"There once was a very lonely, very frightened girl. She lived alone except for a nameless cat."

Jag började på riktigt fundera på problemet med ”call out culture” eller ”cancel culture” som feministisk metod runt drevet mot Mr Cool. Minns vi det drevet? När en satirlåt blev föremål för en ilsken sammansvärjning av moralister och (tyvärr) feminister och det hela slutade i att lokaler där komikern som gjort låten skulle uppträda bombhotades.

Cancel culture kallas detta fenomen. Att istället för att vilja ha en riktig en debatt om ett problematiskt fenomen, istället fokusera på att enskilda individer ska straffas genom att bli av med sitt jobb, vänner eller social medie-plattform. Allt medan en blodtörstig mobb skriker om hur mycket personerna förtjänar det.

I cancel culture tillåts heller inga riktiga diskussioner eller fördjupade analyser av det aktuella ämnet. Bara ytliga analyser som säger att man själv är en rättfärdig krigare i kampen mot fienden accepteras. Som ni kanske kommer ihåg blev de som ville lyfta diskussionen till att handla om huruvida ett samhälle som förbjuder satir verkligen skulle bli mindre repressivt och kvinnofientligt, avfärdade som "daddy's girls."

Idag kanske de skulle kallats "handmaids of Gilead." Härskarteknikerna består, men vi får i alla fall lite nya varianter av dem.

Jag vet inte hur det är med mina fellow feminister, men jag börjar bli väldigt trött på att bli manipulerad.

Det var alltså just i drevet mot Mr Cool som jag började fatta hur problematiskt så kallad ”cancel culture” inom feminismen är. Särskilt när jag hörde kvinnliga komiker och kollegor till honom uttala genuin rädsla gentemot drevarna. Rädsla för att bli av med hela sin försörjning om de misshagade dem.

Det var slående att höra. Och jag tror att jag äntligen fattade. Trots att jag ägnat många år inom den internfeministiska debatten så har jag sällan tänkt på den utsatthet man befinner sig i när ens levebröd kan ryckas ifrån en för att man gjort några "stora" personer arga.

Jag har under alla mina år som feministisk debattör på Genusfolket och Politism, och därefter på diverse tidningar som Flamman, Bang, Arbetet och Frihet, aldrig haft min feministiska aktivism som inkomstkälla. Att skriva har under alla år enbart varit ett fritidsintresse, vilket betyder att i samma sekund jag är trött på det kan jag bara lägga av.

Men det slog mig att många kämpar med att frilansa, podda, teckna serier, göra stand-up, allt medan de ska upprätthålla en plattform och samverka med sponsorer, och ett blodtörstigt drev kan förstås vara slutet för allt detta. Och då en del visat sig ha inget som helst problem med att peka ut enskilda individer och sen låta den arga mobben göra sitt, så förstår jag att många kan uppleva en rädsla att stöta sig med dessa.

Vi ska tillåta en hård debatt inom feminismen. Det är viktigt för alla politiska rörelser. Men vi kan inte ha en feminism där vissa personer som har en maktposition kan göra andra kvinnor rädda, utan att vi reagerar.

"It will give 'em time to ponder the geopolitical ramifications of being mean to me"

Antalet populistiska ledare har dubblerats de senaste två decennierna, enligt en studie gjord på politiska tal från över 40 länder. (länk).

Populistiska metoder kännetecknas som bekant av
- att de spelar på människors rädsla och okunskap
- att leverera enkla svar på komplexa problem
- att måla upp bilden av politik som en kamp mellan "vanligt folk" och en korrumperad ”elit”

Sådant som vanligtvis är grundstenar i demokratisk politik – mångfald av idéer, förhandling och kompromisser – är därmed helt ointressant för populismen.

Jag ser fler och fler som verkar tycka  att feminismen ska använda sig av populistiska metoder i sin aktivism. Det gör mig jätteorolig. Populistiska partier är ett hot mot kvinnor och alla grupper som inte ingår i majoritetssamhället. Att anamma samma metoder som reaktionära, populistiska partier i tron att de går att bygga ett feministiskt samhälle med, är oerhört farligt.

