"I hope Neil Young will remember, a southern man don't need him around"

Jag fick aldrig en Barbie. Mina föräldrar vägrade köpa en, även när jag sparade ihop mina egna veckopengar. De ansåg att Barbie var en dålig förebild för flickor. Feminism var nämligen mycket enklare på 80-talet. 

Idag är Barbie en feministisk ikon. Visst, många påpekar fortfarande att det kanske inte är jättebra för unga flickor att leka med en docka vars byst-och midjemått är ouppnåeliga ideal och vars övriga dimensioner skulle göra henne för underviktig för att kunna ha mens. Men den syn på Barbie som mina föräldrar hade har nyanserats något sen mitten av 80-talet.

Det visas inte minst i hur kvinnor vallfärdar till nya Barbie-filmen som i sin tur hatas av högerradikala, anti-feministiska män. Idag kan allt vara feminism. Det beror på kontext, tidsanda och vilka som upprörs.

Jag är inte sarkastisk. Jag är jätteexalterad över att se Barbie-filmen. Men jag kan ändå inte riktigt skaka av mig Barbie Dilemmat som jag - och de av mina generationskamrater som inte heller fick ha Barbie - har svårt att hantera när vi själva fick döttrar (eller, i mitt fall, systerdöttrar). 

Att ge eller inte ge Barbie till döttrarna, det är frågan. Och den är inte lika enkel som för våra föräldrar.

För det första är Barbie inte längre ensam på toppen av ouppnåeliga kroppsideal för unga flickor. Har ni sett OMG fashion dolls? Vilket för oss till nästa punkt: 

Du kan vinna striden, men inte kriget.

Mina föräldrar förbjöd mig att ha Barbie, men de kunde inte förbjuda mig att leka med dem. Jag lekte JÄTTEMYCKET med Barbie eftersom alla mina kompisar hade Barbie. Och hade de inte haft det hade jag ändå förstått vilka vilket skönhetsideal världen tyckte flickor skulle leva upp till.  

Om mina föräldrar verkligen ville göra en förändring räcker inte att förbjuda Barbie. De hade behövt få en hel värld att ifrågasätta den bakomliggande strukturen till varför just en leksak som marknadsförs till flickor har ouppnåeliga skönhetsideal. Ta bort Barbie från ekvationen och skönhetsidealet för flickor är fortfarande kvar. 

Jag tänker att det är en bra inställning till mycket som gör en orolig som förälder. Förr var det videovåld och barbiedockor, idag är det skärmtid och internetporr. Men man kan inte vinna kriget. Man kan bara hjälpa och guida sina barn så gott det går genom den verklighet de ändå kommer behöva lära sig leva i.

"You cant be a non conformist if you don't drink coffee"

Sista delen av listan på vad jag helst skulle vilja att nästa generation feminister INTE tar med sig från vår. 

Nummer 1 var Idén att det är ofeministiskt att kritisera kvinnor

Nummer 2 var Idén att tok-konservativa metoder leder till ett progressivt samhälle

Nummer 3 var Idén att kritik av metoder är detsamma som kritik av mål

Nummer 4 var Idén att slänga ut call out culture tillsammans med cancel culture

Här kommer nummer 5.

5, Idén att feminismen måste vara ”enad”

Det är lätt att hålla med när någon utropar saker som ”feminister måste sluta bråka med varandra” och ”vi kvinnor måste hålla ihop i kampen mot patriarkatet.” För vilken feminist vill inte ha en enad kvinnokamp? 

Men historien visar att detta ständiga krav på kvinnor att lägga alla bråk och oenigheter åt sidan och ”enas” i en gemensam kvinnokamp, snarare riskerar att göra feminismen politiskt irrelevant som rörelse.

De som ropar om en ”enad” kvinnokamp är inte sällan kvinnor vars röster redan hör mest och vars viktigaste frågor redan ligger högst på dagordningen inom den feministiska rörelsen. Och deras anklagelser om att ”splittra” kvinnokampen riktas nästan alltid mot de kvinnor som påpekar att könsförtrycket ser olika ut för olika kvinnor, att många kvinnors erfarenheter av könsförtryck även inkluderar rasism, kolonialism, homofobi, islamofobi, transfobi, osv, men att dessa erfarenheter ignoreras av kvinnor som inte vill få sin rättighetsrörelse komplicerad av det faktum att även de själva ingår olika maktordningar, har privilegier och kan förtrycka.

