"Freedom will race like whisky through my veins"

Jag förstår verkligen att feminister som är emot nya könslagen inte tycker det är roligt jämföras med de som tidigare var emot homosexuellas rättigheter. Men det måste också påpekas: Argumenten är förvillande lika. 

Jag menar, titta på de vanligaste argumenten som en gång användes mot homosexuellas rättigheter och samkönade äktenskap:

• Slippery slope-argument ("om samkönade får rätt att gifta sig kan vi inte hindra människor som vill gifta sig med djur")
  
  
• Känslor vs biologi-argumentet (argumentet att en stark, medfödd känsla av vem man är inte kan vara biologisk och därför kan avfärdas som hjärnspöke eller psykisk ohälsa. Även om samma personer antagligen inte skulle kalla, säg, en stark känsla av hunger för en "social smitta.") 
  
  
• Tänk på barnen-argumentet (argumentet att heterosexuella barn kommer hoppa på "trenden" att vara gay om vuxenvärlden visar acceptans för homosexualitet)
  
  
• Bathroom panic-argumentet (ett så vanligt argument att det fått ett namn. Innebär att piska upp en överdriven rädsla för att homosexuella kommer invadera offentliga toaletter och omklädningsrum och göra dem osäkra för heterosexuella att besöka)

Jag har stor förståelse för människor som känner oro för en lag som underlättar för byte av juridisk kön. Jag förstår att de vill mötas av en respektfull ton när de ställer frågor om vad det kan innebära.

Jag vill till exempel absolut inte att mina barn ska känna ett socialt tryck att förändra sina kroppar om det egentligen inte är vad som är rätt för dem. Jag älskar dem ju precis som de är, ut i minsta hårstrå. Självklart vill jag att de ska känna likadant inför sina kroppar. Tanken att de ska ta förhastade irreversibla beslut är en ständig oro när man har barn. Tanken att de skulle göra ingrepp på sig själva som de sedan skulle ångra, är ångestframkallande. 

Det påstås - egentligen utan någon tydlig anledning - att detta skulle öka i samband med den nya könslagen. Och det är så lätt att skrämma upp föräldrar på det sättet. Så, så lätt.

I mitt huvud innebär dock många av de argument man hör mot könslagen precis det som gör mig rädd. Det skrämmer mig att tänka att oavsett hur barn identifierar sig själva så finns det människor som inte tycker att de ska accepteras av samhället, i alla fall inte förrän de också fysiskt förändrat sina kroppar så mycket att andra ska vara nöjda. 

"Inte med snoppen hängande och slängande" som Kajsa Ekis Ekman sa när hon fick frågan varför hon valt att kalla en person som identifierar sig som kvinna för en man. 

INTERVJUAREN: Du vet ju att detta skapar debatt. Varför gör du så? 

EKIS EKMAN: Därför att han är en man. 

INTERVJUAREN: Hon har ju bytt juridiskt kön. 

EKIS EKMAN: Alltså kom igen! Jag tycker inte att en hårig snopp kan gå runt och vara kvinna. 

INTERVJUAREN: Så det går inte att byta kön från man till kvinna då, enligt dig? 

EKIS EKMAN: Inte med snoppen hängandes och slängandes i alla fall.

Det skrämmer mig att tänka att om någon jag älskar väljer att byta juridisk kön så kommer en del av kvinnorörelsen inte acceptera dem förrän de skurit så mycket i sina kroppar som samhället tycker räcker. Prata om socialt tryck.

Det skrämmer mig självklart också att tänka att flickor kan bli utsatta för sexuella brott när de besöker badhus, offentliga toaletter, osv. Men jag tror dock inte att det är i frågan om juridiskt kön den diskussionen främst hör hemma.

Lagstiftning är ett trubbiga verktyg för att skapa det samhälle vi vill ha. Det kommer inte kunna användas som pricksäkert svar på alla våra kulturella problem. Men det ska fungera som en bra grund att bygga på. Jag vet själv inte vad jag tycker och tror i alla feministiska debatter. Men jag vet att jag tror detta: Ett mer progressivt, öppet samhälle kommer kunna leda till ett mer feministisk samhälle. Ett mer konservativt, tabubeläggande samhälle kommer inte kunna göra det.

