda bombhotades.

Cancel culture kallas detta fenomen. Att istället för att vilja ha en riktig en debatt om ett problematiskt fenomen, istället fokusera på att enskilda individer ska straffas genom att bli av med sitt jobb, vänner eller social medie-plattform. Allt medan en blodtörstig mobb skriker om hur mycket personerna förtjänar det.

I cancel culture tillåts heller inga riktiga diskussioner eller fördjupade analyser av det aktuella ämnet. Bara ytliga analyser som säger att man själv är en rättfärdig krigare i kampen mot fienden accepteras. Som ni kanske kommer ihåg blev de som ville lyfta diskussionen till att handla om huruvida ett samhälle som förbjuder satir verkligen skulle bli mindre repressivt och kvinnofientligt, avfärdade som "daddy's girls."

Idag kanske de skulle kallats "handmaids of Gilead." Härskarteknikerna består, men vi får i alla fall lite nya varianter av dem.

Jag vet inte hur det är med mina fellow feminister, men jag börjar bli väldigt trött på att bli manipulerad.

Det var alltså just i drevet mot Mr Cool som jag började fatta hur problematiskt så kallad ”cancel culture” inom feminismen är. Särskilt när jag hörde kvinnliga komiker och kollegor till honom uttala genuin rädsla gentemot drevarna. Rädsla för att bli av med hela sin försörjning om de misshagade dem.

Det var slående att höra. Och jag tror att jag äntligen fattade. Trots att jag ägnat många år inom den internfeministiska debatten så har jag sällan tänkt på den utsatthet man befinner sig i när ens levebröd kan ryckas ifrån en för att man gjort några "stora" personer arga.

Jag har under alla mina år som feministisk debattör på Genusfolket och Politism, och därefter på diverse tidningar som Flamman, Bang, Arbetet och Frihet, aldrig haft min feministiska aktivism som inkomstkälla. Att skriva har under alla år enbart varit ett fritidsintresse, vilket betyder att i samma sekund jag är trött på det kan jag bara lägga av.

Men det slog mig att många kämpar med att frilansa, podda, teckna serier, göra stand-up, allt medan de ska upprätthålla en plattform och samverka med sponsorer, och ett blodtörstigt drev kan förstås vara slutet för allt detta. Och då en del visat sig ha inget som helst problem med att peka ut enskilda individer och sen låta den arga mobben göra sitt, så förstår jag att många kan uppleva en rädsla att stöta sig med dessa.

Vi ska tillåta en hård debatt inom feminismen. Det är viktigt för alla politiska rörelser. Men vi kan inte ha en feminism där vissa personer som har en maktposition kan göra andra kvinnor rädda, utan att vi reagerar.

"It will give 'em time to ponder the geopolitical ramifications of being mean to me"

Antalet populistiska ledare har dubblerats de senaste två decennierna, enligt en studie gjord på politiska tal från över 40 länder. (länk).

Populistiska metoder kännetecknas som bekant av
- att de spelar på människors rädsla och okunskap
- att leverera enkla svar på komplexa problem
- att måla upp bilden av politik som en kamp mellan "vanligt folk" och en korrumperad ”elit”

Sådant som vanligtvis är grundstenar i demokratisk politik – mångfald av idéer, förhandling och kompromisser – är därmed helt ointressant för populismen.

Jag ser fler och fler som verkar tycka  att feminismen ska använda sig av populistiska metoder i sin aktivism. Det gör mig jätteorolig. Populistiska partier är ett hot mot kvinnor och alla grupper som inte ingår i majoritetssamhället. Att anamma samma metoder som reaktionära, populistiska partier i tron att de går att bygga ett feministiskt samhälle med, är oerhört farligt.

De som tycker att feminismen ska använda populistiska metoder brukar mena att den viktigaste uppgiften för feminismen är att "nå ut" till så många som möjligt. Och att det enda sättet att göra det är med populistisk retorik och genom att feminister slutar kritisera varandra.

Problemet med den inställningen är förstås att feminismens uppgift inte är att nå ut till så många som möjligt, utan att utmana majoritetssamhället. En feminism inriktad på att 1, ge enkla svar på komplexa problem, 2, att spela på kvinnors rädsla, och 3, att måla upp bilden av feminism som en kamp mellan den onda och den goda sidan samt att feminister inte får kritisera varandra för att det skadar denna "kamp", kommer att tappa all sin relevans

En sådan feminism kommer ägna sig åt att skapa och upprätthålla en populistisk norm - läs, vit, heterosexuell medelklasskvinna - som är totalt döv för hur de enkla svar som hon kallar "feministisk kamp" och de rädslor hon spelar på slår mot andra grupper i samhället.

Nu kan man tycka att i en global våldtäktskultur som den vi lever i finns det mer akuta frågor för feminismen att ta tag i än att kritisera feminister som använder populistiska budskap och hashtags. Men jag håller inte med. Jag tror hela feminismens framtid hänger på hur vi hanterar den frågan.

Frågan om kvinnors rättigheter befinner sig i en ständig dragkamp mellan feminismen och högerpopulismen. Högerpopulismen ser som bekant våldtäkt och sexuella trakasserier som ett problem på individnivå och pekar gärna ut en viss grupp män som ansvariga för problematiken (dock aldrig gruppen ”alla män” eftersom det skulle tvinga majoritetssamhället att behöva se sig självt i spegeln). De spelar gärna på massornas rädsla genom att lyfta upp enskilda mediarapporteringar och enskilda rättsfall, som tillsammans ger en bild av vad de vill förmedla men saknar ett intresse i att analysera om bilden stämmer med verkligheten.

