Det verkar i dessa dagar vara dags att göra en liten nostalgitripp tillbaka till det som kommit att kallas för ”the satanic panic” och spreds från USA genom stora delar av världen (inkusive Sverige) på 80-och 90-talet.
Fenomenet ”satanic panic” skedde under en tid då förställningar om att hemliga satanistiska nätverk utförde ritualistiska övergrepp och mord på barn spreds om en löpeld i det amerikanska samhället. Det ledde till att ca 12 000 beräknat ogrundade anklagelser (och inga fall av något utbrett, satanistiskt nätverk) bara i USA. Det fanns dock fall där ensamma förövare använt påståenden om satanistiska kulter för att skrämma och manipulera sina offer.
Paniken för detta fenomen gav stora konsekvenser, till exempel de som dömdes till långa straff på idag ifrågasatta grunder - ett av de mest kända fallen är West Memphis Three. Men det är också oroande hur en snabbt spridd moralpanik kan påverka allt från poliskårens arbete till medierapporteringen, speciellt i en så allvarlig fråga som hur vi skyddar barn mot övergrepp.
Fenomenet kretsade kring och uppkom ur en rad komponenter som samverkade; tron på bortträngda minnen, en allmän skuldbeläggning av mammor som arbetar och utmålande av dagis som farligt för barn, en vuxenvärld som ansåg att en dekadent och degenererad populärkultur förstörde ungdomen, en hetsig och uppiskad mediabevakning - samt medborgare som ansåg att de måste ta lagen i egna händer för att ”skydda barnen.”
En annan utlösande faktor var också att vuxenvärlden så länge blundat för och hyschat ned frågan om sexuella övergrepp på barn, och att man nu äntligen började lyfta upp denna viktiga fråga i samhällsdebatten och i människors medvetande. Hade man inte så kraftigt tabubelagt ämnet innan kanske det kunnat hanteras mer sansat.
Att tysta ned och lägga munkavle på samtal om sex och sexualitet leder sällan till ett tryggare samhälle för vare sig barn eller någon annan. (Please take note, alla ni som tror att det är organisationer som RFSU som understödjer förövare när det i själva verket är ni som gör det).
Istället för att fokusera där de flesta övegrepp faktiskt sker - i kärnfamiljen, inom samhällsgemenskapen, och inte sällan av personer som på olika sätt kan ta skydd av sin position inom gemenskapen - så vill man så hjärtans gärna tro på myten att övergrepp är något som sker utanför det ”normala samhället” av människor och grupper som inte är eller ser ut som som ”vi.” Man vill så gärna skylla alla samhällets problem på de vanligt misstänta; arbetande mödrar, kärnfamiljens upplösande, människor som står utanför normen, degenererad popkultur. När Björn Söder twittrar om kulturkrig är detta som är innebörden.
Då var det Ozzy Osbournes fel. Idag är det Miss Shameless Winewhores.
Istället för att lägga tid på att skuldbelägga populärkulturella fenomen vore det kanske bättre om vi vågade se oss själva spegeln och vågade se vad det är i vårt ”goda” samhälle som kan tänkas vara problemet. Finns det kanske något i vår egen kultur som behöver förändras för att bättre skydda barn för att utsättas för vuxnas övergrepp? Istället för att sätta upp en ”kill your local pedophile” bumper sticker och känna sig duktig, finns det något vi faktiskt kan göra som skulle kunna göra skillnad på riktigt?
En sak som vi vet är viktig är att säkerställa att alla barn i tidiga år får lära sig en stark känsla av kroppslig integritet, gränser, samt ett språk för att uttrycka just detta. Jag förstår såklart att detta inte fysiskt skyddar mot en förövare, särskilt en som finns inom den egna familjen, men idén är att ge barn som grupp en grund för att förstå vad någon har rätt och inte rätt att göra mot dem. Att tysta ned, skambelägga och tabubelägga barns frågor eller nyfikenhet verkar i alla fall inte skapa en sådan grund. Så hur göra?
Barn ser om vi vuxna i våra handlingar visar att alla människor har en grundläggande rätt att vara dem de är, att själva bestämma hur man vill se ut, hur man vill uttrycka sig och sin identitet, hur man vill tro på gud (eller inte vill tro på nån gud alls), vem man blir kär i, vem man vill gifta sig med (eller aldrig vill gifta sig alls), samt att ingen, absolut ingen, kan bestämma vad du gör med din egen kropp. Det går inte att säga det sista till barn utan att i handling visa att även allt det andra är sant. Barn ser också när vuxna med sina handlingar visar på det precis motsatta.
Varför behöver vi då denna nostalgitripp tillbaka till tiden då satanic panic svepte över världen? Tja, ser ni några likheter med den moralpanik som beskrivits här ovan och den som just nu sveper genom vissa delar av samhället och den politiska sfären?
Ett annat fenomen är det som brukar kallas "Bathroom panic” - dvs fenomenet att ständigt och utan bevis påstå att transpersoners och hbtq-personers rättigheter kommer leda till att offentliga toaletter och omklädningsrum invaderas av ”män utklädda till kvinnor" för att attackera kvinnor och barn. Fenomenet har funnit i decennier och använts för att tysta dessa och andra minoriteters rättigheter och utmåla dem som ett hot mot majoritetssamhällets säkerhet.
Kopplingen mellan transpersoner på offentliga platser och sexuella övergrepp är visserligen lika mikroskopisk som mellan hemliga satanistiska nätverk och detsamma, men för en hederlig moralpanik spelar sådant såklart mindre roll. Några upphetsade ledarskribenter och lite skuldbeläggande av normkritisk populär-och ungdomskultur - tillsammans med det faktum att transpersoners och hbtqi-personers existens länge tystats ned och nu plötsligt (och äntligen) lyfts upp i det offentliga samtalet och i allmänhetens medvetande - och du har plötsligt skapat ett ”jättefarligt” samhällsproblem.
Barn ser hur vi i vuxenvärlden beter oss. Det kommer alltid spela mer roll än att vi skapar medborgargarden, skuldbelägger deras popidoler, tystar ned viktiga frågor eller vägrar granska vår egen kultur i vitögat.
Bästa sättet att förhindra att historien upprepar sig är trots allt att lära sig av den.
.jpeg)
