Min twitter

Saturday, April 10, 2021

"Joke me something awful just like kisses on the necks of best friends"

 

Varför är just transpersoners rättigheter en så ständigt och hett omdebatterad fråga inom feminismen? Nu är det en ny omgång och denna gång tror jag det beror på att Kajsa Ekis Ekman gett ut en bok och gjort en intervju i ETC där hon bland annat uttryckt att transkvinnor inte är kvinnor, i alla fall inte så länge hon inte skurit av sig kroppsdelar och fortfarande har ”en hårig snopp hängandes och slängandes.” 

Man skulle kunna tycka att transpersoners rättigheter är ett konstigt fokus för dagens feminister att ständigt bråka om. Men debatten sätter fingret på just den ömma punkt där feminismen inte på riktigt tvingas diskutera vad vi faktiskt menar med kön, könsidentitet, könsförtryck och kvinnokamp. Det är intellektuellt utmanande och utvecklanden på samma gång.

I teorin, alltså. I den verkliga världen där vi alla lever våra liv så gott vi kan och försöker vara anständiga människor finns det såklart inte något vettigt att bråka om – alla feministiska strömningar oavsett vad de kallas utgår från den grundläggande idén om alla människors lika värde och det är vårt jävla jobb att se till att det inkluderar transpersoner. Det är också vårt jävla jobb att respektera vad andra människor uppger att de har för kön, gör med sin egen kropp och hur de väljer att leva sina liv.

Men intellektuellt och teoretiskt är alltså debatten om transpersoners rättigheter intressant för feminismen. För vad menar vi när vi pratar om könsförtryck och kvinnokamp och könsroller och rätten att bestämma över sin egen kropp?

För att förstå vilka stridslinjerna är i den idag pågående debatten om kön så behöver man förstå den olika syn som finns på följande tre begrepp:

1. Cis

Begreppet ”cis” innebär att det kön du identifierar dig som också är det kön du tilldelades vid födseln. Det används ofta som prefix, dvs du som identifierar dig med ditt tilldelade kön är cis-kvinna eller cis-man och du som inte identifierar dig med ditt tilldelade kön är transkvinna eller transman. Begreppet används i princip bara när man av någon anledning behöver skilja på dessa olika erfarenheter.

Men för vissa feminister anses cis vara ett nedvärderande ord för kvinnor och ett sätt att osynliggöra kvinnoförtryck. De anser att när man beskriver kvinnor som inte är trans som cis-kvinnor så utmålar man kvinnor som utövare av förtryck (mot transpersoner) istället för offer för mäns förtryck.

För andra är det däremot viktigt att ha ord för att beskriva hur förtrycket av cis-kvinnor och trans-kvinnor skiljer sig åt, precis som det är viktigt att ha ord för att beskriva hur förtrycket av vita kvinnor och svarta kvinnor eller bruna kvinnor skiljer sig åt sinsemellan. Det handlar inte om att osynliggöra kvinnors kamp, utan om att vilja beskriva maktrelationer utifrån hur verkligheten faktiskt ser ut istället för utifrån vad som känns bäst för vita ciskönade kvinnor.

2. Bathroom panic

"Bathroom panic" kallas fenomenet att i debatter om transpersoners och hbtq-personers rättigheter påstå att dessa rättigheter kommer leda till att offentliga toaletter och omklädningsrum invaderas "perversa" typer som väntar på chansen att attackera oss vanliga, hederliga kvinnor och män. 

Som konservativt skrämselargument har det använts under decennier för att utmåla minoriteters kamp för likabehandling och rättigheter som ett hot. Det har använts i svartas kamp mot rassegregation, mot homosexuella, i kampen för amerikanska kvinnors rättigheter och ERA, och nu i debatten om trans-kvinnor.

Senast november 2015 bekämpades ett lagförslag i Texas som om det gått igenom skulle ha förbjudit diskriminering på grund av etnicitet, ålder, funktionsvariation och 11 andra kategorier, efter en smutsig motkampanj som gick ut på skrämselpropaganda om att förslaget skulle innebära att män "utklädda till kvinnor" skulle ta över damtoaletter.

Men att konservativa amerikaner använder bathroom panic som argument kanske inte är så konstigt, frågan är väl varför feminister har samma argument som dessa grupper? Det finns till och med feminister som drar "bathroom panic" ännu längre, och som skiljer mellan transkvinnor som opererat sig och transkvinnor som inte har gjort det. 

Man kan alltså höra feminister argumentera för att transkvinnor måste skära av sig kroppsdelar för att sin könsidentitet godkänd av samma feminister. I alla fall för att få tillgång till den offentliga sfären på samma villkor som andra kvinnor. "Inte med snoppen hängandes och slängandes" som Ekis Ekman uttryckte det i intervjun ovan.

Det är en rätt förbluffande inställning. För även om man ser faror med att kvinnor ska dela offentliga toaletter med personer som har en penis så måste man väl ändå känna att man står på rätt svajig feministisk grund när man börjar ta sig friheten att bestämma över andras kroppar? Rätten att bestämma över sin egen kropp räknas väl fortfarande som central inom feminismen?

3. Enad kvinnokamp

Idén om en enad kvinnokamp är kanske en otippad stridslinje inom feminismen. För vilken feminist vill inte ha en enad kvinnokamp? 

Men historien visar att krav på att alla kvinnor ska enas i en homogen, enhällig, rättrogen kvinnokamp riskerar att skapa en feminism där vita, västerländska, heterosexuella, cis-könade medelklasskvinnors röster och frågor står i centrum - samtidigt som de uppmanar alla andra kvinnor att sluta "splittra" feminismen genom att inkludera frågor om rasism, homofobi, transfobi, kolonialism, osv i kvinnokampen. 

I uppmaningar till enad kvinnokamp ligger alltså en dold risk för att istället förvandla feminismen till en plattform för de kvinnor som redan får sina röster mest hörda och hyssja ned de kvinnor vars perspektiv sällan får höras. Vilket väl borde gå emot feminismens hela raison d'etre? 

Jag kan förstå oron över att en mindre enad kvinnokamp också kan vara en försvagad kvinnokamp. Men en feminism som vill stå på barrikaderna och ropa om kamp men inte vill analysera hur maktförhållanden inom den egna gruppen faktiskt ser ut, kommer heller aldrig kunna skapa någon verklig förändring. Här tycker jag feminismen helt enkelt behöver vara lite mer pragmatisk. För verklig förändring måste väl ändå vara målet.