"I've seen your flag on the marble arch, and love is not a victory march"

Jag har stått på antidepressiv medicin i många år. I mitt fall är det venlafaxin som visat sig hjälpa bäst. Venlafaxin är en andra generationens antidepressiva och verkar till skillnad från t.ex Zoloft på både serotonin- och noradrenalinnivåerna i hjärnan.

Några vanliga biverkningar av venlafaxin är - och håll i er nu - viktnedgång eller viktuppgång, yrsel, blodtrycksfall, magbesvär, dimsyn, svettning, ångest, svårighet att sitta still.

Sanningen är att det är skitjobbigt att stå på antidepressiv medicin. Anledningen att jag behöver påpeka att det är skitjobbigt är för att det finns en falang människor som så fort man skriver något om den andra sanningen om antidepressiva - nämligen att de hjälper - brukar komma in och skrika på en att man går läkeföretagens ärenden.

Det kanske jag gör. Jag har inte problem med att folk säger det. Det jag har problem med vad gäller anti-antidepressiva-människorna är en helt annan sak.

Mitt problem med till exempel artiklar som denna nyligen i Expressen är inte att de säger att antidepressiv medicin är en scam och bara är till för att sälja läkemedel till människor som egentligen inte behöver dem. Låt dem säga det om det är vad de anser. Mitt problem är dock detta: Att de så sällan beskriver vad depression faktiskt är. Kanske ingen av alla de som skriver artiklar mot antidepressiva läkemedel själva någonsin upplevt djup depression. Hur som helst brukar de kollektivt snubbla på just den mållinjen.

De brukar börja så bra. De verkar de väl insatta i ämnet de skriver om, och de vetenskapliga studier de refererar till. Men sen börjar de alla gå utför. De beskriva hur vi som tar antidepressiva har blivit förda bakom ljuset av läkarnas myter, när sanningen är att vi nästan alltid är medvetna om kritiken mot antidepressiv medicin, och att många av oss också därför vägrat ta medicin tills det varit nästan för sent.

Många i anti-antidepressiva-lobbyn verkar också tro att en deprimerad person är någon som bara inte löst den filosofiska frågan om hur hen ska gå från att vara deppig och orkeslös till glad och produktiv. Som om det är ett livsstilsproblem, inte ett livsfarligt tillstånd vi pratar om.

Ovanstående artikel är ett bra exempel på det. Depressiva tillstånd beskrivs (som alltid) som kopplade till hjälplöshet och en avsaknad av självkänsla och kontroll. Men det är helt enkelt inte sant. Depression handlar om en avsaknad av känslor (förutom hopplöshet) och en avsaknad av ork (att sitta upprätt tar hela ens dagsenergi) och en avsaknad av all form av utväg  av ljus i slutet av tunneln. Vilket är en tortyr jag inte önskar på min värsta fiende.

Det går således inte att föra ett konstruktivt samtal med en djupt deprimerad person om att "förändra sig själv och sin situation." Om det går att föra sådana samtal är personen inte djupt deprimerad. Antingen har den aldrig varit det eller så är den på bättringsvägen.

Det är mitt problem med denna typ av debattartiklar som den Expressen publicerar här ovanför. Att de är jätteintresserade av att kritisera antidepressiva läkemedel, men vet ingenting om oss som drabbats av depression.

"Remember that tanktop you bought me, you wrote you're gorgeous on it"

2019

Om jag ska psykoanalysera mina egna texter under året som gått (vilket man aldrig under några omständigheter ska göra) så så skulle jag säga att de är skrivna av en person som är väldigt frustrerad på var den feministiska rörelsen befinner sig.

Antingen det eller så är personen bara väldigt, väldigt trött på olika åsiktspersoners ständiga försök att manipulera henne. Till exempel genom att posta krigsrubriker om mediarapporteringar utan kontext, eller genom att kalla sina feministsystrar för handmaidens av Gilead bara för att de inte tror att förbud mot porr eller, eh, satirlåtar skulle skapa ett mindre kvinnoförtyckande samhälle.

Detta var också året då jag nästan bara skrev om saker som jag tycker feminismen inte ska ägna sig åt. Ni vet, snarare än vad vi ska ägna oss åt.

I september tyckte jag till exempel att feminismen inte ska ägna sig åt personkult.  Mest eftersom det som händer när ett fåtal individer i en rörelse får högre status och makt än andra är nästan uteslutande att de börjar sammanblanda sin egen agenda med rörelsens. Deras agenda blir feminismens och att kritisera deras åsikter eller metoder blir detsamma som att splittra den feministiska ”kampen.”

Därför måste vi särskilt kritiskt granska de som sitter på maktpositionerna inom rörelsen - dvs de med så stora plattformar och så starka röster att de kan tysta andra bara genom att hota att hänga ut dem som "daddys's girls" för sina tusentals följare. Feminismen är en politisk rörelse som vill belysa och förändra maktstrukturer, och det går liksom inte om vi inte vågar granska våra egna.