"I might only have one match, but I can make an explosion"

För varje ny kull med unga tjejer verkar det ges ut en bok som ska "peppa" dessa tjejer. Vi som samhälle tycks aldrig bli klara med att berätta för unga tjejer att de måste "boosta" sitt ego, våga ta plats och sluta vara högpresterande, duktiga flickor. 

Vilket såklart är bra. Allt som kan hjälpa tjejer att må bättre i sig själva och sina kroppar är nåt alla kan stå bakom. Problemet är att böcker om hur tjejer ska sluta knyta sitt värde till sin prestation, ofta innehåller väääldigt mycket tips och råd om vad de måste göra för att lyckas sluta prestera hela tiden. Ett annat problem är att unga tjejers mående i en patriarkal värld verkar mer komplext än vad peppiga råd som att kommunicera bättre i sin relation för att slippa missförstånd och "om din chef är sexist - byt jobb!" kan avhjälpa

För om dessa råd vi gett unga tjejer om och om igen faktiskt hjälpte, så skulle vi väl bli klara nån dag? Vi skulle väl i så fall en dag vara klara med att ge ut ännu en bok marknadsförd som "en ny feminism" och innehållandes exakt samma råd till tjejer om att alltid ha "fuck-off-pengar" på banken och att allt vore så mycket bättre om tjejer kunde sluta kritisera varandra? 

Det hjälper förstås inte att råden brukar ligga på samma banala och ohjälpsamma nivå som "sluta omge dig med kompisar som trycker ned dig!" och "sluta bry dig om vad andra tycker om ditt utseende!" följt av "alla kroppar är lika fina!" samt den obligatoriska uppmaningen att tjejer borde skaffa sig Pippi Långström som förebild.

I brist på några nya eller ens egna analyser om hur man kan förändra samhällets patriarkala strukturer så antar jag att unga tjejer får nöja sig med Pippi.

Men jag känner trots allt motstridiga känslor över denna kategori av böcker. Ja, de innehåller banala självklarheter som sagts tusen gånger förut. Samtidigt kan jag förstå att man ibland behöver höra just banala självklarheter. Jag minns själv hur det vara att vara 11-12 år och upptäcka samhällets syn på tjejer. 

Vad jag inte riktigt förstår är varför någon vuxen människa måste tjäna pengar på att upprepa dem för varje ny kull tjejer. Är det verkligen omöjligt att påpeka för tjejer att  porr inte är verkligt, att det är bättre att gå på dejt om man vågar vara sig själv och att det är fel att killar som ligger runt kallas hjältar medan tjejer som lígger runt kallas horor - utan att ta betalt för det?

Senast i denna kategori tycks vara Johanna Bladhs bok Tjejbibeln. 

Johanna Blad är en instagraminfluencer som främst lägger ut bilder på sin normsnygga kropp för att illustrera att alla ser olika ut medan hon sponsrar olika produkter, t.ex hudvårdsprodukter. Inget fel med det. Jag tillhör tredje vågens feminist! Jag har inga problem med varken normsnygga kroppsbilder eller tjejer som gillar hudvård. Alla är fria att göra som de själva vill, det är min feministiska grundfilosofi. 

Legally Blonde är en av mina favoritfilmer. I want a zig a zig ah. Osv.

Det enda jag tycker är problematiskt med Tjejbibeln är det som jag tycker är problematiskt med alla böcker i kategorin: Varför gavs den ut? 

Johanna Bladh är inte en särskilt bra skribent, och hennes bok innehåller ingenting som inte skrivits hundra gånger förut. Hennes personliga berättelser som sticks in mellan de peppiga råden blir tyvärr aldrig inspirerande eller rörande, inte ens när de handlar om svåra saker. 

Jag reagerar bara en gång när jag läser boken och det är när Johanna Bladh i slutorden skriver för att försvarar sig mot kritik från andra kvinnor: "Tjejbibeln har skrivits med ett enda syfte: Att stärka kvinnor. Hur i hela fridens namn kan detta nånsin vara fel?"

Här skulle jag vilja förklara vad som sker när man marknadsför en bok eller bygger en instagramkarriär på feministiska slagord. Att det inte innebä att man automatiskt slipper kritik från andra kvinnor. Tvärtom.

