Min twitter

Wednesday, March 30, 2022

"So I got my cappuccino to go, and I'm heading for the hills again"

En sak man snabbt tröttnar på som kvinna och som feminist är att användas i andra personers agendor. Det sker ständigt men speciellt när vi befinner oss i ett valår.

Senast var nu i veckan när Richard Herrey, Tobias Billström och andra moderater spred en artikel i Forbes från 2021 med rubriken "De säkraste och farligaste länderna för kvinnor att resa till." Listan över de 10 "farligaste" länderna för kvinnor inkluderade bland annat Storbritannien, Norge, Honduras, Colombia, USA, Sydafrika samt Sverige. Listan över de 10 "säkraste" länderna för kvinnor inkluderade bland annat Egypten, Albanien, Kina, Grekland och Förenade Arabemiraten. Sverige ligger på andra plats över de farligaste länderna för kvinnor. Detta var vad som fick moderaterna att upprört twittra.

Listorna är baserade på en undersökning från Safetydetectives.com. Både Forbes och SafetyDetective påpekar att listorna bygger på offentlig data från länderna, vilket av förklarliga skäl kan vara problematiskt, och att en anledning att länder som Sverige ligger högt upp mycket väl kan vara att vi har en hög anmälningsbenägenhet och att vi har en bredare definition av våldtäkt än andra länder. 

Att uppröras över det höga antal våldtäktsanmälningar som fått oss att hamna på listan är såklart inte konstigt gjort av moderatmännen. Det gör vi alla. Det som de fått kritik för är att de inte visat något intresse av att samtidigt framföra helt grundläggande fakta över varför siffrorna ser ut som de gör. Till exempel vet alla med allra minsta intresse i frågor om kvinnors säkerhet att det är notoriskt svårt att jämföra våldtäktsstatistik mellan länder. 

Vad som räknas som våldtäkt kan skilja sig åt mellan länder. I vissa länder måste offret gjort fysiskt motstånd för att rubriceras som våldtäkt, till exempel. Även hur man räknar kan skilja sig åt. I Sverige räknas exempelvis upprepade våldtäkter inom en relation som mer än ett brott, något som skiljer sig mellan länder.

Man behöver också reflektera något runt vad det eventuellt beror på att fler vågar anmäla våldtäkt i ett visst land jämfört med ett annat, eftersom den benägenheten kan vara kopplad till exempelvis hur skambelagt det anses att ha utsatts för våldtäkt eller hur samhällets syn på offrets "eget ansvar" ser ut. 

Vad än artikeln moderatmännen länkar till säger så sticker Sverige inte ut när det gäller andelen kvinnor som i en europeisk brottsofferundersökning uppgett att de någon gång utsatts för en våldtäkt.

När man dock inte tycks intresserade av att ge ens den mest basala analysen av våldtäktsstatistik blir mer skrämselpropaganda än nåt annat. Man måste undra om det beror på att de inte har något grundläggande intresse i frågan eller om det beror på att varje rimlig analys innebär att man inte kan skylla allt på de senaste årens regering.

Allt detta illustrerar tydligt något som vi feminister skulle behöva prata mer om: Ju närmare valet vi kommer ju mer måste vi värja oss mot att låta våra slagord utnyttjas av andra politiska agendor.

Och det gäller absolut inte bara från moderaterna. Partier från yttersta vänster till långt ut på höger - såväl som diverse instagramaktivister och ideella organisationer - snyltar gärna på feministiska slagord om kvinnors trygghet för sin icke-feministisk agenda. Det minsta vi kan kräva av dem är att åtminstone kunna visa vilken bakomliggande feministisk analys av problemet deras feministiska slagord vilar på. Det kan de sällan.

Anledningen att Sverige har en bredare definition av våldtäkt än många länder beror på feministisk analys om varför det är problematiskt att se våldtäkt som något som enbart kan ske med fysiskt våld, utanför äktenskapet, eller med penetration av ett manligt könsorgan. Anledningen att Sverige har hög anmälningsbenägenhet kan bero dels på hög tillit till rättssystemet, samt att feminismen länge kämpat mot de patriarkala myter runt våldtäkt som gör det svårt att anmäla sexuella övergrepp. Allt detta är analyser runt våldtäkt som politiker är välkomna att lära sig om och använda sig av.

