"It'll give them time to ponder the geopolitical ramifications of being mean to me"

Fortsätter min serie om det 90-tal som formade mig. Tidigare inlägg:

Rape Me, av Nirvana
Generation X av Douglas Coupland
Thelma and Louise

Detta inlägg: DANA SCULLY

 

TV-serien X-files som började sändas 1993 var inte en feministisk TV-serie. Den skapades, skrevs och regisserades av män. Den manliga skådespelaren (David Duchovny) fick inledningsvis mer betalt än den kvinnliga (Gillian Andersen). Serien behandlade en rad områden från psykisk ohälsa till andra kulturer än den vita västerländska kulturen, såväl okänsligt som fördomsfullt. Även om min intersektionella learning curve var relativt brant på den här tiden, så kunde nog till och med jag se det.

Men jag det fanns bra delar med X-files också. Det var en spännande och välgjord serie om aliens, monster och konspirationer. Det vill säga de topp tre ämnen en TV-serie kan handla om. Och det räckte att bara kisa lite för att se att den konspiration av mäktiga män de två huvudkaraktärerna ägnar sig åt att bekämpa lätt kan tolkas som patriarkatet.

Och så hade X-files en speciell sak som gjorde den sevärd på 90-talet: Dana Scully.

Dana Scully och Fox Mulder är seriens två huvudpersoner. Båda är FBI-agenter som tillsammans tar sig an fall med övernaturliga inslag. Dana Scully kom i en tid när kvinnor inte var naturliga huvudkaraktärer i science fiction serier. I alla fall inte om man vill tilltala en manlig publik, vilket science fiction serier gärna vill. Men Dana Scullys enorma popularitet hos TV-publiken hjälpte till att ändra på det synsättet.

Som karaktär var Dana Scully ett feministisk kliv framåt på 90-talet, även om det antagligen inte fanns någon sådan agenda från skaparen Chris Carters sida. Scully är ingen feministisk karaktär; hon lever i och har anpassat sig efter en helt manlig värld. Men som kvinnlig TV-tittare var Scully en ny typ av karaktär i en stor, mainstream TV-serie, och en hett efterlängtad sådan.

Vad som gjorde Dana Scully till denna typ av karaktär var främst tre saker:

1. Omvänd genusordning

Det finns en klassisk manlig/kvinnlig stereotyp som kopplar manlighet till intellekt och kultur och kvinnlighet till känslor och natur. Den säger ungefär att män är rationella, lugna och starka medan kvinnor är irrationella, känslosamma och svaga. I X-files är dock Mulder den passionerade konspirationsteoretikern beredd att tro på all folktro han stöter på, medan Scully den rationella skeptikern som avfärdar det som inte går att bevisa med vetenskap. Det är lätt att se att serien helt enkelt bytt roll mellan den manliga och kvinnliga stereotypen här.

Jag vet inte om den stereotypen lever kvar lika mycket idag med alla irrationella, vetenskapsfientliga, manliga konspirationsteoretiker man ser överallt, men då var det ett mycket effektivt sätt att vända på genusordningen.

2. Manlig/kvinnlig vänskap

Seriens mångåriga ark bygger på partnerskapet och vänskapen mellan Mulder och Scully. Under hela serien finns visserligen en "will they/won't they" sexuell spänning mellan dem men till skillnad från andra serier med samma dynamik behandlar Mulder aldrig sin kvinnliga TV-partner med något annat än respekt och förtroende. Till skillnad från andra liknande TV-par slipper vi ständiga sleazy kommentarer från Mulder om sin kvinnliga partner, för påminna TV-publiken om sin egen manlighet. Det finns heller ingen förutbestämd manlig hjälte/kvinnligt offer i avsnitten. Mulder och Scully byter ständigt roll mellan vem som räddar den andre ur monstrens klor.

Att göra Scully och Mulder vänskap starkare än deras potentiella romans var kanske Chris Carters smartaste drag nånsin.

