"Freedom will race like whisky through my veins"

Jag förstår verkligen att feminister som är emot nya könslagen inte tycker det är roligt jämföras med de som tidigare var emot homosexuellas rättigheter. Men det måste också påpekas: Argumenten är förvillande lika. 

Jag menar, titta på de vanligaste argumenten som en gång användes mot homosexuellas rättigheter och samkönade äktenskap:

• Slippery slope-argument ("om samkönade får rätt att gifta sig kan vi inte hindra människor som vill gifta sig med djur")
  
  
• Känslor vs biologi-argumentet (argumentet att en stark, medfödd känsla av vem man är inte kan vara biologisk och därför kan avfärdas som hjärnspöke eller psykisk ohälsa. Även om samma personer antagligen inte skulle kalla, säg, en stark känsla av hunger för en "social smitta.") 
  
  
• Tänk på barnen-argumentet (argumentet att heterosexuella barn kommer hoppa på "trenden" att vara gay om vuxenvärlden visar acceptans för homosexualitet)
  
  
• Bathroom panic-argumentet (ett så vanligt argument att det fått ett namn. Innebär att piska upp en överdriven rädsla för att homosexuella kommer invadera offentliga toaletter och omklädningsrum och göra dem osäkra för heterosexuella att besöka)

Jag har stor förståelse för människor som känner oro för en lag som underlättar för byte av juridisk kön. Jag förstår att de vill mötas av en respektfull ton när de ställer frågor om vad det kan innebära.

Jag vill till exempel absolut inte att mina barn ska känna ett socialt tryck att förändra sina kroppar om det egentligen inte är vad som är rätt för dem. Jag älskar dem ju precis som de är, ut i minsta hårstrå. Självklart vill jag att de ska känna likadant inför sina kroppar. Tanken att de ska ta förhastade irreversibla beslut är en ständig oro när man har barn. Tanken att de skulle göra ingrepp på sig själva som de sedan skulle ångra, är ångestframkallande. 

Det påstås - egentligen utan någon tydlig anledning - att detta skulle öka i samband med den nya könslagen. Och det är så lätt att skrämma upp föräldrar på det sättet. Så, så lätt.

I mitt huvud innebär dock många av de argument man hör mot könslagen precis det som gör mig rädd. Det skrämmer mig att tänka att oavsett hur barn identifierar sig själva så finns det människor som inte tycker att de ska accepteras av samhället, i alla fall inte förrän de också fysiskt förändrat sina kroppar så mycket att andra ska vara nöjda. 

"Inte med snoppen hängande och slängande" som Kajsa Ekis Ekman sa när hon fick frågan varför hon valt att kalla en person som identifierar sig som kvinna för en man. 

INTERVJUAREN: Du vet ju att detta skapar debatt. Varför gör du så? 

EKIS EKMAN: Därför att han är en man. 

INTERVJUAREN: Hon har ju bytt juridiskt kön. 

EKIS EKMAN: Alltså kom igen! Jag tycker inte att en hårig snopp kan gå runt och vara kvinna. 

INTERVJUAREN: Så det går inte att byta kön från man till kvinna då, enligt dig? 

EKIS EKMAN: Inte med snoppen hängandes och slängandes i alla fall.

Det skrämmer mig att tänka att om någon jag älskar väljer att byta juridisk kön så kommer en del av kvinnorörelsen inte acceptera dem förrän de skurit så mycket i sina kroppar som samhället tycker räcker. Prata om socialt tryck.

Det skrämmer mig självklart också att tänka att flickor kan bli utsatta för sexuella brott när de besöker badhus, offentliga toaletter, osv. Men jag tror dock inte att det är i frågan om juridiskt kön den diskussionen främst hör hemma.

Lagstiftning är ett trubbiga verktyg för att skapa det samhälle vi vill ha. Det kommer inte kunna användas som pricksäkert svar på alla våra kulturella problem. Men det ska fungera som en bra grund att bygga på. Jag vet själv inte vad jag tycker och tror i alla feministiska debatter. Men jag vet att jag tror detta: Ett mer progressivt, öppet samhälle kommer kunna leda till ett mer feministisk samhälle. Ett mer konservativt, tabubeläggande samhälle kommer inte kunna göra det.

"I might only have one match, but I can make an explosion"

För varje ny kull med unga tjejer verkar det ges ut en bok som ska "peppa" dessa tjejer. Vi som samhälle tycks aldrig bli klara med att berätta för unga tjejer att de måste "boosta" sitt ego, våga ta plats och sluta vara högpresterande, duktiga flickor. 

Vilket såklart är bra. Allt som kan hjälpa tjejer att må bättre i sig själva och sina kroppar är nåt alla kan stå bakom. Problemet är att böcker om hur tjejer ska sluta knyta sitt värde till sin prestation, ofta innehåller väääldigt mycket tips och råd om vad de måste göra för att lyckas sluta prestera hela tiden. Ett annat problem är att unga tjejers mående i en patriarkal värld verkar mer komplext än vad peppiga råd som att kommunicera bättre i sin relation för att slippa missförstånd och "om din chef är sexist - byt jobb!" kan avhjälpa

För om dessa råd vi gett unga tjejer om och om igen faktiskt hjälpte, så skulle vi väl bli klara nån dag? Vi skulle väl i så fall en dag vara klara med att ge ut ännu en bok marknadsförd som "en ny feminism" och innehållandes exakt samma råd till tjejer om att alltid ha "fuck-off-pengar" på banken och att allt vore så mycket bättre om tjejer kunde sluta kritisera varandra? 

Det hjälper förstås inte att råden brukar ligga på samma banala och ohjälpsamma nivå som "sluta omge dig med kompisar som trycker ned dig!" och "sluta bry dig om vad andra tycker om ditt utseende!" följt av "alla kroppar är lika fina!" samt den obligatoriska uppmaningen att tjejer borde skaffa sig Pippi Långström som förebild.

I brist på några nya eller ens egna analyser om hur man kan förändra samhällets patriarkala strukturer så antar jag att unga tjejer får nöja sig med Pippi.

Men jag känner trots allt motstridiga känslor över denna kategori av böcker. Ja, de innehåller banala självklarheter som sagts tusen gånger förut. Samtidigt kan jag förstå att man ibland behöver höra just banala självklarheter. Jag minns själv hur det vara att vara 11-12 år och upptäcka samhällets syn på tjejer. 

Vad jag inte riktigt förstår är varför någon vuxen människa måste tjäna pengar på att upprepa dem för varje ny kull tjejer. Är det verkligen omöjligt att påpeka för tjejer att  porr inte är verkligt, att det är bättre att gå på dejt om man vågar vara sig själv och att det är fel att killar som ligger runt kallas hjältar medan tjejer som lígger runt kallas horor - utan att ta betalt för det?

Senast i denna kategori tycks vara Johanna Bladhs bok Tjejbibeln. 

Johanna Blad är en instagraminfluencer som främst lägger ut bilder på sin normsnygga kropp för att illustrera att alla ser olika ut medan hon sponsrar olika produkter, t.ex hudvårdsprodukter. Inget fel med det. Jag tillhör tredje vågens feminist! Jag har inga problem med varken normsnygga kroppsbilder eller tjejer som gillar hudvård. Alla är fria att göra som de själva vill, det är min feministiska grundfilosofi. 

Legally Blonde är en av mina favoritfilmer. I want a zig a zig ah. Osv.

Det enda jag tycker är problematiskt med Tjejbibeln är det som jag tycker är problematiskt med alla böcker i kategorin: Varför gavs den ut? 

Johanna Bladh är inte en särskilt bra skribent, och hennes bok innehåller ingenting som inte skrivits hundra gånger förut. Hennes personliga berättelser som sticks in mellan de peppiga råden blir tyvärr aldrig inspirerande eller rörande, inte ens när de handlar om svåra saker. 

Jag reagerar bara en gång när jag läser boken och det är när Johanna Bladh i slutorden skriver för att försvarar sig mot kritik från andra kvinnor: "Tjejbibeln har skrivits med ett enda syfte: Att stärka kvinnor. Hur i hela fridens namn kan detta nånsin vara fel?"

Här skulle jag vilja förklara vad som sker när man marknadsför en bok eller bygger en instagramkarriär på feministiska slagord. Att det inte innebä att man automatiskt slipper kritik från andra kvinnor. Tvärtom.

Visst, man kan tycka det är jättetaskigt att kritisera en "medsyster" så som Johanna Bladh, men man kan också se det så här: Det är priset du betalar.

Det är priset alla betalar när de använder slagord från en rörelse som feminismen för att marknadsföra en produkt eller bygga sin karriär. 

Tänk på det. Är det verkligen en bra idé att feminister automatiskt ska vara tysta när någon använder feminism för att sälja saker till unga tjejer? Är det inte snarare just då vi borde ha lite extra granskning? Mitt råd till Johanna Bladh och alla andra som tycker kritik från andra kvinnor är elakt, är att istället omfamna det. Se den större bilden.

Det är priset du betalar. Ett ganska rimligt pris, ändå.

"It'll give them time to ponder the geopolitical ramifications of being mean to me"

Fortsätter min serie om det 90-tal som formade mig. Tidigare inlägg:

Rape Me, av Nirvana
Generation X av Douglas Coupland
Thelma and Louise

Detta inlägg: DANA SCULLY

 

TV-serien X-files som började sändas 1993 var inte en feministisk TV-serie. Den skapades, skrevs och regisserades av män. Den manliga skådespelaren (David Duchovny) fick inledningsvis mer betalt än den kvinnliga (Gillian Andersen). Serien behandlade en rad områden från psykisk ohälsa till andra kulturer än den vita västerländska kulturen, såväl okänsligt som fördomsfullt. Även om min intersektionella learning curve var relativt brant på den här tiden, så kunde nog till och med jag se det.

Men jag det fanns bra delar med X-files också. Det var en spännande och välgjord serie om aliens, monster och konspirationer. Det vill säga de topp tre ämnen en TV-serie kan handla om. Och det räckte att bara kisa lite för att se att den konspiration av mäktiga män de två huvudkaraktärerna ägnar sig åt att bekämpa lätt kan tolkas som patriarkatet.

Och så hade X-files en speciell sak som gjorde den sevärd på 90-talet: Dana Scully.

Dana Scully och Fox Mulder är seriens två huvudpersoner. Båda är FBI-agenter som tillsammans tar sig an fall med övernaturliga inslag. Dana Scully kom i en tid när kvinnor inte var naturliga huvudkaraktärer i science fiction serier. I alla fall inte om man vill tilltala en manlig publik, vilket science fiction serier gärna vill. Men Dana Scullys enorma popularitet hos TV-publiken hjälpte till att ändra på det synsättet.

Som karaktär var Dana Scully ett feministisk kliv framåt på 90-talet, även om det antagligen inte fanns någon sådan agenda från skaparen Chris Carters sida. Scully är ingen feministisk karaktär; hon lever i och har anpassat sig efter en helt manlig värld. Men som kvinnlig TV-tittare var Scully en ny typ av karaktär i en stor, mainstream TV-serie, och en hett efterlängtad sådan.

Vad som gjorde Dana Scully till denna typ av karaktär var främst tre saker:

1. Omvänd genusordning

Det finns en klassisk manlig/kvinnlig stereotyp som kopplar manlighet till intellekt och kultur och kvinnlighet till känslor och natur. Den säger ungefär att män är rationella, lugna och starka medan kvinnor är irrationella, känslosamma och svaga. I X-files är dock Mulder den passionerade konspirationsteoretikern beredd att tro på all folktro han stöter på, medan Scully den rationella skeptikern som avfärdar det som inte går att bevisa med vetenskap. Det är lätt att se att serien helt enkelt bytt roll mellan den manliga och kvinnliga stereotypen här.

Jag vet inte om den stereotypen lever kvar lika mycket idag med alla irrationella, vetenskapsfientliga, manliga konspirationsteoretiker man ser överallt, men då var det ett mycket effektivt sätt att vända på genusordningen.

2. Manlig/kvinnlig vänskap

Seriens mångåriga ark bygger på partnerskapet och vänskapen mellan Mulder och Scully. Under hela serien finns visserligen en "will they/won't they" sexuell spänning mellan dem men till skillnad från andra serier med samma dynamik behandlar Mulder aldrig sin kvinnliga TV-partner med något annat än respekt och förtroende. Till skillnad från andra liknande TV-par slipper vi ständiga sleazy kommentarer från Mulder om sin kvinnliga partner, för påminna TV-publiken om sin egen manlighet. Det finns heller ingen förutbestämd manlig hjälte/kvinnligt offer i avsnitten. Mulder och Scully byter ständigt roll mellan vem som räddar den andre ur monstrens klor.

Att göra Scully och Mulder vänskap starkare än deras potentiella romans var kanske Chris Carters smartaste drag nånsin.

3. The Scully Effect

Dana Scully var en av få kvinnliga karaktärer på TV på 90-talet som var smart, högutbildad och kompetent utan att det användes som en ständig källa till skämt i serien. Hennes kompetens var heller inte subtil eller nedtonad. Scully ses ofta utföra såväl obduktioner som avancerade labb-experiment i serien medan Mulder står bredvid och tittar på. 

Hennes rollfigur anses därför ha bidragit till en förändrad attityd hos kvinnor gentemot att studera och arbeta inom STEM-fält (Science, Technology, Engineering och Mathematics) och att ha inspirerat fler kvinnor att ge sig in i dessa områden. En undersökning gjord av Geena Davis Institute kom fram till att 63% av kvinnor som tittade på X-files ansåg att Dana Scully ökat deras intresse för STEM samt att nästan två tredjedelar av de kvinnor som arbetar inom STEM ansåg att Dana Scully var deras förebild.

"Smurfette doesn't fuck"

Jag fortsätter hedra 90-talet. Tidigare inlägg:

Rape Me, av Nirvana

Generation X av Douglas Coupland.

Detta inlägg: THELMA AND LOUISE

(OBS spoilers)

Thelma & Louise kom på bio 1991. Det är en klassisk buddy-road-movie som utspelar sig på vägarna i den amerikanska södern med bensinmackar, billiga vägmotell och oljefält som bakgrund. Fast istället för att handla om två män som finner friheten med en snabb bil och en öppen landsväg så handlar den om två kvinnor som finner friheten med snabb bil och en öppen landsväg. 

Filmen handlar också om hur dessa två kvinnor gradvis frigör sig från sina förtryckta liv och börjar slå tillbaka mot den manliga maktstrukturen. Bokstavligen. Våldet i filmen fick manliga kritiker att påstå att filmen var "male bashing" och "militant feminism". Då Hollywood glatt använt döda kvinnor som publik-fodder i decennier hamnar den reaktionen någonstans mellan hysteriskt rolig och djupt deppig.

När jag ser om filmen så här 30 år senare hittar jag många anledningar att filmen fortfarande håller. Som hur den seglar igenom Bechdels Test like so much whatever. Eller hur Susan Sarandon och Geena Davies bestämde sig för att bli fulla på riktigt i roadhouse-scenen. Eller scenen där kameran sveper från Brad Pitts öppna jeans till hans hals i ett blantant exempel på female gaze. Eller hur det var Susan Sarandons idé att kyssa Geena Davies i slutscenen.

Men det som sticker ut idag är hur kontroversiell den vågade vara i den (fortfarande) chockerande scenen när Louise skjuter Harlan - inte för att avbryta våldtäktsförsöket, då biopubliken kanske kunde känt att hon inte hade ett val, utan som hämnd på den våldtäktsmän hon inte lyckades stoppa. 

“Something has crossed over in me. I just can’t go back. I feel awake, wide awake. I never felt this before, like I got something to look forward to.”

– Thelma i filmen Thelma & Louise

"Eroticize intelligence"

Jag fortsätter hedra den populärkultur från 90-tal som formade mig när jag var tonåring/tidigt 20-nånting. Förra inlägget handlade om Rape Me av Nirvana.

I detta inlägg: GENERATION X AV DOUGLAS COUPLAND

Boken Generation X av Douglas Coupland kom 1991.

Det var en era när en författare kunde få samma status som en rockstjärna. Douglas Coupland tillhör denna typ av författare - ihop med Bret Easton Ellis, Donna Tartt, Chuck Palahniuk, Irvine Welsh, m.fl. Generation X var hans första bok.

Genration X handlar inte helt överraskande om generation X, de födda på 60- och 70-talet och som växte upp med liberal kapitalism, skilsmässa, MTV, och i skuggan av kärnvapenkrig. Den sista kalla kriget-generationen. Ofta beskrevs de som den första generationen som hur hårt de än jobbade ändå fick det sämre än sina föräldrar. De beskrevs också som slackergenerationen - lata, cyniska och deprimerade.

I boken Generation X beskrivs de snarare som desillusionerade, misstänksamma mot reklamifiering, ovilliga att kategoriseras och etiketteras, och lätt ironiska. De ratar sina föräldrars livsstil för att istället sitta i den kaliforniska öknen och berätta historier för varandra.

Jag tror jag gillade Generation X så mycket för att jag var väldigt fascinerad av min egen tid. Många av de jag gick i skolan med var superinne i företeelse från en helt annan tid - Beatles, Quadrophenia, Jack Keoruac - och såg inte sällan ner på de som gillade samtidens "ytlig" populärkultur. Men jag var intresserad av här och nu.

Det är också därför jag fortfarande älskar sociala medier, medan andra i min ålder sedan länge tröttnat. Trots alla robotar och filterbubblor och crazy influencers och allmänna idioter har jag hittills inte hittat ett bättre sätt att följa samtiden på.

Till sist vill jag dock påpeka att boken Generation X inte främst är en bra bok för att den är en viktig kulturell milstolpe, utan för att den är en bra bok.

Bland mycket annat innehåller den till exempel min absoluta favorit dystopiska, end-of-the-world-scenario:

"Then comes The Flash. 

‘Get down,’ you shout, but they continue their transaction, deer transfixed by headlights. ‘There’s no time!’ But your warning remains unheeded. 

And so, just before the front windows become a crinkled, liquefied imploding sheet — the surface of a swimming pool during a high dive, as seen from below — 

And just before you’re pelleted by a hail of gum and magazines — 

And just before the fat man is lifted off his feet, hung in suspended animation and bursts into flames while the liquefied ceiling lifts and drips upward — 

Just before all of this, your best friend cranes his neck, lurches over to where you lie, and kisses you on the mouth, after which he says to you, 'There. I've always wanted to do that.'

And that's that. In the silent rush of hot wind, like the opening of a trillion oven doors that you've been imagining since you were six, it's all over: kind of scary, kind of sexy, and tainted by regret."

-- Generation X

"Mississippi in the middle of a dry spell, Jimmie Rodgers on the Victrola up high"

Vi är numera inne i en tidsepok då man kan börja säga att saker från 90-talet var "ungefär 30 år sedan." För alla i Gen Z och även Millennials är det säkert svårt att föreställa sig hur det känns när den popkultur man mest identifierar sig med och som formade en, plötsligt räknas som retro. Men för oss Gen X:ers är det precis vad som händer nu.

90-talet var "mitt" decennium gällande den populärkultur som är viktigast för en individ, dvs den populärkultur man älskade när man var tonåring och tidig 20-nånting. Det finns en anledning att människor så ofta anser att Saturday Night Live var bäst när just de var unga, och därefter gått utför.

Jag vill hedra 90-talet och kommer göra det med ett antal inlägg om olika fenomen som var stora då och som jag älskade, som formade den jag är.

Först ut: NIRVANA

Bandet Nirvana förändrade musikvärlden under början av 90-talet. Men utöver det var sångaren Kurt Cobain ett missförstått manligt geni, helt utan några av de karaktärsdrag som manliga genier oftast har. Han hatade genuint patriarkatet och lyfte in feminism i rockvärlden när feminism - och kvinnor i allmänhet - ansågs som det minst creddiga en manlig rockartist kunde alliera sig med.

1993 släppte bandet låten Rape Me. Låten var kontroversiell - MTV förbjöd dem att spela den live och flera stora affärskedjor vägrade till en början sälja deras skiva med anledning av låtens titel - men framförallt var den en viktig feministisk milstolpe. 

För de som inte minns 80-talet och början av 90-talet kanske det låter konstigt. Men Rape Me var viktig i början av 90-talet för att den kopplade ihop våldtäkt med våld och hat, inte med sex. Inte med lättklädda tjejer, killars libido eller "otydliga signaler." Utan med vad det faktiskt handlade om.

Hate me
Do it, and do it again
Waste me
Rape me, my friend

- Rape Me, Nirvana

"I've done everything I know to try and make you mine, and I think it's gonna hurt me for a long long time"

Det har varit nästan omöjligt att skriva den senaste tiden eftersom det som pågår i Gaza pågår och jag helt saknar ord för att skriva om det. Men jag vill ändå sammanfatta mitt 2023 eftersom jag en dag kanske vill gå tillbaka och läsa om vad jag gjorde då.

• Jag lyssnade mer på Oliver Anthony än en center-left feminist som jag gissningsvis borde.
  

• Eftersom nutiden är så obegriplig snöade jag istället in på den era av brittisk politik som jag kan sämst, dvs cirka 2000-2016. Läste alla Alastair Campbells dagböcker. Gillade dem precis så mycket som en center-left feminist som jag gissningsvis borde.
  
  
  
  

• Jag skrev inte så mycket. Ibland är det svårt att koma ihåg att jag spenderade så mycket av min fritid på 10-talet med att skriva texter i olika tidningar. Men jag har bestämt att fortsätta skriva i den här bloggen då och då, mest för att jag haft den i 20 år.
  
  
• Och jag skrev faktiskt några saker även i år, t.ex en serie inlägg om vilka idéer jag tycker att den yngre generationen feminister absolut inte ska ta med sig från dagens feminism.
  
  

  1. Idén att det är ofeministiskt att kritisera kvinnor
  2. Idén att tok-konservativa metoder leder till ett progressivt samhälle
  3. Idén att kritik av metoder är detsamma som kritik av mål
  4. Idén att slänga ut call out culture tillsammans med cancel culture
  5. Iden att feminismen måste vara "enad"
  
  

• Jag flyttade. Efter alla år i lägenhet köpte jag ett superlitet och supergulligtradhus på 60 kvadratmeter ett stenkast från min tvillingsyster och systerdöttrarna. Vissa dagar kan jag fortfarande inte fatta att jag bor här med en alldeles egen gräsmatta och en alldeles eget äppleträd som visade sig vara ett plommonträd. Jag står i fönstret och ser ut över min pyttelilla baksida med samma uppsyn som en karaktär i en Jane Austen-bok rider ut över sina ägor.
  
  Att flytta till samma bostadsområde som systerdöttrarna har förändrat mitt liv till det bättre. Jag kan gå över till dem varje dag efter jobbet. Jag kan köra dem till aktiviteter, hämta och lämna dem, bråka och skälla på dem, och bara vara med dem. All den där kvantitetstiden som knyter de starka banden.
  
