"I keep dancing on my own"

"You grow up when you decide to do right, okay. And not what's right for you, but what's right for everybody, even when it hurts. You don't jerk people around, and you don't cheat on your woman, and you take care of your family. And you admit when you're wrong, or you try to, anyways. It sounds like it's easy and for some reason it's not."

- Lars and the real girl

Det är svårt att veta när man är vuxen, eller hur? Jag är 42 år och jag väntar fortfarande på att känna mig som en del av vuxenvärlden.

Vad innebär det att vara vuxen? Hur vet jag att jag är det jag borde vara i min ålder? Det jag förväntas vara?

Var det när jag började torka av diskbänken efter att jag använt den, inte bara när jag skulle få gäster? Var det när jag började bry mig om att sätta blommor på balkongen på våren? Var det när jag skaffade bolån, eller när jag började att inte bara gå till jobbet utan faktiskt försöka vara bra på det, eller när jag slutade kräva att få sista ordet i varje diskussion?

Som jag alltid gör när jag inte vet hur jag ska förhålla mig till något började jag leta i populärkulturen efter ett svar. Bland alla filmer och låttexter hittade jag bara ett svar som stod ut.

I filmen Lars and the real girl frågar Lars (Ryan Gosling) sin bror Gus (Paul Schneider) hur man vet att man är vuxen.

Lars: How'd you know?
Gus: How'd I know what?
Lars: That you were a man
Gus: I couldn't tell ya.
Lars: Was it... okay, was it sex?
Gus: Um. Yeah, it's kind of - it's uh - no. Well, it's kind of sex but it's not, you know? I don't know. I don't know. It's a good question, good question.

Men sen börjar Gus försöka förklara.

Gus: Well, it's not like you're one thing or the other, okay? There's still a kid inside but you grow up when you decide to do right, okay, and not what's right for you, what's right for everybody, even when it hurts.
Lars: Okay, like what?
Gus: Like, you know, like, you don't jerk people around, and you don't cheat on your woman, and you take care of your family, you know, and you admit when you're wrong, or you try to, anyways. That's all I can think of, you know - it sound like it's easy and for some reason it's not.

Att vara vuxen betyder att man inte "jerk people around." Det betyder att man inte manipulerar andra för sin egen vinning. Att man inte spelar spel med människors känslor. Att man slutar skylla sina egna brister i kärlekslivet och vuxenlivet på andra.

Det låter enkelt men av någon anledning är det inte det.

"Where were you while we were getting high?"

 

The Great Escape kan ha varit det sista albumet som jag försvann in i.

Modern Life Is Rubbish kan vara det album som främst format mig som person.

Båda är av Blur. Om du är för ung för att känna till eller ens ha hört talas om Blur så, um, bite me?

Det är 1997 och jag sitter i min första lägenhet, en etta i London som jag delar med två tjejkompisar. De är fortfarande mina två närmsta vänner idag, men hur vår vänskap överlevde i den lägenheten vet jag fortfarande inte.

Jag minns hur osäker jag var (den depression jag senare skulle slåss med under resten av mina 20-nånting kunde anas i bakgrunden), hur mager jag var, hur jag jämnt frös i den där lägenheten och hur jag hade vantar och mössa på mig i sängen. Jag minns att vi lyssnade på Virgin Radio och ringde varandra från telefonkiosker och att The Good Mixer och Bar Italia var coola uteställena - även om det kan ha varit några år senare, allt i slutet av 90-talet är lite luddigt. Jag minns i alla fall att någon en dag sa att att Ewan McGregor spelat in en film med Christian Bale kallad Velvet Goldmine och att jag tänkte "wow, jag måste försöka se den när den kommer på bio här!"

Jag minns att jag verkligen hatade New Lad-delen av Britpop (det som Brett Anderson idag kallar nationalistiskt och misogyniskt) men vad spelade det för roll när Oasis låt The Masterplan kom med på köpet? Vi rökte Silk Cuts och drack Snakebites, för alla är ju posers i själ och hjärta, och vi var kära i keyboardisten i Suede och Rik Mayall.

Jag visste redan då att jag var en av de som älskade pop-aspekten av Britpop, inte indie-aspekten. Jag kunde kanske ha låtsats vara en av alla "riktiga" fans och fejkat ett djupt, intellektuellt intresse av musiken, men sanningen var att jag bara ville ha musik som fick mig att känna mig lite bättre för en liten stund av dagen.

20 år senare ser jag dokumentären No Distance Left To Run om Blurs återförening, som kom 2009. Och det slår mig för första gången på riktigt att andra hälften av 90-talet verkligen var en heeeelt annan tid, ett helt annat universum, än nu.

För det första kommer jag på att jag aldrig hört medlemmarna i Blur prata innan, förutom Damon mellan låtar på nån konsert. Vår etta i London hade ingen VCR och vääääldigt crappy TV-mottagning så jag såg aldrig bandet utanför konserter eller bilder i tidningar. Skulle en 20-åring idag ens förstå hur det var? Skulle de tänka om min generation på samma sätt som jag tänker på de som såg månlandningen på sin grannes TV?

