"I might only have one match, but I can make an explosion"

Feministiska sajten Gardets.nu har varit i blåsväder. Anledningen är att man marknadsförde sig med att traditionella medier är fega med namnpubliceringar och att man betraktar namnpubliceringar på dömda privatpersoner som samhällsinformation och allmänintresse, om det finns flera vittnesmål mot samma person och eftersom återfallsrisken hos förövarna är hög. Samt om medielandskapet och män som håller varandra om ryggen.

När de så häromdagen lade ut ett oanonymiserat hatmail från en 16-årig kille där han bland annat vevade om att Gardet inte är bättre än nazister, så blev det ett visst liv. Uthängningar och debatten om dessa är ju redan heta frågor.

Så självklart får sådana händelser uppmärksamhet, because samtiden. Uthängningar av såväl offentliga som ej offentliga personer har diskuterats mycket senaste tiden. Dels på grund av ett uppmärksammat självmord men främst eftersom uthängningar länge varit högerextrema sajters sätt att arbeta på.

Att utmåla traditionella medier som "fega" eller "styrda" av en grupp, har länge använts av alternativa högersidor, högerbloggare och "swishjournalister" för att minska människors tilltro till mediarapporteringar och istället vända sig till alternativa sidor.

Därför är det tankeväckande att se Gardet marknadsföra sig med liknande resonemang om fega, mansstyrda medier. Inte för att jag anser att Gardet på något vis är besläktade med högerextrema sidor, utan just för att de inte är det. Och ändå har sån liknande retorik.

Har man skrivit hatiska mail till någon kan man ju tycka att man gott kan ta konsekvenserna av sitt eget handlande. Men här vill jag vara tydlig: Det är heller inte vad som är problemet med uthängningar som metod. Oavsett anledning innebär löfte att hänga ut privatpersoner - vare sig det är ett uttalat eller outtalat löfte - att meningsmotståndare och kritiker skräms till tystnad.

Det vet alla som någon gång bestämt att inte kritisera en moderat riksdagsman med en ökänt aggressiv svans av följare, på grund av det tysta löftet att man då kommer hängas ut med en skärmdump till dessa aggressiva följare utan att riksdagsmannen själv tar ansvar för vad som sedan sker.

Inte heller i fallet med Gardets uthängningen handlar debatten om att det är så synd om killen som skrev mailet. Debatten handlar om oss, om feministisk aktivism, om samtiden, och om vilket debattsamhälle vi får när ett fåtal stora åsiktspersoner med makten att skapa allvarliga konsekvenser genom uthängning, också säger att detta är en rimlig sådan.

Detta är intressanta frågor. Och många fler frågor finns nu möjlighet för oss att diskutera på riktig, om Gardet vill att den feministiska rörelsen gör det.

Det skulle vara jätteintresssant att se Gardet - som först reagerade på kritiken med att raljera om manshat och "mansstyrda" sociala medier - ha ett riktigt resonemang med sina unga feministiska följare. Till exempel om hur de nu ska kunna stötta feminister som råkar ut för den formen av näthat där man hängs ut på nån Lamotte-Bali-Janouch-persons sida, varpå en rasande mobb följer i uthängningens spår. Hur ska man se till att inte all kraft istället blir på att försvara sina egna uthängningar och hur det inte är hyckleri? Mycket intressant att diskutera.

Personligen har jag under mina år som feministisk debattör alltid upplevt uthängningens form av näthat som mycket mer obehaglig än hatmail från enstaka individer. Hur ska vi som feministisk rörelse arbeta mot denna form av okontrollerbart och samtidigt ofta extremt organiserat näthat, om vi själva utövar den? Också en intressant diskussion att ha.

Av det jag sett av Gardet tror jag de skulle kunna vara en samlande kraft för många unga feministiska följare, och en viktig plattform för just den typen av intressanta resonemang, om de vill. Det innebär dock att man behöver lyfta kritik man får som debattämne istället för att bedriva en aktivism där man eldar på sina unga följare att bli upprörda å ens egna vägnar utan att egentligen resonera djupare än så.

Efter så många år i den feministiska debatten är jag rätt trött på att höra mig själv och utanför lite twittrande och krönikor deltar jag numera helst i feministiska diskussionsforum genom att bara lyssna. Men vare sig man vill delta eller lyssna så saknas en bra plattform för den feministiska rörelsen  att på allvar diskutera interna, feministiska frågor - utan risken att bli uthängd på någons instagram som "manstillvänd" där deras enda analys av vad "manstillvänd" innebär är att man inte håller med dem.

En sak vet jag, och det är att om jag inte tidigt i min feministiska aktivism haft (tyvärr sällan svenska) diskussionsforum där feminister gav varandra ibland extremt hård kritik i fördjupande resonemang om allt från vit feminism till transfobi, så skulle mina feministiska perspektiv aldrig utvecklats bortom vad som är "inne" att tycka för stunden.

Om nästa generation feminister ska ha ha förutsättningar att förändra vår patriarkala kultur radikalt och i grunden, så behöver vi ha mycket, mycket bättre analyser än att kalla kritiker "manstillvända" eller heja på uthängningar utan ett resonemang om konsekvenserna, att ge dem. Vi behöver vara mycket mer radikala än så. Särskilt om risken finns att vi driver på utvecklingen av den form av näthat som kommer tysta framtida feminister, snarare än stoppar den.