3, Idén att kritik av metoder är detsamma som kritik av mål
En av de absolut viktigaste diskussionerna för varje rörelse som vill bygga ett progressivt samhälle är diskussionen om vilka metoder man accepterar för att göra det. Det räcker inte att bara prata om de mål man har och som gissningsvis alla inom rörelsen delar, man måste också prata om hur man tänker nå dit.
Det innebär att vi inte kan se på internfeministiska debatter som någon sorts konflikt mellan de onda och de goda. Dina meningsmotståndare är inte ofeministiska för att de inte håller med om dina metoder.
Man kan vilja ha ett samhälle utan den misogyna pornografins skadeverkningar utan att samtidigt hålla med om att förbud är rätt metod. Man kan arbeta för att stoppa övergrepp på barn utan att hålla med om att medborgargarden som gör amatörpsykologiska utvärderingar, sexchattar med pedofiler och agerar domstolar utanför rättsystemet är rätt metod för att skapa ett säkrare samhälle för barn. Man kan kämpa för att kvinnor ska känna sig trygga i det offentliga rummet utan att hålla med om att samhället bör förbjuda människor att själva bestämma vilket kön de är och få det respekterat fullt ut. Man kan se kvinnors gemensamma erfarenheter av förtryck som viktigt att belysa, och samtidigt tycka att vårdens och samhällets uppgift främst är att riktiga sig till alla som kan behöva deras information - även om det råkar innebära ett könsneutralt språk.
I korthet, man kan ha samma mål men olika syn på vad som 1, vilka metoder som kan accepteras för att nå det målet och 2, vilka metoder som faktiskt fungerar.
Ändå är det ständigt diskussionen om just metoder som så ofta blir hätsk och svår att navigera om man inte vill utmålas som diverse hemska epitet av sina meningsmotståndare. Ibland beror det på att de vet att om de bemöter all kritik med att kalla meningsmotståndare för hemska saker så slipper de ha riktiga diskussioner på det sätt vuxna människor har. Men ibland beror det på att de faktiskt inte förstår skillnaden mellan motstånd mot metoder och motstånd mot mål.
Att inte kunna kritisera metoder inom en politisk rörelse utan att stämplas som en fiende är för övrigt det första tecknet på att man inte alls tillhör en politisk rörelse, utan en sekt. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att göra den feministiska rörelsen helt irrelevant.
Personligen tror jag att feminister som öppnar upp för klassiska högerextrema metoder - skrämselpropaganda, lynchmobbar, moral-drev och pöbeldomstolar - leker med elden. Att tro att samhällen med hög acceptans för sådana metoder på något sätt skulle bli mindre misogyna är galet. Det är metoder för att bygga reaktionära samhällen. Har alltid varit.
Men jag förstår att andra tycker annorlunda. Därför måste vi kunna diskutera metoder samt också fundera över är vilka metoder vi i slutändan tror kommer leda till ett mer feministiskt samhälle.
Nästa inlägg: 4, Idén att slänga ut call out culture tillsammans med cancel culture
No comments:
Post a Comment