"I've done everything I know to try and make you mine, and I think it's gonna hurt me for a long long time"

Det har varit nästan omöjligt att skriva den senaste tiden eftersom det som pågår i Gaza pågår och jag helt saknar ord för att skriva om det. Men jag vill ändå sammanfatta mitt 2023 eftersom jag en dag kanske vill gå tillbaka och läsa om vad jag gjorde då.

• Jag lyssnade mer på Oliver Anthony än en center-left feminist som jag gissningsvis borde.
  

• Eftersom nutiden är så obegriplig snöade jag istället in på den era av brittisk politik som jag kan sämst, dvs cirka 2000-2016. Läste alla Alastair Campbells dagböcker. Gillade dem precis så mycket som en center-left feminist som jag gissningsvis borde.
  
  
  
  

• Jag skrev inte så mycket. Ibland är det svårt att koma ihåg att jag spenderade så mycket av min fritid på 10-talet med att skriva texter i olika tidningar. Men jag har bestämt att fortsätta skriva i den här bloggen då och då, mest för att jag haft den i 20 år.
  
  
• Och jag skrev faktiskt några saker även i år, t.ex en serie inlägg om vilka idéer jag tycker att den yngre generationen feminister absolut inte ska ta med sig från dagens feminism.
  
  

  1. Idén att det är ofeministiskt att kritisera kvinnor
  2. Idén att tok-konservativa metoder leder till ett progressivt samhälle
  3. Idén att kritik av metoder är detsamma som kritik av mål
  4. Idén att slänga ut call out culture tillsammans med cancel culture
  5. Iden att feminismen måste vara "enad"
  
  

• Jag flyttade. Efter alla år i lägenhet köpte jag ett superlitet och supergulligtradhus på 60 kvadratmeter ett stenkast från min tvillingsyster och systerdöttrarna. Vissa dagar kan jag fortfarande inte fatta att jag bor här med en alldeles egen gräsmatta och en alldeles eget äppleträd som visade sig vara ett plommonträd. Jag står i fönstret och ser ut över min pyttelilla baksida med samma uppsyn som en karaktär i en Jane Austen-bok rider ut över sina ägor.
  
  Att flytta till samma bostadsområde som systerdöttrarna har förändrat mitt liv till det bättre. Jag kan gå över till dem varje dag efter jobbet. Jag kan köra dem till aktiviteter, hämta och lämna dem, bråka och skälla på dem, och bara vara med dem. All den där kvantitetstiden som knyter de starka banden.
  
  Som den stadsbo jag alltid sett mig som har jag funnit mig väl i radhuslivet. Jag lär mig odla gräs via youtube, läser instruktionerna för värmepannan när den slutar fungera, hänger tvätt utomhus och pratar med grannarna över häcken.
  
  
  

  

  
  

  

  
  

  

  

  
  

  

  
  

"So need your love, so fuck you all"

Som många andra xennials och millennials ser jag på Netflix-dokumentären om Robbie Williams. Varför, kanske de som är födda tidigare eller senare undrar. 

För att Robbie Williams under en period var en megasuperrockstjärna. Han var mittpunkten i ett popkulturellt solsystem och därmed för alltid en del av mitt liv, även om vi aldrig träffats. Så fungerar populärkultur. 

Det finns de som fnyser när människor skriver på sociala medier att de sörjer popstjärnor och filmstjärnor som dött. Ni kände dem inte, påpekar dessa personer menande. Men de har fel. Populärkultur överskrider den typen av gränser. 

Jag använder exempelvis citat från TV-serien Friends nästan varje dag, utan att tänka på det. "Gum would be perfection." "It's a moo point." "JOEY DOESN'T SHARE FOOD." Populärkultur är en del av våra minnen, våra referensramar, vårt beteende, vår identitet. Det är klart människor får lov att ta en minut att sörja när någon vars röst de haft i huvudet hela sitt liv försvinner.