Intersektionalitet kallas det, kunskapen om hur olika maktordningar samverkar och förstärker varandra. Det innebär att man inte kan lyfta ut till exempel kön ur en människas samlade erfarenheter av förtryck och säga "nu ska vi enbart tala om detta förtryck men inte om den rasism/islamofobi/transfobi/osv vissa av er också möter". Inte om man vill att kvinnokampen ska spegla verkliga kvinnors verkliga erfarenheter, i alla fall. 

Det är därför feminister måste bråka, inte bara med patriarkatet utan också med varandra. För kvinnor är inte en homogen grupp med ett essentiellt "kvinnligt" perspektiv. Det är inte så den feministiska rörelsen ser ut. Tack och lov.

Visst kan man kräva att feminismen bara ska handla om kvinnor och inte inkludera alla olika förtryck som fen person kan drabbas av, men man ska veta att man då utesluter i princip alla erfarenheter utom just den som vita, västerländska, heterosexuella, ciskönade, medelklasskvinnor har. 

Och visst kan man anklaga kvinnor för att "splittra" kvinnokampen om de påpekar att maktordningen mellan, säg, en vit ciskönad kvinna och en svart transman inte enbart kan förklaras med könsmaktordningen, men man bör då vara medveten om att det är just splittringen och oenigheten som gör feminismen relevant som politisk rörelse.

För vad ska vi med en feminism som inte speglar kvinnors verkliga erfarenheter av förtryck?

Jag kan förstå oron över att en mindre enad kvinnokamp också kan innebära en försvagad kvinnokamp. Men en feminism som inte ser att olika former av förtryck hänger ihop - att du aldrig kan vinna striden för kvinnors rättigheter om du att samtidigt bekämpar rasism, transfobi, klassförtryck, osv - kommer heller aldrig kunna skapa någon verklig förändring.

Här tycker jag feminister helt enkelt behöver vara lite mer pragmatiska, även de som tycker feminismen blir för splittrad om den inkluderar andra frågor än kön. För verklig förändring måste väl ändå vara målet?

Jag skulle säga att ropen efter en ”enad” feminism är det enskilt största hotet mot feminismens mål. Kamp handlar inte om hur roligt det är att stå på barrikaderna. Kamp handlar om att skapa riktig förändring. Och det sker inte om ens kamp bara återskapa samma normer och strukturer som finns i resten av samhället. Att bråka med varandra är priset vi betalar för att feminismen ska vara en fortsatt relevant politisk rörelse.

"Sometimes you wake up. Sometimes the fall kills you. And sometimes, when you fall, you fly."

Fortsätter på följetongen om vad jag helst skulle vilja att nästa generation feminister INTE tar med sig från vår. 

Nummer 1 var Idén att det är ofeministiskt att kritisera kvinnor

Nummer 2 var Idén att tok-konservativa metoder leder till ett progressivt samhälle

Nummer 3 var Idén att kritik av metoder är detsamma som kritik av mål

Här kommer nummer 4.

4, Idén att slänga ut call out culture tillsammans med cancel culture

Cancel culture har diskuterats flitigt de senaste åren. Efter sin hay day i början av 2010-talet tycks de flesta vara överens om att det är problematiskt med en kultur där personer med mycket social medie-makt kan förstöra både arbetsliv och privatliv för de som misshagar dem.

Inte för att det inte finns människor som beter sig på ett sätt som till sist förtjänar offentlig skamning och bannlysning från en plats i det offentliga samtalet. Utan för att cancel culture i förlängningen blir ett okontrollerbart vapen i händerna på personer vars förtjusning i själva vapnet blir mer styrande än vem som "förtjänar det".

Metoo nämns ofta i samband med cancel cultur. Men cancel culture var aldrig drivkraften bakom metoo. Metoo handlade om att lyfta fram kvinnors delade erfarenheter av ständiga övergrepp och övertramp - erfarenheter som tillsammans vävde ett tydligt mönster av en global kultur av sexism som det blev omöjligt att förneka. 

Till sin karaktär var metoo mer call out culture än cancel culture. Call out culture handlar precis som det låter om att ställa människor offentligt till svars, men baserat på någon sorts maktanalys av samhället. Jag upplevde call out culture flitigt inom fandom under 00-talet, där till exempel svarta feminister satte ned foten runt vit feminism, cultural appropriation och god ton-argumentet och de var verkligen inte snälla men herregud vad jag lärde mig.

Och det är där skillnaden mellan call out culture och cancel culture ligger - vad man vill uppnå. Syftet med call out culture är att skapa en internetkultur där röster som historiskt varit tystade får höras i debatten. För att göra det behövs möjligheten att "call out" människor i privilegierade positioner som ständigt derailar sådana debatter. Exempelvis genom att gråta över ordet "cis" eller ständigt åberopa "inte alla män!" i debatter om våldtäkt. Eller genom att kalla all kritik mot deras beteende för "drev." 

Genom att fråga sig vad man vill uppnå kan man också skilja ut så kallade social justice warriors i debatterna. Vi har alla stött på dem. Vi har alla någon gång varit dem, eller åtminstone gränsfall. Det är internetkrigare med "vänsteråsikter" som klumpigt rusar in i alla debatter i komplexa ämnen de kan väldigt lite om, och högljutt talar för olika marginaliserade grupper de själva inte tillhör. 

De har sällan nåt egentligt intresse i diskussionen förutom att godhetssignalera, och de stjälper snarare än hjälper de diskussioner de går in i. Deras okunskap förstärks av att de utan särskilt mycket tankeverksamhet kan byta åsikt när vinden vänder - det enda som inte ändras är hur dogmatiskt de uttrycker denna åsikt.

Tänk om exempelvis Mr Cool-drevet fått bli en riktigt diskussion om hur vi inom de feministiska leden ser på fri konst, humor och censur istället för det som hände - det vill säga att social justice warriors för att "skydda kvinnor och barn" började ringa in bombhot mot humorklubbar och hota kvinnliga komikers försörjning om de inte höll med dem.

Medan cancel culture är ett vapen i händerna på social justice warriors är call out culture, så länge syftet innehåller nån form av maktanalys, ett sätt att ställa dem och andra som beter sig problematiskt till svars för sitt beteende. Så mitt råd är att skilja på dessa två, hur lika de än verkar vid första anblick. Släng inte ut call out culture med cancel culture-vattnet.

Till sist, bra fenomen att ha koll på när du ger dig in i den feministiska debatten på Internet:
God ton-argumentet
Concern trolls
Privilege
Derailment
Schrödinger's rapist

Nästa (och sista) inlägget: 5, Idén att feminister inte borde bråka med varandra

"I love you now like I loved you then, this is the road and these are the hands"

Fortsätter på följetongen om vad jag helst skulle vilja att nästa generation feminister INTE tar med sig från vår. 

Nummer 1 var Idén att det är ofeministiskt att kritisera kvinnor

Nummer 2 var Idén att tok-konservativa metoder leder till ett progressivt samhälle

Här kommer nummer 3.

3, Idén att kritik av metoder är detsamma som kritik av mål

En av de absolut viktigaste diskussionerna för varje rörelse som vill bygga ett progressivt samhälle är diskussionen om vilka metoder man accepterar för att göra det. Det räcker inte att bara prata om de mål man har och som gissningsvis alla inom rörelsen delar, man måste också prata om hur man tänker nå dit.

Det innebär att vi inte kan se på internfeministiska debatter som någon sorts konflikt mellan de onda och de goda. Dina meningsmotståndare är inte ofeministiska för att de inte håller med om dina metoder. 

Man kan vilja ha ett samhälle utan den misogyna pornografins skadeverkningar utan att samtidigt hålla med om att förbud är rätt metod. Man kan arbeta för att stoppa övergrepp på barn utan att hålla med om att medborgargarden som gör amatörpsykologiska utvärderingar, sexchattar med pedofiler och agerar domstolar utanför rättsystemet är rätt metod för att skapa ett säkrare samhälle för barn. Man kan kämpa för att kvinnor ska känna sig trygga i det offentliga rummet utan att hålla med om att samhället bör förbjuda människor att själva bestämma vilket kön de är och få det respekterat fullt ut. Man kan se kvinnors gemensamma erfarenheter av förtryck som viktigt att belysa, och samtidigt tycka att vårdens och samhällets uppgift främst är att riktiga sig till alla som kan behöva deras information - även om det råkar innebära ett könsneutralt språk.

I korthet, man kan ha samma mål men olika syn på vad som 1, vilka metoder som kan accepteras för att nå det målet och 2, vilka metoder som faktiskt fungerar.

Ändå är det ständigt diskussionen om just metoder som så ofta blir hätsk och svår att navigera om man inte vill utmålas som diverse hemska epitet av sina meningsmotståndare. Ibland beror det på att de vet att om de bemöter all kritik med att kalla meningsmotståndare för hemska saker så slipper de ha riktiga diskussioner på det sätt vuxna människor har. Men ibland beror det på att de faktiskt inte förstår skillnaden mellan motstånd mot metoder och motstånd mot mål.

Att inte kunna kritisera metoder inom en politisk rörelse utan att stämplas som en fiende är för övrigt det första tecknet på att man inte alls tillhör en politisk rörelse, utan en sekt. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att göra den feministiska rörelsen helt irrelevant.

Personligen tror jag att feminister som öppnar upp för klassiska högerextrema metoder - skrämselpropaganda, lynchmobbar, moral-drev och pöbeldomstolar - leker med elden. Att tro att samhällen med hög acceptans för sådana metoder på något sätt skulle bli mindre misogyna är galet. Det är metoder för att bygga reaktionära samhällen. Har alltid varit.

Men jag förstår att andra tycker annorlunda. Därför måste vi kunna diskutera metoder samt också fundera över är vilka metoder vi i slutändan tror kommer leda till ett mer feministiskt samhälle.

Nästa inlägg: 4, Idén att slänga ut call out culture tillsammans med cancel culture

"Five card poker on saturday night, church on sunday mornin'"

Fortsätter på följetongen om vad jag helst inte skulle vilja att nästa generation feminister tar med sig från vår. 

Nummer 1 var "Idén att det är ofeministiskt att kritisera kvinnor." 

Här kommer nummer 2.

5 idéer nästa generation feminister INTE bör ta med sig från denna: 

 2, Idén att tok-konservativa metoder leder till ett progressivt samhälle

Man skulle kunna tro att feminister är vaccinerade mot högerkonservativ skrämselpropaganda, särskilt när vi så ofta varit just det spöke de använt för att skrämma upp allmänheten. Men det finns oroande många exempel där feminister verkar allt annat än obekväma med dela såväl retorik som metoder med konservativa krafter. 

Ett vanligt exempel på detta brukar vara den oheliga alliansen mellan feminister och högerkonservativa/religösa porrmotståndare. Att dessa två läger kan dela ett gemensamt hat mot ett samhällsfenomen är kanske inte så konstigt, men de borde ha vitt skilda analyser av vad problemet beror på och därför helt olika syn på vilka metoder som skulle kunna förändra det. 

En väl beprövad konservativ metod är ju den att skrämma upp föräldrar med olika varianter av påståendet att dagens unga är mer promiskuösa, har mer avancerad sex och konsumerar mer pornografiskt material (ihop med droger och the devil's music) än ”på vår tid.” Och som feminist kan man ju dela oron för unga som tittar på porr, men man bör fundera på potentiella risker med metoden. Kanske framför allt för att den historiskt sett aldrig haft någon som helst effekt, förutom att lära ungdomar att aldrig vända sig till vuxenvärlden för hjälp om de råkar ut för ett övergrepp eftersom de då riskerar att skuldbeläggas för sitt beteende.

Som motsats till detta finns vad som brukar ses som feministiska idéer om att människor ska vara fria att utforska och uttrycka sin sexualitet utan samhällets pådyvlade normer, speciellt när man växer upp. Det är viktigt att få upptäcka vem man är och var ens gränser går, istället för att tvingas anpassa sig till den roll vår patriarkala kultur konstruerat för manlig och kvinnlig sexualitet. 

En metod för att nå detta skulle kunna vara att föräldrar får kunskap i att prata med barn och unga om hälsosam syn på sex, utan att kränka deras rätt till integritet eller tabubelägga deras sexualitet. 

En motsats till denna metod skulle vara de organisationer som utan stöd i vetenskap prata om ungas "porrberoende" och "porrskador" på ett sätt som gör föräldrar panikslagna. 

Ändå ser man då och då feminister okritiskt ställa sig bakom sådana organisationer och deras metoder, och när man frågar dem varför i hela friden de gör det får man den inte helt rationella motfrågan "varför vill ni att barn ska se på porr?" Eh. 

Det man skulle vilja få svar på från dessa uttalade feminister är om de verkligen tror att klassiskt konservativa metoder kommer leda till ett mer feministiskt samhälle. Om det inte kan vara så att en vuxenvärld som är livrädd för att barn och tonåringar ska bli porrskadade snarare kan skapa ett samhälle där barn inte vågar komma till vuxenvärlden med sina svåra, jobbiga, pinsamma frågor. Och när barn slutar våga gå till vuxna slutar vi också kunna skydda dem. 

En annan tok-konservativ idé man kan se namnkunniga feminister ställa sig helt okritiska till är fenomenet "bathroom panic”. Det har använts av högerkonservativa i decennier för att skrämma upp folk att tro att om man ger minoriteter (svarta, hbtq-personer, transpersoner) samma rättigheter som majoriteten så kommer det ofelbart leda till att offentliga toaletter och omklädningsrum invaderas av människor som vill våldföra sig på kvinnor och barn. Typ. Logiken är lite svajig men retoriken är definitivt framgångsrik, särskilt när man ser hur många uttalade feminister som gärna sprider denna konservativa skrämseltaktik.

