Sista delen av listan på vad jag helst skulle vilja att nästa generation feminister INTE tar med sig från vår.
5, Idén att feminismen måste vara ”enad”
Det är lätt att hålla med när någon utropar saker som ”feminister måste sluta bråka med varandra” och ”vi kvinnor måste hålla ihop i kampen mot patriarkatet.” För vilken feminist vill inte ha en enad kvinnokamp?
Men historien visar att detta ständiga krav på kvinnor att lägga alla bråk och oenigheter åt sidan och ”enas” i en gemensam kvinnokamp, snarare riskerar att göra feminismen politiskt irrelevant som rörelse.
De som ropar om en ”enad” kvinnokamp är inte sällan kvinnor vars röster redan hör mest och vars viktigaste frågor redan ligger högst på dagordningen inom den feministiska rörelsen. Och deras anklagelser om att ”splittra” kvinnokampen riktas nästan alltid mot de kvinnor som påpekar att könsförtrycket ser olika ut för olika kvinnor, att många kvinnors erfarenheter av könsförtryck även inkluderar rasism, kolonialism, homofobi, islamofobi, transfobi, osv, men att dessa erfarenheter ignoreras av kvinnor som inte vill få sin rättighetsrörelse komplicerad av det faktum att även de själva ingår olika maktordningar, har privilegier och kan förtrycka.
Intersektionalitet kallas det, kunskapen om hur olika maktordningar samverkar och förstärker varandra. Det innebär att man inte kan lyfta ut till exempel kön ur en människas samlade erfarenheter av förtryck och säga "nu ska vi enbart tala om detta förtryck men inte om den rasism/islamofobi/transfobi/osv vissa av er också möter". Inte om man vill att kvinnokampen ska spegla verkliga kvinnors verkliga erfarenheter, i alla fall.
Det är därför feminister måste bråka, inte bara med patriarkatet utan också med varandra. För kvinnor är inte en homogen grupp med ett essentiellt "kvinnligt" perspektiv. Det är inte så den feministiska rörelsen ser ut. Tack och lov.
Visst kan man kräva att feminismen bara ska handla om kvinnor och inte inkludera alla olika förtryck som fen person kan drabbas av, men man ska veta att man då utesluter i princip alla erfarenheter utom just den som vita, västerländska, heterosexuella, ciskönade, medelklasskvinnor har.
Och visst kan man anklaga kvinnor för att "splittra" kvinnokampen om de påpekar att maktordningen mellan, säg, en vit ciskönad kvinna och en svart transman inte enbart kan förklaras med könsmaktordningen, men man bör då vara medveten om att det är just splittringen och oenigheten som gör feminismen relevant som politisk rörelse.
För vad ska vi med en feminism som inte speglar kvinnors verkliga erfarenheter av förtryck?
Jag kan förstå oron över att en mindre enad kvinnokamp också kan innebära en försvagad kvinnokamp. Men en feminism som inte ser att olika former av förtryck hänger ihop - att du aldrig kan vinna striden för kvinnors rättigheter om du att samtidigt bekämpar rasism, transfobi, klassförtryck, osv - kommer heller aldrig kunna skapa någon verklig förändring.
Här tycker jag feminister helt enkelt behöver vara lite mer pragmatiska, även de som tycker feminismen blir för splittrad om den inkluderar andra frågor än kön. För verklig förändring måste väl ändå vara målet?
Jag skulle säga att ropen efter en ”enad” feminism är det enskilt största hotet mot feminismens mål. Kamp handlar inte om hur roligt det är att stå på barrikaderna. Kamp handlar om att skapa riktig förändring. Och det sker inte om ens kamp bara återskapa samma normer och strukturer som finns i resten av samhället. Att bråka med varandra är priset vi betalar för att feminismen ska vara en fortsatt relevant politisk rörelse.
No comments:
Post a Comment