"Get me out of my mind, and get you out of those clothes"

 

Denna vecka för 30 år sedan hade filmen Thelma & Louise biopremiär. Som den Gen X-are jag är tänker jag att ingen behöver få filmen beskriven för sig eftersom alla vet vad den handlar om. Men sen kommer jag ihåg att det kommit, typ, 4 "generationer" till efter och att när de börjar prata om sina ikoniska filmer ser jag mest ut som ett frågetecken. Så.

Thelma & Louise är en så kallad "buddy-road-movie" som kom ut 1991. Fast istället för att handla om två män som begår brott och jagas av polisen handlar den om två kvinnor som begår brott och jagas av polisen. För 30 år sedan räckte det för att göra den unik och ge den en feministisk ikonstatus. Idag är förstås allt annorlunda för kvinnor på film, om man med annorlunda menar detsamma.

Det finns massa saker att diskutera angående att Thelma & Louise fyller tre decennier. Varför tyckte t.ex vissa av den tidens recensenter att kvinnliga karaktärer på film som gör exakt samma sak som manliga karaktärer på film plötsligt var "militant feminism" och "male bashing"? (Och varför låter dagens antifeminister exakt som de gjorde för 30 år sedan?) Varför gör manuset en poäng av att Louise INTE skjuter Harlan under våldtäkten, då biopubliken kunde känt att hon inte hade ett val, utan efteråt när han inte längre är ett fysiskt hot? Och kan vi prata lite om the female gaze och Brad Pitt?

Men jag fastnade istället för det här: Thelma & Louise lyftes fram som en feministisk landmark och bevis att Hollywood var redo att ge kvinnor möjlighet till roller på samma vilkor som män. När jag idag satte mig och läste rapporten från Center for the Study of Women in Television and Film (San Diego State University) som under 20 år kartlagt kvinnor i de 100 största amerikanska filmerna årligen, fick jag dessa siffror för 2020:

Av alla huvudroller under 2020 var 29 procent kvinnor. Av ALLA filmroller med en replik under 2020 var 36 procent kvinnor (varav 71% var vita kvinnor).

52 procent av de manliga karaktärerna var äldre än 40 år. Bara 32 procent av de kvinnliga karaktärerna var över 40 år.

73 procent av män på film hade jobb. 57 procent av de kvinnliga karaktärerna hade jobb.

Så såg det alltså ut under 2020. Eller som man också kan beskriva det: Välkommen till 50-talet!

"I only want sympathy in the form of you crawling into bed with me"

Jag har gjort en lista. Jag kallar den 5 budskap i The Handmaid's Tale som gör den problematisk att använda i dina revolutionsromantiska memes.

1. Att vilja skapa en bättre värld är inte detsamma som att vilja skapa en värld som är bättre för alla. "En bättre värld" betyder nästan alltid "bättre för vissa."
    
2. Politiska rörelser med någon sorts utopi som uttalat mål får aldrig, aldrig tro att målet någonsin helgar medlen. Alla fundamentalister har varit utopister.
    
3. Våld eller hot om våld är en patriarkal maktmetod. Ja, våld och hot om våld kan säkert vara effektivt för att slå ned TPTB, men detta faktum förvandlar inte dina krigsslogans till feminism. Patriarkala maktmetoder bygger patriarkala samhällen där den enda makt kvinnor (som grupp) har är den som män tillåter dem.
    
4. Om man vill diskutera förbud och lagstiftning på områden som rör reproduktion, sexualitet och människors rätt att bestämma över sin egen kropp så måste man veta vad man gör. Det duger inte att bara dundra in och ropa om revolution utan att veta vad man håller på med. Ta dig tid att ta reda på det. Skillnaden mellan ordet befriare och ordet förtryckare är så litet att det knappt går att se ens med teleskop på väldigt stjärnklara nätter, men om skillnaden går att hitta så är det i hur man använder lagstiftningens erkänt trubbiga verktyg på just dessa tre områden.
    
5. Frihet är ett knepigt begrepp. Handmaid's tale beskriver två olika sorters frihet - frihet till och frihet från. Gilead genomsyras givetvis av frihet från. Men det är ändå med ordet frihet som man rättfärdigar förtrycket av kvinnor. Kvinnorna uppmanas att känna tacksamhet över den ”frihet” som regimen gett dem från objektifiering, pornografi, överfallsvåldtäkter och skönhetstidningar. Så låt oss först bli överens om vad vi menar med frihet och hur mycket det skiljer sig från Gileads definition av detsamma, sen kan vi göra memes om det.
   

 

"Think about someone elses hand clumsily on your belt in the dark. Think it will be okay."

Jag började blogga 2001, innan tornen i world trade center föll och innan Sagan om Ringen hade biopremiär. Jag har följt bloggfenomenet från 2001, genom dess Sverige-genombrott 2005 och fram till när jag själv blev "upptäckt" 2012 följt av den långa bloggpausen jag hade mellan 2012-2019 då jag istället skrev för Genusfolket och Politism och Dagens ETC och Frihet och Bang och Arbetet och de andra tidningar som ville ha mig (för jag har aldrig kunnat söka ett skriv-uppdrag i mitt liv, det kan man inte när man hatar allt man själv skriver). 

Sen kom 2020 och jag hamnade i en orimlig situation och blev utbränd och sjukskriven från mitt vanliga dag-jobb och självklart drog det även med sig mitt älskade skrivande i fallet. För andra kan deras fritidsintresse vara en räddning när de blir utbrända. För mig, vars enda hobby någonsin har varit att skriva, innebar min sjukskrivning istället att jag tvingades lägga ned allt det jag spenderat de senaste åren med att bygga upp. 

För det går inte att ha redaktörer eller deadlines eller ens att öppna en dator när man är utbränd. Men nu är det 2021 och är jag tillbaka på heltid på jobbet igen och tillbaka till att spendera fritiden med att skriva ned det jag tänker, nu åter i blogg-form. Precis som jag gjorde 2001. Som om de senaste 20 åren aldrig ens hänt.

Det går förstås inte att spendera livet med att försöka se mönster i tillvaron, utan att se ironin i detta.

Men något har ändrats under 20 år för jag är inte lika intresserad av att höra min egen röst längre. Jag brukade skriva nästan varje dag, ropa in i cyberrymden om allt jag tyckte och tänkte. Idag vill jag följa debatten mer än jag vill delta i den. 

Det är i och för sig en regel att följa för alla skribenter - man ska alltid läsa mer än vad man skriver. Men man ska också vilja delta, annars kanske det är dags att packa ihop och ägna resten av tiden med att faktiskt läsa de klassiker som alla "aspirerande skribenter" i min generation har i bokhyllan men inte läst än - The Catcher in the Rye och American Psycho och The Secret History och Gone Girl och Breakfast at Tiffany's och naturligtvis allt av Chuck Palahniuk och Neil Gaiman.

Det enda jobbiga med att minska ned på sitt fritidsintresse är att man inte längre kan distrahera sig själv från det faktum att man är 44 år och allt det vi trodde vi skulle göra en dag när vi hade tid över nog aldrig kommer hända, som att flytta till London och jobba i retail medan en av oss försöker bli författare och den andra musiker eller att åka på roadtrip till den amerikanska södern och få motorstopp någonstans på vischan och knacka på hos några well-meaning freaks som vill ge oss en säng och hålla oss som gisslan medan de lär oss allt om jesus.