Här vill jag vara tydlig. Att lyfta fram enskilda rättsfall och mediarapporter om våldtäkt ihop med krigsrubriker om rättssamhällets kollaps men utan intresse i den komplexa bilden bakom rapporterna och fallen, är alltså populism. Inte feminism.

Feminismens metoder för att lyfta våldtäktsproblematiken behöver vara radikalt annorlunda än högerpopulismens. Annars kommer vi gå inte bara misslyckas med att vara en motvikt till högerpopulismen – vi kommer börja gå deras ärenden. Det skulle vara en katastrof för kvinnors rättigheter i det långa loppet.

Därför måste vi feminister värja oss mot de metoder och den retorik som dessa partier använder.

Feminismen måste flytta våldtäktsfrågan ur populismens ivriga klor och lägga den på den plats där den hör hemma. När högerkrafter helst vill fokusera på enskilda rättsfall och enskilda domar, måste vi lyfta våldtäkt till dess rätta strukturella och kulturella nivå.

Vi måste prata om våldtäktskulturen, inte individerna i den.

Jag kan inte låta bli att finna det intressant att 80-talsromanen The Handmaid’s Tale fått ett sådant uppsving i 10-talets feministiska rörelse. Det är särskilt intressant när de som gärna refererar till boken och gärna kallar kvinnor som kritiserar dem för "handmaidens of Gilead" i nästa andetag hyllar just de metoder som bokens författare Margret Atwood vill varna för.

Atwood varnar för patriarkal och religiös fundamentalism, javisst. Men hon vill även varna progressiva rörelser för att tro att de vet vad som är bäst för alla, och för att använda förtryckande metoder - förbud, censur, revolution med våldsamma medel - för att uppnå sina mål.

Det spelar ingen roll om man anser att ens rörelse tillhör ”den goda sidan”. Det är fortfarande samma metoder som de fundamentalistiska och patriarkala männen i Gilead.

The Handmaid’s Tale innehåller två parallella skildringar av bokbål. Ett som den kvinnoförtryckande regimen anordnar. Och ett i en flashback till tiden före Gilead, där en grupp feminister bränner upp våldsam porr. Det är bra att tänka på i dessa tider.

"I keep dancing on my own"

"You grow up when you decide to do right, okay. And not what's right for you, but what's right for everybody, even when it hurts. You don't jerk people around, and you don't cheat on your woman, and you take care of your family. And you admit when you're wrong, or you try to, anyways. It sounds like it's easy and for some reason it's not."

- Lars and the real girl

Det är svårt att veta när man är vuxen, eller hur? Jag är 42 år och jag väntar fortfarande på att känna mig som en del av vuxenvärlden.

Vad innebär det att vara vuxen? Hur vet jag att jag är det jag borde vara i min ålder? Det jag förväntas vara?

Var det när jag började torka av diskbänken efter att jag använt den, inte bara när jag skulle få gäster? Var det när jag började bry mig om att sätta blommor på balkongen på våren? Var det när jag skaffade bolån, eller när jag började att inte bara gå till jobbet utan faktiskt försöka vara bra på det, eller när jag slutade kräva att få sista ordet i varje diskussion?

Som jag alltid gör när jag inte vet hur jag ska förhålla mig till något började jag leta i populärkulturen efter ett svar. Bland alla filmer och låttexter hittade jag bara ett svar som stod ut.

I filmen Lars and the real girl frågar Lars (Ryan Gosling) sin bror Gus (Paul Schneider) hur man vet att man är vuxen.

Lars: How'd you know?
Gus: How'd I know what?
Lars: That you were a man
Gus: I couldn't tell ya.
Lars: Was it... okay, was it sex?
Gus: Um. Yeah, it's kind of - it's uh - no. Well, it's kind of sex but it's not, you know? I don't know. I don't know. It's a good question, good question.

Men sen börjar Gus försöka förklara.

Gus: Well, it's not like you're one thing or the other, okay? There's still a kid inside but you grow up when you decide to do right, okay, and not what's right for you, what's right for everybody, even when it hurts.
Lars: Okay, like what?
Gus: Like, you know, like, you don't jerk people around, and you don't cheat on your woman, and you take care of your family, you know, and you admit when you're wrong, or you try to, anyways. That's all I can think of, you know - it sound like it's easy and for some reason it's not.

Att vara vuxen betyder att man inte "jerk people around." Det betyder att man inte manipulerar andra för sin egen vinning. Att man inte spelar spel med människors känslor. Att man slutar skylla sina egna brister i kärlekslivet och vuxenlivet på andra.

Det låter enkelt men av någon anledning är det inte det.

"Where were you while we were getting high?"

 

The Great Escape kan ha varit det sista albumet som jag försvann in i.

Modern Life Is Rubbish kan vara det album som främst format mig som person.

Båda är av Blur. Om du är för ung för att känna till eller ens ha hört talas om Blur så, um, bite me?

Det är 1997 och jag sitter i min första lägenhet, en etta i London som jag delar med två tjejkompisar. De är fortfarande mina två närmsta vänner idag, men hur vår vänskap överlevde i den lägenheten vet jag fortfarande inte.

Jag minns hur osäker jag var (den depression jag senare skulle slåss med under resten av mina 20-nånting kunde anas i bakgrunden), hur mager jag var, hur jag jämnt frös i den där lägenheten och hur jag hade vantar och mössa på mig i sängen. Jag minns att vi lyssnade på Virgin Radio och ringde varandra från telefonkiosker och att The Good Mixer och Bar Italia var coola uteställena - även om det kan ha varit några år senare, allt i slutet av 90-talet är lite luddigt. Jag minns i alla fall att någon en dag sa att att Ewan McGregor spelat in en film med Christian Bale kallad Velvet Goldmine och att jag tänkte "wow, jag måste försöka se den när den kommer på bio här!"

