Min twitter

Sunday, November 12, 2023

"So need your love, so fuck you all"


Som många andra xennials och millennials ser jag på Netflix-dokumentären om Robbie Williams. Varför, kanske de som är födda tidigare eller senare undrar. 

För att Robbie Williams under en period var en megasuperrockstjärna. Han var mittpunkten i ett popkulturellt solsystem och därmed för alltid en del av mitt liv, även om vi aldrig träffats. Så fungerar populärkultur. 

Det finns de som fnyser när människor skriver på sociala medier att de sörjer popstjärnor och filmstjärnor som dött. Ni kände dem inte, påpekar dessa personer menande. Men de har fel. Populärkultur överskrider den typen av gränser. 

Jag använder exempelvis citat från TV-serien Friends nästan varje dag, utan att tänka på det. "Gum would be perfection." "It's a moo point." "JOEY DOESN'T SHARE FOOD." Populärkultur är en del av våra minnen, våra referensramar, vårt beteende, vår identitet. Det är klart människor får lov att ta en minut att sörja när någon vars röst de haft i huvudet hela sitt liv försvinner.

Robbie Williams var en del av min tidiga 20-nånting. Jag bodde i London när Angels släpptes och trots att jag inte tyckte den var jättebra och fortfarande inte gör, så är den ohjälpligt kopplad till min London-tid. Jag kan idag inte höra den utan att genast kastas tillbaka till en kall lägenhet på Kensington Street med en livsfarlig fönsterkant där vi satt och rökte med benen dinglades utanför kanten på kvällarna. Efter 25 år definierar den fortfarande dessa kvällar. 

Så absolut att jag sätter mig och ser en dokumentär i fyra delar om en man jag inte känner.

Några tankar när jag tittade på Robbie Williams (Netflix)

  • Dokumentären börjar 1990 med Take That. Det är också enda och sista gången under hela dokumentären som Robbie ser ut att ha kul när han uppträder.
  • Man får verkligen känslan att han aldrig skulle nått så långt han gjort om han inte som 16-åring retat sig på att alla förväntade sig att Gary Barlow skulle bli en stor stjärna. Hans ganska barnsliga bitterhet mot Gary verkar ligga bakom hela hans drivkraft och alla succéer i hans liv. Som barnslig bitterhet mot andra så ofta gör.
    • Som någon som var med på den här tiden gick det inte att missa Robbies heta längtan att accepteras av den new lad-culture som (tyvärr) tog över Storbritannien under andra halvan av 90-talet. Om dokumentären om Spice Girls visar lad-culture från ett kvinnligt perspektiv, så visar första avsnittet av Robbie Williams-dokumentären lad-culture från den manliga sidan. Jag vet på rak arm inte vilken sida som verkar haft det värst.
    • Att slå igenom i ett pojkband och sedan lämna det för att bli en "seriös" soloartist är lite sin egen manliga genre. Trasha allt du tidigare gjort, såra alla du kände då, skaffa nya tuffa kompisar, stoltsera med din heterosexualitet. Den enda pojkbandsstjärna-går-solo som inte verkar följa mallen är Harry Styles. Vi kunde alla tåla att vara lite mer som Harry Styles.
    • Den blip till relation han hade med Geri Halliwell (som just lämnat Spice Girls) verkar ha varit varm, rolig och mycket bra för honom. Huh.
      • Robbies blandmissbruk dominerar nästan hela dokumentären. Han börjar med att självmedicinera sin ångest och depression med alkohol och kokain. När han slutar med dem går han över till missbruk av receptbelagda tabletter - oxycontin, adderall, morfin. När han är nykter svälter han sig alternativt missbrukar skräpmat. Under en period blir han omskriven i tidningarna för ett koffeinberoende bestående av 36 dubbel espressos PER DAG. Även om hans missbruk uppenbarligen är ett sätt att hantera kändisskapets baksidor, så är det också uppenbart att Robbie Williams har en personlighet där måttfullhet inte existerar.
      • Det leder till att vi i tredje avsnittet, med hans egna ord, får följa den totala mentala nedbrytningen av Robbie Williams som person. Nyss fyllda 30 behöver en doktor ge honom injektioner av stereoider för att hans kropp ska orka ta sig igenom konserterna
      • Hans panikattacker på scen är fruktansvärda.
      • "The fact is that in my position, half the people don't care and half of them think I deserve it. But I'm letting you know I'm in pain. I'm in real pain." Säga vad man vill men Robbie Williams kunde sätta ord på vår tids kändiskult och den avhumanisering den innebär bättre än någon annan.
      • Kan inte hjälpa att bli glad att han hittar stöd i famnen hos sina före detta bandkompisar i Take That. Barnslig bitterhet ger plats åt förståelse och uppriktig uppskattning. Som det så ofta gör.
      • Dokumentären består av ett enda perspektiv på Robbie Williams karriär och det är Robbie Williams eget. Det fungerar eftersom han är en både självkritisk och självreflekterande person som verkar ha lätt att se sig själv på distans och genom andras ögon, till exempel den brittiska pressens ögon. Inte konstigt att han drack.
      • Sist måste jag få påpeka: Alla hyllar Angels men Robbies bästa låt heter Come Undone och ingenting annat. Ni kan säga vad ni vill. It's a moo point.