Visst, man kan tycka det är jättetaskigt att kritisera en "medsyster" så som Johanna Bladh, men man kan också se det så här: Det är priset du betalar.

Det är priset alla betalar när de använder slagord från en rörelse som feminismen för att marknadsföra en produkt eller bygga sin karriär. 

Tänk på det. Är det verkligen en bra idé att feminister automatiskt ska vara tysta när någon använder feminism för att sälja saker till unga tjejer? Är det inte snarare just då vi borde ha lite extra granskning? Mitt råd till Johanna Bladh och alla andra som tycker kritik från andra kvinnor är elakt, är att istället omfamna det. Se den större bilden.

Det är priset du betalar. Ett ganska rimligt pris, ändå.

"It'll give them time to ponder the geopolitical ramifications of being mean to me"

Fortsätter min serie om det 90-tal som formade mig. Tidigare inlägg:

Rape Me, av Nirvana
Generation X av Douglas Coupland
Thelma and Louise

Detta inlägg: DANA SCULLY

 

TV-serien X-files som började sändas 1993 var inte en feministisk TV-serie. Den skapades, skrevs och regisserades av män. Den manliga skådespelaren (David Duchovny) fick inledningsvis mer betalt än den kvinnliga (Gillian Andersen). Serien behandlade en rad områden från psykisk ohälsa till andra kulturer än den vita västerländska kulturen, såväl okänsligt som fördomsfullt. Även om min intersektionella learning curve var relativt brant på den här tiden, så kunde nog till och med jag se det.

Men jag det fanns bra delar med X-files också. Det var en spännande och välgjord serie om aliens, monster och konspirationer. Det vill säga de topp tre ämnen en TV-serie kan handla om. Och det räckte att bara kisa lite för att se att den konspiration av mäktiga män de två huvudkaraktärerna ägnar sig åt att bekämpa lätt kan tolkas som patriarkatet.

Och så hade X-files en speciell sak som gjorde den sevärd på 90-talet: Dana Scully.

Dana Scully och Fox Mulder är seriens två huvudpersoner. Båda är FBI-agenter som tillsammans tar sig an fall med övernaturliga inslag. Dana Scully kom i en tid när kvinnor inte var naturliga huvudkaraktärer i science fiction serier. I alla fall inte om man vill tilltala en manlig publik, vilket science fiction serier gärna vill. Men Dana Scullys enorma popularitet hos TV-publiken hjälpte till att ändra på det synsättet.

Som karaktär var Dana Scully ett feministisk kliv framåt på 90-talet, även om det antagligen inte fanns någon sådan agenda från skaparen Chris Carters sida. Scully är ingen feministisk karaktär; hon lever i och har anpassat sig efter en helt manlig värld. Men som kvinnlig TV-tittare var Scully en ny typ av karaktär i en stor, mainstream TV-serie, och en hett efterlängtad sådan.

Vad som gjorde Dana Scully till denna typ av karaktär var främst tre saker:

1. Omvänd genusordning

Det finns en klassisk manlig/kvinnlig stereotyp som kopplar manlighet till intellekt och kultur och kvinnlighet till känslor och natur. Den säger ungefär att män är rationella, lugna och starka medan kvinnor är irrationella, känslosamma och svaga. I X-files är dock Mulder den passionerade konspirationsteoretikern beredd att tro på all folktro han stöter på, medan Scully den rationella skeptikern som avfärdar det som inte går att bevisa med vetenskap. Det är lätt att se att serien helt enkelt bytt roll mellan den manliga och kvinnliga stereotypen här.

Jag vet inte om den stereotypen lever kvar lika mycket idag med alla irrationella, vetenskapsfientliga, manliga konspirationsteoretiker man ser överallt, men då var det ett mycket effektivt sätt att vända på genusordningen.

2. Manlig/kvinnlig vänskap

Seriens mångåriga ark bygger på partnerskapet och vänskapen mellan Mulder och Scully. Under hela serien finns visserligen en "will they/won't they" sexuell spänning mellan dem men till skillnad från andra serier med samma dynamik behandlar Mulder aldrig sin kvinnliga TV-partner med något annat än respekt och förtroende. Till skillnad från andra liknande TV-par slipper vi ständiga sleazy kommentarer från Mulder om sin kvinnliga partner, för påminna TV-publiken om sin egen manlighet. Det finns heller ingen förutbestämd manlig hjälte/kvinnligt offer i avsnitten. Mulder och Scully byter ständigt roll mellan vem som räddar den andre ur monstrens klor.

Att göra Scully och Mulder vänskap starkare än deras potentiella romans var kanske Chris Carters smartaste drag nånsin.

3. The Scully Effect

Dana Scully var en av få kvinnliga karaktärer på TV på 90-talet som var smart, högutbildad och kompetent utan att det användes som en ständig källa till skämt i serien. Hennes kompetens var heller inte subtil eller nedtonad. Scully ses ofta utföra såväl obduktioner som avancerade labb-experiment i serien medan Mulder står bredvid och tittar på. 

Hennes rollfigur anses därför ha bidragit till en förändrad attityd hos kvinnor gentemot att studera och arbeta inom STEM-fält (Science, Technology, Engineering och Mathematics) och att ha inspirerat fler kvinnor att ge sig in i dessa områden. En undersökning gjord av Geena Davis Institute kom fram till att 63% av kvinnor som tittade på X-files ansåg att Dana Scully ökat deras intresse för STEM samt att nästan två tredjedelar av de kvinnor som arbetar inom STEM ansåg att Dana Scully var deras förebild.

"Smurfette doesn't fuck"

Jag fortsätter hedra 90-talet. Tidigare inlägg:

Rape Me, av Nirvana

Generation X av Douglas Coupland.

Detta inlägg: THELMA AND LOUISE

(OBS spoilers)

Thelma & Louise kom på bio 1991. Det är en klassisk buddy-road-movie som utspelar sig på vägarna i den amerikanska södern med bensinmackar, billiga vägmotell och oljefält som bakgrund. Fast istället för att handla om två män som finner friheten med en snabb bil och en öppen landsväg så handlar den om två kvinnor som finner friheten med snabb bil och en öppen landsväg. 

Filmen handlar också om hur dessa två kvinnor gradvis frigör sig från sina förtryckta liv och börjar slå tillbaka mot den manliga maktstrukturen. Bokstavligen. Våldet i filmen fick manliga kritiker att påstå att filmen var "male bashing" och "militant feminism". Då Hollywood glatt använt döda kvinnor som publik-fodder i decennier hamnar den reaktionen någonstans mellan hysteriskt rolig och djupt deppig.

När jag ser om filmen så här 30 år senare hittar jag många anledningar att filmen fortfarande håller. Som hur den seglar igenom Bechdels Test like so much whatever. Eller hur Susan Sarandon och Geena Davies bestämde sig för att bli fulla på riktigt i roadhouse-scenen. Eller scenen där kameran sveper från Brad Pitts öppna jeans till hans hals i ett blantant exempel på female gaze. Eller hur det var Susan Sarandons idé att kyssa Geena Davies i slutscenen.

Men det som sticker ut idag är hur kontroversiell den vågade vara i den (fortfarande) chockerande scenen när Louise skjuter Harlan - inte för att avbryta våldtäktsförsöket, då biopubliken kanske kunde känt att hon inte hade ett val, utan som hämnd på den våldtäktsmän hon inte lyckades stoppa. 

“Something has crossed over in me. I just can’t go back. I feel awake, wide awake. I never felt this before, like I got something to look forward to.”

– Thelma i filmen Thelma & Louise

"Eroticize intelligence"

Jag fortsätter hedra den populärkultur från 90-tal som formade mig när jag var tonåring/tidigt 20-nånting. Förra inlägget handlade om Rape Me av Nirvana.

I detta inlägg: GENERATION X AV DOUGLAS COUPLAND

Boken Generation X av Douglas Coupland kom 1991.

Det var en era när en författare kunde få samma status som en rockstjärna. Douglas Coupland tillhör denna typ av författare - ihop med Bret Easton Ellis, Donna Tartt, Chuck Palahniuk, Irvine Welsh, m.fl. Generation X var hans första bok.