Jag minns att jag verkligen hatade New Lad-delen av Britpop (det som Brett Anderson idag kallar nationalistiskt och misogyniskt) men vad spelade det för roll när Oasis låt The Masterplan kom med på köpet? Vi rökte Silk Cuts och drack Snakebites, för alla är ju posers i själ och hjärta, och vi var kära i keyboardisten i Suede och Rik Mayall.

Jag visste redan då att jag var en av de som älskade pop-aspekten av Britpop, inte indie-aspekten. Jag kunde kanske ha låtsats vara en av alla "riktiga" fans och fejkat ett djupt, intellektuellt intresse av musiken, men sanningen var att jag bara ville ha musik som fick mig att känna mig lite bättre för en liten stund av dagen.

20 år senare ser jag dokumentären No Distance Left To Run om Blurs återförening, som kom 2009. Och det slår mig för första gången på riktigt att andra hälften av 90-talet verkligen var en heeeelt annan tid, ett helt annat universum, än nu.

För det första kommer jag på att jag aldrig hört medlemmarna i Blur prata innan, förutom Damon mellan låtar på nån konsert. Vår etta i London hade ingen VCR och vääääldigt crappy TV-mottagning så jag såg aldrig bandet utanför konserter eller bilder i tidningar. Skulle en 20-åring idag ens förstå hur det var? Skulle de tänka om min generation på samma sätt som jag tänker på de som såg månlandningen på sin grannes TV?

Andra saker jag noterade i No Distance (obs, bara intressant om du har egna minnen av 90-talet):

• Graham hatade verkligen kändisskapet. Och fansen. Inte konstigt att han drack.

• Den episka Oasis/Blur fajten verkar mycket mer silly idag än den gjorde då. Frågan om vem som startade "fajten" är dock besvarad. Ingen chans att den idén kläcktes någon annanstans än i Damon Albarns hjärna. Inte konstigt att Graham drack.

• Jag har alltid varit lite tveksam till Alex James men hans kommentar att Blurs demo lät "för mycket som dramaskola när den borde låtit som konstskola" är all kinds of awesome.

• Daves skarpa observation om att de alla hade systrar och inga bröder och därför blev varandras surrogatbröder. Inte konstigt att de splittrades och inte pratade med varandra på många år.

Men det jag egentligen vill säga med allt detta är att hur mycket Blur än betydde för mig och under den här speciella tiden i livet, så är det som allra mest påminner mig om tiden i London när jag hör Robbie Williams "Angels."

"There goes David Brent. I must remember to thank him."

"The people you work with are just people you were thrown together with. You don't know them, it wasn't your choice. And yet you spend more time with them than you do your friends or your family. But probably all you've got in common is the fact that you walk around on the same bit of carpet."

--Tim Canterbury, The Office

The Office är den TV-serie som jag önskar att jag skrivit. Och nu när den redan existerar och inget kan toppa den, nånsin, känner jag lite what's the point anymore?

The Office är världens bästa serie. Och nu menar jag BBC-serien som sändes mellan 2001 och 2003. Inte någon eventuell senare amerikaniserad serie.

Serien är så så bra att till och med bilden av rondellen i Slough från öppningsscenen är genialisk. Detta är en serie skriven av två personer (Ricky Gervais och Stephen Merchant) som visste vad de ville göra, gjorde det och sedan bestämde sig för att göra andra saker, vilket lämnade de 14 avsnitt som nånsin gjordes som ett exempel på hur Riktig Inspiration ser ut.

Förutom det är serien hysteriskt rolig samt fångar EXAKT hur det är att arbeta i ett engelskt kontor i början av 2000-talet. Från de gråa heltäckningsmattorna, vin-luncherna och de o-ergonomiska skrivborden till kontorets årliga secret santa.

En annan sak man behöver förstå om The Office är att den inte handlar om vad den verkar handla om. Den verkar vid första anblick handla om ett kontor, men egentligen handlar den om den mänskliga naturen. Den verkar handla om en massa otrevliga karaktärer, men egentligen slutar det med att du älskar alla. Den verkar handla om en hemskt chef som heter David Brent, men egentligen handlar den om den romantiska relationen mellan Tim Canterbury och Dawn Tinsley.

I intervjuer erkänner Ricky Gervais och Steven Merchant att för delas del handlade serien aldrig om David Brent och alltid om Tim och Dawn. Det var även Tv-paret som tog England med storm i början av 2000-talet. Vilket är en bedrift med tanke på att Tim och Dawn knappt rör vid varandra på 14 avsnitt. När sista avsnittet sändes 2003 och Tim och Dawn kysstes hurrades det på pubar runt om i hela England.

För att illustrera varför hysterin om dem var så stor kan jag beskriva scenen i sista säsongen när Tim tar med Dawn in i ett rum för att tala ut, tar av sig mikrofonen och allt blir...tyst. Under en lång, lång stund. Och jag, som i vanliga fall hatar romantik på TV, finner att jag knappt kan andas.

Jag tror att anledningen att många kvinnor gillar Tim är för att han är en Nice Guy. Och då menar jag på riktigt, inte det som diverse incel-män på senare tid tycks tro att Nice Guy betyder. Tim bor med sina föräldrar, är lat och har en ganska barnslig humor. Men han behandlar kvinnor, även de han är intresserad av, som kompisar. Han deltar aldrig i den objektifiering och slutshaming som de andra manliga karaktärerna uppvisar. Och han slåss inte. Inte ens när han blir provocerad. Inte ens när han blir provocerad och är berusad.

Allt som allt gör det Tim till en av TV-världens mest attraktiva män.

