"And all I can do is just pour some tea for two, and speak my point of view"

Det krävs väl ingen större begåvning att räkna ut att den identitetspolitiska våg vi levde i för några år sedan skulle skapa en hätsk motreaktion. Särskilt inom vissa delar av den feministiska rörelsen. Nu är den definitivt här.

Jag tvekar att kalla denna motreaktion för radikalfeministisk, även om de själva beskriver sig så. Jag har problem att sätta epitet ”radikal” på något som inte alls är det. Det är svårt att beskriva en feminism som verkar mer intresserad av ytlig sloganfeminism än av att förändra förtryckande strukturer på riktigt och i grunden, för ”radikal”.

Cissi Wallin skriver en krönika i Expressen om att feminismen blivit för bred och tillåtit för många att ”få vara med” i denna breda definition av vad feminism inkluderar.  Som exempel ger hon män som engagerar sig i kvinnojourer, ett annat exempel är transpersoner.

Hon skriver: "Även transfrågan har mer och mer börjat definiera kvinnokamp. Transpersoners rättigheter är självklart jätteviktiga, de som alla andra utsatta grupper ska slippa hat och förtryck. Men personer som levt som män i 30-40 år och förra året började kalla sig kvinnor kan omöjligen veta hur det känns att ha levt ett helt liv som kvinna. Ändå verkar stora delar av den feministiska agendan handla om dessa personers åsikter om kön och förtryck. Många verkar livrädda för att stämplas som ”exkluderade”, om man inte släpper in varenda röst i vartenda forum. Man vill, på klassiskt kvinnligt manér, ta hänsyn till alla. Man vill behaga alla."

Detta att feminismen har blivit en för bred rörelse som ska tillgodose allas behov av att kämpa mot förtryck, har man hört många gånger. Det är en reell oro som många feminister uttrycker. Att feminismen ska sluta vara en kamp för kvinnor och splittras i alltför många fraktioner som inte klarar av att enas i kampen för att krossa patriarkatet.

Jag tillhör inte de som tror att feminismen riskerar att bli en för bred rörelse för att kunna vara effektiv. Jag tror feminismen främst står inför två distinkta faror: 

1, Att kapas av personer, organisationer eller parter som vill utnyttja den feministiska kampen för att föra ut populistiska budskap om vilken "grupp" män som våldtar, lobba för enskilda förbud eller lagförslag, eller för att krossa individer. 

2, Att förvandlas till en irrelevant sekt som enbart driver frågor för de starka grupperna, för kvinnor som redan sitter på makt, styrelseposter, pengar eller politisk karriär.

Ingen av dessa två faror handlar om att feminismen skulle bli för bred.

Att jag inte tror på idén om en mindre bred och mer exkluderande feminism som beskrivs i Wallins krönika, betyder dock inte att jag inte tror att en sådan exkluderande feminism skulle vara fullt möjlig att skapa. Jag tror absolut att det går att bygga en feministisk rörelse som enbart driver de frågor man anser vara de viktigaste i "kvinnokampen" och utesluter de som hör till andra "minoriteter".

Gissningsvis skulle en sådan feminism rikta in sig på att driva majoritetsgruppens frågor. Frågor där vi vita, heterosexuella, cis-könade medelklasskvinnor tryggt kan stå på barrikaderna, istället för de där vi tvingas konfronteras med hur vi själva utövar förtryck mot andra kvinnor. Så blir det i alla politiska rörelser där man väljer ut vilka frågor man ska driva och vilka som inte "ingår."

Vad är då problemet med en sådan feminism? Vad skulle kunna vara faran med att exkludera istället för att inkludera olika röster i den feministiska kampen?

Tja, vi skulle kunna få en feminism som propagerar för slöjförbud eftersom kvinnor som inte bär slöja tillhör majoritetsgruppen och inte skulle drabbas av förbudet. Eller en feminism som propagerar för porrförbud eftersom det generellt inte är majoritetsgruppens sexualitet som drabbas i ett samhälle där censur och moral accepteras för att förbjuda vissa oönskade sexuella uttryck.

Att vilja ha en så inkluderande feminism som möjligt handlar inte om att "behaga alla." Ska man kritisera oss kan man åtminstone ta reda på vad vi tycker. Det handlar om att feminismen ska överleva som en relevant politisk kraft - istället för att bli ytterligare en i raden av politiska rörelser som säger sig "krossa maktstrukturerna" samtidigt som de upprätthåller desamma.

Det handlar om att ta feminismen till en annan nivå än de flesta andra politiska rörelser. En nivå där man kan göra faktisk skillnad i samhällets förtryckande strukturer. Inte bara ropa om nån ny lagstiftning eller rasa mot nån som inte borde få vara kändis. Att kalla sin egen feminism kontroversiell gör den inte till det.

För mig har insikten om hur olika förtryck samverkar - så kallad "intersektionalitet" - varit hela anledningen att jag fortfarande ser mig som feminist. Visst vore det mycket enklare om det patriarkala kvinnoförtrycket kunde urskiljas från andra typer av patriarkala förtryck som rasism, homofobi, transfobi, osv. Med kunskapen om att förtryck samverkar och att man inte kan "befria" någon individ från ett strukturellt förtryck om man inte arbetar för att befria dem från alla, förhindrar tyvärr denna fantasi från att anammas som verklighet. Eller borde i alla fall göra det.

De flesta framgångsrika rörelser och organisationer idag har förstått att man inte bara kan ägna sig åt en enda fråga. Eftersom kultur är komplext - inte komplicerat, men komplext - och saker och ting hänger ihop, så har de flesta idag förstått att om man vill bekämpa fattigdom så måste man också arbeta mot könsförtryck och rasism. Om man vill bekämpa klimathotet så måste man samtidigt kämpa för jämlika ekonomiska maktförhållanden och för kvinnors rättigheter.

Varför skulle då feminismen gå åt motsatt håll? Varför skulle just feminismen strunta i  det som fler och fler förstått och göra det med argument som att feminismen inte ska "behaga alla"?

Vad det skulle göra är att riskera att göra feminismen till inget mer än en ideologisk sekt. En sekt där några starka ledare talar om hur den ”rätta läran” ser ut, vilka frågor som inkluderas eller inte inkluderas i den, och utmålar alla som inte håller med som att ”splittra” och "vilseleda".

En sådan feministisk rörelse skulle inte vara särskilt svår att skapa. Frågan är snarare vad ska vi med en sådan feminism till? Vad gör en sådan feminism mer än det som mångmiljardären Madonna gjorde när hon satt i ett rosenbad och sa att coronaviruset gör oss alla till jämlikar? Det vore jättefint om det var så, men det är helt enkelt inte så verkligheten ser ut.

Vad ska vi med en feminism som hänger på populistiska medierubriker, ytliga analyser om kvinnligt och manligt beteende och patriarkal krigsretorik till? Finns det en tid när vi hade behövt mer radikal - faktiskt radikal - feminism mer än idag? Och ändå ska vi nöja oss med en påstådd radikalfeminism som inte vill ”komplicera” kvinnokampen genom att se verkligheten som den faktiskt är.