Även här är det svårt att förstå varför feminister tror att samma argument som under historien använts för att förtrycka progressiv utveckling, plötsligt skulle kunna bygga ett feministiskt samhälle. Vilket jag ändå utgår från att alla feminister, även de som använder andra metoder än mig, i slutändan strävar efter.

Mitt råd är - idag och till nästa generation feminister - är att hur mycket du än tycker klassiskt konservativa metoder och klassisk konservativ retorik stämmer med din progressiva agenda för stunden, så är det säkrast i längden att betrakta dem med den misstänksamhet de förtjänar. 

Nästa inlägg: 3, Idén att kritik av metoder är detsamma som kritik av mål

"The radio's playing old country songs, someone's leaving, someone's cheating, on and on"

Så här nåt decennium in i fjärde vågens feminism är det ett par saker jag tänkt på. Främst är det några saker jag tänkt att jag skulle vilja att vi inte tar med oss in i nästa feministiska våg. 

Som 46-åring utan någon röst i offentligheten och med en blogg från1800-talet förstår jag att det inte kommer vara jag som influerar nästa generations feministiska debatt. Men jag har barn i mitt liv nu och nånstans mitt i mitt plötsliga medelåldersvurmande för att välja exakt rätt doftljus och den lika plötsliga omöjligheten att hålla sig vaken efter 21.00, så har jag tänkt rätt mycket på hur feminismen kommer se ut för de som är barn nu när de ska ta över. 

Som någon som blev feminist på 90-talet och drogs med i den feministiska internetrevolutionen under 00-talet och var nån sorts feministiska opinionsskribent under 10-talet, så vill jag ändå delge vad jag anser att vi absolut inte bör ta med oss från dagens feministiska debatt in i nästa.

5 idéer nästa generation feminister INTE bör ta med sig från denna: 

1, Idén att det är ofeministiskt att kritisera kvinnor 

Om jag frågar vad som är feminismens viktigaste samhällsanalys så hoppas jag de flesta svarar ”makt”. Feminister i allmänhet är alltså tränade i att analysera makt maktfördelning i olika sammanhang. Givetsvis gäller det även inom de egna feministiska leden.

På sociala medier uppstår ofta den typ av makt som är kopplad till hur stor plattform och hur många följare man har. Många hängivna följare = mer makt än människor med mindre antal hängivna följare. Personer med stora plattformar och många hängivna följare kan utöva denna makt genom att hänga ut människor som misshagar dem. 

Hotet att få ett ilsket drev emot sig som kontaktar alla från ens partner till ens arbetsgivare kan tysta de flesta meningsmotståndare. Förvånansvärt många feminister med stora plattformar låtsas dock inte förstå problemet med det, trots att de borde vara tränade i maktanalys. Istället brukar de utropa att det är ”osysterligt” att kritisera kvinnor. Att vi kvinnor måste ”hålla ihop”. Men feminism handlar inte om att ena kvinnor. Utan om maktkritik.

Och ordet systerskap handlar inte om blind lojalitet till andra kvinnor, utan om solidaritet. Solidaritet till kvinnor som utsätts för patriarkatets myter om hur våldtäktsoffer ska bete sig, när de anmäler våldtäkt. Inte okritisk lojalitet med varje enskild kvinna i varje enskilt rättsfall. Solidaritet till kvinnor som utsätts för könsförtryck när de själva vill bestämma över sina kroppar, över hur de klär sig, över hur de uttrycker sin tro (eller uttrycker att de inte tror), över vilket pronomen de har och över hur de uttrycker sin sexualitet. Inte om att någon vill slippa kritik och därför urvattnar ett så viktigt feministiskt begrepp som systerskapet genom att ständigt åberopa det, utan hänsyn till de som faktiskt har behov av det.

Så släpp idén att det är ofeministiskt att kritisera andra kvinnor, eller idén att kvinnor ”måste hålla sams.” Håll fast vid maktanalysen. Att bli granskad och kritiserad är priset man betalar för att ha en maktposition i en maktkritisk rörelse. Om vi inte fick bråka med varandra för att det ansågs ofeministiskt skulle vi inte längre vara en sådan rörelse. Och att utöva sin makt på ett sätt som tystar röster med mindre makt är inte feminism, oavsett om de som säger det sålt ut arenor, startat framgångsrika organisationer eller ger ut hyllade böcker i feminismens namn.

Nästa inlägg: 2, Idén att tok-konservativa metoder leder till ett progressivt samhälle