Tv-serien gör inte direkt en hemlighet av att Lee är fel man för Dawn och att Tim är rätt man, men trots att det är oraffinerat och vi vet att vi blir manipulerade så vill vi efter 14 avsnitt bara att de ska bli ihop. Vi vill att de ska bli ihop och sedan flytta ihop i nån sliten lägenhet i nån trist del av Slough och gå till sina tråkiga jobb varje dag för att kunna betala hyran och bara vara superlyckliga.

Det är omöjligt att välja ett favoritavsnitt av The Office och ändå mer omöjligt att välja en favoritscen. Men om jag var tvungen att välja skulle jag välja scenen i slutet av serien när David Brent ber om att slippa få sparken. För att den gör ont på ett sätt scener på TV sällan gör. Jag skulle också välja scenen där David Brent äntligen säger ifrån till Chris Finch - seriens enda riktiga villain. För att det är allas favoritscen, och jag har ingen annan åsikt.

"And as for the whole gang-bang scenario, it just couldn't happen. Smurfs are asexual."

This summary is not available. Please click here to view the post.

"You can't be a non-conformist if you don't drink coffee"

Under det tidiga 00-talet när jag hängde mycket i diskussionsforum och fandom såg jag det hända om och om igen. Några få personer hade av olika anledningar mycket högre status än alla andra. Deras blogg eller livejournal hade flest följare och deras åsikter räknades mer än andras. De började också till slut nästan alltid använda sin maktposition för att offentligt skamma och hänga ut personer som kritiserat eller misshagat dem.

Med andra ord: Personer som ges någon form av personkult-status inom en rörelse får en enorm makt, och det slutar alltför ofta med att de använder den makten för att tysta andra inom samma rörelse.

Inte medvetet. Jag tror de flesta av dem anser att de använder sin maktposition till att gynna rörelsen. Och det är ju just här som makt blir så tricky.

Vi brukade kalla dem BNFs, dvs "Big Name Fans". Dessa var alltså personer med mycket makt och status som ingen ville göra sig ovän med även om många tyckte att de betedde sig illa och ibland till och med kränkande mot andra inom fandom.

Maktmetoden att hänga ut personer i vetskapen om att en mobb av moraliskt indignerade personer genast kommer ge sig på dessa personer, har debatterats fram och tillbaka de senaste åren. I den svenska mediedebatten har Hanif Bali och Joakim Lamotte ofta fått personifiera detta sätt att utnyttja sin makt och sin personkultstatus för att tysta kritiker.

Men även inom den feministiska rörelsen finns detta fenomen att medvetet eller omedvetet tysta kritiker genom att inte vara varsam och försiktig med hur man använder sin maktposition. Ingen vill bli kallad ”manstillvänd” eller ”daddy’s girl” av en BNF inför tusentals följare. Och precis som Hanif Balis och Joakim Lamottes följare så verkar många inom den feministiska rörelsen leva i villfarelsen att personkult inom en politisk eller ideologisk rörelse är helt oproblematisk. Det är därför kritik mot feminismens BNFs inte sällan beskrivs som kritik mot Kampen.

Men vi måste fundera på de maktförhållanden som finns inom rörelsen. Det är ju trots allt vad vi feminister gör - granskar och problematiserar ojämlika maktförhållanden. Om jag var BNF inom den feministiska rörelsen skulle jag fundera på detta. Mycket.

På senaste tiden har jag även sett offentlig skamning och uthängningar av (icke-offentliga) personer beskrivas som en feministisk strategi. Till exempel feministiska sajten Gardets.nu beskrev det så när de fick kritik i sommar för att ha hängt ut en minderårig kille med namn och mailadress.

Ibland har den strategin till och med beskrivits som en feministisk revolution. Möjligen har en del felaktigt fått för sig att kraften i #metoo byggde på uthängningar och dragit slutsatser därifrån. Men styrkan i #metoo byggde på kvinnors gemensamma berättelser om ett globalt, kulturellt system. Inte på uthängningar av individer inom systemet, även om sådana förekom.

Jag skulle gärna se den feministiska rörelsen ha en riktig debatt om personkult inom rörelsen samt om offentlig skamning och uthängningar av icke-offentliga personer som en feministisk strategi. Vilken typ av revolution skapas med hjälp av skamning och mobbmentalitet som maktmetod? När möjligheten att använda denna maktmetod är koncentrerad till några få privilegierade personer?

Ingen kanske vet mer om offentlig skamning som maktmetod än Monica Lewinsky. Därför är det få saker som gjort mig så glad som när jag fick veta att hon ska producera sin egen upprättelse - en TV-serie av skaparna till The People vs OJ Simpsons (serien som för övrigt gav upprättelse till en annan kvinna som skammades hårt på 90-talet, Marcia Clark) och som ska handla om Clintonaffären.

Ni vet, skandalen runt president Bill Clinton som exploderade i media 1998 och som ibland felaktigt kallats ”Lewinskyaffären.”

I en tid där offentlig skamning är vardag behövs denna typ av berättelser. Berättelser om upprättelse snarare än om skam. Vem vet, i framtiden kanske vi blir överrösta med upprättelsehistorier från människor som blev offentligt skammade på 10-talet - under den tid då vi levde i den naiva tron att patriarkala maktmetoder kan användas för att skapa ett feministiskt samhälle.

"I got rid of all my Colin Firth movies in case they consider it erotica"

Det är intressant att se de första rapporteringarna om domar efter den nya samtyckeslagen infördes. Det är för tidigt för att få en bild av hur lagen fungerar, men nyligen kom t.ex första fällande domen i högsta domstolen där en man fälls för det nya brottet ”oaktsam våldtäkt” som innebär (det självklara) att det inte längre krävs att man har uppsåt att våldta för att kunna begå en våldtäkt. Det räcker att man varit oaktsam i att ta reda på att den andre personen deltar frivilligt.

Just delen om oaktsamhet i den nya lagstiftningen var den jag personligen var mest glad att se införas. Jag förstod aldrig varför debatten samlades så mycket kring samtyckesparagrafen när oaktsamhetsrekvisitet var så grundläggande.

Överhuvudtaget var jag en av de som var kritisk till hur den mediala debatten runt samtyckeslagen fördes. När debatten runt att införa en samtyckeslag gick som hetast var jag en av de feminister som var - och är - skeptisk till hur vi hanterade det.

Jag vet inte om ni minns det men det var en lång period från ca 2014 när varje rapportering av en våldtäktsdom, varje ny statistik om våldtäkt och övergrepp och varje sexualpolitisk diskussion avbröts av någon som ropade ”samtyckeslag NU” och tvingade diskussionen att handla om juridik istället för hur vi kan förändra den kultur vi lever i. Ja, jag vet att de två hänger ihop. Men en av de kan inte så totalt dominera den andra.

Det måste gå att ha mer än en talespunkt i huvudet samtidigt.

Det var till och med så att även när alla inklusive Madeleine Leijonhufvud sa att en friande dom INTE hade blivit annorlunda med en samtyckeslag, så kom det ändå alltid in någon i våra diskussioner om de kulturella mekanismerna bakom nyss nämnda friande dom och ropade om att vi måste införa samtyckeslag NU.

Detta var - och nu vill jag vara väldigt tydlig - personer med en annan agenda än alla de feminister som ihärdigt jobbade både med att förändra lagen OCH lyfta fram de kulturella mekanismerna. För det går att göra bägge samtidigt. Vilket engagerade feministiska grupper under denna period väl visade.

För mig var problemet med debatten runt samtyckeslagen främst att varje debatt om att förändra vår kultur ständigt förvandlades till en debatt om att förändra lagstiftning. Men lagstiftning är ett trubbigt instrument för att skapa kulturell förändring - det riskerar alltid att slå snett eller inte träffa just den yta man vill träffa.

Se bara på hur svårt det är för de som vill införa porrfilter eller förbjuda våldsporr att förklara hur det ska gå till utan att samtidigt bli ett grovt moralistiskt förbud mot viktiga sajter om normbrytande sex och fria sexuella uttryck.

Därför måste en diskussion om att förändra lagstiftning alltid vara i viss mån kritisk. Även från den sida som är positiv till lagstiftningen. Vi kan och bör inte kräva att alla feminister sluter upp bakom en lagstiftning utan ett visst mått av hälsosam skeptisk. Men till och med nu flera år senare får man höra att skeptiker till lagstiftningen var "sura gubbar" eller till och med kvinnohatare. Det gör mig lite orolig för framtida debatter.

En av feminismens största uppgifter är att äga våldtäktsdebatten. Vi vet hur det blir när feminismen har en backlash och våldtäktsdebatten ägs av högerpopulister, moralister eller Pär Ström-are. Vi vet att det finns starka krafter som vill fokusera våldtäktsdebatten till att handla om ”falska” våldtäktsanmälningar, offrens skuld, kvinnors sexualitet eller invandrare. Inte på grund av någon omsorg av våldtäktsoffer utan eftersom det gynnar dessa krafters agenda.

Feminismens största uppgift är att hålla debatten ren från de med en annan agenda än att minska våldtäkter och skydda våldtäktsoffer. Och det enda sättet vi kan göra det är att formulera egna svar på dessa krafters påstående att man kan ”lösa” våldtäktsproblematiken genom att stoppa invandringen eller förmana kvinnor att förtrycka sin sexualitet.

Idag har feminismen formulerat ett sådant svar. Det svaret kallas våldtäktskultur och förklarar våldtäkt som ett kulturellt samhällsproblem, inte ett individuellt kvinnoproblem, och något som (i olika grader) finns i alla länder, alla kulturer, alla religioner och alla samhällsklasser.

Jag var en av de som arbetade hårt med att rikta in den feministiska våldtäktsdebatten i Sverige på att prata om våldtäktskultur istället för att diskutera hur kvinnor kan skydda sig eller manifestera mot individuella våldtäktsfall. För mig var detta enda sättet att börja tackla de övergripande kulturella mekanismerna bakom våldtäkt - sexism, objektifiering, slutshaming, misogyni och traditionella, binära könsroller.

Därför var det en frustrerande period när samtyckeslagen förvandlade alla diskussioner om kultur  till diskussioner om juridik, även om jag förstås såg nyttan av att även förändra juridiken. Men jag tror att genom att granska oss, hur vi hanterade denna period och fundera på lagstiftningens trubbighet och hur den bäst eller sämst kan användas i våldtäktsdebatten, så har vi med oss mycket in i framtidens debatter där vi måste fortsätta formulera svar mot krafter med en annan agenda än att förändra våldtäktskulturen.

"Women. Can't live with them, can't successfully refute their hypotheses."

Så Joakim Lamotte har åter lagt ut en screencap med synbart namn på en icke-offentlig person till sina tusentals följare. Man måste vara omåttligt naiv för att vara i Lamottes position och inte förstå vad som kommer hända med denna kvinna nu när tusen och åter tusen redan uppeldade följare ser denna screencap. Hon kommer få en ohanterlig ström av hat från hans följare. Och hon kommer att tänka sig för innan hon skriver något dumt om honom igen.

Jag har egentligen inte några starka åsikter om uthängningar. Att hänga ut vad offentliga personer skriver har jag inget problem med. Att däremot hänga ut icke-offentliga privatpersoner med identifierbar information har jag svårt för ,på grund av vad det gör med den offentliga debatten.

