Business men they drink my wine, plowman dig my earth

Jordan B Peterson är på Skavlan. En dn-artikel om det sköna i traditionellt konservativ kvinnlighet har väckt reaktion i mitt sociala medie-flöde.

Det är mycket just nu som får mig att tänka på samhällets feministiska vågrörelser. Och på feministiska backlasher.

Jag tror vi alla är överens om att vi befinner oss i början av en feministisk backlash. Den senaste backlashen vi genomled var den som inleddes ca 2005 och avslutades ungefär i samband med #prataomdet. Och nu är vi här igen. Antingen går vågrörelserna fortare eller så är vi för snabba med att definiera dem i realtid innan vi haft möjlighet att ta ett steg tillbaka och se den stora bilden av samhällets rörelser.

Jag kommer så väl ihåg mitt eget feministiska uppvaknande. Särskilt när jag läser unga kvinnor och deras syn på feminismen idag. Och hur de positionerar sig, precis som vi gjorde.

1992 publicerades en artikel i Ms Magazine av Rebecca Walker kallad ”Becoming the third wave”, som skulle bli startskottet för det som skulle komma att kallas tredje vågens feminism. Ungefär i samma veva släppte Nirvana låten Rape Me. Dana Scully dök för första gången upp på TV. Och filmen Thelma & Louise hade premiär.

“Something has crossed over in me. I just can’t go back. I feel awake, wide awake. I never felt this before, like I got something to look forward to.”
– Thelma i filmen Thelma och Louise

Detta hände de första åren av 90-talet. Vi hade just kommit ur en feministisk backlash - också kallad 80-talet - och den feministiska renässansen som skulle komma till Sverige runt mitten av decenniet såg ljuset.

Detta är även mitt eget feministiska uppvaknande, mitt och många andras. Vi läste Nina Björk, tidningen Darling, Linna Johanssons fanzine Bleck, och boken Fittstim. Stöpta i ungefär samma mall, på ett sätt jag inte tror sker idag.

Vi var medieälskande likhetsfeminister väl förankrade i populärkultur och modevärlden. Vi var den tredje vågens feminism och vi positionerade oss mot det vi såg som en stor brist hos andra vågen, nämligen en generell, universell kvinnlighet som i sin tur tycktes vara en vit, heterosexuell, ciskönad, västerländsk medelklasskvinna.

En av de viktigaste teoretisk begreppen som introducerades i tredje vågen var därför Kimberlé Crenshaws introduktion av begreppet intersektionalitet. Begreppet är i princip mainstream idag och lyckades nästan på egen hand väcka en slumrande feminism och injicera välbehövlig internkritik i en rörelse som glömt bort att granskning av maktstrukturer och normer börjar i den egna rörelsen.

Vi positionerade oss också mot den bild av den arga, orakade, "militanta" feministen som antifeminister sedan 70-talet hade målat upp av andra vågens feminister. I efterhand kan man undra varför vi lät oss manipuleras av en sexistisk stereotyp påhittad av fienden, men så var det i alla fall. Kanske viljan att revoltera mot föräldrarna är starkare än viljan att inte gå motståndarens ärenden.


Den fjärde vågens feminism är mer svårdefinierad eftersom den sker här och nu. Men en viktig faktor i att beskriva fjärde vågen kommer förstås vara Internet. Utan Internet hade Men Explain Things To Me inte blivit ett klassiskt meme. Utan Internet hade vi inte haft Slutwalk. Utan Internet hade vi inte haft #Metoo.

Det är lite ironiskt att #Metoo kom ungefär samtidigt som den feministiska backlashen inleds. Eller så är det helt naturligt. När viktiga feministiska segrar sker, ökar också motståndet. Man skulle kunna tro att de män som varnar för att vi lever i en "farlig tid för män" och att Metoo var en "häxjakt" på män är gnällspikar från en annan tid, men vad de verkligen är är en del av den antifeministiska, nationalistiska, högerpopulistiska backlashen som har intagit västvärlden.

I varje ny feministisk backlash kommer det alltid debattörer som försöker utmåla feminismen som "död." Men alla borde idag inse att man inte kan förutspå feminismens öde i samhällets vågrörelser. Feminismens öde bestäms i mycket större frågor, som t.ex hur mycket vi tillåter feminismen att kapas av personer och organisationer som vill använda oss för sin egen agenda. Att sälja T-shirts, till exempel. Eller vinna val.

Ett annat tecken på att vi befinner oss i en backlash är att våldtäktsdebatten åter är under all kritik. Under förra backlashen fick Pär Ström sitta i alla tv-soffor och på sin blogg driva tesen att våldtäktsstatistiken beror på att "falska anmälningar," att feminister hatar män och på ett utvidgat våldtäktsbegrepp 2005 - då våldtäkt ändrades till att gälla även utan inslag av våld om offret befunnit sig ett "hjälplöst tillstånd" samt även om offret själv druckit sig berusad (innan krävdes att gärningsmannen tvingat eller lurat i offret droger).

”Dels har vi som sagt ett samhällsklimat i Sverige som starkt präglas av feminism och manshat, vilket säkerligen ökar antalet våldtäktsanmälningar. Inte minst eftersom det länge egentligen inte har krävts några bevis för att få en man fälld för våldtäkt – därmed har ju en anklagelse kommit att bli ett bra sätt att hämnas på en person eller skaffa sig pengar i form av skadestånd.

Dels har vi en mycket bred definition av våldtäkt i Sverige. År 2005 breddades definitionen på ett sätt som saknar motstycke i omvärlden. Även detta kan hänföras till det feministiska och manshatande samhällsklimatet – och det bidrar sannolikt till en ökning av antalet anmälningar.”
--Pär Ström, från bloggen "Genusnytt"

Under förra backlashen skylldes alltså våldtäkter på kvinnorna i allmänhet och feminister i synnerhet. Idag ser vi en feministiska backlash där våldtäkt skylls på män från ”andra kulturer.” På tio korta år har antifeminismen alltså valsat över från att skylla på kvinnor och feminismen till att skylla på ”invandrarna.”

Så går det nämligen när samhället befinner sig i en feministiska backlash och våldtäktsdebatten inte drivs av feminister, utan av icke-feministiska män. Det är alltid ”de andras” fel. Den gemensamma nämnaren under alla feministiska backlasher är att svenska våldtäkter skylls på allt utom på gruppen ”svenska män”. Det tycks vara den enda egentliga ideologin för antifeminister.

Nu kommer vi få leva med det här ett tag. Sverigedemokrater som driver våldtäktsfrågan utan intresse av något annat än att förflytta fokus, antifeminister som ogenerat historielöst dödförklarar feminismen, och maktmän som kopplar skulden för anklagelser om sexuella trakasserier till alla - offret, feminismen, medial häxjakt - utom till sig själva och den maktstruktur de själva sitter på.

Tills backlashen är över, högerpopulisterna förhoppningsvis marginaliseras och vi kan börja försöka att - på riktigt - tackla våldtäktsproblematiken och samhällets maktstrukturer igen.

"The Texas sky is the biggest one I've seen"

Jag kan inte sluta tänka på ord. Det började när jag läste språkvetenskap, men egentligen började det på riktigt när jag blev feminist. Eftersom feminister sysslar med frågor om kultur och man kan inte tänka på kultur utan att också tänka på ord.

Det är en av de (många, många) basic facts som de som hånar politisk korrekthet har missat. Att språk fucking matters. Det är med ord som vi bygger vår identitet, vår kultur och vår framtid. Att håna ordet "hen" är så pinsamt närsynt att det nästan överstiger pinsamheten när folk rättar andras tweets i en pedagogisk uppvisning av hur lite de förstår av mänsklig kommunikation.

Anyway, jag kan inte sluta tänka på ord. Just nu tänker jag mest på hur jag med ord ska besvara frågan "har du barn?" När man är 40 år och träffar nya människor och man börjar småprata kommer man nämligen nästan alltid till en punkt när man ska förklara hur ens privata relationer ser ut. Ibland formuleras frågan istället som "har du familj?" Vilket ju om möjligt är ändå svårare att svara på med de ord vi idag har till vårt förfogande.

Ibland tänker jag att folk blir ihop och skaffar barn inom kärnfamiljemönstret bara för att det är så mycket enklare att beskriva på en kafferast. Ja, jag har familj. I helg ska vi åka och hälsa på svärföräldrarna. Nu ska jag hämta barnen.

Jag förstår ju naturligtvis vad folk menar när de frågar om jag har barn. De menar "har du fött barn?" Eller kanske "är du förälder?" På de två frågorna kan jag ganska enkelt svara nej. Men även om jag inte fött barn eller bildar ett föräldrapar med någon som fött barn så anser jag att jag har barn. Vad jag inte har är ord som enkelt förklarar det.

Det har i alla tider funnits sådana som mig, som har barn men som inte fött barn eller ingår i den strikta definitionen för förälder. Så här ser min story ut: Jag har två syskonbarn. Båda två har 100% förändrat mitt liv från att de kom. Jag visste att de skulle göra det. Jag visste - som alla vet - att det skulle förändra mitt liv att ha barn.

Min villkorslösa kärlek till dem är lika okomplicerad som de flesta föräldrars kärlek.Att vara moster är i sig en speciell relation. Den påminner inte om föräldrarelationen för man har inte ständig sömnbrist, man är inte alltid närvarande vid kvällsbadet, kräksjukan, vägra-sova-trotset eller läsa-samma-saga-förhundrade-gången-i-rad-stunden. Dessa saker är mer som gyllene ögonblick för en som mig. Ibland ser jag mig som en klassisk frånvarande pappa - som kommer hem när alla bråk och gräl är över och bara myser med barnen framför TV:n. Problemet med det är förstås att det är just i bråken, skriken, trotset och vardagens alla små bekymmer som de starka banden knyts.

Därför har jag försökt lägga in semester, flextimmar och annat för att vara med om dessa stunder så gott det går. Ingen av mina chefer eller kollegor har någonsin ifrågasatt det eller tyckt det är konstigt. På något sätt har jag lyckats förmedla till dem att när jag säger "mina syskonbarn" så betyder det inte "barn jag ser en gång om året" utan "min möjlighet att få dimensionen av barn i mitt liv."

Folk är generellt duktiga på att helhjärtat acceptera olika former av familjekonstellationer. Så varför har vi så få ord för att beskriva just sådana?

Jag märker att jag ofta använder uttrycket "min tvillingsysters barn" istället för "syskonbarn" för att på något vis desperat understryka närhet. Jag försöker skapa nyanser i språket som inte finns idag.

Så har människor alltid gjort. En semantisk lucka för att beskriva ett fenomen fylls igen med ett nytt ord. Det är så det går till. Att fylla luckan för familjekonstellationer utanför orden "förälder och barn" borde därför inte vara alltför långt borta. Kan man tycka.

Jag har klagat mycket här men en sak som hjälper är att det ändå finns referensramar för mosterskapet. Under historiens gång alltid funnits sådana som jag - mostrar och fastrar osv som inte haft egna barn men som blivit "bonusmammor" (inte heller ett bra ord) åt andras. Kvinnor har i alla tider hjälpts åt med denna samhällskritiska samhällsinsats som historieböckerna talar så lite om, nämligen att uppfostra nästa generation till trygga, kärleksfulla vuxna. Ni vet, det som hela vår civilisations överlevnad hänger på.

Och jag anar att om jag klagar på att det är krångligt att svara på frågan om jag har familj, så är det ingenting jämfört med vissa andra, till exempel de som är extramammor åt sina bästa vänninors barn. Att vara moster finns det i alla fall ett ord för, även om det skulle behöva fler specifikationer.

Mitt utformade standardsvar på frågan "har du barn" är idag "nej, men min tvillingsyster har två barn som jag är väldigt mycket med." Det är där jag tycks ha landat. Tills vår kultur har fått en mindre strikt syn på viktiga relationer och familjekonstellationer, och det visar sig även i språket.

Just off the key of reason

Ett år tog det. Ett år efter att kvinnor över hela världen gått ut och beskrivit sina gemensamma erfarenheter av en vardag där deras kroppar ses som ständigt tillgänglig för tafsande händer, sexuella anspelningar, övergrepp, trakasserier och sexistiska ”skämt” de förväntas skratta med i. Ett år efter att kvinnor över hela världen delat berättelser som tillsammans bildar ett mönster, eller, snarare; en helhetsbild av en global kultur.

Ett år tog det för metoo-kampanjen att landa i ständiga rop om mäns rätt att inte behöva oroa sig för hur deras beteende ”misstolkas” av kvinnor och berättelser om hur män fått sina liv förstörda av metoo och någon sorts allmän tillbaka-till-50-talet-stämning där övergrepp slätas över för att de hände "för länge sedan" och ofrivilligt sex ifrågasätts för att offret även haft frivilligt sex med gärningsmannen.

Allt sådant man skulle hoppas att vi inte längre behöver diskutera. Lite som när Julian Assange blev anklagad för våldtäkt och det visade sig att män i offentligheten, män i maktpositioner och ”vanliga” män på gatan tror att våldta en person som sover är en ”gråzon” och att det är något vi faktiskt måste prata om.

Ett år efter metoo hånar USAs president en kvinna som anklagat en högt uppsatt man för sexuella övergrepp. Och säger att vi lever i en ”scary time” för unga män eftersom de kan bli anklagade för sexuella övergrepp.

Och riskera repressalier, får man väl anta att han menade att tillägga. Eftersom kvinnor anklagat män även tidigare, men att det idag skett en skiftning där vi har börjat förstå att även sådant som tidigare trivialiserades som pojkstreck och även sådant som populära ”frat boys,” män i maktpositioner och, eh,”gentlemän” sysslar med idag kan kallas för vad de är - sexuella övergrepp.

För de som inte hängt med i denna skiftning och som fortfarande tror att medvetslöshet kan kallas samtycke och att en hand mellan benen på en kollega kan kallas för ”klumpiga raggningsförsök” – ja, för dessa unga män kan det nog vara en pretty fucking scary time.

Det som slår en mest när man ser alla som oroar sig för och frågar sig hur män ska slippa ”få sina liv förstörda” av metoo är att de alla tycks missa det uppenbara svaret på sin egen fråga.

Vi har ju som samhälle i alla tider ansett att det bästa sättet för kvinnor att undvika att bli offer för övergrepp är att alla kvinnor gemensamt minskar sitt eget handlingsutrymme och anpassar sina liv efter någon sorts allmän, ständig Risk Att Våldtas. Därför vore det ju jättemärkligt att inte ge män samma råd när man nu diskuterar hur de ska slippa bli offer för övergrepp.

De som oroar sig för att mäns risk att bli felaktigt anklagade och utpekade får helt enkelt börja uppmana män att ”skydda sig” på samma sätt som de alltid uppmanat kvinnor. Att inte dricka för mycket alkohol. Att inte följa med okända kvinnor hem. Att alltid tänka på hur deras beteende kan "tolkas" av det motsatta könet. Att alltid kontrollera sig själva och sin omgivning, i alla fall om de  ska slippa bli skuldbelagda för eventuella övergrepp de utsätts för.

Där har ni ert svar.

Vi som däremot alltid har ansett att det är en mycket dålig lösning för ett civiliserat samhälle att lägga ansvaret för att ”skydda sig” mot övergrepp på kvinnor, kommer förstås aldrig ge unga män dessa ovanstående ”råd.” För oss kommer svaret aldrig vara att uppmana män och pojkar att minska sitt eget handlingsutrymme. Det kommer heller aldrig vara att tysta kvinnors berättelser och erfarenheter genom att trivialisera vad de varit med om.

Vårt svar kommer alltid vara långsiktig, kulturell förändring i synen på kön, könsroller och på sex och samtycke.

Och under tiden som vi arbetar med att skapa denna förändring kommer vi alltid arbeta för såväl mäns som kvinnors och alla andras rätt att handla, vara och leva fritt och med så få restriktioner som möjligt så länge man inte skadar någon annan, och att alltid, alltid ha rätt att slippa skuldbeläggas för de övergrepp som andra personer utsätter en för.