  Som den stadsbo jag alltid sett mig som har jag funnit mig väl i radhuslivet. Jag lär mig odla gräs via youtube, läser instruktionerna för värmepannan när den slutar fungera, hänger tvätt utomhus och pratar med grannarna över häcken.
  
  
  

  

  
  

  

  
  

  

  

  
  

  

  
  

"So need your love, so fuck you all"

Som många andra xennials och millennials ser jag på Netflix-dokumentären om Robbie Williams. Varför, kanske de som är födda tidigare eller senare undrar. 

För att Robbie Williams under en period var en megasuperrockstjärna. Han var mittpunkten i ett popkulturellt solsystem och därmed för alltid en del av mitt liv, även om vi aldrig träffats. Så fungerar populärkultur. 

Det finns de som fnyser när människor skriver på sociala medier att de sörjer popstjärnor och filmstjärnor som dött. Ni kände dem inte, påpekar dessa personer menande. Men de har fel. Populärkultur överskrider den typen av gränser. 

Jag använder exempelvis citat från TV-serien Friends nästan varje dag, utan att tänka på det. "Gum would be perfection." "It's a moo point." "JOEY DOESN'T SHARE FOOD." Populärkultur är en del av våra minnen, våra referensramar, vårt beteende, vår identitet. Det är klart människor får lov att ta en minut att sörja när någon vars röst de haft i huvudet hela sitt liv försvinner.

Robbie Williams var en del av min tidiga 20-nånting. Jag bodde i London när Angels släpptes och trots att jag inte tyckte den var jättebra och fortfarande inte gör, så är den ohjälpligt kopplad till min London-tid. Jag kan idag inte höra den utan att genast kastas tillbaka till en kall lägenhet på Kensington Street med en livsfarlig fönsterkant där vi satt och rökte med benen dinglades utanför kanten på kvällarna. Efter 25 år definierar den fortfarande dessa kvällar. 

Så absolut att jag sätter mig och ser en dokumentär i fyra delar om en man jag inte känner.

Några tankar när jag tittade på Robbie Williams (Netflix)

• Dokumentären börjar 1990 med Take That. Det är också enda och sista gången under hela dokumentären som Robbie ser ut att ha kul när han uppträder.

• Man får verkligen känslan att han aldrig skulle nått så långt han gjort om han inte som 16-åring retat sig på att alla förväntade sig att Gary Barlow skulle bli en stor stjärna. Hans ganska barnsliga bitterhet mot Gary verkar ligga bakom hela hans drivkraft och alla succéer i hans liv. Som barnslig bitterhet mot andra så ofta gör.

• Som någon som var med på den här tiden gick det inte att missa Robbies heta längtan att accepteras av den new lad-culture som (tyvärr) tog över Storbritannien under andra halvan av 90-talet. Om dokumentären om Spice Girls visar lad-culture från ett kvinnligt perspektiv, så visar första avsnittet av Robbie Williams-dokumentären lad-culture från den manliga sidan. Jag vet på rak arm inte vilken sida som verkar haft det värst.

• Att slå igenom i ett pojkband och sedan lämna det för att bli en "seriös" soloartist är lite sin egen manliga genre. Trasha allt du tidigare gjort, såra alla du kände då, skaffa nya tuffa kompisar, stoltsera med din heterosexualitet. Den enda pojkbandsstjärna-går-solo som inte verkar följa mallen är Harry Styles. Vi kunde alla tåla att vara lite mer som Harry Styles.

• Den blip till relation han hade med Geri Halliwell (som just lämnat Spice Girls) verkar ha varit varm, rolig och mycket bra för honom. Huh.

• Robbies blandmissbruk dominerar nästan hela dokumentären. Han börjar med att självmedicinera sin ångest och depression med alkohol och kokain. När han slutar med dem går han över till missbruk av receptbelagda tabletter - oxycontin, adderall, morfin. När han är nykter svälter han sig alternativt missbrukar skräpmat. Under en period blir han omskriven i tidningarna för ett koffeinberoende bestående av 36 dubbel espressos PER DAG. Även om hans missbruk uppenbarligen är ett sätt att hantera kändisskapets baksidor, så är det också uppenbart att Robbie Williams har en personlighet där måttfullhet inte existerar.

• Det leder till att vi i tredje avsnittet, med hans egna ord, får följa den totala mentala nedbrytningen av Robbie Williams som person. Nyss fyllda 30 behöver en doktor ge honom injektioner av stereoider för att hans kropp ska orka ta sig igenom konserterna

• Hans panikattacker på scen är fruktansvärda.

• "The fact is that in my position, half the people don't care and half of them think I deserve it. But I'm letting you know I'm in pain. I'm in real pain." Säga vad man vill men Robbie Williams kunde sätta ord på vår tids kändiskult och den avhumanisering den innebär bättre än någon annan.

• Kan inte hjälpa att bli glad att han hittar stöd i famnen hos sina före detta bandkompisar i Take That. Barnslig bitterhet ger plats åt förståelse och uppriktig uppskattning. Som det så ofta gör.

• Dokumentären består av ett enda perspektiv på Robbie Williams karriär och det är Robbie Williams eget. Det fungerar eftersom han är en både självkritisk och självreflekterande person som verkar ha lätt att se sig själv på distans och genom andras ögon, till exempel den brittiska pressens ögon. Inte konstigt att han drack.

• Sist måste jag få påpeka: Alla hyllar Angels men Robbies bästa låt heter Come Undone och ingenting annat. Ni kan säga vad ni vill. It's a moo point.

"In the beginning there was nothing, which exploded."

Upptäckt att jag behöver revidera mitt tidigare inlägg angående mina favoritavsnitt av BBC Radios podd The Infinite Monkey Cage med Professor Brian Cox och Robin Ince. Listan ser nu ut som följer.

Conspiracy Theories
Avsnittet diskuterar hur konspirationsteorier som flat earth kan locka människor i det 21:a århundradet och varför man aldrig kan stanna vid en konspirationsteori - om du tror att jorden är platt så måste du också tro att alla ljuger om att vi åkt ut i rymden och varför skulle då inte alla ljuga om chemtrails eller förintelsen och, long story short, till slut leder alla konspirationsteorier till new world order.

Angående hur man kan motverka konspirationsteorier så har man testat med att ge faktabaserad information som motvikt till konspirationerna. Och det visar sig att om man ger informationen efter att människor redan matats med konspirationsteorierna så har den ingen effekt. Om man däremot, eh, "vaccinerar" dem med fakta innan de dragits med i konspirationsteorierna är det mer troligt att informationen de får spelar roll. Huh.

Battle of the sexes
Detta är avsnittet som försöker reda ut skillnaderna mellan män och kvinnor med så få klagomål på sociala medier som möjligt. Vi får bland annat lära oss att skillnader mellan män och kvinnor är det som är minst intressant med den så övrigt fascinerande mänskliga hjärnan, samt att det som verkligen avgör vilken typ av hjärna du har inte är ditt kön utan är 1, miljön du befinner dig i, och 2, att träna på att göra saker. 

Vi får också veta varför det finns olika kön överhuvudtaget fastän det enklaste vore att bara ha sex med sig själv för att reproducera, amirite.

En intressant könsskillnad som lyfts fram är klimakteriet, något som är människan för övrigt är nästan ensam om att ha. Det måste finnas nåt med vårt samhälle som vinner på att kvinnor slutar kunna skaffa barn i en viss ålder utan att för den saken dö. Mormödrar och farmödrar ftw!

Big Data
Avsnittet om all den data som samlas in om oss varje dag och lyckas vara jätteroligt och jätteskrämmande på samma gång. Vi lär oss när singulariteten - tidpunkten när vår teknologi blir smartare än oss och börjar utveckla sig själv bortom och utanför vår kontroll - kommer inträffa (om inte den redan gjort det) och hur vår teknik inte bara vet allt om oss utan också öppet hånar oss.

Fierce Creatures
Avsnittet som fick mig att med bävan googla bullet ants och sedan spendera en alkoholfylld kväll med att titta på videor där män (och bara män) frivilligt låter sig bitas av "pistolmyror" bara för att se hur ont det gör. Svaret finns för övrigt i namnet. Ett bett från en pistolmyra känns som att bli skjuten med pistol. Förutom att det varar i 24 timmar. 

200 years of Frankenstein
Äntligen ett avsnitt som baseras på något jag faktiskt studerat på universitetsnivå, nämligen engelsk litteratur. I avsnittet diskuterar panelen hur mycket mer vetenskapsvänlig Mary Shelleys första utgåva av Frankenstein var än den som sen blev populär. Samt hur Frankenstein under 200 år använts för att klanka ned på vetenskaplig utveckling beroende på vad som var det tillfälliga hatobjektet - från skräcken inför kemi (20-talet), medicin (30-talet), kärnkraft (50-talet) och DNA (60-talet) ända till dagens artificiella intelligens och ingenjörskonst.

För övrigt är en av mina favoritteorier att Frankenstein kom till på grund av vädret: 1816 när Mary Shelley skrev Frankenstein påverkades Europas väder av ett vulkanutbrott i Indonesien. Det kallas ofta för "året utan sommar" och det extrema vädret innebar att Mary och hennes man Percy Shelley istället för att resa runt satt instängda med Lord Byron i hans villa i Schweiz - där de en kväll började berätta spökhistorier för varandra. Varav en blev ett av litteraturhistoriens viktigaste verk.

What is Race?
Det bästa med det här avsnittet är att genetik-forskaren i panelen uppenbarligen HATAR att svara på frågan om vi människor kan delas in i olika raser och hans djupa suck följt av svaret nej nej och åter nej illustrera detta väl. När man tänker på hur idiotiskt rasister framstår för vanliga människor kan man bara föreställa sig hur idiotiskt de framstår för en expert på evolutionär genetik.

I avsnittet får vi lära oss att de största genetiska skillnaderna mellan människor finns i det vi inte kan se (t.ex vårt immunsystem) medan helt oviktiga skillnader som styrs av extremt få gener (ex, hudpigment, ögonfärg, osv) är de vi som samhälle tenderar att lägga JÄTTESTOR vikt vid.

Vi får också lära oss att anledningen att det inte existerar några mänskliga "raser" på samma sätt som hos andra djur, tros bero på en "flaskhals" i mänsklighetens historia när den mänskliga populationen minskade till bara några få tusen individer. Alla människor som lever idag är alltså väldigt nära besläktade med varandra, med väldigt få genetiska skillnader.

Serendipity
Avsnittet handlar om att viktiga vetenskapliga upptäckter som främjar mänskligheten inte kan förutses. Att ibland när man undersöker något så resulterar det i att man upptäcker något annat, något som man inte på förhand kunde veta skulle finnas där.

Kunskap leder till mer kunskap. Man kan inte veta innan vilken vinst för mänskligheten en viss forskning kommer ge. Därför är det vanskligt att låta forskning styras av det man redan vet. Man får säkert jättemånga hurrarop när man rasa på twitter mot "flummiga forskningsämnen" som får skattemedel. Men en sådan enkelspårig syn på forskning och vetenskap minskar möjligheten att upptäcka det som ingen letar efter, men som i slutändan ökar vår förståelse för universum. 

Och om inget annat så kan man lyssna på avsnittet bara för att lära sig att Viagra upptäcktes när människor som fått prova en ny hjärtmedicin visade sig vara...eh, märkligt motvilliga till att lämna tillbaka medicinen efter försöksperioden.

"I hope Neil Young will remember, a southern man don't need him around"

Jag fick aldrig en Barbie. Mina föräldrar vägrade köpa en, även när jag sparade ihop mina egna veckopengar. De ansåg att Barbie var en dålig förebild för flickor. Feminism var nämligen mycket enklare på 80-talet. 

Idag är Barbie en feministisk ikon. Visst, många påpekar fortfarande att det kanske inte är jättebra för unga flickor att leka med en docka vars byst-och midjemått är ouppnåeliga ideal och vars övriga dimensioner skulle göra henne för underviktig för att kunna ha mens. Men den syn på Barbie som mina föräldrar hade har nyanserats något sen mitten av 80-talet.

Det visas inte minst i hur kvinnor vallfärdar till nya Barbie-filmen som i sin tur hatas av högerradikala, anti-feministiska män. Idag kan allt vara feminism. Det beror på kontext, tidsanda och vilka som upprörs.

Jag är inte sarkastisk. Jag är jätteexalterad över att se Barbie-filmen. Men jag kan ändå inte riktigt skaka av mig Barbie Dilemmat som jag - och de av mina generationskamrater som inte heller fick ha Barbie - har svårt att hantera när vi själva fick döttrar (eller, i mitt fall, systerdöttrar). 

Att ge eller inte ge Barbie till döttrarna, det är frågan. Och den är inte lika enkel som för våra föräldrar.

För det första är Barbie inte längre ensam på toppen av ouppnåeliga kroppsideal för unga flickor. Har ni sett OMG fashion dolls? Vilket för oss till nästa punkt: 

Du kan vinna striden, men inte kriget.

Mina föräldrar förbjöd mig att ha Barbie, men de kunde inte förbjuda mig att leka med dem. Jag lekte JÄTTEMYCKET med Barbie eftersom alla mina kompisar hade Barbie. Och hade de inte haft det hade jag ändå förstått vilka vilket skönhetsideal världen tyckte flickor skulle leva upp till.  

Om mina föräldrar verkligen ville göra en förändring räcker inte att förbjuda Barbie. De hade behövt få en hel värld att ifrågasätta den bakomliggande strukturen till varför just en leksak som marknadsförs till flickor har ouppnåeliga skönhetsideal. Ta bort Barbie från ekvationen och skönhetsidealet för flickor är fortfarande kvar. 

Jag tänker att det är en bra inställning till mycket som gör en orolig som förälder. Förr var det videovåld och barbiedockor, idag är det skärmtid och internetporr. Men man kan inte vinna kriget. Man kan bara hjälpa och guida sina barn så gott det går genom den verklighet de ändå kommer behöva lära sig leva i.

"You cant be a non conformist if you don't drink coffee"

Sista delen av listan på vad jag helst skulle vilja att nästa generation feminister INTE tar med sig från vår. 

Nummer 1 var Idén att det är ofeministiskt att kritisera kvinnor

Nummer 2 var Idén att tok-konservativa metoder leder till ett progressivt samhälle

Nummer 3 var Idén att kritik av metoder är detsamma som kritik av mål

Nummer 4 var Idén att slänga ut call out culture tillsammans med cancel culture

Här kommer nummer 5.

5, Idén att feminismen måste vara ”enad”

Det är lätt att hålla med när någon utropar saker som ”feminister måste sluta bråka med varandra” och ”vi kvinnor måste hålla ihop i kampen mot patriarkatet.” För vilken feminist vill inte ha en enad kvinnokamp? 

Men historien visar att detta ständiga krav på kvinnor att lägga alla bråk och oenigheter åt sidan och ”enas” i en gemensam kvinnokamp, snarare riskerar att göra feminismen politiskt irrelevant som rörelse.

