"Cowboy take me away "

Om 2017 var året då vi ägnade oss åt #metoo så var 2018 året då vi ägnade oss åt kritik av #metoo och av feminism i allmänhet. Javisst, till stora delar består den av debattörer som tror feminismen vill sätta alla män i fängelse och av en media som vill suga ut sista sensationalismen av #metoo genom att intervjua några kändismän. Men det finns också kritik mot feminismen i år som inte har med tok-antifeminism eller sensationalism att göra.

Jag har ägnat några dagar åt att läsa om Jon Ronsons bok So you've been publicly shamed från 2015. I boken träffar Ronson ett antal personer som blivit offentligt uthängda av drev på sociala medier efter olika offentliga fadäser de gjort. Exempelvis Justine Sacco som twittrade följande osmakliga skämt till sina 170 följare: “Going to Africa. Hope I don’t get Aids. Just kidding. I’m white!” Det var ett uppenbart försök att skämta om privilegier, men låt oss säga att det föll ganska platt. Särskilt efter att ett twitterdrev av en magnitud Sacco nog aldrig kunde föreställa sig gjorde att hon trendade på twitter över hela världen och fick henne också sparkad från sitt jobb. Allt på ungefär 12 timmar.

I sin bok undersöker Jon Ronson ett antal av denna typ modern public shaming och de människor detta fenomen drabbat. Det är ett intressant fenomen för alla som studerar sociala medier samt för folk som mig, vi intresserar oss för den feministiska samhällsdebatten och hur vi tar den framåt.

“There is nothing I dislike more in the world than people who care more about ideology than they do about people.”
- Jon Ronson, So you've been publicly shamed

Att läsa om boken har fått mig att fundera på fenomenet med public shaming på sociala medier. Det är intressant av flera anledningar. En är att vi alla deltagit i det, på något sätt Alla vi som befinner oss på sociala medier dagligen har någon gång delat, retweetat eller tyst sett på när public shaming sker i vårt flöde.

En annan anledning är att självrannsakan aldrig kan vara problematiskt för en rörelse.

Det finns ett begrepp som används ofta av diverse alt-right crazies, antifeminister, nationalister och Hanif Bali. Begreppet är Social Justice Warrior, förkortas SJW, och betyder ungefär en person som rusar in i alla samhällsdebatter och kallar folk rasister, fascister och kvinnohatare för att få sig själva att framstå som "de goda."

Även om de absolut flesta personer ovan nämnda grupper klistrar detta epitet på inte förtjänar det, så finns en anledning även för oss icke-högerfnattar att lära oss begreppet och upptäcka de personer i vår sfär som det passar in på. Anledningen är att SJWs förstör för alla. Feminister som antifeminister. Vanliga debattörer som högerfnattar.

Jag började följa den feministiska, antirasistiska internetdebatten för ganska många år sedan. Innan Lord of the Rings hade biopremiär och innan två flygplan flög in i World Trade Center i New York. Med andra ord, en lång tid sedan. Redan då var SJWs ett problem. Och problemet var att de saknade intellektuell analys.

Det kanske låter nedlåtande. Men tänk på att jag under lång tid var en fuzzy newbie som storögt läste vad alla andra skrev och nu är jag en oldie som fortfarande är lika storögt nyfiken på den feministiska diskussionen och varje gång en SJW kommer inrusade och skriker om nån namnlista för att få nån sparkad från sitt jobb så stoppar de effektivt den faktiska diskussionen. De är alltid snabba och ogenomtänkta och aldrig för att det är bråttom utan för att de är rädda för att någon ska hinna före och stjäla deras spotlight.

Den feministiska debatten kan såklart inte vara någons personliga spotlight. Den kan inte handla om individer, utan måste handla om kultur och struktur. Och mest av allt måste den handla om förflyttningar.

Nästa del: klicka här.