Genration X handlar inte helt överraskande om generation X, de födda på 60- och 70-talet och som växte upp med liberal kapitalism, skilsmässa, MTV, och i skuggan av kärnvapenkrig. Den sista kalla kriget-generationen. Ofta beskrevs de som den första generationen som hur hårt de än jobbade ändå fick det sämre än sina föräldrar. De beskrevs också som slackergenerationen - lata, cyniska och deprimerade.

I boken Generation X beskrivs de snarare som desillusionerade, misstänksamma mot reklamifiering, ovilliga att kategoriseras och etiketteras, och lätt ironiska. De ratar sina föräldrars livsstil för att istället sitta i den kaliforniska öknen och berätta historier för varandra.

Jag tror jag gillade Generation X så mycket för att jag var väldigt fascinerad av min egen tid. Många av de jag gick i skolan med var superinne i företeelse från en helt annan tid - Beatles, Quadrophenia, Jack Keoruac - och såg inte sällan ner på de som gillade samtidens "ytlig" populärkultur. Men jag var intresserad av här och nu.

Det är också därför jag fortfarande älskar sociala medier, medan andra i min ålder sedan länge tröttnat. Trots alla robotar och filterbubblor och crazy influencers och allmänna idioter har jag hittills inte hittat ett bättre sätt att följa samtiden på.

Till sist vill jag dock påpeka att boken Generation X inte främst är en bra bok för att den är en viktig kulturell milstolpe, utan för att den är en bra bok.

Bland mycket annat innehåller den till exempel min absoluta favorit dystopiska, end-of-the-world-scenario:

"Then comes The Flash. 

‘Get down,’ you shout, but they continue their transaction, deer transfixed by headlights. ‘There’s no time!’ But your warning remains unheeded. 

And so, just before the front windows become a crinkled, liquefied imploding sheet — the surface of a swimming pool during a high dive, as seen from below — 

And just before you’re pelleted by a hail of gum and magazines — 

And just before the fat man is lifted off his feet, hung in suspended animation and bursts into flames while the liquefied ceiling lifts and drips upward — 

Just before all of this, your best friend cranes his neck, lurches over to where you lie, and kisses you on the mouth, after which he says to you, 'There. I've always wanted to do that.'

And that's that. In the silent rush of hot wind, like the opening of a trillion oven doors that you've been imagining since you were six, it's all over: kind of scary, kind of sexy, and tainted by regret."

-- Generation X

"Mississippi in the middle of a dry spell, Jimmie Rodgers on the Victrola up high"

Vi är numera inne i en tidsepok då man kan börja säga att saker från 90-talet var "ungefär 30 år sedan." För alla i Gen Z och även Millennials är det säkert svårt att föreställa sig hur det känns när den popkultur man mest identifierar sig med och som formade en, plötsligt räknas som retro. Men för oss Gen X:ers är det precis vad som händer nu.

90-talet var "mitt" decennium gällande den populärkultur som är viktigast för en individ, dvs den populärkultur man älskade när man var tonåring och tidig 20-nånting. Det finns en anledning att människor så ofta anser att Saturday Night Live var bäst när just de var unga, och därefter gått utför.

Jag vill hedra 90-talet och kommer göra det med ett antal inlägg om olika fenomen som var stora då och som jag älskade, som formade den jag är.

Först ut: NIRVANA

Bandet Nirvana förändrade musikvärlden under början av 90-talet. Men utöver det var sångaren Kurt Cobain ett missförstått manligt geni, helt utan några av de karaktärsdrag som manliga genier oftast har. Han hatade genuint patriarkatet och lyfte in feminism i rockvärlden när feminism - och kvinnor i allmänhet - ansågs som det minst creddiga en manlig rockartist kunde alliera sig med.

1993 släppte bandet låten Rape Me. Låten var kontroversiell - MTV förbjöd dem att spela den live och flera stora affärskedjor vägrade till en början sälja deras skiva med anledning av låtens titel - men framförallt var den en viktig feministisk milstolpe. 

För de som inte minns 80-talet och början av 90-talet kanske det låter konstigt. Men Rape Me var viktig i början av 90-talet för att den kopplade ihop våldtäkt med våld och hat, inte med sex. Inte med lättklädda tjejer, killars libido eller "otydliga signaler." Utan med vad det faktiskt handlade om.

Hate me
Do it, and do it again
Waste me
Rape me, my friend

- Rape Me, Nirvana