Thursday, November 28, 2019

"There once was a very lonely, very frightened girl. She lived alone except for a nameless cat."



Jag började på riktigt fundera på problemet med ”call out culture” eller ”cancel culture” som feministisk metod runt drevet mot Mr Cool. Minns vi det drevet? När en satirlåt blev föremål för en ilsken sammansvärjning av moralister och (tyvärr) feminister och det hela slutade i att lokaler där komikern som gjort låten skulle uppträda bombhotades.

Cancel culture kallas detta fenomen. Att istället för att vilja ha en riktig en debatt om ett problematiskt fenomen, istället fokusera på att enskilda individer ska straffas genom att bli av med sitt jobb, vänner eller social medie-plattform. Allt medan en blodtörstig mobb skriker om hur mycket personerna förtjänar det.

I cancel culture tillåts heller inga riktiga diskussioner eller fördjupade analyser av det aktuella ämnet. Bara ytliga analyser som säger att man själv är en rättfärdig krigare i kampen mot fienden accepteras. Som ni kanske kommer ihåg blev de som ville lyfta diskussionen till att handla om huruvida ett samhälle som förbjuder satir verkligen skulle bli mindre repressivt och kvinnofientligt, avfärdade som "daddy's girls."

Idag kanske de skulle kallats "handmaids of Gilead." Härskarteknikerna består, men vi får i alla fall lite nya varianter av dem.

Jag vet inte hur det är med mina fellow feminister, men jag börjar bli väldigt trött på att bli manipulerad.

Det var alltså just i drevet mot Mr Cool som jag började fatta hur problematiskt så kallad ”cancel culture” inom feminismen är. Särskilt när jag hörde kvinnliga komiker och kollegor till honom uttala genuin rädsla gentemot drevarna. Rädsla för att bli av med hela sin försörjning om de misshagade dem.

Det var slående att höra. Och jag tror att jag äntligen fattade. Trots att jag ägnat många år inom den internfeministiska debatten så har jag sällan tänkt på den utsatthet man befinner sig i när ens levebröd kan ryckas ifrån en för att man gjort några "stora" personer arga.

Jag har under alla mina år som feministisk debattör på Genusfolket och Politism, och därefter på diverse tidningar som Flamman, Bang, Arbetet och Frihet, aldrig haft min feministiska aktivism som inkomstkälla. Att skriva har under alla år enbart varit ett fritidsintresse, vilket betyder att i samma sekund jag är trött på det kan jag bara lägga av.

Men det slog mig att många kämpar med att frilansa, podda, teckna serier, göra stand-up, allt medan de ska upprätthålla en plattform och samverka med sponsorer, och ett blodtörstigt drev kan förstås vara slutet för allt detta. Och då en del visat sig ha inget som helst problem med att peka ut enskilda individer och sen låta den arga mobben göra sitt, så förstår jag att många kan uppleva en rädsla att stöta sig med dessa.

Vi ska tillåta en hård debatt inom feminismen. Det är viktigt för alla politiska rörelser. Men vi kan inte ha en feminism där vissa personer som har en maktposition kan göra andra kvinnor rädda, utan att vi reagerar.

No comments: