Det är den patriarkala synen på föräldraskap. Att barn är en privatsak som inte ska ”störa” någon annan del av samhället och definitivt inte vara allas vårt gemensamma ansvar. Och visst, det har ju funkat historiskt sett eftersom kvinnor har gjort den enorma samhällsinsatsen att ta hand om och uppfostra nästa generation utan betalning, utan cred, och i vetskap att de kommer straffas ekonomiskt och hamna i beroendeställning till en man.
Att det hittills har funkat är anledningen att män inrättat såväl arbetsliv som samhällsstatus som alla ekonomiska incitament efter någon sorts galen idé om att barn kan uppfostra sig själva och att föräldrar därmed kan "välja" om de vill vara hemma med dem när de är små eller inte. Dessutom med den lika vettvilliga föreställningen att samhället inte är hundraprocentigt beroende av att föräldrar gör just det, tar hand om sina barn så att de kan växa upp till trygga medborgare.
Att ta hand om barn är alltså inte en privatsak utan den viktigaste samhällsinsatsen man kan göra för att säkra samhällets utveckling. Hade vi inte levt i ett patriarkal kultur så hade detta varit en självklarhet. Tanken att straffa föräldrar hade varit otänkbart. Föräldrar hade setts som hjältar. Att ta några år ur ett långt arbetsliv för att uppfostra nästa generation samhällsmedborgare hade varit en lika självklar merit på CV:n som militärtjänstgöring är i en patriarkal kultur. Föräldrars höga status i samhället hade betytt att pappor tog lika mycket ansvar som mammor.
Så. Varför är frågan om att öka statusen på att ta hand om barn så svår att driva för oss feminister?
Frågan om att öka statusen för föräldraskap i samhället är knepig av flera anledningar. Den främsta anledningen är att de som man skulle kunna tänka sig ha störst intresse av att driva frågan – den konservativa rörelsen och den feministiska rörelsen - antingen inte förstår den eller är upptagna med fel sak.
De konservativa tror att de driver frågan om ökad status för att ta hand om barn genom att fokusera på om dagis är farligt eller om kvinnor är mer biologiskt lämpade att ta hand om barn. Inget av detta kommer förstås leda till ökad status för föräldraskap. Det enda det leder till är att samhället i ännu högre grad kommer skuldbelägga kvinnor – och enbart kvinnor – för att inte vara hemma med barnen tillräckligt länge samtidigt som samhället glatt fortsätter att straffa dem för att de är det.
Samtidigt uppträder vi i den feministiska rörelsen som om vi tror att frågan om ökad status för att vara hemma med barn innebär att säga att kvinnors viktigaste roll i livet är att vara hemmafruar, vilket vi av förklarliga skäl inte vill göra. Vi är mer rädda för signalerna och hur de kan tolkas än att faktiskt prata om hur kvinnors vardag ser ut. Men det feministiska problemet här är inte semiotik, utan den verkliga verkligheten.
Om feminismen vill lyfta frågor som jämlikt föräldraskap och att kvinnor inte ska straffas ekonomiskt för att skaffa barn, så behöver vi lyfta blicken och se utanför olika sätt att få ut kvinnor på arbetsmarknaden fortast möjligt eller fantasier som att det minsann inte alls är så svårt att kombinera att vara VD och ha en nyfödd bebis på samma gång. Annars kommer vi i praktiken släppa hela frågan om samhällets syn på föräldraskap till den konservativa rörelsen.
Hur brukar det gå?
För inte så länge sedan skrev riksdagsmannen Hanif Bali på twitter att de som skaffar många barn ”oftast är den typen av föräldrar som skaffar den typen av barn som det inte skriks efter.” Hans moderatkollega i Alingsås följde glatt upp med att skriva ”Är det verkligen så jävla klokt att lågkvalificerade utländska mammor, som redan har svårt å få jobb, tjänar mer på att påfresta svensk barnomsorg med å kläcka ut fler ungar.” Inga ledande moderater protesterade.
Moderaterna får förstås driva frågan om hur ekonomiska incitament – i detta fall flerbarnstillägget – i samhället bör konstrueras. Det är inte problemet. Problemet är synen på föräldraskap. Det finns uppenbarligen ett intresse av att beskriva en stor grupp föräldrar som om de tär på samhället. Gissningsvis för att det gör det lättare att följa upp med att avskaffa allt stöd till denna grupp utan att vi andra protesterar.
När politiker säger att föräldrar med många barn och låg utbildning tär på samhället och att deras barn är oönskade, behöver vi andra säga till dessa mammor och pappor att de är samhällsbyggare. Att vi ser deras insats och att eftersom inget samhälle kan kallas civiliserat som inte tar hand om sina minsta invånare och tar gemensamt ansvar för att de växer upp till trygga vuxna under precis samma förutsättningar som alla barn.
No comments:
Post a Comment