De som ropar om en ”enad” kvinnokamp är inte sällan kvinnor vars röster redan hör mest och vars viktigaste frågor redan ligger högst på dagordningen inom den feministiska rörelsen. Och deras anklagelser om att ”splittra” kvinnokampen riktas nästan alltid mot de kvinnor som påpekar att könsförtrycket ser olika ut för olika kvinnor, att många kvinnors erfarenheter av könsförtryck även inkluderar rasism, kolonialism, homofobi, islamofobi, transfobi, osv, men att dessa erfarenheter ignoreras av kvinnor som inte vill få sin rättighetsrörelse komplicerad av det faktum att även de själva ingår olika maktordningar, har privilegier och kan förtrycka.

Intersektionalitet kallas det, kunskapen om hur olika maktordningar samverkar och förstärker varandra. Det innebär att man inte kan lyfta ut till exempel kön ur en människas samlade erfarenheter av förtryck och säga "nu ska vi enbart tala om detta förtryck men inte om den rasism/islamofobi/transfobi/osv vissa av er också möter". Inte om man vill att kvinnokampen ska spegla verkliga kvinnors verkliga erfarenheter, i alla fall. 

Det är därför feminister måste bråka, inte bara med patriarkatet utan också med varandra. För kvinnor är inte en homogen grupp med ett essentiellt "kvinnligt" perspektiv. Det är inte så den feministiska rörelsen ser ut. Tack och lov.

Visst kan man kräva att feminismen bara ska handla om kvinnor och inte inkludera alla olika förtryck som fen person kan drabbas av, men man ska veta att man då utesluter i princip alla erfarenheter utom just den som vita, västerländska, heterosexuella, ciskönade, medelklasskvinnor har. 

Och visst kan man anklaga kvinnor för att "splittra" kvinnokampen om de påpekar att maktordningen mellan, säg, en vit ciskönad kvinna och en svart transman inte enbart kan förklaras med könsmaktordningen, men man bör då vara medveten om att det är just splittringen och oenigheten som gör feminismen relevant som politisk rörelse.

För vad ska vi med en feminism som inte speglar kvinnors verkliga erfarenheter av förtryck?

Jag kan förstå oron över att en mindre enad kvinnokamp också kan innebära en försvagad kvinnokamp. Men en feminism som inte ser att olika former av förtryck hänger ihop - att du aldrig kan vinna striden för kvinnors rättigheter om du att samtidigt bekämpar rasism, transfobi, klassförtryck, osv - kommer heller aldrig kunna skapa någon verklig förändring.

Här tycker jag feminister helt enkelt behöver vara lite mer pragmatiska, även de som tycker feminismen blir för splittrad om den inkluderar andra frågor än kön. För verklig förändring måste väl ändå vara målet?

Jag skulle säga att ropen efter en ”enad” feminism är det enskilt största hotet mot feminismens mål. Kamp handlar inte om hur roligt det är att stå på barrikaderna. Kamp handlar om att skapa riktig förändring. Och det sker inte om ens kamp bara återskapa samma normer och strukturer som finns i resten av samhället. Att bråka med varandra är priset vi betalar för att feminismen ska vara en fortsatt relevant politisk rörelse.

"Sometimes you wake up. Sometimes the fall kills you. And sometimes, when you fall, you fly."

Fortsätter på följetongen om vad jag helst skulle vilja att nästa generation feminister INTE tar med sig från vår. 

Nummer 1 var Idén att det är ofeministiskt att kritisera kvinnor

Nummer 2 var Idén att tok-konservativa metoder leder till ett progressivt samhälle

Nummer 3 var Idén att kritik av metoder är detsamma som kritik av mål

Här kommer nummer 4.

4, Idén att slänga ut call out culture tillsammans med cancel culture

Cancel culture har diskuterats flitigt de senaste åren. Efter sin hay day i början av 2010-talet tycks de flesta vara överens om att det är problematiskt med en kultur där personer med mycket social medie-makt kan förstöra både arbetsliv och privatliv för de som misshagar dem.

Inte för att det inte finns människor som beter sig på ett sätt som till sist förtjänar offentlig skamning och bannlysning från en plats i det offentliga samtalet. Utan för att cancel culture i förlängningen blir ett okontrollerbart vapen i händerna på personer vars förtjusning i själva vapnet blir mer styrande än vem som "förtjänar det".

Metoo nämns ofta i samband med cancel cultur. Men cancel culture var aldrig drivkraften bakom metoo. Metoo handlade om att lyfta fram kvinnors delade erfarenheter av ständiga övergrepp och övertramp - erfarenheter som tillsammans vävde ett tydligt mönster av en global kultur av sexism som det blev omöjligt att förneka. 

Till sin karaktär var metoo mer call out culture än cancel culture. Call out culture handlar precis som det låter om att ställa människor offentligt till svars, men baserat på någon sorts maktanalys av samhället. Jag upplevde call out culture flitigt inom fandom under 00-talet, där till exempel svarta feminister satte ned foten runt vit feminism, cultural appropriation och god ton-argumentet och de var verkligen inte snälla men herregud vad jag lärde mig.

Och det är där skillnaden mellan call out culture och cancel culture ligger - vad man vill uppnå. Syftet med call out culture är att skapa en internetkultur där röster som historiskt varit tystade får höras i debatten. För att göra det behövs möjligheten att "call out" människor i privilegierade positioner som ständigt derailar sådana debatter. Exempelvis genom att gråta över ordet "cis" eller ständigt åberopa "inte alla män!" i debatter om våldtäkt. Eller genom att kalla all kritik mot deras beteende för "drev." 

Genom att fråga sig vad man vill uppnå kan man också skilja ut så kallade social justice warriors i debatterna. Vi har alla stött på dem. Vi har alla någon gång varit dem, eller åtminstone gränsfall. Det är internetkrigare med "vänsteråsikter" som klumpigt rusar in i alla debatter i komplexa ämnen de kan väldigt lite om, och högljutt talar för olika marginaliserade grupper de själva inte tillhör. 

De har sällan nåt egentligt intresse i diskussionen förutom att godhetssignalera, och de stjälper snarare än hjälper de diskussioner de går in i. Deras okunskap förstärks av att de utan särskilt mycket tankeverksamhet kan byta åsikt när vinden vänder - det enda som inte ändras är hur dogmatiskt de uttrycker denna åsikt.

Tänk om exempelvis Mr Cool-drevet fått bli en riktigt diskussion om hur vi inom de feministiska leden ser på fri konst, humor och censur istället för det som hände - det vill säga att social justice warriors för att "skydda kvinnor och barn" började ringa in bombhot mot humorklubbar och hota kvinnliga komikers försörjning om de inte höll med dem.

Medan cancel culture är ett vapen i händerna på social justice warriors är call out culture, så länge syftet innehåller nån form av maktanalys, ett sätt att ställa dem och andra som beter sig problematiskt till svars för sitt beteende. Så mitt råd är att skilja på dessa två, hur lika de än verkar vid första anblick. Släng inte ut call out culture med cancel culture-vattnet.

Till sist, bra fenomen att ha koll på när du ger dig in i den feministiska debatten på Internet:
God ton-argumentet
Concern trolls
Privilege
Derailment
Schrödinger's rapist

Nästa (och sista) inlägget: 5, Idén att feminister inte borde bråka med varandra

"I love you now like I loved you then, this is the road and these are the hands"

Fortsätter på följetongen om vad jag helst skulle vilja att nästa generation feminister INTE tar med sig från vår. 

Nummer 1 var Idén att det är ofeministiskt att kritisera kvinnor

Nummer 2 var Idén att tok-konservativa metoder leder till ett progressivt samhälle

Här kommer nummer 3.

3, Idén att kritik av metoder är detsamma som kritik av mål

En av de absolut viktigaste diskussionerna för varje rörelse som vill bygga ett progressivt samhälle är diskussionen om vilka metoder man accepterar för att göra det. Det räcker inte att bara prata om de mål man har och som gissningsvis alla inom rörelsen delar, man måste också prata om hur man tänker nå dit.

Det innebär att vi inte kan se på internfeministiska debatter som någon sorts konflikt mellan de onda och de goda. Dina meningsmotståndare är inte ofeministiska för att de inte håller med om dina metoder. 

Man kan vilja ha ett samhälle utan den misogyna pornografins skadeverkningar utan att samtidigt hålla med om att förbud är rätt metod. Man kan arbeta för att stoppa övergrepp på barn utan att hålla med om att medborgargarden som gör amatörpsykologiska utvärderingar, sexchattar med pedofiler och agerar domstolar utanför rättsystemet är rätt metod för att skapa ett säkrare samhälle för barn. Man kan kämpa för att kvinnor ska känna sig trygga i det offentliga rummet utan att hålla med om att samhället bör förbjuda människor att själva bestämma vilket kön de är och få det respekterat fullt ut. Man kan se kvinnors gemensamma erfarenheter av förtryck som viktigt att belysa, och samtidigt tycka att vårdens och samhällets uppgift främst är att riktiga sig till alla som kan behöva deras information - även om det råkar innebära ett könsneutralt språk.

I korthet, man kan ha samma mål men olika syn på vad som 1, vilka metoder som kan accepteras för att nå det målet och 2, vilka metoder som faktiskt fungerar.

Ändå är det ständigt diskussionen om just metoder som så ofta blir hätsk och svår att navigera om man inte vill utmålas som diverse hemska epitet av sina meningsmotståndare. Ibland beror det på att de vet att om de bemöter all kritik med att kalla meningsmotståndare för hemska saker så slipper de ha riktiga diskussioner på det sätt vuxna människor har. Men ibland beror det på att de faktiskt inte förstår skillnaden mellan motstånd mot metoder och motstånd mot mål.

Att inte kunna kritisera metoder inom en politisk rörelse utan att stämplas som en fiende är för övrigt det första tecknet på att man inte alls tillhör en politisk rörelse, utan en sekt. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att göra den feministiska rörelsen helt irrelevant.

Personligen tror jag att feminister som öppnar upp för klassiska högerextrema metoder - skrämselpropaganda, lynchmobbar, moral-drev och pöbeldomstolar - leker med elden. Att tro att samhällen med hög acceptans för sådana metoder på något sätt skulle bli mindre misogyna är galet. Det är metoder för att bygga reaktionära samhällen. Har alltid varit.

Men jag förstår att andra tycker annorlunda. Därför måste vi kunna diskutera metoder samt också fundera över är vilka metoder vi i slutändan tror kommer leda till ett mer feministiskt samhälle.

Nästa inlägg: 4, Idén att slänga ut call out culture tillsammans med cancel culture

"Five card poker on saturday night, church on sunday mornin'"

Fortsätter på följetongen om vad jag helst inte skulle vilja att nästa generation feminister tar med sig från vår. 

Nummer 1 var "Idén att det är ofeministiskt att kritisera kvinnor." 

Här kommer nummer 2.

5 idéer nästa generation feminister INTE bör ta med sig från denna: 

 2, Idén att tok-konservativa metoder leder till ett progressivt samhälle

Man skulle kunna tro att feminister är vaccinerade mot högerkonservativ skrämselpropaganda, särskilt när vi så ofta varit just det spöke de använt för att skrämma upp allmänheten. Men det finns oroande många exempel där feminister verkar allt annat än obekväma med dela såväl retorik som metoder med konservativa krafter. 

Ett vanligt exempel på detta brukar vara den oheliga alliansen mellan feminister och högerkonservativa/religösa porrmotståndare. Att dessa två läger kan dela ett gemensamt hat mot ett samhällsfenomen är kanske inte så konstigt, men de borde ha vitt skilda analyser av vad problemet beror på och därför helt olika syn på vilka metoder som skulle kunna förändra det. 

En väl beprövad konservativ metod är ju den att skrämma upp föräldrar med olika varianter av påståendet att dagens unga är mer promiskuösa, har mer avancerad sex och konsumerar mer pornografiskt material (ihop med droger och the devil's music) än ”på vår tid.” Och som feminist kan man ju dela oron för unga som tittar på porr, men man bör fundera på potentiella risker med metoden. Kanske framför allt för att den historiskt sett aldrig haft någon som helst effekt, förutom att lära ungdomar att aldrig vända sig till vuxenvärlden för hjälp om de råkar ut för ett övergrepp eftersom de då riskerar att skuldbeläggas för sitt beteende.

Som motsats till detta finns vad som brukar ses som feministiska idéer om att människor ska vara fria att utforska och uttrycka sin sexualitet utan samhällets pådyvlade normer, speciellt när man växer upp. Det är viktigt att få upptäcka vem man är och var ens gränser går, istället för att tvingas anpassa sig till den roll vår patriarkala kultur konstruerat för manlig och kvinnlig sexualitet. 

En metod för att nå detta skulle kunna vara att föräldrar får kunskap i att prata med barn och unga om hälsosam syn på sex, utan att kränka deras rätt till integritet eller tabubelägga deras sexualitet. 

En motsats till denna metod skulle vara de organisationer som utan stöd i vetenskap prata om ungas "porrberoende" och "porrskador" på ett sätt som gör föräldrar panikslagna. 

Ändå ser man då och då feminister okritiskt ställa sig bakom sådana organisationer och deras metoder, och när man frågar dem varför i hela friden de gör det får man den inte helt rationella motfrågan "varför vill ni att barn ska se på porr?" Eh. 

Det man skulle vilja få svar på från dessa uttalade feminister är om de verkligen tror att klassiskt konservativa metoder kommer leda till ett mer feministiskt samhälle. Om det inte kan vara så att en vuxenvärld som är livrädd för att barn och tonåringar ska bli porrskadade snarare kan skapa ett samhälle där barn inte vågar komma till vuxenvärlden med sina svåra, jobbiga, pinsamma frågor. Och när barn slutar våga gå till vuxna slutar vi också kunna skydda dem. 

En annan tok-konservativ idé man kan se namnkunniga feminister ställa sig helt okritiska till är fenomenet "bathroom panic”. Det har använts av högerkonservativa i decennier för att skrämma upp folk att tro att om man ger minoriteter (svarta, hbtq-personer, transpersoner) samma rättigheter som majoriteten så kommer det ofelbart leda till att offentliga toaletter och omklädningsrum invaderas av människor som vill våldföra sig på kvinnor och barn. Typ. Logiken är lite svajig men retoriken är definitivt framgångsrik, särskilt när man ser hur många uttalade feminister som gärna sprider denna konservativa skrämseltaktik.

Även här är det svårt att förstå varför feminister tror att samma argument som under historien använts för att förtrycka progressiv utveckling, plötsligt skulle kunna bygga ett feministiskt samhälle. Vilket jag ändå utgår från att alla feminister, även de som använder andra metoder än mig, i slutändan strävar efter.

Mitt råd är - idag och till nästa generation feminister - är att hur mycket du än tycker klassiskt konservativa metoder och klassisk konservativ retorik stämmer med din progressiva agenda för stunden, så är det säkrast i längden att betrakta dem med den misstänksamhet de förtjänar. 

Nästa inlägg: 3, Idén att kritik av metoder är detsamma som kritik av mål

"The radio's playing old country songs, someone's leaving, someone's cheating, on and on"

Så här nåt decennium in i fjärde vågens feminism är det ett par saker jag tänkt på. Främst är det några saker jag tänkt att jag skulle vilja att vi inte tar med oss in i nästa feministiska våg. 