De som tycker att feminismen ska använda populistiska metoder brukar mena att den viktigaste uppgiften för feminismen är att "nå ut" till så många som möjligt. Och att det enda sättet att göra det är med populistisk retorik och genom att feminister slutar kritisera varandra.

Problemet med den inställningen är förstås att feminismens uppgift inte är att nå ut till så många som möjligt, utan att utmana majoritetssamhället. En feminism inriktad på att 1, ge enkla svar på komplexa problem, 2, att spela på kvinnors rädsla, och 3, att måla upp bilden av feminism som en kamp mellan den onda och den goda sidan samt att feminister inte får kritisera varandra för att det skadar denna "kamp", kommer att tappa all sin relevans

En sådan feminism kommer ägna sig åt att skapa och upprätthålla en populistisk norm - läs, vit, heterosexuell medelklasskvinna - som är totalt döv för hur de enkla svar som hon kallar "feministisk kamp" och de rädslor hon spelar på slår mot andra grupper i samhället.

Nu kan man tycka att i en global våldtäktskultur som den vi lever i finns det mer akuta frågor för feminismen att ta tag i än att kritisera feminister som använder populistiska budskap och hashtags. Men jag håller inte med. Jag tror hela feminismens framtid hänger på hur vi hanterar den frågan.

Frågan om kvinnors rättigheter befinner sig i en ständig dragkamp mellan feminismen och högerpopulismen. Högerpopulismen ser som bekant våldtäkt och sexuella trakasserier som ett problem på individnivå och pekar gärna ut en viss grupp män som ansvariga för problematiken (dock aldrig gruppen ”alla män” eftersom det skulle tvinga majoritetssamhället att behöva se sig självt i spegeln). De spelar gärna på massornas rädsla genom att lyfta upp enskilda mediarapporteringar och enskilda rättsfall, som tillsammans ger en bild av vad de vill förmedla men saknar ett intresse i att analysera om bilden stämmer med verkligheten.

Här vill jag vara tydlig. Att lyfta fram enskilda rättsfall och mediarapporter om våldtäkt ihop med krigsrubriker om rättssamhällets kollaps men utan intresse i den komplexa bilden bakom rapporterna och fallen, är alltså populism. Inte feminism.

Feminismens metoder för att lyfta våldtäktsproblematiken behöver vara radikalt annorlunda än högerpopulismens. Annars kommer vi gå inte bara misslyckas med att vara en motvikt till högerpopulismen – vi kommer börja gå deras ärenden. Det skulle vara en katastrof för kvinnors rättigheter i det långa loppet.

Därför måste vi feminister värja oss mot de metoder och den retorik som dessa partier använder.

Feminismen måste flytta våldtäktsfrågan ur populismens ivriga klor och lägga den på den plats där den hör hemma. När högerkrafter helst vill fokusera på enskilda rättsfall och enskilda domar, måste vi lyfta våldtäkt till dess rätta strukturella och kulturella nivå.

Vi måste prata om våldtäktskulturen, inte individerna i den.

Jag kan inte låta bli att finna det intressant att 80-talsromanen The Handmaid’s Tale fått ett sådant uppsving i 10-talets feministiska rörelse. Det är särskilt intressant när de som gärna refererar till boken och gärna kallar kvinnor som kritiserar dem för "handmaidens of Gilead" i nästa andetag hyllar just de metoder som bokens författare Margret Atwood vill varna för.

Atwood varnar för patriarkal och religiös fundamentalism, javisst. Men hon vill även varna progressiva rörelser för att tro att de vet vad som är bäst för alla, och för att använda förtryckande metoder - förbud, censur, revolution med våldsamma medel - för att uppnå sina mål.

Det spelar ingen roll om man anser att ens rörelse tillhör ”den goda sidan”. Det är fortfarande samma metoder som de fundamentalistiska och patriarkala männen i Gilead.

The Handmaid’s Tale innehåller två parallella skildringar av bokbål. Ett som den kvinnoförtryckande regimen anordnar. Och ett i en flashback till tiden före Gilead, där en grupp feminister bränner upp våldsam porr. Det är bra att tänka på i dessa tider.