I november tyckte jag att feminister inte ska ägna sig åt att överdriva eller brodera ut berättelser om övergrepp. Det var i samband med debatten om Linnea Claeson och hennes berättelser om sexuella trakasserier. Efter att flera stora instagramfeminister frågat om det verkligen är så farligt om Linnea Claeson skulle visa sig ha överdrivit vissa berättelser, så bestämde jag mig för att förklara varför det absolut är farligt om feminister ägnar sig åt att överdiva eller fabricera fakta när den feministiska rörelsen sitter på så mycket faktisk fakta om sexuella övergrepp som man kan välja att berätta om.

Samma månad tyckte jag tydligen också att feminismen inte ska använda ordet systerskap på ett felaktigt sätt. Ordet "systerskap" betyder nämligen kvinnlig solidaritet, inte blind lojalitet. Ordet systerskap betyder inte att man alltid tror på kvinnor. Det betyder helt enkelt bara att man inte automatiskt avfärdar kvinnors berättelse om t.ex våldtäkt enbart på grund av vem de anklagar, hur de betett sig, vilka kläder de haft på sig, hur mycket de druckit, eller för att det är obekvämt att tro att en populär man eller en man som man känner kan vara en våldtäktsman. Systerskap är alltså att se igenom patriarkatets budskap om hur "riktiga våldtäktsoffer" beter sig och istället lyssna direkt på kvinnornas berättelser. Det betyder dock inte detsamma som att alltid tro på det kvinnor säger.

Systerskap betyder heller inte att alltid stötta kvinnor för att de är kvinnor. Snarare handlar systerskapet om att förstå att kvinnor som grupp är förtryckta av samhällets strukturer runt makt, familjebildning, sexualitet och våld, och att stötta varandra genom att belysa och kämpa mot dessa strukturer.

Andra saker jag tyckte att feminismen inte ska ägna sig åt var offentlig shaming eller cancel culture. Jag var också emot att sajten Gardet använde sig av uthängningar ala Joakim Lamotte.

Låt mig se, vad mer var jag sur på under 2019?

Javisst ja. mer än något annat ägnade jag 2019 åt att tycka att feminismen inte ska ägna sig åt populism. Jag var verkligen jättejättemycket emot det. Är inte alla feminister emot att använda samma metoder som högerpopulister, frågar ni er kanske nu. Nej. Nej, tyvärr inte.

Att anamma samma metoder som reaktionära, populistiska partier i tron att de går att bygga ett progressivt, feministiskt samhälle med är en oerhört farlig strategi. Det borde alla förstå.

Att ständigt lyfta fram enskilda rättsfall och mediarapporteringar om våldtäktsfall ihop med krigsrubriker om "rättssamhällets kollaps" (och en uppmaning att förändra lagstiftningen, gärna ihop med en begäran om swishpengar) utan ett faktiskt intresse av kontexten och bakgrunden till rapporteringarna, är inte feminism. Det är populism.

Vi måste bara bättre än så. Vi måste vara bättre än högerpopulister när vi diskuterar våldtäkt som kulturellt fenomen, eller hur? Kan vi inte bara enas om det?

Frågan om våldtäkt och om kvinnors rättigheter befinner sig i en ständig dragkamp mellan feminismen och högerpopulismen. Högerpopulismen ser våldtäkt som ett individuellt problem och pekar gärna ut en grupp män som ansvariga (dock pekar de aldrig ut gruppen ”alla män” eftersom det skulle tvinga dem att se sig själva i spegeln). Högerpopulister spelar gärna på rädsla för att förmedla den bild av "samhällskollaps" som de vill förmedla.

Feminismens metoder för att diskutera våldtäkt behöver såklart vara radikalt annorlunda än högerpopulismens. Annars kommer vi gå inte bara misslyckas med att vara en motvikt till högerpopulismen – vi kommer börja gå deras ärenden.Vilket skulle vara en katastrof för kvinnors rättigheter.

Därför måste vi feminister värja oss mot att använda populistiska metoder och retorik. Vår uppgift är att flytta våldtäktsfrågan ur populismens klor och lägga den där den faktiskt hör hemma.Vi behöver fokusera på den globala kulturen runt våldtäkt, inte på enskilda domar.

Jag kan inte låta bli att finna det intressant att 80-talsromanen The Handmaid’s Tale fått ett sådant uppsving i 10-talets feministiska rörelse. Det är särskilt intressant när de som refererar till boken och som gärna kallar kvinnor som kritiserar dem för "handmaidens of Gilead" plötsligt i nästa andetag hyllar just de reaktionära, högerpopulistiska metoder som bokens författare Margret Atwood uppenbarligen vill varna oss för. Atwood varnar i sin bok för patriarkal och religiös fundamentalism, absolut. Men hon varna även för progressiva rörelser som tror att de vet vad som är bäst för alla, och som använder reaktionära metoder - metoder som förbud, censur, våld och lagstiftning - för att uppnå sina mål.

Som exempel kan vi notera att The Handmaid’s Tale innehåller två parallella skildringar av bokbål: Ett som den kvinnoförtryckande regimen anordnar. Och ett i en flashback till tiden före Gilead, där en grupp feminister bränner porr.