"The Texas sky is the biggest one I've seen"

Jag kan inte sluta tänka på ord. Det började när jag läste språkvetenskap, men egentligen började det på riktigt när jag blev feminist. Eftersom feminister sysslar med frågor om kultur och man kan inte tänka på kultur utan att också tänka på ord.

Det är en av de (många, många) basic facts som de som hånar politisk korrekthet har missat. Att språk fucking matters. Det är med ord som vi bygger vår identitet, vår kultur och vår framtid. Att håna ordet "hen" är så pinsamt närsynt att det nästan överstiger pinsamheten när folk rättar andras tweets i en pedagogisk uppvisning av hur lite de förstår av mänsklig kommunikation.

Anyway, jag kan inte sluta tänka på ord. Just nu tänker jag mest på hur jag med ord ska besvara frågan "har du barn?" När man är 40 år och träffar nya människor och man börjar småprata kommer man nämligen nästan alltid till en punkt när man ska förklara hur ens privata relationer ser ut. Ibland formuleras frågan istället som "har du familj?" Vilket ju om möjligt är ändå svårare att svara på med de ord vi idag har till vårt förfogande.

Ibland tänker jag att folk blir ihop och skaffar barn inom kärnfamiljemönstret bara för att det är så mycket enklare att beskriva på en kafferast. Ja, jag har familj. I helg ska vi åka och hälsa på svärföräldrarna. Nu ska jag hämta barnen.

Jag förstår ju naturligtvis vad folk menar när de frågar om jag har barn. De menar "har du fött barn?" Eller kanske "är du förälder?" På de två frågorna kan jag ganska enkelt svara nej. Men även om jag inte fött barn eller bildar ett föräldrapar med någon som fött barn så anser jag att jag har barn. Vad jag inte har är ord som enkelt förklarar det.

Det har i alla tider funnits sådana som mig, som har barn men som inte fött barn eller ingår i den strikta definitionen för förälder. Så här ser min story ut: Jag har två syskonbarn. Båda två har 100% förändrat mitt liv från att de kom. Jag visste att de skulle göra det. Jag visste - som alla vet - att det skulle förändra mitt liv att ha barn.

Min villkorslösa kärlek till dem är lika okomplicerad som de flesta föräldrars kärlek.Att vara moster är i sig en speciell relation. Den påminner inte om föräldrarelationen för man har inte ständig sömnbrist, man är inte alltid närvarande vid kvällsbadet, kräksjukan, vägra-sova-trotset eller läsa-samma-saga-förhundrade-gången-i-rad-stunden. Dessa saker är mer som gyllene ögonblick för en som mig. Ibland ser jag mig som en klassisk frånvarande pappa - som kommer hem när alla bråk och gräl är över och bara myser med barnen framför TV:n. Problemet med det är förstås att det är just i bråken, skriken, trotset och vardagens alla små bekymmer som de starka banden knyts.

Därför har jag försökt lägga in semester, flextimmar och annat för att vara med om dessa stunder så gott det går. Ingen av mina chefer eller kollegor har någonsin ifrågasatt det eller tyckt det är konstigt. På något sätt har jag lyckats förmedla till dem att när jag säger "mina syskonbarn" så betyder det inte "barn jag ser en gång om året" utan "min möjlighet att få dimensionen av barn i mitt liv."

Folk är generellt duktiga på att helhjärtat acceptera olika former av familjekonstellationer. Så varför har vi så få ord för att beskriva just sådana?

Jag märker att jag ofta använder uttrycket "min tvillingsysters barn" istället för "syskonbarn" för att på något vis desperat understryka närhet. Jag försöker skapa nyanser i språket som inte finns idag.

Så har människor alltid gjort. En semantisk lucka för att beskriva ett fenomen fylls igen med ett nytt ord. Det är så det går till. Att fylla luckan för familjekonstellationer utanför orden "förälder och barn" borde därför inte vara alltför långt borta. Kan man tycka.

Jag har klagat mycket här men en sak som hjälper är att det ändå finns referensramar för mosterskapet. Under historiens gång alltid funnits sådana som jag - mostrar och fastrar osv som inte haft egna barn men som blivit "bonusmammor" (inte heller ett bra ord) åt andras. Kvinnor har i alla tider hjälpts åt med denna samhällskritiska samhällsinsats som historieböckerna talar så lite om, nämligen att uppfostra nästa generation till trygga, kärleksfulla vuxna. Ni vet, det som hela vår civilisations överlevnad hänger på.

Och jag anar att om jag klagar på att det är krångligt att svara på frågan om jag har familj, så är det ingenting jämfört med vissa andra, till exempel de som är extramammor åt sina bästa vänninors barn. Att vara moster finns det i alla fall ett ord för, även om det skulle behöva fler specifikationer.

Mitt utformade standardsvar på frågan "har du barn" är idag "nej, men min tvillingsyster har två barn som jag är väldigt mycket med." Det är där jag tycks ha landat. Tills vår kultur har fått en mindre strikt syn på viktiga relationer och familjekonstellationer, och det visar sig även i språket.