Att se dokumentären om Janet Jackson och ”nipplegate” på SVT väcker verkligen minnen. Nipplegate är såklart namnet på mediastormen som skedde 2004 efter att Janet Jackson och Justin Timberlake uppträdde på Superbowl och en av hennes bröstvårtor råkade synas i en halv sekund på TV.
Nipplegate handlade inte om
bröstvårtan i sig. Under andra omständigheter hade det kunnat blåsa över på en dag. Det handlade om vem artisten var. Om vilka krafter hennes karriär retat upp. Samt det enkla faktum att konservativ sexualmoral tenderar att drabba män och kvinnor olika. Janet Jackson slängdes i princip ut från
musikbranschen. Justin Timberlake seglade genom stormen utan en skråma.
Nipplegate blev också en mediastorm för att den drogs med i en större politisk agenda. Ideella organisationer som arbetade för att skapa press på mediabolag, TV-producenter och sponsorer att sluta visa nakenhet och annat "omoraliskt" innehåll i sina program, såg sin chans. Nipplegate gav dem utrymme och möjlighet att få med sig medier på nationell skala på sin agenda. Plötsligt verkade hela USA enat i ilska över tillgången till sex och naket som barn och unga "utsattes för" av TV-bolagen. I en scen i dokumentären gråter en kongressledamot nästan när hon berättar att nipplegate diskuterades på hennes barns skolgård.
Precis som de flesta jag kände var jag road av moralpaniken USA uppvisade. "I Sverige tror vi inte att en naken bröstvårta förstör barn," var självsäkra uttalanden vi gärna slängde oss med. Möjligen påminde det om Sveriges debatter om dansbanor, hårdrock och hyrfilmens införande, men de skedde ju på 40-talet respektive 80-talet. Inte denna sida milleniumskiftet.
Man kan undrar idag varför vi var så säkra på att Sverige
är så annorlunda än USA. Hoppa fram några år till Mr Cool-drevet och dessa höga tankar om
Sverige smulades i alla fall effektivt sönder. Och
varför skulle vi vara annorlunda, egentligen? Vuxna har i alla tider gått att skrämma upp med tankar om att unga har en promiskuös livsstil, har obegränsad tillgång till pornografisk material, lyssnar på musik som kommer få dem att begå självmord/ta droger/skjuta någon, och i största allmänhet är mer utsatta för sex, droger och rock'n roll än de själva när de var unga. Det är inget nytt.
Det är därför vi ser samma ”bathroom panic” utspela sig i dagens trans-debatt som i tidigare debatter om minoriteters rättigheter. ”Bathroom panic” kallas den skrämselpropaganda som används när minoritetsgrupper börjar vinna rättigheter och går ut på att sexualförbrytare kommer få tillgång till offentliga toaletter och omklädningsrum om dessa rättigheter införs. Man kunde se denna skrämselpropaganda piskas upp under debatten om homosexuellas rättigheter på 70-talet och USA:s segregationsdebatt på 40-talet. Även om trans-debatten idag drivs av feminister i kvinnokampens namn, så designades argumenten för länge sedan, av motståndarna till ett mer progressivt samhälle.
Jag kommer att tänka på en twittertråd jag läste en gång. Den beskrev att NASAs ingenjörer egentligen ville göra rymdfärjornas boosters lite större, men eftersom de skulle förflyttas via tåg till uppskjutningsplatsen och passera genom en tunnel kunde de inte vara större än tunnels bredd. Tunnelns bredd berodde på tågrälsens bredd. Tågrälsens bredd var 4 fot 8,5 inches eftersom engelsmännen byggde den första tågrälsen i USA. Anledningen att de använde de måtten var för att det var den bredd hästvagnar hade. Man byggde hästvagnar den bredden för att hjulen skulle passa i vägspåren under längre resor. De som byggde de första vägarna i Europa var romarna. Romarna använde de måtten för att de skulle passa kejsardömets stridsvagnar. Vilket innebär att designen av rymdfärjor – kanske den mest avancerade form av transport som finns - beror på storleken på två hästar som står fastspända framför en vagn.Säkerligen har några glädjehatande viktigpettrar vid det här laget plockat isär denna twittertråd som de gör med allt kul, men sensmoralen i historien är inte vilka som egentligen byggde tågrälsen utan att saker vi gör som vi tror är radikala kan ha sin grunddesign i en helt annan tid, och i ett annat syfte, på sätt vi inte tänker på.
No comments:
Post a Comment