Som 46-åring utan någon röst i offentligheten och med en blogg från1800-talet förstår jag att det inte kommer vara jag som influerar nästa generations feministiska debatt. Men jag har barn i mitt liv nu och nånstans mitt i mitt plötsliga medelåldersvurmande för att välja exakt rätt doftljus och den lika plötsliga omöjligheten att hålla sig vaken efter 21.00, så har jag tänkt rätt mycket på hur feminismen kommer se ut för de som är barn nu när de ska ta över. 

Som någon som blev feminist på 90-talet och drogs med i den feministiska internetrevolutionen under 00-talet och var nån sorts feministiska opinionsskribent under 10-talet, så vill jag ändå delge vad jag anser att vi absolut inte bör ta med oss från dagens feministiska debatt in i nästa.

5 idéer nästa generation feminister INTE bör ta med sig från denna: 

1, Idén att det är ofeministiskt att kritisera kvinnor 

Om jag frågar vad som är feminismens viktigaste samhällsanalys så hoppas jag de flesta svarar ”makt”. Feminister i allmänhet är alltså tränade i att analysera makt maktfördelning i olika sammanhang. Givetsvis gäller det även inom de egna feministiska leden.

På sociala medier uppstår ofta den typ av makt som är kopplad till hur stor plattform och hur många följare man har. Många hängivna följare = mer makt än människor med mindre antal hängivna följare. Personer med stora plattformar och många hängivna följare kan utöva denna makt genom att hänga ut människor som misshagar dem. 

Hotet att få ett ilsket drev emot sig som kontaktar alla från ens partner till ens arbetsgivare kan tysta de flesta meningsmotståndare. Förvånansvärt många feminister med stora plattformar låtsas dock inte förstå problemet med det, trots att de borde vara tränade i maktanalys. Istället brukar de utropa att det är ”osysterligt” att kritisera kvinnor. Att vi kvinnor måste ”hålla ihop”. Men feminism handlar inte om att ena kvinnor. Utan om maktkritik.

Och ordet systerskap handlar inte om blind lojalitet till andra kvinnor, utan om solidaritet. Solidaritet till kvinnor som utsätts för patriarkatets myter om hur våldtäktsoffer ska bete sig, när de anmäler våldtäkt. Inte okritisk lojalitet med varje enskild kvinna i varje enskilt rättsfall. Solidaritet till kvinnor som utsätts för könsförtryck när de själva vill bestämma över sina kroppar, över hur de klär sig, över hur de uttrycker sin tro (eller uttrycker att de inte tror), över vilket pronomen de har och över hur de uttrycker sin sexualitet. Inte om att någon vill slippa kritik och därför urvattnar ett så viktigt feministiskt begrepp som systerskapet genom att ständigt åberopa det, utan hänsyn till de som faktiskt har behov av det.

Så släpp idén att det är ofeministiskt att kritisera andra kvinnor, eller idén att kvinnor ”måste hålla sams.” Håll fast vid maktanalysen. Att bli granskad och kritiserad är priset man betalar för att ha en maktposition i en maktkritisk rörelse. Om vi inte fick bråka med varandra för att det ansågs ofeministiskt skulle vi inte längre vara en sådan rörelse. Och att utöva sin makt på ett sätt som tystar röster med mindre makt är inte feminism, oavsett om de som säger det sålt ut arenor, startat framgångsrika organisationer eller ger ut hyllade böcker i feminismens namn.

Nästa inlägg: 2, Idén att tok-konservativa metoder leder till ett progressivt samhälle

"Them pantyhose ain't gonna last too long, If the DJ puts Bon Jovi on"

Var befinner sig den svenska feminismen, tro? Det har dykt upp lite diskussion om fenomenet att "skylla på patriarkatet" i mina feministiska flöden. Spännande! Är det feministiskt att hänvisa sina problem till patriarkatet eller gör det kvinnor en otjänst genom att utmåla dem som svaga, oförmögna att ta ansvar för sina problem och som offerkoftor?

Först måste man nog slå fast vad som menas med "patriarkatet."

Patriarkatet

Patriarkatet är ett system där män har mer ekonomisk och offentlig makt än kvinnor. Systemet finns på samhällsnivå. Såväl män som kvinnor föds in i och kan upprätthålla systemet. Systemet missgynnar kvinnor som grupp, personer som inte identifierar sig som män eller kvinnor samt män som inte passar in den manliga könsrollen.

Genussystemet

Genussystemet ordnar in en persons kön, könsidentitet, könsuttryck och sexualitet i en av endast två tillåtna kategorier, som dessutom är konstruerade som varandras motsatser.

Systemet knyter samman alla former av könsförtryck. Vi har genom åren lyckats luckra upp systemet i vissa delar, men så fort det dyker upp någon grupp som bryter aldrig så lite ny mark (i benämningen att de uppmärksammas av allmänheten, inte att de inte existerat tidigare) så slår systemets kontrollmekanismer genast till. Avvikare från genussystemet straffas. Ett straff är att se dem som just "avvikare" - onormala, onaturliga. Ett annat är att förneka och förlöjliga deras rätt att visa och uttrycka vilka de är.

Det är därför argumenten mot att ge kvinnor rösträtt eller tillgång till universiteten är samma som idag används mot att ge transpersoner rätt att bestämma sitt eget kön eller tillgång till rätt omklädningsrum. Vi får ett könlöst samhälle! Det offentliga rummet är en farlig plats för kvinnor! Ungdomar luras till att bli ogifta/barnlösa/lesbiska/icke-binära! Tänk på barnen! Osv. Alla könsförtryck ingår i samma system.

Det är också därför transpersoners rättigheter är en viktig feministisk kamp, och varför det är så svårt för mig att förstå varför så många feminister ifrågasätter just det. Jag ser sällan de feminister som gärna diskuterar risken med att låta alla människor själva definiera vilket kön de har, också lyfta riskerna med att inte tillåta det.

Eftersom genussystemet bygger på en binär och traditionell syn på kön och sexualitet är systemet som förtrycker kvinnor samma som också förtrycker transpersoner. Feminister som använder sig av genussystemet för att argumentera mot transpersoners rättigheter i tron att de skyddar kvinnor, utsätter i själva verket oss alla för en jättestor risk - genussystemet är mycket farligare för kvinnors frihet och hälsa än att vården använder ett könsneutralt språk eller att dela omklädningsrum med en transkvinna.

Anyway. Tillbaka till diskussionen om att man utmålar kvinnor som svaga offer om man "skyller sina problem på patriarkatet." Jag tror att de som säger så har en poäng. Det har varit en lång, trist period av att se feministiska influencers slänga in argumentet "det beror på att jag är kvinna" i tid och otid så fort de får kritik eller känner att det kan ge mer likes. Utan att nånsin förklara varför de anser att det beror på det.

Att "skylla på patriarkatet" eller spela kvinnokortet eller vad man nu kallar det är nämligen inte problemet - problemet är när feminister gör det på ett så slarvigt sätt. Hur patriarkatet/genussystemet fungerar och förtrycker är en grundläggande och viktig del av feministiska teori som bygger på andra feministers mödosamma insamling av fakta, forskning och empiri under många år. Därför är det mest osysterliga man kan göra - särskilt som namnkunnig feminist med stor plattform - att slänga sig med "det beror på att jag är kvinna" utan att ha gjort det faktiska arbetet med att analysera om det verkligen är fallet. Varje gång man använder det.

Jag är fruktansvärt trött på personer som använder feministiska begrepp i egen nytta och utan att tänka efter, och sedan klagar på att begreppet har urvattnats. Det är så man utmålar kvinnor som svaga offerkoftor som inte kan ta ansvar för sina egna problem utan skyller på patriarkatet. Genom att först själv inte ta ansvar. Och sedan påstå att andra kvinnor som använder begreppet inte vill ta ansvar.