Andra saker jag noterade i No Distance (obs, bara intressant om du har egna minnen av 90-talet):

• Graham hatade verkligen kändisskapet. Och fansen. Inte konstigt att han drack.

• Den episka Oasis/Blur fajten verkar mycket mer silly idag än den gjorde då. Frågan om vem som startade "fajten" är dock besvarad. Ingen chans att den idén kläcktes någon annanstans än i Damon Albarns hjärna. Inte konstigt att Graham drack.

• Jag har alltid varit lite tveksam till Alex James men hans kommentar att Blurs demo lät "för mycket som dramaskola när den borde låtit som konstskola" är all kinds of awesome.

• Daves skarpa observation om att de alla hade systrar och inga bröder och därför blev varandras surrogatbröder. Inte konstigt att de splittrades och inte pratade med varandra på många år.

Men det jag egentligen vill säga med allt detta är att hur mycket Blur än betydde för mig och under den här speciella tiden i livet, så är det som allra mest påminner mig om tiden i London när jag hör Robbie Williams "Angels."

"There goes David Brent. I must remember to thank him."

"The people you work with are just people you were thrown together with. You don't know them, it wasn't your choice. And yet you spend more time with them than you do your friends or your family. But probably all you've got in common is the fact that you walk around on the same bit of carpet."

--Tim Canterbury, The Office

The Office är den TV-serie som jag önskar att jag skrivit. Och nu när den redan existerar och inget kan toppa den, nånsin, känner jag lite what's the point anymore?

The Office är världens bästa serie. Och nu menar jag BBC-serien som sändes mellan 2001 och 2003. Inte någon eventuell senare amerikaniserad serie.

Serien är så så bra att till och med bilden av rondellen i Slough från öppningsscenen är genialisk. Detta är en serie skriven av två personer (Ricky Gervais och Stephen Merchant) som visste vad de ville göra, gjorde det och sedan bestämde sig för att göra andra saker, vilket lämnade de 14 avsnitt som nånsin gjordes som ett exempel på hur Riktig Inspiration ser ut.

Förutom det är serien hysteriskt rolig samt fångar EXAKT hur det är att arbeta i ett engelskt kontor i början av 2000-talet. Från de gråa heltäckningsmattorna, vin-luncherna och de o-ergonomiska skrivborden till kontorets årliga secret santa.

En annan sak man behöver förstå om The Office är att den inte handlar om vad den verkar handla om. Den verkar vid första anblick handla om ett kontor, men egentligen handlar den om den mänskliga naturen. Den verkar handla om en massa otrevliga karaktärer, men egentligen slutar det med att du älskar alla. Den verkar handla om en hemskt chef som heter David Brent, men egentligen handlar den om den romantiska relationen mellan Tim Canterbury och Dawn Tinsley.

I intervjuer erkänner Ricky Gervais och Steven Merchant att för delas del handlade serien aldrig om David Brent och alltid om Tim och Dawn. Det var även Tv-paret som tog England med storm i början av 2000-talet. Vilket är en bedrift med tanke på att Tim och Dawn knappt rör vid varandra på 14 avsnitt. När sista avsnittet sändes 2003 och Tim och Dawn kysstes hurrades det på pubar runt om i hela England.

För att illustrera varför hysterin om dem var så stor kan jag beskriva scenen i sista säsongen när Tim tar med Dawn in i ett rum för att tala ut, tar av sig mikrofonen och allt blir...tyst. Under en lång, lång stund. Och jag, som i vanliga fall hatar romantik på TV, finner att jag knappt kan andas.

Jag tror att anledningen att många kvinnor gillar Tim är för att han är en Nice Guy. Och då menar jag på riktigt, inte det som diverse incel-män på senare tid tycks tro att Nice Guy betyder. Tim bor med sina föräldrar, är lat och har en ganska barnslig humor. Men han behandlar kvinnor, även de han är intresserad av, som kompisar. Han deltar aldrig i den objektifiering och slutshaming som de andra manliga karaktärerna uppvisar. Och han slåss inte. Inte ens när han blir provocerad. Inte ens när han blir provocerad och är berusad.

Allt som allt gör det Tim till en av TV-världens mest attraktiva män.

Tv-serien gör inte direkt en hemlighet av att Lee är fel man för Dawn och att Tim är rätt man, men trots att det är oraffinerat och vi vet att vi blir manipulerade så vill vi efter 14 avsnitt bara att de ska bli ihop. Vi vill att de ska bli ihop och sedan flytta ihop i nån sliten lägenhet i nån trist del av Slough och gå till sina tråkiga jobb varje dag för att kunna betala hyran och bara vara superlyckliga.

Det är omöjligt att välja ett favoritavsnitt av The Office och ändå mer omöjligt att välja en favoritscen. Men om jag var tvungen att välja skulle jag välja scenen i slutet av serien när David Brent ber om att slippa få sparken. För att den gör ont på ett sätt scener på TV sällan gör. Jag skulle också välja scenen där David Brent äntligen säger ifrån till Chris Finch - seriens enda riktiga villain. För att det är allas favoritscen, och jag har ingen annan åsikt.

"And as for the whole gang-bang scenario, it just couldn't happen. Smurfs are asexual."

This summary is not available. Please click here to view the post.