Jag har också svårt med när de som gör uthängningarna av icke-offentliga personer ljuger om varför de gör det. Vilket de nästan alltid gör.

Lamotte brukar till exempel köra på förklaringen att han hänger ut privatpersoner som sagt dumma saker om honom för att han inte "förstår". Han undrar varför de - ofta kvinnor - är så arga på honom när han kämpar för kvinnor. Uthängningen brukar följas av ett inlägg där han ojar sig över att han "inte förstår hur folk tänker."

Detta är förstås en täckmantel. Anledningen till uthängningar av privatpersoner kan vara olika, men i nio fall av tio beror de på att man vill generera arga läsare och därmed klicks. Här finns det en intressant diskussion om aktivism och att leva på att ens följare klickar på ens sida, att föra. Det finns också en intressant diskussion om att som swish-aktivist tvingas hålla fast vid "problembilden" som genererar pengar även när problembilden tydligt förändras. Men det får bli ett annat inlägg.

Att hänga ut icke-offentliga privatpersoner eller kontakta deras familj kommer med en uppenbar risk, eftersom man inte vet något om personens livssituation eller familjeförhållanden - eller för den delen att det verkligen är rätt person man hänger ut. Om ens enda försvar för en sådan uthängning sedan visar sig vara "det var hen som började" (hostGardethosthost) så får man vackert acceptera att många kommer protestera.

Men egentligen handlar mitt stora problem med uthängningar som fenomen inte om huruvida det är rätt eller fel. Mitt stora problem med uthängningar som fenomen handlar om makt.

Det finns en ojämn maktfördelning inom den offentliga debatten när det gäller vilka som har möjlighet att skicka ett argt drev mot någon man tycker förtjänar det. För att uthängningar ska ha någon effekt krävs ju att den som hänger ut är en så kallad "stor åsiktsperson" - dvs en person som har en tillräckligt stor plattform och tillräckligt stor grupp följare för att kunna skapa ett drev, samt att dessa följare hålls i något sorts ständigt uppjagat tillstånd.

Vad händer då med den offentliga debatten när det finns Stora Åsiktspersoner inom den som sitter på makten att använda uthängningar som ett vapen mot folk som betett sig taskigt mot dem? Makt är ju som vi vet en slippery slope.

Det oroar inte mig att högerpopulister, moderata riksdagsledamöter och liknande personer använder uthängningar som hot för att slippa kritik. Jag förväntar mig inte något annat. Det som oroar mig är när deras beteende indirekt försvaras från folk även på "min" sida av debatten - av feminister som säger sig vilja göra nätet till en mer trygg plats - med argument som att "man får stå för sina handlingar" och "den uthängde kanske tänker sig för nästa gång."

Det oroar mig för jag bryr mig om den feministiska debatten och för att det är vårt ansvar att öppna upp för nya, unga feminister att diskutera, debattera och analysera samhället utan oro att de ska göra någon stor åsiktsperson irriterad. Det ojämlika maktförhållandet i den offentliga debatten gör uthängningar till ett vapen ett fåtal stora åsiktspersoner kan använda, och det borde göra dem väldigt, väldigt försiktiga i hur de utnyttjat denna makt.

Just det är en diskussion jag anser att alla Stora Åsiktspersoner på "min" sida behöver våga ta. Hur tänker de kring det faktum att de besitter en maktposition i den offentliga debatten som mycket få andra har och om de dessutom visar att de inte har något problem med att utnyttja denna maktposition så kommer det att tysta människor.

Alla som vill stärka tjejers självsäkerhet eller skydda yttrandefriheten eller vad nu deras raison d'etre är, behöver fundera på hur deras maktposition ses av övriga i debatten. Om de inte tar sin maktposition på allvar, om de till och med använder den för att "call out" kritiker, så finns nämligen risken att just de tjejer eller den yttrandefrihet de vill stärka istället blir tystare i den offentliga debatten - av rädsla för att säga något misshagligt och bli uthängda som en "daddy's girl". Utan en djupare analys än en stor åsiktspersons godtycklighet.

"I might only have one match, but I can make an explosion"

Feministiska sajten Gardets.nu har varit i blåsväder. Anledningen är att man marknadsförde sig med att traditionella medier är fega med namnpubliceringar och att man betraktar namnpubliceringar på dömda privatpersoner som samhällsinformation och allmänintresse, om det finns flera vittnesmål mot samma person och eftersom återfallsrisken hos förövarna är hög. Samt om medielandskapet och män som håller varandra om ryggen.

När de så häromdagen lade ut ett oanonymiserat hatmail från en 16-årig kille där han bland annat vevade om att Gardet inte är bättre än nazister, så blev det ett visst liv. Uthängningar och debatten om dessa är ju redan heta frågor.

Så självklart får sådana händelser uppmärksamhet, because samtiden. Uthängningar av såväl offentliga som ej offentliga personer har diskuterats mycket senaste tiden. Dels på grund av ett uppmärksammat självmord men främst eftersom uthängningar länge varit högerextrema sajters sätt att arbeta på.

Att utmåla traditionella medier som "fega" eller "styrda" av en grupp, har länge använts av alternativa högersidor, högerbloggare och "swishjournalister" för att minska människors tilltro till mediarapporteringar och istället vända sig till alternativa sidor.

Därför är det tankeväckande att se Gardet marknadsföra sig med liknande resonemang om fega, mansstyrda medier. Inte för att jag anser att Gardet på något vis är besläktade med högerextrema sidor, utan just för att de inte är det. Och ändå har sån liknande retorik.

