"Now, more than ever, we need the Jedi!"

Debatten om ”cancel culture” har pågått ganska länge nu, i princip sedan man uppmärksammade det faktum att social media tycks ha en inbyggd förmåga att skapa blodtörstiga drev mot personer som begått något övertramp eller uttryckt något kränkande på sociala medier. Dreven är i sig inte problemet, problemet är att de i dagens sociala medier-klimat snabbt går från en potentiellt lärande diskussion om vad i uttalandet som är kränkande, till krav på att personen som sa det ska stängas av (”canceled”) från alla jobb, uppdrag och sociala plattformar - oavsett om ”brottet” är i nivå med straffet eller ej.

I Jon Ronsons bok So You’ve Been Publically Shamed (2015) lärde jag mig mycket om personliga effekter av cancel culture, även om själva namnet på detta fenomen inte hade myntats vid den tiden Sedan dess har jag sett debatten om offentlig skamning och cancel culture bölja fram och tillbaka för att på senaste tiden landa i ett nästan unisont fördömande. Främst från de som själva utnyttjat sin plattform och makt för att glatt hänga ut och skamma meningsmotståndare.

Hur kan det komma sig?

Jag har skrivit en hel del om cancel culture och jag anser att det största problemet med fenomenet är den sneda maktfördelning som finns på sociala medier. Personer med stora sociala plattformar och hängivna följare kan håna och "call out" andra människors åsikter till en stor åskådarskara, vilket är en del av livet på Internet och något jag inte har några direkta problem med. Men numera har dessa personer också makten att hota sina meningsmotståndares sociala liv och försörjning om de misshagar dem. Tänk Joakim Lamotte på facebook. Tänk Hanif Bali på twitter. Tänk instagramdrevet mot Mr Cool.

Det skapar inte bara en maktfördelning som i alla sammanhang utanför sociala medier skulle ha problematiserats för länge sen, det underbygger också en typ av personkult som gör vissa nästan onådbara för kritik. För vem vill riskera sin inkomst eller sin hårt kämpande karriär?

Ironiskt nog är cancel culture svaret på samma problem som det skapat.

För när de sociala medier-personer som använt uthängningar och krav på "cancelling" för att någon är ”problematisk” plötsligt själva drabbas av detsamma, så verkar deras inställning snabbt förändras. I samma sekund som cancel culture drabbar en själv är den inte alls lika kul längre.

Till och med de som stått längst fram i shaming-kulturen och ropat att folk som inte vill bli uthängda ”får lära sig ta ansvar för vad de skriver på nätet” har istället blivit förespråkare för att alla måste kunna uttrycka vadsomhelst. Och det kan man ju förstå. Det blir ju ingen skön instagramupplevelse om ens kommentarsfält är öppet för röster som ifrågasätter varför man får föreläsa för skolelever eller påpekar att forskning visar att det man tjänar pengar på är skrämselpropaganda utan saklig grund. 

Okej, nu raljerar jag. 

För att återgå till ämnet så är det jag tycker mest fascinerande med Den Stora Omsvängningen från cancel-culture-yay till cancel-culture-nay den totala tystnad som den genomfördes med. Det som en dag var kvinnokamp kallades plötsligt för kvinnohat, det som en gång var ”folkets röst” var plötsligt ”smutskastningskampanj” och de som en gång kallade andra för ”snöflingor” ansåg sig plötsligt såväl kränkta som förtryckta av ”attacker från pk-media.” Och ingen förklarade vad som hände.

Problemet här är naturligvis inte huruvida ALLT man uttrycker ska vara föremål för cancel culture eller om INGET man utrycker ska vara det. Problemet är detta: Många tycks bygga sitt budskap på principer som faller i samma sekund de riktas mot dem själva eller någon de gillar.

Det är ett så gigantiskt intellektuellt underskott att bygga ett helt varumärke som debattör eller opinionsbildare men inte ha orkat tänka igenom sina principer mer än att man byter åsikt i exakt samma sekund de visar sig drabba en själv. Det får en att undra vilken princip eller åsikt som kommer ändras under deras nästa omsvängning.

Sanningen ligger förstås någonstans mellan ”allt du skriver får drevas mot” och ”inget du skriver får drevas mot” och är en gränsdragning mellan att vara empatisk men också förstå att ju större social media-plattform och hängiven följarskara en person har, ju mer viktigt med möjlighet att kritisera dens åsikter. Det kan tyckas orättvist mot de som har just en stor plattform och en hängiven följarskara, men kanske de måste acceptera att det är priset de betalar för den makt de sitter på.

Man får naturligtvis gärna byta så väl principer som åsikter. Allt annat vore konstigt. Ens åsikter och perspektiv påverkas under livet av allt från att höra övertygande argument till nya erfarenheter eller nya bekantskaper. Men om man är någon med stor makt att få ut sina åsikter så kanske man inte ska kunna gå från att använda sin makt till att hänga ut och skicka sina följare på meningsmotståndare till att avsky cancel culture i exakt samma sekund det drabbar en själv, utan att åtminstone förklara sig.