"The radio's playing old country songs, someone's leaving, someone's cheating, on and on"

Så här nåt decennium in i fjärde vågens feminism är det ett par saker jag tänkt på. Främst är det några saker jag tänkt att jag skulle vilja att vi inte tar med oss in i nästa feministiska våg. 

Som 46-åring utan någon röst i offentligheten och med en blogg från1800-talet förstår jag att det inte kommer vara jag som influerar nästa generations feministiska debatt. Men jag har barn i mitt liv nu och nånstans mitt i mitt plötsliga medelåldersvurmande för att välja exakt rätt doftljus och den lika plötsliga omöjligheten att hålla sig vaken efter 21.00, så har jag tänkt rätt mycket på hur feminismen kommer se ut för de som är barn nu när de ska ta över. 

Som någon som blev feminist på 90-talet och drogs med i den feministiska internetrevolutionen under 00-talet och var nån sorts feministiska opinionsskribent under 10-talet, så vill jag ändå delge vad jag anser att vi absolut inte bör ta med oss från dagens feministiska debatt in i nästa.

5 idéer nästa generation feminister INTE bör ta med sig från denna: 

1, Idén att det är ofeministiskt att kritisera kvinnor 

Om jag frågar vad som är feminismens viktigaste samhällsanalys så hoppas jag de flesta svarar ”makt”. Feminister i allmänhet är alltså tränade i att analysera makt maktfördelning i olika sammanhang. Givetsvis gäller det även inom de egna feministiska leden.

På sociala medier uppstår ofta den typ av makt som är kopplad till hur stor plattform och hur många följare man har. Många hängivna följare = mer makt än människor med mindre antal hängivna följare. Personer med stora plattformar och många hängivna följare kan utöva denna makt genom att hänga ut människor som misshagar dem. 

Hotet att få ett ilsket drev emot sig som kontaktar alla från ens partner till ens arbetsgivare kan tysta de flesta meningsmotståndare. Förvånansvärt många feminister med stora plattformar låtsas dock inte förstå problemet med det, trots att de borde vara tränade i maktanalys. Istället brukar de utropa att det är ”osysterligt” att kritisera kvinnor. Att vi kvinnor måste ”hålla ihop”. Men feminism handlar inte om att ena kvinnor. Utan om maktkritik.

Och ordet systerskap handlar inte om blind lojalitet till andra kvinnor, utan om solidaritet. Solidaritet till kvinnor som utsätts för patriarkatets myter om hur våldtäktsoffer ska bete sig, när de anmäler våldtäkt. Inte okritisk lojalitet med varje enskild kvinna i varje enskilt rättsfall. Solidaritet till kvinnor som utsätts för könsförtryck när de själva vill bestämma över sina kroppar, över hur de klär sig, över hur de uttrycker sin tro (eller uttrycker att de inte tror), över vilket pronomen de har och över hur de uttrycker sin sexualitet. Inte om att någon vill slippa kritik och därför urvattnar ett så viktigt feministiskt begrepp som systerskapet genom att ständigt åberopa det, utan hänsyn till de som faktiskt har behov av det.

Så släpp idén att det är ofeministiskt att kritisera andra kvinnor, eller idén att kvinnor ”måste hålla sams.” Håll fast vid maktanalysen. Att bli granskad och kritiserad är priset man betalar för att ha en maktposition i en maktkritisk rörelse. Om vi inte fick bråka med varandra för att det ansågs ofeministiskt skulle vi inte längre vara en sådan rörelse. Och att utöva sin makt på ett sätt som tystar röster med mindre makt är inte feminism, oavsett om de som säger det sålt ut arenor, startat framgångsrika organisationer eller ger ut hyllade böcker i feminismens namn.

Nästa inlägg: 2, Idén att tok-konservativa metoder leder till ett progressivt samhälle