Har man skrivit hatiska mail till någon kan man ju tycka att man gott kan ta konsekvenserna av sitt eget handlande. Men här vill jag vara tydlig: Det är heller inte vad som är problemet med uthängningar som metod. Oavsett anledning innebär löfte att hänga ut privatpersoner - vare sig det är ett uttalat eller outtalat löfte - att meningsmotståndare och kritiker skräms till tystnad.

Det vet alla som någon gång bestämt att inte kritisera en moderat riksdagsman med en ökänt aggressiv svans av följare, på grund av det tysta löftet att man då kommer hängas ut med en skärmdump till dessa aggressiva följare utan att riksdagsmannen själv tar ansvar för vad som sedan sker.

Inte heller i fallet med Gardets uthängningen handlar debatten om att det är så synd om killen som skrev mailet. Debatten handlar om oss, om feministisk aktivism, om samtiden, och om vilket debattsamhälle vi får när ett fåtal stora åsiktspersoner med makten att skapa allvarliga konsekvenser genom uthängning, också säger att detta är en rimlig sådan.

Detta är intressanta frågor. Och många fler frågor finns nu möjlighet för oss att diskutera på riktig, om Gardet vill att den feministiska rörelsen gör det.

Det skulle vara jätteintresssant att se Gardet - som först reagerade på kritiken med att raljera om manshat och "mansstyrda" sociala medier - ha ett riktigt resonemang med sina unga feministiska följare. Till exempel om hur de nu ska kunna stötta feminister som råkar ut för den formen av näthat där man hängs ut på nån Lamotte-Bali-Janouch-persons sida, varpå en rasande mobb följer i uthängningens spår. Hur ska man se till att inte all kraft istället blir på att försvara sina egna uthängningar och hur det inte är hyckleri? Mycket intressant att diskutera.

Personligen har jag under mina år som feministisk debattör alltid upplevt uthängningens form av näthat som mycket mer obehaglig än hatmail från enstaka individer. Hur ska vi som feministisk rörelse arbeta mot denna form av okontrollerbart och samtidigt ofta extremt organiserat näthat, om vi själva utövar den? Också en intressant diskussion att ha.

Av det jag sett av Gardet tror jag de skulle kunna vara en samlande kraft för många unga feministiska följare, och en viktig plattform för just den typen av intressanta resonemang, om de vill. Det innebär dock att man behöver lyfta kritik man får som debattämne istället för att bedriva en aktivism där man eldar på sina unga följare att bli upprörda å ens egna vägnar utan att egentligen resonera djupare än så.

Efter så många år i den feministiska debatten är jag rätt trött på att höra mig själv och utanför lite twittrande och krönikor deltar jag numera helst i feministiska diskussionsforum genom att bara lyssna. Men vare sig man vill delta eller lyssna så saknas en bra plattform för den feministiska rörelsen  att på allvar diskutera interna, feministiska frågor - utan risken att bli uthängd på någons instagram som "manstillvänd" där deras enda analys av vad "manstillvänd" innebär är att man inte håller med dem.

En sak vet jag, och det är att om jag inte tidigt i min feministiska aktivism haft (tyvärr sällan svenska) diskussionsforum där feminister gav varandra ibland extremt hård kritik i fördjupande resonemang om allt från vit feminism till transfobi, så skulle mina feministiska perspektiv aldrig utvecklats bortom vad som är "inne" att tycka för stunden.

Om nästa generation feminister ska ha ha förutsättningar att förändra vår patriarkala kultur radikalt och i grunden, så behöver vi ha mycket, mycket bättre analyser än att kalla kritiker "manstillvända" eller heja på uthängningar utan ett resonemang om konsekvenserna, att ge dem. Vi behöver vara mycket mer radikala än så. Särskilt om risken finns att vi driver på utvecklingen av den form av näthat som kommer tysta framtida feminister, snarare än stoppar den.

"Fueling up on heartaches and cheap wine"

Jag skriver i tidningen Bang!

"Can a woman really be mayor? Or will she just menstruate all over the city?"

En influenser tar med sin nyfödda på ett cafe och lägger ut bilden på Instagram. Tråden fylls snabbt av kvinnor som talar om för henne att hon utsätter sitt barn för RS-virus. En annan postar en bild på sitt barn utan mössa. Tråden fylls av kvinnor som gapar på henne om hur oansvarigt det är.

Att vara förälder är jobbigt. Man får så många råd och förmaningar från andra och en del av dem motsäger varandra och alla tycks handla om att du är världens sämsta mamma och håller på att förstöra ditt barns hälsa / anknytning / utveckling / osv.

Gå in på vilken som helst av Isabella Löwengrips blogginlägg där hon nämner sina barn och du får en uppsjö av kommentarer om vad exakt hon gör fel - från vilken mat hon ger dem till hur dottern (3 år) kan kåta upp pedofiler om Isabella lägger ut en bild där hon inte har byxor.

Ursäkta mig. Men vad är det här för fasoner?

Jag är så trött på att se detta i kommentarsfält efter kommentarsfält. En nybliven förälder som kanske vågat sig utanför dörren för första gången sen födseln behöver inte folk som skriker att hon utsätter sitt barn för fara. Inte av okända besserwissers som inte vet något om hennes situation och inte bryr sig.

Ja, det finns många viktiga saker att tänka på när man fått barn. RS-virus, matvanor, sovrutiner, anknytning är alla sådana viktiga saker. Det finns mycket information man behöver och val man behöver stöd och råd kring. Det är därför BVC går igenom alla (förhoppningsvis) vetenskapligt belagda saker som nyblivna föräldrar behöver känna till. Det är därför mormödrar och farmödrar är det bästa som finns. Det är därför vi traditionellt alltid hjälpts åt att ta hand om barn, även om historieböckerna skriver mycket litet om hur människor fixat denna uppgift som ingen är förberedd på innan man upplever den.