Det är i detta valår, precis som alla tidigare valår, viktigt för feminister att inte låta feminismen bli ett redskap för populistiska krafter. För populistiska krafter är våldtäktsfrågan vapen de älskar att svinga för att kunna peka ut vissa grupper eller skapa skrämselretorik - naturligtvis helt utan ett faktiskt intresse i våldtäktsoffers välmående.

Vi som var med på 00-talet kommer ihåg när Pär Ström fick medieutrymme av att påstå att den höga våldtäktsstatistiken beror på att kvinnor ofta falskanmäler män för att hämnas eller få ut försäkringspengar, alternativt för att feminismen "urvattnat" definitionen av våldtäkt och gjort att kvinnor tror de blivit våldtagna fast de inte blivit det. Under denna period kom alla hans följare in i precis alla debatter om våldtäkt och derailade dem med dessa påståenden. och just när vi börjat vänja oss vid att ständigt gå in i alla våldtäktsdebatter beredda att förklara hur forskning om falska våldtäktsanmälningar ser ut och varför det är fel (även gentemot män) att definiera våldtäkt enbart som en penis som med våld penetrerar en vagina, förändrades plötsligt debatten. Nu blev istället Sverigevännernas agenda den mest högljudda och nu var plötsligt våldtäktsanmälningar inte alls falska, däremot utfördes de nu allihopa av en liten grupp män med en annan kultur än den svenska. Nu blev man som feminist istället tvungen att förklara fakta om hur våldtäkt är ett globalt fenomen som inte är begränsad inom en viss religion, kultur eller nation och som behöver lösas på samhällsnivå, inte grupp-eller individnivå.

Både de så kallade "jämställdisterna" och Sverigevännerna har i grunden samma analys: Våldtäkt är inget problem svenska män ska behöva befatta sig med. Problemet beror antingen på hämndlystna kvinnor eller utländska män.

Inga av grupperna vill problematisera våldtäkt som ett kulturellt problem, utan som ett individuellt problem för kvinnor att lösa själva. Vi uppmanas av den ena gruppen att sluta övertolka "oskyldiga raggningsförsök" och sluta falskanmäla män vi är arga på, och av den andra gruppen att undvika att bli våldtagna genom att undvika "typiska våldtäktsmän." Inget av dessa lägger ansvaret på någon annan än offren.

Båda gruppernas metoder minskar dock antalet våldtäktsanmälningar. Den första gruppens agenda minskar antalet våldtäktsanmälningar eftersom ett samhälle där alla våldtäktsanmälare automatiskt bemöts med skepsis och ifrågasätts om de är ett "riktigt våldtäktsoffer" naturligtvis gör offer mindre benägna att anmäla. Den andra gruppen minskar antalet våldtäktsanmälningar genom att försöka banka in en stereotypisk bild av hur "en riktig våldtäktsman" ser ut (någon från en "annan kultur" som överfaller sina icke kända offer med våld utomhus) vilket innebär att anmälningar av alla personer eller situationer som inte passar in i den stereotypen (män med etniskt svenskt utseende, situationer där förövare och offer har en relation, osv) minskar. Det blir på så sätt en självuppfyllande profetia, och sådana gillar alla populister som saknar ett faktiskt intresse i att skydda våldtäktsoffer.

Förutom att visa varför en debatt om våldtäktsproblematiken behöver drivas av feminister för att faktiskt innehålla en vilja att minska antalet våldtäkter, till skillnad från antalet anmälningar eller antalet domar, visar allt detta också hur lätt det är att utnyttja feminismens slagord för en allt annat än feministiska agenda.

När moderater ropar om att Sverige måste minska antalet våldtäktsanmälningar som fått oss upp på en lista behöver man därför fråga vilken analys de har bakom sina utrop. Det kommer krävas under detta valår att inte låta feministiska slagord användas utan bakomliggande analys, om vi ska kunna värja oss från att bli slagträn för andra politiska syften än våra egna.

No comments: