Med andra ord: Personer som ges någon form av personkult-status inom en rörelse får en enorm makt, och det slutar alltför ofta med att de använder den makten för att tysta andra inom samma rörelse.
Inte medvetet. Jag tror de flesta av dem anser att de använder sin maktposition till att gynna rörelsen. Och det är ju just här som makt blir så tricky.
Vi brukade kalla dem BNFs, dvs "Big Name Fans". Dessa var alltså personer med mycket makt och status som ingen ville göra sig ovän med även om många tyckte att de betedde sig illa och ibland till och med kränkande mot andra inom fandom.
Maktmetoden att hänga ut personer i vetskapen om att en mobb av moraliskt indignerade personer genast kommer ge sig på dessa personer, har debatterats fram och tillbaka de senaste åren. I den svenska mediedebatten har Hanif Bali och Joakim Lamotte ofta fått personifiera detta sätt att utnyttja sin makt och sin personkultstatus för att tysta kritiker.
Men även inom den feministiska rörelsen finns detta fenomen att medvetet eller omedvetet tysta kritiker genom att inte vara varsam och försiktig med hur man använder sin maktposition. Ingen vill bli kallad ”manstillvänd” eller ”daddy’s girl” av en BNF inför tusentals följare. Och precis som Hanif Balis och Joakim Lamottes följare så verkar många inom den feministiska rörelsen leva i villfarelsen att personkult inom en politisk eller ideologisk rörelse är helt oproblematisk. Det är därför kritik mot feminismens BNFs inte sällan beskrivs som kritik mot Kampen.
Men vi måste fundera på de maktförhållanden som finns inom rörelsen. Det är ju trots allt vad vi feminister gör - granskar och problematiserar ojämlika maktförhållanden. Om jag var BNF inom den feministiska rörelsen skulle jag fundera på detta. Mycket.
På senaste tiden har jag även sett offentlig skamning och uthängningar av (icke-offentliga) personer beskrivas som en feministisk strategi. Till exempel feministiska sajten Gardets.nu beskrev det så när de fick kritik i sommar för att ha hängt ut en minderårig kille med namn och mailadress.
Ibland har den strategin till och med beskrivits som en feministisk revolution. Möjligen har en del felaktigt fått för sig att kraften i #metoo byggde på uthängningar och dragit slutsatser därifrån. Men styrkan i #metoo byggde på kvinnors gemensamma berättelser om ett globalt, kulturellt system. Inte på uthängningar av individer inom systemet, även om sådana förekom.
Jag skulle gärna se den feministiska rörelsen ha en riktig debatt om personkult inom rörelsen samt om offentlig skamning och uthängningar av icke-offentliga personer som en feministisk strategi. Vilken typ av revolution skapas med hjälp av skamning och mobbmentalitet som maktmetod? När möjligheten att använda denna maktmetod är koncentrerad till några få privilegierade personer?
Ingen kanske vet mer om offentlig skamning som maktmetod än Monica Lewinsky. Därför är det få saker som gjort mig så glad som när jag fick veta att hon ska producera sin egen upprättelse - en TV-serie av skaparna till The People vs OJ Simpsons (serien som för övrigt gav upprättelse till en annan kvinna som skammades hårt på 90-talet, Marcia Clark) och som ska handla om Clintonaffären.
Ni vet, skandalen runt president Bill Clinton som exploderade i media 1998 och som ibland felaktigt kallats ”Lewinskyaffären.”
I en tid där offentlig skamning är vardag behövs denna typ av berättelser. Berättelser om upprättelse snarare än om skam. Vem vet, i framtiden kanske vi blir överrösta med upprättelsehistorier från människor som blev offentligt skammade på 10-talet - under den tid då vi levde i den naiva tron att patriarkala maktmetoder kan användas för att skapa ett feministiskt samhälle.
Men vi måste fundera på de maktförhållanden som finns inom rörelsen. Det är ju trots allt vad vi feminister gör - granskar och problematiserar ojämlika maktförhållanden. Om jag var BNF inom den feministiska rörelsen skulle jag fundera på detta. Mycket.
På senaste tiden har jag även sett offentlig skamning och uthängningar av (icke-offentliga) personer beskrivas som en feministisk strategi. Till exempel feministiska sajten Gardets.nu beskrev det så när de fick kritik i sommar för att ha hängt ut en minderårig kille med namn och mailadress.
Ibland har den strategin till och med beskrivits som en feministisk revolution. Möjligen har en del felaktigt fått för sig att kraften i #metoo byggde på uthängningar och dragit slutsatser därifrån. Men styrkan i #metoo byggde på kvinnors gemensamma berättelser om ett globalt, kulturellt system. Inte på uthängningar av individer inom systemet, även om sådana förekom.
Jag skulle gärna se den feministiska rörelsen ha en riktig debatt om personkult inom rörelsen samt om offentlig skamning och uthängningar av icke-offentliga personer som en feministisk strategi. Vilken typ av revolution skapas med hjälp av skamning och mobbmentalitet som maktmetod? När möjligheten att använda denna maktmetod är koncentrerad till några få privilegierade personer?
Ingen kanske vet mer om offentlig skamning som maktmetod än Monica Lewinsky. Därför är det få saker som gjort mig så glad som när jag fick veta att hon ska producera sin egen upprättelse - en TV-serie av skaparna till The People vs OJ Simpsons (serien som för övrigt gav upprättelse till en annan kvinna som skammades hårt på 90-talet, Marcia Clark) och som ska handla om Clintonaffären.
Ni vet, skandalen runt president Bill Clinton som exploderade i media 1998 och som ibland felaktigt kallats ”Lewinskyaffären.”
I en tid där offentlig skamning är vardag behövs denna typ av berättelser. Berättelser om upprättelse snarare än om skam. Vem vet, i framtiden kanske vi blir överrösta med upprättelsehistorier från människor som blev offentligt skammade på 10-talet - under den tid då vi levde i den naiva tron att patriarkala maktmetoder kan användas för att skapa ett feministiskt samhälle.