Man kan tycka att influensers som självmant skriver om sina barn på Instagram får tåla att folk kommenterar. Men det som sker i deras kommentersfält är större än så. Varför måste just nyblivna mammor råka ut för denna enorma press från omgivningen? Finns det någon annan grupp som behandlas så här?

Föräldrar behöver råd från folk som bryr sig om dem, deras barn och som själva varit i samma situation en gång. Det är så det alltid har fungerat. Det föräldrar INTE behöver är 100 000 snusförnuftiga amatörer som skriker om allt från vaccin till anknytning utan att veta ett dyft om vad de pratar om, bara för att känna sig bättre än den nyblivna mamman de skriker på.

Sluta genast.

"I've been waiting on you for a long time, fueling up on heartaches and cheap wine"

Det finns nästan inget jag blir så trött på som den utbredda och, well, batshit crazy föreställningen att skaffa och ta hand om barn är en privatsak.

Det är den patriarkala synen på föräldraskap. Att barn är en privatsak som inte ska ”störa” någon annan del av samhället och definitivt inte vara allas vårt gemensamma ansvar. Och visst, det har ju funkat historiskt sett eftersom kvinnor har gjort den enorma samhällsinsatsen att ta hand om och uppfostra nästa generation utan betalning, utan cred, och i vetskap att de kommer straffas ekonomiskt och hamna i beroendeställning till en man.

Att det hittills har funkat är anledningen att män inrättat såväl arbetsliv som samhällsstatus som alla ekonomiska incitament efter någon sorts galen idé om att barn kan uppfostra sig själva och att föräldrar därmed kan "välja" om de vill vara hemma med dem när de är små eller inte. Dessutom med den lika vettvilliga föreställningen att samhället inte är hundraprocentigt beroende av att föräldrar gör just det, tar hand om sina barn så att de kan växa upp till trygga medborgare.

Att ta hand om barn är alltså inte en privatsak utan den viktigaste samhällsinsatsen man kan göra för att säkra samhällets utveckling. Hade vi inte levt i ett patriarkal kultur så hade detta varit en självklarhet. Tanken att straffa föräldrar hade varit otänkbart. Föräldrar hade setts som hjältar. Att ta några år ur ett långt arbetsliv för att uppfostra nästa generation samhällsmedborgare hade varit en lika självklar merit på CV:n som militärtjänstgöring är i en patriarkal kultur. Föräldrars höga status i samhället hade betytt att pappor tog lika mycket ansvar som mammor.

Så. Varför är frågan om att öka statusen på att ta hand om barn så svår att driva för oss feminister?

Frågan om att öka statusen för föräldraskap i samhället är knepig av flera anledningar. Den främsta anledningen är att de som man skulle kunna tänka sig ha störst intresse av att driva frågan – den konservativa rörelsen och den feministiska rörelsen - antingen inte förstår den eller är upptagna med fel sak.

De konservativa tror att de driver frågan om ökad status för att ta hand om barn genom att fokusera på om dagis är farligt eller om kvinnor är mer biologiskt lämpade att ta hand om barn. Inget av detta kommer förstås leda till ökad status för föräldraskap. Det enda det leder till är att samhället i ännu högre grad kommer skuldbelägga kvinnor – och enbart kvinnor – för att inte vara hemma med barnen tillräckligt länge samtidigt som samhället glatt fortsätter att straffa dem för att de är det.

Samtidigt uppträder vi i den feministiska rörelsen som om vi tror att frågan om ökad status för att vara hemma med barn innebär att säga att kvinnors viktigaste roll i livet är att vara hemmafruar, vilket vi av förklarliga skäl inte vill göra. Vi är mer rädda för signalerna och hur de kan tolkas än att faktiskt prata om hur kvinnors vardag ser ut. Men det feministiska problemet här är inte semiotik, utan den verkliga verkligheten.

Om feminismen vill lyfta frågor som jämlikt föräldraskap och att kvinnor inte ska straffas ekonomiskt för att skaffa barn, så behöver vi lyfta blicken och se utanför olika sätt att få ut kvinnor på arbetsmarknaden fortast möjligt eller fantasier som att det minsann inte alls är så svårt att kombinera att vara VD och ha en nyfödd bebis på samma gång. Annars kommer vi i praktiken släppa hela frågan om samhällets syn på föräldraskap till den konservativa rörelsen.

Hur brukar det gå?

För inte så länge sedan skrev riksdagsmannen Hanif Bali på twitter att de som skaffar många barn ”oftast är den typen av föräldrar som skaffar den typen av barn som det inte skriks efter.” Hans moderatkollega i Alingsås följde glatt upp med att skriva ”Är det verkligen så jävla klokt att lågkvalificerade utländska mammor, som redan har svårt å få jobb, tjänar mer på att påfresta svensk barnomsorg med å kläcka ut fler ungar.” Inga ledande moderater protesterade.




Moderaterna får förstås driva frågan om hur ekonomiska incitament – i detta fall flerbarnstillägget – i samhället bör konstrueras. Det är inte problemet. Problemet är synen på föräldraskap. Det finns uppenbarligen ett intresse av att beskriva en stor grupp föräldrar som om de tär på samhället. Gissningsvis för att det gör det lättare att följa upp med att avskaffa allt stöd till denna grupp utan att vi andra protesterar.

När politiker säger att föräldrar med många barn och låg utbildning tär på samhället och att deras barn är oönskade, behöver vi andra säga till dessa mammor och pappor att de är samhällsbyggare. Att vi ser deras insats och att eftersom inget samhälle kan kallas civiliserat som inte tar hand om sina minsta invånare och tar gemensamt ansvar för att de växer upp till trygga vuxna under precis samma förutsättningar som alla barn.