Robbie Williams var en del av min tidiga 20-nånting. Jag bodde i London när Angels släpptes och trots att jag inte tyckte den var jättebra och fortfarande inte gör, så är den ohjälpligt kopplad till min London-tid. Jag kan idag inte höra den utan att genast kastas tillbaka till en kall lägenhet på Kensington Street med en livsfarlig fönsterkant där vi satt och rökte med benen dinglades utanför kanten på kvällarna. Efter 25 år definierar den fortfarande dessa kvällar. 

Så absolut att jag sätter mig och ser en dokumentär i fyra delar om en man jag inte känner.

Några tankar när jag tittade på Robbie Williams (Netflix)

• Dokumentären börjar 1990 med Take That. Det är också enda och sista gången under hela dokumentären som Robbie ser ut att ha kul när han uppträder.

• Man får verkligen känslan att han aldrig skulle nått så långt han gjort om han inte som 16-åring retat sig på att alla förväntade sig att Gary Barlow skulle bli en stor stjärna. Hans ganska barnsliga bitterhet mot Gary verkar ligga bakom hela hans drivkraft och alla succéer i hans liv. Som barnslig bitterhet mot andra så ofta gör.

• Som någon som var med på den här tiden gick det inte att missa Robbies heta längtan att accepteras av den new lad-culture som (tyvärr) tog över Storbritannien under andra halvan av 90-talet. Om dokumentären om Spice Girls visar lad-culture från ett kvinnligt perspektiv, så visar första avsnittet av Robbie Williams-dokumentären lad-culture från den manliga sidan. Jag vet på rak arm inte vilken sida som verkar haft det värst.

• Att slå igenom i ett pojkband och sedan lämna det för att bli en "seriös" soloartist är lite sin egen manliga genre. Trasha allt du tidigare gjort, såra alla du kände då, skaffa nya tuffa kompisar, stoltsera med din heterosexualitet. Den enda pojkbandsstjärna-går-solo som inte verkar följa mallen är Harry Styles. Vi kunde alla tåla att vara lite mer som Harry Styles.

• Den blip till relation han hade med Geri Halliwell (som just lämnat Spice Girls) verkar ha varit varm, rolig och mycket bra för honom. Huh.

• Robbies blandmissbruk dominerar nästan hela dokumentären. Han börjar med att självmedicinera sin ångest och depression med alkohol och kokain. När han slutar med dem går han över till missbruk av receptbelagda tabletter - oxycontin, adderall, morfin. När han är nykter svälter han sig alternativt missbrukar skräpmat. Under en period blir han omskriven i tidningarna för ett koffeinberoende bestående av 36 dubbel espressos PER DAG. Även om hans missbruk uppenbarligen är ett sätt att hantera kändisskapets baksidor, så är det också uppenbart att Robbie Williams har en personlighet där måttfullhet inte existerar.

• Det leder till att vi i tredje avsnittet, med hans egna ord, får följa den totala mentala nedbrytningen av Robbie Williams som person. Nyss fyllda 30 behöver en doktor ge honom injektioner av stereoider för att hans kropp ska orka ta sig igenom konserterna

• Hans panikattacker på scen är fruktansvärda.

• "The fact is that in my position, half the people don't care and half of them think I deserve it. But I'm letting you know I'm in pain. I'm in real pain." Säga vad man vill men Robbie Williams kunde sätta ord på vår tids kändiskult och den avhumanisering den innebär bättre än någon annan.

• Kan inte hjälpa att bli glad att han hittar stöd i famnen hos sina före detta bandkompisar i Take That. Barnslig bitterhet ger plats åt förståelse och uppriktig uppskattning. Som det så ofta gör.

• Dokumentären består av ett enda perspektiv på Robbie Williams karriär och det är Robbie Williams eget. Det fungerar eftersom han är en både självkritisk och självreflekterande person som verkar ha lätt att se sig själv på distans och genom andras ögon, till exempel den brittiska pressens ögon. Inte konstigt att han drack.

• Sist måste jag få påpeka: Alla hyllar Angels men Robbies bästa låt heter Come Undone och ingenting annat. Ni kan säga vad ni vill. It's a moo point.

"In the beginning there was nothing, which exploded."

Upptäckt att jag behöver revidera mitt tidigare inlägg angående mina favoritavsnitt av BBC Radios podd The Infinite Monkey Cage med Professor Brian Cox och Robin Ince. Listan ser nu ut som följer.

Conspiracy Theories
Avsnittet diskuterar hur konspirationsteorier som flat earth kan locka människor i det 21:a århundradet och varför man aldrig kan stanna vid en konspirationsteori - om du tror att jorden är platt så måste du också tro att alla ljuger om att vi åkt ut i rymden och varför skulle då inte alla ljuga om chemtrails eller förintelsen och, long story short, till slut leder alla konspirationsteorier till new world order.

Angående hur man kan motverka konspirationsteorier så har man testat med att ge faktabaserad information som motvikt till konspirationerna. Och det visar sig att om man ger informationen efter att människor redan matats med konspirationsteorierna så har den ingen effekt. Om man däremot, eh, "vaccinerar" dem med fakta innan de dragits med i konspirationsteorierna är det mer troligt att informationen de får spelar roll. Huh.

Battle of the sexes
Detta är avsnittet som försöker reda ut skillnaderna mellan män och kvinnor med så få klagomål på sociala medier som möjligt. Vi får bland annat lära oss att skillnader mellan män och kvinnor är det som är minst intressant med den så övrigt fascinerande mänskliga hjärnan, samt att det som verkligen avgör vilken typ av hjärna du har inte är ditt kön utan är 1, miljön du befinner dig i, och 2, att träna på att göra saker. 

Vi får också veta varför det finns olika kön överhuvudtaget fastän det enklaste vore att bara ha sex med sig själv för att reproducera, amirite.

En intressant könsskillnad som lyfts fram är klimakteriet, något som är människan för övrigt är nästan ensam om att ha. Det måste finnas nåt med vårt samhälle som vinner på att kvinnor slutar kunna skaffa barn i en viss ålder utan att för den saken dö. Mormödrar och farmödrar ftw!

Big Data
Avsnittet om all den data som samlas in om oss varje dag och lyckas vara jätteroligt och jätteskrämmande på samma gång. Vi lär oss när singulariteten - tidpunkten när vår teknologi blir smartare än oss och börjar utveckla sig själv bortom och utanför vår kontroll - kommer inträffa (om inte den redan gjort det) och hur vår teknik inte bara vet allt om oss utan också öppet hånar oss.

Fierce Creatures
Avsnittet som fick mig att med bävan googla bullet ants och sedan spendera en alkoholfylld kväll med att titta på videor där män (och bara män) frivilligt låter sig bitas av "pistolmyror" bara för att se hur ont det gör. Svaret finns för övrigt i namnet. Ett bett från en pistolmyra känns som att bli skjuten med pistol. Förutom att det varar i 24 timmar. 

200 years of Frankenstein
Äntligen ett avsnitt som baseras på något jag faktiskt studerat på universitetsnivå, nämligen engelsk litteratur. I avsnittet diskuterar panelen hur mycket mer vetenskapsvänlig Mary Shelleys första utgåva av Frankenstein var än den som sen blev populär. Samt hur Frankenstein under 200 år använts för att klanka ned på vetenskaplig utveckling beroende på vad som var det tillfälliga hatobjektet - från skräcken inför kemi (20-talet), medicin (30-talet), kärnkraft (50-talet) och DNA (60-talet) ända till dagens artificiella intelligens och ingenjörskonst.

För övrigt är en av mina favoritteorier att Frankenstein kom till på grund av vädret: 1816 när Mary Shelley skrev Frankenstein påverkades Europas väder av ett vulkanutbrott i Indonesien. Det kallas ofta för "året utan sommar" och det extrema vädret innebar att Mary och hennes man Percy Shelley istället för att resa runt satt instängda med Lord Byron i hans villa i Schweiz - där de en kväll började berätta spökhistorier för varandra. Varav en blev ett av litteraturhistoriens viktigaste verk.

