"You said I wouldn't get too far on a tank of gas and an empty heart"

Har tänkt en del på det här med att göra "avbön" på senaste tiden. Cissi Wallin skrev ju som bekant en Expressen-krönika där hon tog avstånd från alla sina tidigare drev och deplattformeringar mot andra samt lade skulden på sin publik av unga feministiska följare som "krävde det". 

Men en annan förklaring till helomvändningen skulle kunna vara att Cissi Wallin kommit till insikt efter att ha drabbats av samma cancel culture hon själv bedrivit. Hon har visserligen haft arga kritiker under många år men senaste året har kritiken främst kommit inifrån den feministiska rörelsen. Hennes okunniga inlägg om transpersoner har lett till hård kritik och rättmätig sådan, men själv har hon av sina inlägg att döma upplevt att hon drabbats av ett oförsonligt drev. Hence, plötslig helomvändning bort från tidigare drevmentalitet och "häx-pepp".

Att förstå varför något är fel först när det drabbar en själv är inte särskilt konstigt. Problemet är om man först går runt och skammar de som inte håller med en och stämplar dem som "daddy's girls" utan att en enda gång ställt sig frågan skulle jag tycka det här även om det drabbade mig eller min familj?

Det behöver inte vara de politiska ställningstaganden i sig som är problemet, utan sättet man formulerar dem på. En sådan problematisk formulering är till exempel att alltid tro på kvinnor för att de är kvinnor. 

Det är ju som vi alla vet ytterst ovanligt att en kvinna väljer att anmäla en våldtäkt på osanna grunder. Men formuleringen att "man ska alltid tro på kvinnans berättelse" är dålig, då den kan tolkas som att blint tro på varje kvinna i varje enskilt rättsfall. Men blind lojalitet är något man känner mot de man älskar, inte mot en ideologi eller nån idé om systerskap. 

Ett bättre sätt att formulera sig på än att "man ska alltid tro på en kvinnas ord" skulle kunna vara så här: "Vi måste visa solidaritet med de som anmäler våldtäkt eftersom vi lever i ett patriarkalt samhälle där kvinnor som anmäler män - i alla fall män som ingår i majoritetssamhället - blir misstänkliggjorda, skambelagda och skuldbelagda. Män som anmäler våldtäkt bestraffas också av patriarkatet genom att bli hånade och stämplade som omanliga. Vi behöver därför visar solidaritet genom att krossa patriarkala myter om hur en "riktig våldtäktsman" ser ut och hur ett "riktigt våldtäktsoffer" beter sig samt genom att aldrig avfärda någons berättelse enbart på grund av dessa myter."

Titta bara på några av de stora våldtäktsfallen som media rapporterat om, från Assange till Bjästa. Där duggade de patriarkala myterna tätt och förstörde livet för de kvinnor som anmälde och feminismen behövdes mer än någonsin. Att i det läget stå och ropa att man måste tro på kvinnor "för att de är kvinnor" gör absolut ingen skillnad. Vår solidaritet behöver vara mer välformulerad än så.

När man tagit sig tid att formulera sina politiska ställningstagande, så blir det också mindre risk att man tvingas kasta sina feministiska slagord över bord.

 

 

"Never love a wild thing, Mr. Bell."

En sak jag funderat på efter Cissi Wallins senaste Expressen-krönika om hur hon "drogs med" i en feministisk drevmentalitet skapad av en rasande publik och hur det är därför hon under flera år hängt ut och drevat mot enskilda personer i feminismens namn, är detta: Vems ansvar är det att denna feministiska drevmentalitet alls byggdes upp?

Även en annan influencer, Elaine Eksvärd, har också nyligen i P1:s Söndagsintervjun gjort avbön på sitt tidigare sätt att måla ut svartvita bilder och delta i drev, men i den intervju erbjuds förklaringar till varför. Det finns inga sådana förklaringar i Cissi Wallins beskrivning av detsamma. Den enda förklaring som hon ger är att "efter flera år med välbesökta sociala medier kan jag krasst konstatera att publiken, absolut mest andra och unga kvinnor, kräver raseri. Man kräver en kultur, frontad av några slags totalt onyanserade ledargestalter, där det ständigt letas efter nya saker och människor att peka ut som fel, farliga och fullvärdiga förtryckare. Jag föll för den pressen, och jag lät mig dras med i en mentalitet som på intet sätt representerar den jag vill vara."

Själv skulle jag dock, efter att noga ha följt den feministiska debatten på sociala medier under flera år, inte säga att dessa så kallade ledargestalter blev pressade av sin publik att starta blodtörstiga drev, så mycket som de själva byggde upp och framför allt motiverade sin publik. Den publik som inte höll med Wallin et al om deras drevmentalitet, lämnade. Eller kastades ut, stämplade som patriarchy pleasers och dåliga feminister.

Jag är inte ute efter skuldbeläggning, men om vi som feministisk rörelse ska följa Cissi Wallins råd att sluta med så kallade moralpanik-drev så kanske hon och vi behöver fundera på hur vi som rörelse hamnade där från början.

Frågan vi behöver ställa är vad som händer när vi låter personer med maktposition och redan starka röster tysta de med mycket mindre makt genom att hota att hänga ut dem som "daddys's girls" för sina tiotusentals följare. Här tror jag det finns nåt för oss att fundera över.

Jag håller inte med Cissi Wallin om att lösningen på feministisk moralpanik och drevmentalitet är att kvinnor slutar göra sig till "värnlösa våp" och "slutar läsa in utsatthet och kvinnohat i alla livets alla situationer". Jag tror det istället är intressantare att granska vårt förhållningssätt till personkult och ledargestalter som förväxlar feministiska samhällsanalyser med krig mot enskilda och systerskap med lojalitet.