3. The Scully Effect

Dana Scully var en av få kvinnliga karaktärer på TV på 90-talet som var smart, högutbildad och kompetent utan att det användes som en ständig källa till skämt i serien. Hennes kompetens var heller inte subtil eller nedtonad. Scully ses ofta utföra såväl obduktioner som avancerade labb-experiment i serien medan Mulder står bredvid och tittar på. 

Hennes rollfigur anses därför ha bidragit till en förändrad attityd hos kvinnor gentemot att studera och arbeta inom STEM-fält (Science, Technology, Engineering och Mathematics) och att ha inspirerat fler kvinnor att ge sig in i dessa områden. En undersökning gjord av Geena Davis Institute kom fram till att 63% av kvinnor som tittade på X-files ansåg att Dana Scully ökat deras intresse för STEM samt att nästan två tredjedelar av de kvinnor som arbetar inom STEM ansåg att Dana Scully var deras förebild.

"Smurfette doesn't fuck"

Jag fortsätter hedra 90-talet. Tidigare inlägg:

Rape Me, av Nirvana

Generation X av Douglas Coupland.

Detta inlägg: THELMA AND LOUISE

(OBS spoilers)

Thelma & Louise kom på bio 1991. Det är en klassisk buddy-road-movie som utspelar sig på vägarna i den amerikanska södern med bensinmackar, billiga vägmotell och oljefält som bakgrund. Fast istället för att handla om två män som finner friheten med en snabb bil och en öppen landsväg så handlar den om två kvinnor som finner friheten med snabb bil och en öppen landsväg. 

Filmen handlar också om hur dessa två kvinnor gradvis frigör sig från sina förtryckta liv och börjar slå tillbaka mot den manliga maktstrukturen. Bokstavligen. Våldet i filmen fick manliga kritiker att påstå att filmen var "male bashing" och "militant feminism". Då Hollywood glatt använt döda kvinnor som publik-fodder i decennier hamnar den reaktionen någonstans mellan hysteriskt rolig och djupt deppig.

När jag ser om filmen så här 30 år senare hittar jag många anledningar att filmen fortfarande håller. Som hur den seglar igenom Bechdels Test like so much whatever. Eller hur Susan Sarandon och Geena Davies bestämde sig för att bli fulla på riktigt i roadhouse-scenen. Eller scenen där kameran sveper från Brad Pitts öppna jeans till hans hals i ett blantant exempel på female gaze. Eller hur det var Susan Sarandons idé att kyssa Geena Davies i slutscenen.

Men det som sticker ut idag är hur kontroversiell den vågade vara i den (fortfarande) chockerande scenen när Louise skjuter Harlan - inte för att avbryta våldtäktsförsöket, då biopubliken kanske kunde känt att hon inte hade ett val, utan som hämnd på den våldtäktsmän hon inte lyckades stoppa. 

“Something has crossed over in me. I just can’t go back. I feel awake, wide awake. I never felt this before, like I got something to look forward to.”

– Thelma i filmen Thelma & Louise

"Eroticize intelligence"

Jag fortsätter hedra den populärkultur från 90-tal som formade mig när jag var tonåring/tidigt 20-nånting. Förra inlägget handlade om Rape Me av Nirvana.

I detta inlägg: GENERATION X AV DOUGLAS COUPLAND

Boken Generation X av Douglas Coupland kom 1991.

Det var en era när en författare kunde få samma status som en rockstjärna. Douglas Coupland tillhör denna typ av författare - ihop med Bret Easton Ellis, Donna Tartt, Chuck Palahniuk, Irvine Welsh, m.fl. Generation X var hans första bok.

Genration X handlar inte helt överraskande om generation X, de födda på 60- och 70-talet och som växte upp med liberal kapitalism, skilsmässa, MTV, och i skuggan av kärnvapenkrig. Den sista kalla kriget-generationen. Ofta beskrevs de som den första generationen som hur hårt de än jobbade ändå fick det sämre än sina föräldrar. De beskrevs också som slackergenerationen - lata, cyniska och deprimerade.

