Min twitter

Friday, July 14, 2023

"Sometimes you wake up. Sometimes the fall kills you. And sometimes, when you fall, you fly."

Fortsätter på följetongen om vad jag helst skulle vilja att nästa generation feminister INTE tar med sig från vår. 




Här kommer nummer 4.

4, Idén att slänga ut call out culture tillsammans med cancel culture

Cancel culture har diskuterats flitigt de senaste åren. Efter sin hay day i början av 2010-talet tycks de flesta vara överens om att det är problematiskt med en kultur där personer med mycket social medie-makt kan förstöra både arbetsliv och privatliv för de som misshagar dem.

Inte för att det inte finns människor som beter sig på ett sätt som till sist förtjänar offentlig skamning och bannlysning från en plats i det offentliga samtalet. Utan för att cancel culture i förlängningen blir ett okontrollerbart vapen i händerna på personer vars förtjusning i själva vapnet blir mer styrande än vem som "förtjänar det".

Metoo nämns ofta i samband med cancel cultur. Men cancel culture var aldrig drivkraften bakom metoo. Metoo handlade om att lyfta fram kvinnors delade erfarenheter av ständiga övergrepp och övertramp - erfarenheter som tillsammans vävde ett tydligt mönster av en global kultur av sexism som det blev omöjligt att förneka. 

Till sin karaktär var metoo mer call out culture än cancel culture. Call out culture handlar precis som det låter om att ställa människor offentligt till svars, men baserat på någon sorts maktanalys av samhället. Jag upplevde call out culture flitigt inom fandom under 00-talet, där till exempel svarta feminister satte ned foten runt vit feminism, cultural appropriation och god ton-argumentet och de var verkligen inte snälla men herregud vad jag lärde mig.

Och det är där skillnaden mellan call out culture och cancel culture ligger - vad man vill uppnå. Syftet med call out culture är att skapa en internetkultur där röster som historiskt varit tystade får höras i debatten. För att göra det behövs möjligheten att "call out" människor i privilegierade positioner som ständigt derailar sådana debatter. Exempelvis genom att gråta över ordet "cis" eller ständigt åberopa "inte alla män!" i debatter om våldtäkt. Eller genom att kalla all kritik mot deras beteende för "drev." 

Genom att fråga sig vad man vill uppnå kan man också skilja ut så kallade social justice warriors i debatterna. Vi har alla stött på dem. Vi har alla någon gång varit dem, eller åtminstone gränsfall. Det är internetkrigare med "vänsteråsikter" som klumpigt rusar in i alla debatter i komplexa ämnen de kan väldigt lite om, och högljutt talar för olika marginaliserade grupper de själva inte tillhör. 

De har sällan nåt egentligt intresse i diskussionen förutom att godhetssignalera, och de stjälper snarare än hjälper de diskussioner de går in i. Deras okunskap förstärks av att de utan särskilt mycket tankeverksamhet kan byta åsikt när vinden vänder - det enda som inte ändras är hur dogmatiskt de uttrycker denna åsikt.

Tänk om exempelvis Mr Cool-drevet fått bli en riktigt diskussion om hur vi inom de feministiska leden ser på fri konst, humor och censur istället för det som hände - det vill säga att social justice warriors för att "skydda kvinnor och barn" började ringa in bombhot mot humorklubbar och hota kvinnliga komikers försörjning om de inte höll med dem.

Medan cancel culture är ett vapen i händerna på social justice warriors är call out culture, så länge syftet innehåller nån form av maktanalys, ett sätt att ställa dem och andra som beter sig problematiskt till svars för sitt beteende. Så mitt råd är att skilja på dessa två, hur lika de än verkar vid första anblick. Släng inte ut call out culture med cancel culture-vattnet.

Till sist, bra fenomen att ha koll på när du ger dig in i den feministiska debatten på Internet:
God ton-argumentet
Concern trolls
Privilege
Derailment
Schrödinger's rapist

Nästa (och sista) inlägget: 5, Idén att feminister inte borde bråka med varandra

No comments: