En influenser tar med sin nyfödda på ett cafe och lägger ut bilden på Instagram. Tråden fylls snabbt av kvinnor som talar om för henne att hon utsätter sitt barn för RS-virus. En annan postar en bild på sitt barn utan mössa. Tråden fylls av kvinnor som gapar på henne om hur oansvarigt det är.
Att vara förälder är jobbigt. Man får så många råd och förmaningar från andra och en del av dem motsäger varandra och alla tycks handla om att du är världens sämsta mamma och håller på att förstöra ditt barns hälsa / anknytning / utveckling / osv.
Gå in på vilken som helst av Isabella Löwengrips blogginlägg där hon nämner sina barn och du får en uppsjö av kommentarer om vad exakt hon gör fel - från vilken mat hon ger dem till hur dottern (3 år) kan kåta upp pedofiler om Isabella lägger ut en bild där hon inte har byxor.
Ursäkta mig. Men vad är det här för fasoner?
Jag är så trött på att se detta i kommentarsfält efter kommentarsfält. En nybliven förälder som kanske vågat sig utanför dörren för första gången sen födseln behöver inte folk som skriker att hon utsätter sitt barn för fara. Inte av okända besserwissers som inte vet något om hennes situation och inte bryr sig.
Ja, det finns många viktiga saker att tänka på när man fått barn.
RS-virus, matvanor, sovrutiner, anknytning är alla sådana viktiga saker. Det finns mycket information man behöver och val man behöver stöd och råd kring. Det
är därför BVC går igenom alla (förhoppningsvis) vetenskapligt belagda
saker som nyblivna föräldrar behöver känna till. Det är därför mormödrar
och farmödrar är det bästa som finns. Det är därför vi traditionellt alltid
hjälpts åt att ta hand om barn, även om historieböckerna skriver mycket
litet om hur människor fixat denna uppgift som ingen är förberedd på innan man upplever den.
Man kan tycka att influensers som självmant skriver om sina barn på
Instagram får tåla att folk kommenterar. Men det som sker i deras
kommentersfält är större än så. Varför måste just
nyblivna mammor råka ut för denna enorma press från omgivningen? Finns
det någon annan grupp som behandlas så här?
Föräldrar behöver råd från folk som bryr sig om dem, deras barn och som själva varit i samma situation en gång. Det är så det alltid har fungerat. Det föräldrar INTE behöver är 100 000 snusförnuftiga amatörer som skriker om allt från vaccin till anknytning utan att veta ett dyft om vad de pratar om, bara för att känna sig bättre än den nyblivna mamman de skriker på.
Sluta genast.
Tuesday, February 05, 2019
Sunday, February 03, 2019
"I've been waiting on you for a long time, fueling up on heartaches and cheap wine"
Det finns nästan inget jag blir så trött på som den utbredda och, well, batshit crazy föreställningen att skaffa och ta hand om barn är en privatsak.
Det är den patriarkala synen på föräldraskap. Att barn är en privatsak som inte ska ”störa” någon annan del av samhället och definitivt inte vara allas vårt gemensamma ansvar. Och visst, det har ju funkat historiskt sett eftersom kvinnor har gjort den enorma samhällsinsatsen att ta hand om och uppfostra nästa generation utan betalning, utan cred, och i vetskap att de kommer straffas ekonomiskt och hamna i beroendeställning till en man.
Att det hittills har funkat är anledningen att män inrättat såväl arbetsliv som samhällsstatus som alla ekonomiska incitament efter någon sorts galen idé om att barn kan uppfostra sig själva och att föräldrar därmed kan "välja" om de vill vara hemma med dem när de är små eller inte. Dessutom med den lika vettvilliga föreställningen att samhället inte är hundraprocentigt beroende av att föräldrar gör just det, tar hand om sina barn så att de kan växa upp till trygga medborgare.
Att ta hand om barn är alltså inte en privatsak utan den viktigaste samhällsinsatsen man kan göra för att säkra samhällets utveckling. Hade vi inte levt i ett patriarkal kultur så hade detta varit en självklarhet. Tanken att straffa föräldrar hade varit otänkbart. Föräldrar hade setts som hjältar. Att ta några år ur ett långt arbetsliv för att uppfostra nästa generation samhällsmedborgare hade varit en lika självklar merit på CV:n som militärtjänstgöring är i en patriarkal kultur. Föräldrars höga status i samhället hade betytt att pappor tog lika mycket ansvar som mammor.
Så. Varför är frågan om att öka statusen på att ta hand om barn så svår att driva för oss feminister?
Frågan om att öka statusen för föräldraskap i samhället är knepig av flera anledningar. Den främsta anledningen är att de som man skulle kunna tänka sig ha störst intresse av att driva frågan – den konservativa rörelsen och den feministiska rörelsen - antingen inte förstår den eller är upptagna med fel sak.
De konservativa tror att de driver frågan om ökad status för att ta hand om barn genom att fokusera på om dagis är farligt eller om kvinnor är mer biologiskt lämpade att ta hand om barn. Inget av detta kommer förstås leda till ökad status för föräldraskap. Det enda det leder till är att samhället i ännu högre grad kommer skuldbelägga kvinnor – och enbart kvinnor – för att inte vara hemma med barnen tillräckligt länge samtidigt som samhället glatt fortsätter att straffa dem för att de är det.
Samtidigt uppträder vi i den feministiska rörelsen som om vi tror att frågan om ökad status för att vara hemma med barn innebär att säga att kvinnors viktigaste roll i livet är att vara hemmafruar, vilket vi av förklarliga skäl inte vill göra. Vi är mer rädda för signalerna och hur de kan tolkas än att faktiskt prata om hur kvinnors vardag ser ut. Men det feministiska problemet här är inte semiotik, utan den verkliga verkligheten.
Om feminismen vill lyfta frågor som jämlikt föräldraskap och att kvinnor inte ska straffas ekonomiskt för att skaffa barn, så behöver vi lyfta blicken och se utanför olika sätt att få ut kvinnor på arbetsmarknaden fortast möjligt eller fantasier som att det minsann inte alls är så svårt att kombinera att vara VD och ha en nyfödd bebis på samma gång. Annars kommer vi i praktiken släppa hela frågan om samhällets syn på föräldraskap till den konservativa rörelsen.
Hur brukar det gå?
För inte så länge sedan skrev riksdagsmannen Hanif Bali på twitter att de som skaffar många barn ”oftast är den typen av föräldrar som skaffar den typen av barn som det inte skriks efter.” Hans moderatkollega i Alingsås följde glatt upp med att skriva ”Är det verkligen så jävla klokt att lågkvalificerade utländska mammor, som redan har svårt å få jobb, tjänar mer på att påfresta svensk barnomsorg med å kläcka ut fler ungar.” Inga ledande moderater protesterade.
Moderaterna får förstås driva frågan om hur ekonomiska incitament – i detta fall flerbarnstillägget – i samhället bör konstrueras. Det är inte problemet. Problemet är synen på föräldraskap. Det finns uppenbarligen ett intresse av att beskriva en stor grupp föräldrar som om de tär på samhället. Gissningsvis för att det gör det lättare att följa upp med att avskaffa allt stöd till denna grupp utan att vi andra protesterar.
När politiker säger att föräldrar med många barn och låg utbildning tär på samhället och att deras barn är oönskade, behöver vi andra säga till dessa mammor och pappor att de är samhällsbyggare. Att vi ser deras insats och att eftersom inget samhälle kan kallas civiliserat som inte tar hand om sina minsta invånare och tar gemensamt ansvar för att de växer upp till trygga vuxna under precis samma förutsättningar som alla barn.
Det är den patriarkala synen på föräldraskap. Att barn är en privatsak som inte ska ”störa” någon annan del av samhället och definitivt inte vara allas vårt gemensamma ansvar. Och visst, det har ju funkat historiskt sett eftersom kvinnor har gjort den enorma samhällsinsatsen att ta hand om och uppfostra nästa generation utan betalning, utan cred, och i vetskap att de kommer straffas ekonomiskt och hamna i beroendeställning till en man.
Att det hittills har funkat är anledningen att män inrättat såväl arbetsliv som samhällsstatus som alla ekonomiska incitament efter någon sorts galen idé om att barn kan uppfostra sig själva och att föräldrar därmed kan "välja" om de vill vara hemma med dem när de är små eller inte. Dessutom med den lika vettvilliga föreställningen att samhället inte är hundraprocentigt beroende av att föräldrar gör just det, tar hand om sina barn så att de kan växa upp till trygga medborgare.
Att ta hand om barn är alltså inte en privatsak utan den viktigaste samhällsinsatsen man kan göra för att säkra samhällets utveckling. Hade vi inte levt i ett patriarkal kultur så hade detta varit en självklarhet. Tanken att straffa föräldrar hade varit otänkbart. Föräldrar hade setts som hjältar. Att ta några år ur ett långt arbetsliv för att uppfostra nästa generation samhällsmedborgare hade varit en lika självklar merit på CV:n som militärtjänstgöring är i en patriarkal kultur. Föräldrars höga status i samhället hade betytt att pappor tog lika mycket ansvar som mammor.
Så. Varför är frågan om att öka statusen på att ta hand om barn så svår att driva för oss feminister?
Frågan om att öka statusen för föräldraskap i samhället är knepig av flera anledningar. Den främsta anledningen är att de som man skulle kunna tänka sig ha störst intresse av att driva frågan – den konservativa rörelsen och den feministiska rörelsen - antingen inte förstår den eller är upptagna med fel sak.
De konservativa tror att de driver frågan om ökad status för att ta hand om barn genom att fokusera på om dagis är farligt eller om kvinnor är mer biologiskt lämpade att ta hand om barn. Inget av detta kommer förstås leda till ökad status för föräldraskap. Det enda det leder till är att samhället i ännu högre grad kommer skuldbelägga kvinnor – och enbart kvinnor – för att inte vara hemma med barnen tillräckligt länge samtidigt som samhället glatt fortsätter att straffa dem för att de är det.
Samtidigt uppträder vi i den feministiska rörelsen som om vi tror att frågan om ökad status för att vara hemma med barn innebär att säga att kvinnors viktigaste roll i livet är att vara hemmafruar, vilket vi av förklarliga skäl inte vill göra. Vi är mer rädda för signalerna och hur de kan tolkas än att faktiskt prata om hur kvinnors vardag ser ut. Men det feministiska problemet här är inte semiotik, utan den verkliga verkligheten.
Om feminismen vill lyfta frågor som jämlikt föräldraskap och att kvinnor inte ska straffas ekonomiskt för att skaffa barn, så behöver vi lyfta blicken och se utanför olika sätt att få ut kvinnor på arbetsmarknaden fortast möjligt eller fantasier som att det minsann inte alls är så svårt att kombinera att vara VD och ha en nyfödd bebis på samma gång. Annars kommer vi i praktiken släppa hela frågan om samhällets syn på föräldraskap till den konservativa rörelsen.
Hur brukar det gå?
För inte så länge sedan skrev riksdagsmannen Hanif Bali på twitter att de som skaffar många barn ”oftast är den typen av föräldrar som skaffar den typen av barn som det inte skriks efter.” Hans moderatkollega i Alingsås följde glatt upp med att skriva ”Är det verkligen så jävla klokt att lågkvalificerade utländska mammor, som redan har svårt å få jobb, tjänar mer på att påfresta svensk barnomsorg med å kläcka ut fler ungar.” Inga ledande moderater protesterade.
Moderaterna får förstås driva frågan om hur ekonomiska incitament – i detta fall flerbarnstillägget – i samhället bör konstrueras. Det är inte problemet. Problemet är synen på föräldraskap. Det finns uppenbarligen ett intresse av att beskriva en stor grupp föräldrar som om de tär på samhället. Gissningsvis för att det gör det lättare att följa upp med att avskaffa allt stöd till denna grupp utan att vi andra protesterar.
När politiker säger att föräldrar med många barn och låg utbildning tär på samhället och att deras barn är oönskade, behöver vi andra säga till dessa mammor och pappor att de är samhällsbyggare. Att vi ser deras insats och att eftersom inget samhälle kan kallas civiliserat som inte tar hand om sina minsta invånare och tar gemensamt ansvar för att de växer upp till trygga vuxna under precis samma förutsättningar som alla barn.
Subscribe to:
Posts (Atom)
