"Where were you while we were getting high?"

 

The Great Escape kan ha varit det sista albumet som jag försvann in i.

Modern Life Is Rubbish kan vara det album som främst format mig som person.

Båda är av Blur. Om du är för ung för att känna till eller ens ha hört talas om Blur så, um, bite me?

Det är 1997 och jag sitter i min första lägenhet, en etta i London som jag delar med två tjejkompisar. De är fortfarande mina två närmsta vänner idag, men hur vår vänskap överlevde i den lägenheten vet jag fortfarande inte.

Jag minns hur osäker jag var (den depression jag senare skulle slåss med under resten av mina 20-nånting kunde anas i bakgrunden), hur mager jag var, hur jag jämnt frös i den där lägenheten och hur jag hade vantar och mössa på mig i sängen. Jag minns att vi lyssnade på Virgin Radio och ringde varandra från telefonkiosker och att The Good Mixer och Bar Italia var coola uteställena - även om det kan ha varit några år senare, allt i slutet av 90-talet är lite luddigt. Jag minns i alla fall att någon en dag sa att att Ewan McGregor spelat in en film med Christian Bale kallad Velvet Goldmine och att jag tänkte "wow, jag måste försöka se den när den kommer på bio här!"

Jag minns att jag verkligen hatade New Lad-delen av Britpop (det som Brett Anderson idag kallar nationalistiskt och misogyniskt) men vad spelade det för roll när Oasis låt The Masterplan kom med på köpet? Vi rökte Silk Cuts och drack Snakebites, för alla är ju posers i själ och hjärta, och vi var kära i keyboardisten i Suede och Rik Mayall.

Jag visste redan då att jag var en av de som älskade pop-aspekten av Britpop, inte indie-aspekten. Jag kunde kanske ha låtsats vara en av alla "riktiga" fans och fejkat ett djupt, intellektuellt intresse av musiken, men sanningen var att jag bara ville ha musik som fick mig att känna mig lite bättre för en liten stund av dagen.

20 år senare ser jag dokumentären No Distance Left To Run om Blurs återförening, som kom 2009. Och det slår mig för första gången på riktigt att andra hälften av 90-talet verkligen var en heeeelt annan tid, ett helt annat universum, än nu.

För det första kommer jag på att jag aldrig hört medlemmarna i Blur prata innan, förutom Damon mellan låtar på nån konsert. Vår etta i London hade ingen VCR och vääääldigt crappy TV-mottagning så jag såg aldrig bandet utanför konserter eller bilder i tidningar. Skulle en 20-åring idag ens förstå hur det var? Skulle de tänka om min generation på samma sätt som jag tänker på de som såg månlandningen på sin grannes TV?

Andra saker jag noterade i No Distance (obs, bara intressant om du har egna minnen av 90-talet):

• Graham hatade verkligen kändisskapet. Och fansen. Inte konstigt att han drack.

• Den episka Oasis/Blur fajten verkar mycket mer silly idag än den gjorde då. Frågan om vem som startade "fajten" är dock besvarad. Ingen chans att den idén kläcktes någon annanstans än i Damon Albarns hjärna. Inte konstigt att Graham drack.

• Jag har alltid varit lite tveksam till Alex James men hans kommentar att Blurs demo lät "för mycket som dramaskola när den borde låtit som konstskola" är all kinds of awesome.

• Daves skarpa observation om att de alla hade systrar och inga bröder och därför blev varandras surrogatbröder. Inte konstigt att de splittrades och inte pratade med varandra på många år.

Men det jag egentligen vill säga med allt detta är att hur mycket Blur än betydde för mig och under den här speciella tiden i livet, så är det som allra mest påminner mig om tiden i London när jag hör Robbie Williams "Angels."