I boken Generation X beskrivs de snarare som desillusionerade, misstänksamma mot reklamifiering, ovilliga att kategoriseras och etiketteras, och lätt ironiska. De ratar sina föräldrars livsstil för att istället sitta i den kaliforniska öknen och berätta historier för varandra.

Jag tror jag gillade Generation X så mycket för att jag var väldigt fascinerad av min egen tid. Många av de jag gick i skolan med var superinne i företeelse från en helt annan tid - Beatles, Quadrophenia, Jack Keoruac - och såg inte sällan ner på de som gillade samtidens "ytlig" populärkultur. Men jag var intresserad av här och nu.

Det är också därför jag fortfarande älskar sociala medier, medan andra i min ålder sedan länge tröttnat. Trots alla robotar och filterbubblor och crazy influencers och allmänna idioter har jag hittills inte hittat ett bättre sätt att följa samtiden på.

Till sist vill jag dock påpeka att boken Generation X inte främst är en bra bok för att den är en viktig kulturell milstolpe, utan för att den är en bra bok.

Bland mycket annat innehåller den till exempel min absoluta favorit dystopiska, end-of-the-world-scenario:

"Then comes The Flash. 

‘Get down,’ you shout, but they continue their transaction, deer transfixed by headlights. ‘There’s no time!’ But your warning remains unheeded. 

And so, just before the front windows become a crinkled, liquefied imploding sheet — the surface of a swimming pool during a high dive, as seen from below — 

And just before you’re pelleted by a hail of gum and magazines — 

And just before the fat man is lifted off his feet, hung in suspended animation and bursts into flames while the liquefied ceiling lifts and drips upward — 

Just before all of this, your best friend cranes his neck, lurches over to where you lie, and kisses you on the mouth, after which he says to you, 'There. I've always wanted to do that.'

And that's that. In the silent rush of hot wind, like the opening of a trillion oven doors that you've been imagining since you were six, it's all over: kind of scary, kind of sexy, and tainted by regret."

-- Generation X

"Mississippi in the middle of a dry spell, Jimmie Rodgers on the Victrola up high"

Vi är numera inne i en tidsepok då man kan börja säga att saker från 90-talet var "ungefär 30 år sedan." För alla i Gen Z och även Millennials är det säkert svårt att föreställa sig hur det känns när den popkultur man mest identifierar sig med och som formade en, plötsligt räknas som retro. Men för oss Gen X:ers är det precis vad som händer nu.

90-talet var "mitt" decennium gällande den populärkultur som är viktigast för en individ, dvs den populärkultur man älskade när man var tonåring och tidig 20-nånting. Det finns en anledning att människor så ofta anser att Saturday Night Live var bäst när just de var unga, och därefter gått utför.

Jag vill hedra 90-talet och kommer göra det med ett antal inlägg om olika fenomen som var stora då och som jag älskade, som formade den jag är.

Först ut: NIRVANA

Bandet Nirvana förändrade musikvärlden under början av 90-talet. Men utöver det var sångaren Kurt Cobain ett missförstått manligt geni, helt utan några av de karaktärsdrag som manliga genier oftast har. Han hatade genuint patriarkatet och lyfte in feminism i rockvärlden när feminism - och kvinnor i allmänhet - ansågs som det minst creddiga en manlig rockartist kunde alliera sig med.

1993 släppte bandet låten Rape Me. Låten var kontroversiell - MTV förbjöd dem att spela den live och flera stora affärskedjor vägrade till en början sälja deras skiva med anledning av låtens titel - men framförallt var den en viktig feministisk milstolpe. 

För de som inte minns 80-talet och början av 90-talet kanske det låter konstigt. Men Rape Me var viktig i början av 90-talet för att den kopplade ihop våldtäkt med våld och hat, inte med sex. Inte med lättklädda tjejer, killars libido eller "otydliga signaler." Utan med vad det faktiskt handlade om.

Hate me
Do it, and do it again
Waste me
Rape me, my friend

- Rape Me, Nirvana