"There goes David Brent. I must remember to thank him."

"The people you work with are just people you were thrown together with. You don't know them, it wasn't your choice. And yet you spend more time with them than you do your friends or your family. But probably all you've got in common is the fact that you walk around on the same bit of carpet."

--Tim Canterbury, The Office

The Office är den TV-serie som jag önskar att jag skrivit. Och nu när den redan existerar och inget kan toppa den, nånsin, känner jag lite what's the point anymore?

The Office är världens bästa serie. Och nu menar jag BBC-serien som sändes mellan 2001 och 2003. Inte någon eventuell senare amerikaniserad serie.

Serien är så så bra att till och med bilden av rondellen i Slough från öppningsscenen är genialisk. Detta är en serie skriven av två personer (Ricky Gervais och Stephen Merchant) som visste vad de ville göra, gjorde det och sedan bestämde sig för att göra andra saker, vilket lämnade de 14 avsnitt som nånsin gjordes som ett exempel på hur Riktig Inspiration ser ut.

Förutom det är serien hysteriskt rolig samt fångar EXAKT hur det är att arbeta i ett engelskt kontor i början av 2000-talet. Från de gråa heltäckningsmattorna, vin-luncherna och de o-ergonomiska skrivborden till kontorets årliga secret santa.

En annan sak man behöver förstå om The Office är att den inte handlar om vad den verkar handla om. Den verkar vid första anblick handla om ett kontor, men egentligen handlar den om den mänskliga naturen. Den verkar handla om en massa otrevliga karaktärer, men egentligen slutar det med att du älskar alla. Den verkar handla om en hemskt chef som heter David Brent, men egentligen handlar den om den romantiska relationen mellan Tim Canterbury och Dawn Tinsley.

I intervjuer erkänner Ricky Gervais och Steven Merchant att för delas del handlade serien aldrig om David Brent och alltid om Tim och Dawn. Det var även Tv-paret som tog England med storm i början av 2000-talet. Vilket är en bedrift med tanke på att Tim och Dawn knappt rör vid varandra på 14 avsnitt. När sista avsnittet sändes 2003 och Tim och Dawn kysstes hurrades det på pubar runt om i hela England.

För att illustrera varför hysterin om dem var så stor kan jag beskriva scenen i sista säsongen när Tim tar med Dawn in i ett rum för att tala ut, tar av sig mikrofonen och allt blir...tyst. Under en lång, lång stund. Och jag, som i vanliga fall hatar romantik på TV, finner att jag knappt kan andas.

Jag tror att anledningen att många kvinnor gillar Tim är för att han är en Nice Guy. Och då menar jag på riktigt, inte det som diverse incel-män på senare tid tycks tro att Nice Guy betyder. Tim bor med sina föräldrar, är lat och har en ganska barnslig humor. Men han behandlar kvinnor, även de han är intresserad av, som kompisar. Han deltar aldrig i den objektifiering och slutshaming som de andra manliga karaktärerna uppvisar. Och han slåss inte. Inte ens när han blir provocerad. Inte ens när han blir provocerad och är berusad.

Allt som allt gör det Tim till en av TV-världens mest attraktiva män.

Tv-serien gör inte direkt en hemlighet av att Lee är fel man för Dawn och att Tim är rätt man, men trots att det är oraffinerat och vi vet att vi blir manipulerade så vill vi efter 14 avsnitt bara att de ska bli ihop. Vi vill att de ska bli ihop och sedan flytta ihop i nån sliten lägenhet i nån trist del av Slough och gå till sina tråkiga jobb varje dag för att kunna betala hyran och bara vara superlyckliga.

Det är omöjligt att välja ett favoritavsnitt av The Office och ändå mer omöjligt att välja en favoritscen. Men om jag var tvungen att välja skulle jag välja scenen i slutet av serien när David Brent ber om att slippa få sparken. För att den gör ont på ett sätt scener på TV sällan gör. Jag skulle också välja scenen där David Brent äntligen säger ifrån till Chris Finch - seriens enda riktiga villain. För att det är allas favoritscen, och jag har ingen annan åsikt.