Min twitter

Thursday, December 19, 2019

"Remember that tanktop you bought me, you wrote you're gorgeous on it"

2019

Om jag ska psykoanalysera mina egna texter under året som gått (vilket man aldrig under några omständigheter ska göra) så så skulle jag säga att de är skrivna av en person som är väldigt frustrerad på var den feministiska rörelsen befinner sig.

Antingen det eller så är personen bara väldigt, väldigt trött på olika åsiktspersoners ständiga försök att manipulera henne. Till exempel genom att posta krigsrubriker om mediarapporteringar utan kontext, eller genom att kalla sina feministsystrar för handmaidens av Gilead bara för att de inte tror att förbud mot porr eller, eh, satirlåtar skulle skapa ett mindre kvinnoförtyckande samhälle.

Detta var också året då jag nästan bara skrev om saker som jag tycker feminismen inte ska ägna sig åt. Ni vet, snarare än vad vi ska ägna oss åt.

I september tyckte jag till exempel att feminismen inte ska ägna sig åt personkult.  Mest eftersom det som händer när ett fåtal individer i en rörelse får högre status och makt än andra är nästan uteslutande att de börjar sammanblanda sin egen agenda med rörelsens. Deras agenda blir feminismens och att kritisera deras åsikter eller metoder blir detsamma som att splittra den feministiska ”kampen.”

Därför måste vi särskilt kritiskt granska de som sitter på maktpositionerna inom rörelsen - dvs de med så stora plattformar och så starka röster att de kan tysta andra bara genom att hota att hänga ut dem som "daddys's girls" för sina tusentals följare. Feminismen är en politisk rörelse som vill belysa och förändra maktstrukturer, och det går liksom inte om vi inte vågar granska våra egna.

I november tyckte jag att feminister inte ska ägna sig åt att överdriva eller brodera ut berättelser om övergrepp. Det var i samband med debatten om Linnea Claeson och hennes berättelser om sexuella trakasserier. Efter att flera stora instagramfeminister frågat om det verkligen är så farligt om Linnea Claeson skulle visa sig ha överdrivit vissa berättelser, så bestämde jag mig för att förklara varför det absolut är farligt om feminister ägnar sig åt att överdiva eller fabricera fakta när den feministiska rörelsen sitter på så mycket faktisk fakta om sexuella övergrepp som man kan välja att berätta om.

Samma månad tyckte jag tydligen också att feminismen inte ska använda ordet systerskap på ett felaktigt sätt. Ordet "systerskap" betyder nämligen kvinnlig solidaritet, inte blind lojalitet. Ordet systerskap betyder inte att man alltid tror på kvinnor. Det betyder helt enkelt bara att man inte automatiskt avfärdar kvinnors berättelse om t.ex våldtäkt enbart på grund av vem de anklagar, hur de betett sig, vilka kläder de haft på sig, hur mycket de druckit, eller för att det är obekvämt att tro att en populär man eller en man som man känner kan vara en våldtäktsman. Systerskap är alltså att se igenom patriarkatets budskap om hur "riktiga våldtäktsoffer" beter sig och istället lyssna direkt på kvinnornas berättelser. Det betyder dock inte detsamma som att alltid tro på det kvinnor säger.

Systerskap betyder heller inte att alltid stötta kvinnor för att de är kvinnor. Snarare handlar systerskapet om att förstå att kvinnor som grupp är förtryckta av samhällets strukturer runt makt, familjebildning, sexualitet och våld, och att stötta varandra genom att belysa och kämpa mot dessa strukturer.

Andra saker jag tyckte att feminismen inte ska ägna sig åt var offentlig shaming eller cancel culture. Jag var också emot att sajten Gardet använde sig av uthängningar ala Joakim Lamotte.

Låt mig se, vad mer var jag sur på under 2019?

Javisst ja. mer än något annat ägnade jag 2019 åt att tycka att feminismen inte ska ägna sig åt populism. Jag var verkligen jättejättemycket emot det. Är inte alla feminister emot att använda samma metoder som högerpopulister, frågar ni er kanske nu. Nej. Nej, tyvärr inte.

Att anamma samma metoder som reaktionära, populistiska partier i tron att de går att bygga ett progressivt, feministiskt samhälle med är en oerhört farlig strategi. Det borde alla förstå.

Att ständigt lyfta fram enskilda rättsfall och mediarapporteringar om våldtäktsfall ihop med krigsrubriker om "rättssamhällets kollaps" (och en uppmaning att förändra lagstiftningen, gärna ihop med en begäran om swishpengar) utan ett faktiskt intresse av kontexten och bakgrunden till rapporteringarna, är inte feminism. Det är populism.

Vi måste bara bättre än så. Vi måste vara bättre än högerpopulister när vi diskuterar våldtäkt som kulturellt fenomen, eller hur? Kan vi inte bara enas om det?

Frågan om våldtäkt och om kvinnors rättigheter befinner sig i en ständig dragkamp mellan feminismen och högerpopulismen. Högerpopulismen ser våldtäkt som ett individuellt problem och pekar gärna ut en grupp män som ansvariga (dock pekar de aldrig ut gruppen ”alla män” eftersom det skulle tvinga dem att se sig själva i spegeln). Högerpopulister spelar gärna på rädsla för att förmedla den bild av "samhällskollaps" som de vill förmedla.

Feminismens metoder för att diskutera våldtäkt behöver såklart vara radikalt annorlunda än högerpopulismens. Annars kommer vi gå inte bara misslyckas med att vara en motvikt till högerpopulismen – vi kommer börja gå deras ärenden.Vilket skulle vara en katastrof för kvinnors rättigheter.

Därför måste vi feminister värja oss mot att använda populistiska metoder och retorik. Vår uppgift är att flytta våldtäktsfrågan ur populismens klor och lägga den där den faktiskt hör hemma.Vi behöver fokusera på den globala kulturen runt våldtäkt, inte på enskilda domar.

Jag kan inte låta bli att finna det intressant att 80-talsromanen The Handmaid’s Tale fått ett sådant uppsving i 10-talets feministiska rörelse. Det är särskilt intressant när de som refererar till boken och som gärna kallar kvinnor som kritiserar dem för "handmaidens of Gilead" plötsligt i nästa andetag hyllar just de reaktionära, högerpopulistiska metoder som bokens författare Margret Atwood uppenbarligen vill varna oss för. Atwood varnar i sin bok för patriarkal och religiös fundamentalism, absolut. Men hon varna även för progressiva rörelser som tror att de vet vad som är bäst för alla, och som använder reaktionära metoder - metoder som förbud, censur, våld och lagstiftning - för att uppnå sina mål.

Som exempel kan vi notera att The Handmaid’s Tale innehåller två parallella skildringar av bokbål: Ett som den kvinnoförtryckande regimen anordnar. Och ett i en flashback till tiden före Gilead, där en grupp feminister bränner porr.

No comments: