"Sometimes you wake up. Sometimes the fall kills you. And sometimes, when you fall, you fly."

Inom kvantfysiken finns något som kallas för complementarity principle, vilket betyder ungefär att man måste kunna hålla två till synes motstridiga idéer i huvudet samtidigt för att kunna se hela verkligheten. Det används för att förklara hur elektromagnetisk strålning kan vara både en partikel och en vågfunktion. Det kan också användas för att förklara människors beteende på sociala medier.

OK, det sista var bara min tolkning.

Att hålla två till synes motstridiga tankar i huvudet för att försöka få hela bilden, är tyvärr inget vi är särskilt bra på. Det vi är bra på är binärt tänkande, att om A är rätt så måste B vara fel, och konfirmationsbias, att välja en position och sedan rata alla fakta som verkar motsäga denna position och lyfta fram de fakta som bekräftar den.

Vi är tränade på att konstruera idéer i motsatsförhållanden till varandra. Vi intar politiska positioner där antingen individens frihet eller samhällskollektivet är viktigast, när verkligheten är att det ena inte kan existera utan det andra. Vi ser vetenskap och tro som varandras motsatser, när det i själva verket är så att den ena förklarar hur världen fungerar och det andra beskriver meningen med den.

Polemik och antingen/eller-tänkande tycks vinna landmärken för varje nytt val som hålls, varje ny ledarkrönika som skrivs, varje nytt medie-drev som drevas. Därför är det bra att det dykt upp en debatt om "cancel culture" - en kultur där människor som beter eller uttalar sig problematiskt som straff ska fråntas sina plattformar, vänner och levebröd av en arg internetmobb.

Jag har dock motstridiga - åtminstone till synes - tankar om cancel culture. Och jag tror man måste hålla dessa motstridiga tankar i huvudet samtidigt för att verkligen få en helhetsbild av frågan.

Jag tror att drevkultur och offentlig skamning kan vara det viktigaste verktyg vi har för att rasera traditionella och reaktionära attityder i samhället. Och jag tror också att det är helt förödande för all form av progressiv kultur.

För att få ihop dessa två till synes motstridiga tankar måste man skilja på "call out culture" och "cancel culture". De drivs av samma mekanismer men medan det förra är baserat på någon sorts maktanalys av samhället, så handlar det senare bara om blodlust.

Jag hörde en gång Jon Ronson (författare till boken So You've Been Publically Shamed) beskriva offentlig skamning som ett vapen vi plötsligt fått i samband med sociala medier. Tyvärr har vi förälskat vi oss i vårt vapen och numera känns en dag utan att vi får använda det som en bortkastad dag. Vapnet har slutat vara ett vapen och blivit en raison d'etre.

Men innan dess så var "call out culture" ett sätt för röster som sällan får höras att faktiskt kunna påpeka problematiska beteenden i majoritetssamhället på ett sätt som majoritetssamhället plötsligt brydde sig om.

Jag levde själv igenom Racefail 09 och andra hårda internetskolor där många rasifierade satte ned foten runt vit feminism, cultural appropriation och tone policing och de var verkligen inte snälla men herregud vad jag lärde mig.

Som en del av majoritetssamhället är det ju inga större problem att valsa igenom livet utan att nånsin behöva reflektera över sitt eget beteende om ingen någonsin ”calls you out”. Som kvinnlig feminist är det ändå enklare, för du kan bara klumpa ihop alla kvinnor till en grupp och kalla det kvinnokamp och sedan påstå att ni alla har samma erfarenhet av förtryck på grund av biologi, och strunta i att du inom gruppen besitter stora privilegier jämfört med andra kvinnor, till exempel rasifierade kvinnor, socialt utsatta kvinnor och transkvinnor.

Att se sina egna privilegier inom gruppen är också viktigt för att man inte ska börja föra talan för en grupp man faktiskt inte tillhör, en grupp man därmed osynliggör. De som rusar in i debatter och gör just det brukar kallas för social justice warriors.

Social Justce Warriors blev ett populärt uttryck under Gamergate. Helt oöverraskande missförstod alt-högermännen i Gamergate ordet grovt, och började använda det för alla som lyfter frågor om sexism och rasism inom populärkultur. Men för oss andra är en social justice warrior precis tvärtemot vad de oinformerade gamergate-männen tror att de är. De två grupperna har mycket mer gemensamt än vad som skiljer dem åt.

Social justice warriors känns igen dem på att ofta dundrar in i debatter om viktiga och komplexa ämnen som porr, maskulinitet eller könsidentitet, utan något intresse av att de olika sidor eller de teorier som finns, utan bara intresserade av den linje de själva driver. De förstör viktiga debatter genom sitt ointresse för att de kan ha fel. Sedan går de vidare till nästa debatt att bulldoza.

Det har under åren mest setts som störande inom den feministiska debatten. Men i och med "cancel culture" blev de ett direkt hot mot den offentliga debatten. Ett exempel är Mr Cool-debatten. Det som skulle ha kunnat bli en intressant feministisk debatt om gränser och huruvida man kan skapa ett progressivt samhälle genom reaktionära metoder (som censur) blev istället ett moralistiskt drev av SJWs som eldades på av aktivister med stora plattformar och tystade alla meningsfulla diskussioner genom att kalla de som deltog i dem för ”pedofilkramare”.

Gränsen mellan "call out culture," som ser till att röster utanför normen får höras, och "cancel culture," som riskerar att göra det motsatta, är hårfin och milsvid på samma gång. Skulle vi kunna ha en "call out culture" utan att social justice warriors eller alt-högern eller mediekändisar eller moderata riksdagsmän på twitter genast förvandlar den till "cancel culture"? Kan vi se det framåtsträvande i det förra och det bakåtsträvande i det senare? Eller blir det för svårt för oss att ha dessa två till synes motstridiga idéer i huvudet samtidigt?

"In the beginning there was nothing, which exploded."

Jag är en person med många brister, men jag har en sak som jag tror är en riktig styrka: Jag är inte rädd för att verka dum. Jag vet att min nivå av intelligens inte är högre än de flesta andras och jag har noll komplex runt det. Och jag tror styrkan i att inte oroa sig för att verka smartare än andra är att jag helt ogenerat kan utforska min egen nyfikenhet.

För att utforska sin egen nyfikenhet krävs att man inte blir obekväm eller irriterad av att lyssna på smarta människor som beskriver saker man inte riktigt förstår. (Och då menar jag inte när någon pratar med onödigt krångliga ord, för det är bara löjligt. Jag menar när själva ämnet är svårt att greppa.) Jag vet redan att jag aldrig kommer kunna förstå partikelfysik till mer än kanske 5%, men det hindrar mig inte från att fascineras över att höra någon förklara i detalj hur man kan mäta universum.

Jag har haft lite mer tid över under våren och har lyssnat en hel del på BBC Radios podd The Infinite Monkey Cage med Professor Brian Cox och Robin Ince. Podden handlar om forskning och fakta om allt från rymden till mikrober och den försöker förmedla det på ett humoristiskt och lättillgängligt sätt.

Eller, tja, det var nog åtminstone premissen när BBC började sända programmet, men jag vet inte om jag skulle kalla podden "lättillgänglig." Har man läst någon av Brian Cox böcker vet man att han har en uppenbart passionerad kärlek till vetenskap och en lika passionerad ovilja att prata om det i sloganform. Däremot vet han hur man kommunicerar vetenskap till andra än enbart vetenskapsmän, vilket är vad som gör podden så intressant för alla oss som inte har behov av att vara smartast i rummet men som gillar att lyssna på de som är det.

Jag har absolut inte gått igenom alla avsnitt än, för de sträcker sig över tio år och 22 säsonger, men av de jag har lyssnat på har jag gjort en liten topplista:

Avsnitt 124: Quantum Worlds
Kan vara mitt favoritavsnitt. Mest för att det lyckas förklara Schrödinger på ett sätt att till och med jag - efter många, många försök - äntligen fattar grejen.

Avsnitt 104: Big Data
Antagligen mitt favoritavsnittet eftersom det lyckas vara jätteroligt och jätteskrämmande på samma gång. Handlar såklart om all den data som samlas in om oss varje dag, om när singularity (tidpunkten när tekniken blir smartare än oss och börjar utveckla sig själv bortom och utanför vår kontroll) inträffar och om inte den redan gjort det när vår teknik inte bara vet allt om oss utan också öppet hånar oss.

Avsnitt 105: Invasion!
Kanske mitt favoritavsnitt om inte annat så på grund av att fladdermusexperten i panelen är helt fantastisk och hon är verkligen besatt av fladdermöss och nu är jag det med.

Avsnitt 58: Fierce Creatures
Definitivt mitt favoritavsnitt! Detta är avsnittet som fick mig att googla "bullet ants" och sedan spendera en adrelanin-och alkoholfylld kväll med att titta på videor där män (och bara män) frivilligt låter sig bitas av dessa myror bara för att se hur ont det gör. Tips: Svaret finns i namnet. Ett bett från en bullet ant känns som att bli skjuten med pistol, förutom att det varar i 24 timmar. 

Avsnitt 72: Invisible Universe
Mitt favoritavsnitt eftersom det tar upp det förbjudna vetenskapliga ämnet dark matter och dark energy som 96% av universum består av men ingen vet vad det är. Fast det är inte spöken.

Avsnitt 59: Solar System
Som den trista feminist jag är kan jag inte låta bli att undra hur mitt liv kunde ha blivit om den värld jag växte upp i såg ut som detta avsnitt. Det vill säga en värld där vetenskapskvinnor utan någon kommentar om deras kön livligt diskuterar olika rymdprogram de varit inblandande i och sedan bråkar om vem som har bäst chans att upptäcka liv på andra planeter. Oöverraskande nog gör detta att avsnittet är mitt favoritavsnitt. Plus, solsystemet är SÅ COOLT.

Avsnitt 81: 200 years of Frankenstein
Äntligen ett avsnitt som baseras på något jag faktiskt studerat på universitetsnivå, dvs litteratur. Vilket  är varför det antagligen är mitt favoritavsnitt. 200 år efter Mary Shelleys bok Frankenstein, diskuterar panelen hur mycket mer vetenskapsvänlig Mary Shelleys första utgåva var och varför det redigerades bort. Samt hur Frankenstein under historien använts för att skapa monster av olika typer av vetenskaper beroende på vad som var samtidens hatobjekt, från kemi (20-talet), medicin (30-talet), kärnkraft (50-talet) och DNA (60-talet) till dagens artificiella intelligens och artificiella ingenjörskonst.

Avsnitt 71: What is Race?
Definitivt mitt favoritavsnitt eftersom genetik-experten i panelen uppenbarligen HATAR att svara på frågan om huruvida vi människor genetiskt kan delas in i olika raser (på vilket svaret för övrigt är nej nej och åter nej) och för att när man tänker på hur idiotiska rasister framstår för vanliga människor kan man bara föreställa sig hur idiotiska de framstår för en expert på evolutionär genetik.

I avsnittet får man också lära sig att de största genetiska skillnaderna som finns mellan grupper av människor finns i sådant vi inte kan se (t.ex vårt immunsystem) medan de minsta genetiska skillnaderna är sånt som styr vårt utseende (pigment, ögonfärg, osv). De minst viktiga genetiska skillnaderna är alltså de vi satt störst vikt vid.

Det är också intressant att höra anledningen att det inte existerar några mänskliga "raser" tros bero på en "flaskhals" i mänsklighetens historia när den mänskliga populationen minskade till bara några få tusen individer. Alla människor som lever idag är därmed väldigt nära besläktade med varandra, på ett sätt som andra djur inte är.

Avsnitt 62: Serendipity
Avsnittet är mitt favoritavsnitt eftersom det tar upp något som genomsyrar hela podden: Att viktiga upptäckter inom vetenskaplig forskning inte kan förutses. Att ibland när man undersöker något så resulterar det i att man upptäcker något annat som man inte visste på förhand skulle finnas där.

Det finns en fara med självgoda debattörer och andra lekmän som ropar saker som "varför ska vi finansiera forskning på detta (lägg in valfri "flummigt" forskningsämne) istället för detta (lägg in valfritt traditionellt accepterat forskningsområde). En alltför rigid syn på vetenskap minskar möjligheten att upptäcka det som ingen letar efter, det som kommer öka vår förståelse för universum och som bara är ett ödets lyckokast bort.

Man kan inte veta innan vilken vinst för mänskligheten ett visst forskningsområde kommer ha. Men vi kan veta detta: Kunskap leder till mer kunskap. Att låta forskning styras av möjligheten att få positiva resultat eller av ekonomiska intressen, är kortsiktigt. Alla pengar som lades på att skicka tre män till månen har betalats tillbaka många gånger om när man tänker på att de som arbetade med detta projekt var unga ingenjörer som sedan fortsatte i nya projekt och nya projekt efter det osv, osv.

Och om inte något av detta känns intressant så kan du alltid lyssna på avsnittet för att lära dig att Viagra upptäcktes när människor som fått prova en ny hjärtmedicin visade sig vara märkligt motvilliga till att lämna tillbaka den efter försöksperioden.