What is Race?
Det bästa med det här avsnittet är att genetik-forskaren i panelen uppenbarligen HATAR att svara på frågan om vi människor kan delas in i olika raser och hans djupa suck följt av svaret nej nej och åter nej illustrera detta väl. När man tänker på hur idiotiskt rasister framstår för vanliga människor kan man bara föreställa sig hur idiotiskt de framstår för en expert på evolutionär genetik.

I avsnittet får vi lära oss att de största genetiska skillnaderna mellan människor finns i det vi inte kan se (t.ex vårt immunsystem) medan helt oviktiga skillnader som styrs av extremt få gener (ex, hudpigment, ögonfärg, osv) är de vi som samhälle tenderar att lägga JÄTTESTOR vikt vid.

Vi får också lära oss att anledningen att det inte existerar några mänskliga "raser" på samma sätt som hos andra djur, tros bero på en "flaskhals" i mänsklighetens historia när den mänskliga populationen minskade till bara några få tusen individer. Alla människor som lever idag är alltså väldigt nära besläktade med varandra, med väldigt få genetiska skillnader.

Serendipity
Avsnittet handlar om att viktiga vetenskapliga upptäckter som främjar mänskligheten inte kan förutses. Att ibland när man undersöker något så resulterar det i att man upptäcker något annat, något som man inte på förhand kunde veta skulle finnas där.

Kunskap leder till mer kunskap. Man kan inte veta innan vilken vinst för mänskligheten en viss forskning kommer ge. Därför är det vanskligt att låta forskning styras av det man redan vet. Man får säkert jättemånga hurrarop när man rasa på twitter mot "flummiga forskningsämnen" som får skattemedel. Men en sådan enkelspårig syn på forskning och vetenskap minskar möjligheten att upptäcka det som ingen letar efter, men som i slutändan ökar vår förståelse för universum. 

Och om inget annat så kan man lyssna på avsnittet bara för att lära sig att Viagra upptäcktes när människor som fått prova en ny hjärtmedicin visade sig vara...eh, märkligt motvilliga till att lämna tillbaka medicinen efter försöksperioden.

"I hope Neil Young will remember, a southern man don't need him around"

Jag fick aldrig en Barbie. Mina föräldrar vägrade köpa en, även när jag sparade ihop mina egna veckopengar. De ansåg att Barbie var en dålig förebild för flickor. Feminism var nämligen mycket enklare på 80-talet. 

Idag är Barbie en feministisk ikon. Visst, många påpekar fortfarande att det kanske inte är jättebra för unga flickor att leka med en docka vars byst-och midjemått är ouppnåeliga ideal och vars övriga dimensioner skulle göra henne för underviktig för att kunna ha mens. Men den syn på Barbie som mina föräldrar hade har nyanserats något sen mitten av 80-talet.

Det visas inte minst i hur kvinnor vallfärdar till nya Barbie-filmen som i sin tur hatas av högerradikala, anti-feministiska män. Idag kan allt vara feminism. Det beror på kontext, tidsanda och vilka som upprörs.

Jag är inte sarkastisk. Jag är jätteexalterad över att se Barbie-filmen. Men jag kan ändå inte riktigt skaka av mig Barbie Dilemmat som jag - och de av mina generationskamrater som inte heller fick ha Barbie - har svårt att hantera när vi själva fick döttrar (eller, i mitt fall, systerdöttrar). 

Att ge eller inte ge Barbie till döttrarna, det är frågan. Och den är inte lika enkel som för våra föräldrar.

För det första är Barbie inte längre ensam på toppen av ouppnåeliga kroppsideal för unga flickor. Har ni sett OMG fashion dolls? Vilket för oss till nästa punkt: 

Du kan vinna striden, men inte kriget.

Mina föräldrar förbjöd mig att ha Barbie, men de kunde inte förbjuda mig att leka med dem. Jag lekte JÄTTEMYCKET med Barbie eftersom alla mina kompisar hade Barbie. Och hade de inte haft det hade jag ändå förstått vilka vilket skönhetsideal världen tyckte flickor skulle leva upp till.  

Om mina föräldrar verkligen ville göra en förändring räcker inte att förbjuda Barbie. De hade behövt få en hel värld att ifrågasätta den bakomliggande strukturen till varför just en leksak som marknadsförs till flickor har ouppnåeliga skönhetsideal. Ta bort Barbie från ekvationen och skönhetsidealet för flickor är fortfarande kvar. 

Jag tänker att det är en bra inställning till mycket som gör en orolig som förälder. Förr var det videovåld och barbiedockor, idag är det skärmtid och internetporr. Men man kan inte vinna kriget. Man kan bara hjälpa och guida sina barn så gott det går genom den verklighet de ändå kommer behöva lära sig leva i.

"You cant be a non conformist if you don't drink coffee"

Sista delen av listan på vad jag helst skulle vilja att nästa generation feminister INTE tar med sig från vår. 

Nummer 1 var Idén att det är ofeministiskt att kritisera kvinnor

Nummer 2 var Idén att tok-konservativa metoder leder till ett progressivt samhälle

Nummer 3 var Idén att kritik av metoder är detsamma som kritik av mål

Nummer 4 var Idén att slänga ut call out culture tillsammans med cancel culture

Här kommer nummer 5.

5, Idén att feminismen måste vara ”enad”

Det är lätt att hålla med när någon utropar saker som ”feminister måste sluta bråka med varandra” och ”vi kvinnor måste hålla ihop i kampen mot patriarkatet.” För vilken feminist vill inte ha en enad kvinnokamp? 

Men historien visar att detta ständiga krav på kvinnor att lägga alla bråk och oenigheter åt sidan och ”enas” i en gemensam kvinnokamp, snarare riskerar att göra feminismen politiskt irrelevant som rörelse.

De som ropar om en ”enad” kvinnokamp är inte sällan kvinnor vars röster redan hör mest och vars viktigaste frågor redan ligger högst på dagordningen inom den feministiska rörelsen. Och deras anklagelser om att ”splittra” kvinnokampen riktas nästan alltid mot de kvinnor som påpekar att könsförtrycket ser olika ut för olika kvinnor, att många kvinnors erfarenheter av könsförtryck även inkluderar rasism, kolonialism, homofobi, islamofobi, transfobi, osv, men att dessa erfarenheter ignoreras av kvinnor som inte vill få sin rättighetsrörelse komplicerad av det faktum att även de själva ingår olika maktordningar, har privilegier och kan förtrycka.

Intersektionalitet kallas det, kunskapen om hur olika maktordningar samverkar och förstärker varandra. Det innebär att man inte kan lyfta ut till exempel kön ur en människas samlade erfarenheter av förtryck och säga "nu ska vi enbart tala om detta förtryck men inte om den rasism/islamofobi/transfobi/osv vissa av er också möter". Inte om man vill att kvinnokampen ska spegla verkliga kvinnors verkliga erfarenheter, i alla fall. 

Det är därför feminister måste bråka, inte bara med patriarkatet utan också med varandra. För kvinnor är inte en homogen grupp med ett essentiellt "kvinnligt" perspektiv. Det är inte så den feministiska rörelsen ser ut. Tack och lov.

Visst kan man kräva att feminismen bara ska handla om kvinnor och inte inkludera alla olika förtryck som fen person kan drabbas av, men man ska veta att man då utesluter i princip alla erfarenheter utom just den som vita, västerländska, heterosexuella, ciskönade, medelklasskvinnor har. 

Och visst kan man anklaga kvinnor för att "splittra" kvinnokampen om de påpekar att maktordningen mellan, säg, en vit ciskönad kvinna och en svart transman inte enbart kan förklaras med könsmaktordningen, men man bör då vara medveten om att det är just splittringen och oenigheten som gör feminismen relevant som politisk rörelse.

För vad ska vi med en feminism som inte speglar kvinnors verkliga erfarenheter av förtryck?

Jag kan förstå oron över att en mindre enad kvinnokamp också kan innebära en försvagad kvinnokamp. Men en feminism som inte ser att olika former av förtryck hänger ihop - att du aldrig kan vinna striden för kvinnors rättigheter om du att samtidigt bekämpar rasism, transfobi, klassförtryck, osv - kommer heller aldrig kunna skapa någon verklig förändring.

Här tycker jag feminister helt enkelt behöver vara lite mer pragmatiska, även de som tycker feminismen blir för splittrad om den inkluderar andra frågor än kön. För verklig förändring måste väl ändå vara målet?

Jag skulle säga att ropen efter en ”enad” feminism är det enskilt största hotet mot feminismens mål. Kamp handlar inte om hur roligt det är att stå på barrikaderna. Kamp handlar om att skapa riktig förändring. Och det sker inte om ens kamp bara återskapa samma normer och strukturer som finns i resten av samhället. Att bråka med varandra är priset vi betalar för att feminismen ska vara en fortsatt relevant politisk rörelse.

"Sometimes you wake up. Sometimes the fall kills you. And sometimes, when you fall, you fly."

Fortsätter på följetongen om vad jag helst skulle vilja att nästa generation feminister INTE tar med sig från vår. 

Nummer 1 var Idén att det är ofeministiskt att kritisera kvinnor

Nummer 2 var Idén att tok-konservativa metoder leder till ett progressivt samhälle

Nummer 3 var Idén att kritik av metoder är detsamma som kritik av mål

Här kommer nummer 4.

4, Idén att slänga ut call out culture tillsammans med cancel culture

Cancel culture har diskuterats flitigt de senaste åren. Efter sin hay day i början av 2010-talet tycks de flesta vara överens om att det är problematiskt med en kultur där personer med mycket social medie-makt kan förstöra både arbetsliv och privatliv för de som misshagar dem.

Inte för att det inte finns människor som beter sig på ett sätt som till sist förtjänar offentlig skamning och bannlysning från en plats i det offentliga samtalet. Utan för att cancel culture i förlängningen blir ett okontrollerbart vapen i händerna på personer vars förtjusning i själva vapnet blir mer styrande än vem som "förtjänar det".

Metoo nämns ofta i samband med cancel cultur. Men cancel culture var aldrig drivkraften bakom metoo. Metoo handlade om att lyfta fram kvinnors delade erfarenheter av ständiga övergrepp och övertramp - erfarenheter som tillsammans vävde ett tydligt mönster av en global kultur av sexism som det blev omöjligt att förneka. 

Till sin karaktär var metoo mer call out culture än cancel culture. Call out culture handlar precis som det låter om att ställa människor offentligt till svars, men baserat på någon sorts maktanalys av samhället. Jag upplevde call out culture flitigt inom fandom under 00-talet, där till exempel svarta feminister satte ned foten runt vit feminism, cultural appropriation och god ton-argumentet och de var verkligen inte snälla men herregud vad jag lärde mig.

Och det är där skillnaden mellan call out culture och cancel culture ligger - vad man vill uppnå. Syftet med call out culture är att skapa en internetkultur där röster som historiskt varit tystade får höras i debatten. För att göra det behövs möjligheten att "call out" människor i privilegierade positioner som ständigt derailar sådana debatter. Exempelvis genom att gråta över ordet "cis" eller ständigt åberopa "inte alla män!" i debatter om våldtäkt. Eller genom att kalla all kritik mot deras beteende för "drev." 

Genom att fråga sig vad man vill uppnå kan man också skilja ut så kallade social justice warriors i debatterna. Vi har alla stött på dem. Vi har alla någon gång varit dem, eller åtminstone gränsfall. Det är internetkrigare med "vänsteråsikter" som klumpigt rusar in i alla debatter i komplexa ämnen de kan väldigt lite om, och högljutt talar för olika marginaliserade grupper de själva inte tillhör. 

De har sällan nåt egentligt intresse i diskussionen förutom att godhetssignalera, och de stjälper snarare än hjälper de diskussioner de går in i. Deras okunskap förstärks av att de utan särskilt mycket tankeverksamhet kan byta åsikt när vinden vänder - det enda som inte ändras är hur dogmatiskt de uttrycker denna åsikt.

Tänk om exempelvis Mr Cool-drevet fått bli en riktigt diskussion om hur vi inom de feministiska leden ser på fri konst, humor och censur istället för det som hände - det vill säga att social justice warriors för att "skydda kvinnor och barn" började ringa in bombhot mot humorklubbar och hota kvinnliga komikers försörjning om de inte höll med dem.

Medan cancel culture är ett vapen i händerna på social justice warriors är call out culture, så länge syftet innehåller nån form av maktanalys, ett sätt att ställa dem och andra som beter sig problematiskt till svars för sitt beteende. Så mitt råd är att skilja på dessa två, hur lika de än verkar vid första anblick. Släng inte ut call out culture med cancel culture-vattnet.

Till sist, bra fenomen att ha koll på när du ger dig in i den feministiska debatten på Internet:
God ton-argumentet
Concern trolls
Privilege
Derailment
Schrödinger's rapist

Nästa (och sista) inlägget: 5, Idén att feminister inte borde bråka med varandra

"I love you now like I loved you then, this is the road and these are the hands"

Fortsätter på följetongen om vad jag helst skulle vilja att nästa generation feminister INTE tar med sig från vår. 

Nummer 1 var Idén att det är ofeministiskt att kritisera kvinnor

Nummer 2 var Idén att tok-konservativa metoder leder till ett progressivt samhälle

Här kommer nummer 3.

3, Idén att kritik av metoder är detsamma som kritik av mål

En av de absolut viktigaste diskussionerna för varje rörelse som vill bygga ett progressivt samhälle är diskussionen om vilka metoder man accepterar för att göra det. Det räcker inte att bara prata om de mål man har och som gissningsvis alla inom rörelsen delar, man måste också prata om hur man tänker nå dit.

Det innebär att vi inte kan se på internfeministiska debatter som någon sorts konflikt mellan de onda och de goda. Dina meningsmotståndare är inte ofeministiska för att de inte håller med om dina metoder. 

Man kan vilja ha ett samhälle utan den misogyna pornografins skadeverkningar utan att samtidigt hålla med om att förbud är rätt metod. Man kan arbeta för att stoppa övergrepp på barn utan att hålla med om att medborgargarden som gör amatörpsykologiska utvärderingar, sexchattar med pedofiler och agerar domstolar utanför rättsystemet är rätt metod för att skapa ett säkrare samhälle för barn. Man kan kämpa för att kvinnor ska känna sig trygga i det offentliga rummet utan att hålla med om att samhället bör förbjuda människor att själva bestämma vilket kön de är och få det respekterat fullt ut. Man kan se kvinnors gemensamma erfarenheter av förtryck som viktigt att belysa, och samtidigt tycka att vårdens och samhällets uppgift främst är att riktiga sig till alla som kan behöva deras information - även om det råkar innebära ett könsneutralt språk.

I korthet, man kan ha samma mål men olika syn på vad som 1, vilka metoder som kan accepteras för att nå det målet och 2, vilka metoder som faktiskt fungerar.

Ändå är det ständigt diskussionen om just metoder som så ofta blir hätsk och svår att navigera om man inte vill utmålas som diverse hemska epitet av sina meningsmotståndare. Ibland beror det på att de vet att om de bemöter all kritik med att kalla meningsmotståndare för hemska saker så slipper de ha riktiga diskussioner på det sätt vuxna människor har. Men ibland beror det på att de faktiskt inte förstår skillnaden mellan motstånd mot metoder och motstånd mot mål.

Att inte kunna kritisera metoder inom en politisk rörelse utan att stämplas som en fiende är för övrigt det första tecknet på att man inte alls tillhör en politisk rörelse, utan en sekt. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att göra den feministiska rörelsen helt irrelevant.

Personligen tror jag att feminister som öppnar upp för klassiska högerextrema metoder - skrämselpropaganda, lynchmobbar, moral-drev och pöbeldomstolar - leker med elden. Att tro att samhällen med hög acceptans för sådana metoder på något sätt skulle bli mindre misogyna är galet. Det är metoder för att bygga reaktionära samhällen. Har alltid varit.

Men jag förstår att andra tycker annorlunda. Därför måste vi kunna diskutera metoder samt också fundera över är vilka metoder vi i slutändan tror kommer leda till ett mer feministiskt samhälle.

Nästa inlägg: 4, Idén att slänga ut call out culture tillsammans med cancel culture

"Five card poker on saturday night, church on sunday mornin'"

Fortsätter på följetongen om vad jag helst inte skulle vilja att nästa generation feminister tar med sig från vår. 

Nummer 1 var "Idén att det är ofeministiskt att kritisera kvinnor." 

Här kommer nummer 2.

5 idéer nästa generation feminister INTE bör ta med sig från denna: 

 2, Idén att tok-konservativa metoder leder till ett progressivt samhälle

Man skulle kunna tro att feminister är vaccinerade mot högerkonservativ skrämselpropaganda, särskilt när vi så ofta varit just det spöke de använt för att skrämma upp allmänheten. Men det finns oroande många exempel där feminister verkar allt annat än obekväma med dela såväl retorik som metoder med konservativa krafter. 

Ett vanligt exempel på detta brukar vara den oheliga alliansen mellan feminister och högerkonservativa/religösa porrmotståndare. Att dessa två läger kan dela ett gemensamt hat mot ett samhällsfenomen är kanske inte så konstigt, men de borde ha vitt skilda analyser av vad problemet beror på och därför helt olika syn på vilka metoder som skulle kunna förändra det. 

En väl beprövad konservativ metod är ju den att skrämma upp föräldrar med olika varianter av påståendet att dagens unga är mer promiskuösa, har mer avancerad sex och konsumerar mer pornografiskt material (ihop med droger och the devil's music) än ”på vår tid.” Och som feminist kan man ju dela oron för unga som tittar på porr, men man bör fundera på potentiella risker med metoden. Kanske framför allt för att den historiskt sett aldrig haft någon som helst effekt, förutom att lära ungdomar att aldrig vända sig till vuxenvärlden för hjälp om de råkar ut för ett övergrepp eftersom de då riskerar att skuldbeläggas för sitt beteende.

Som motsats till detta finns vad som brukar ses som feministiska idéer om att människor ska vara fria att utforska och uttrycka sin sexualitet utan samhällets pådyvlade normer, speciellt när man växer upp. Det är viktigt att få upptäcka vem man är och var ens gränser går, istället för att tvingas anpassa sig till den roll vår patriarkala kultur konstruerat för manlig och kvinnlig sexualitet. 

En metod för att nå detta skulle kunna vara att föräldrar får kunskap i att prata med barn och unga om hälsosam syn på sex, utan att kränka deras rätt till integritet eller tabubelägga deras sexualitet. 

En motsats till denna metod skulle vara de organisationer som utan stöd i vetenskap prata om ungas "porrberoende" och "porrskador" på ett sätt som gör föräldrar panikslagna. 

Ändå ser man då och då feminister okritiskt ställa sig bakom sådana organisationer och deras metoder, och när man frågar dem varför i hela friden de gör det får man den inte helt rationella motfrågan "varför vill ni att barn ska se på porr?" Eh. 

Det man skulle vilja få svar på från dessa uttalade feminister är om de verkligen tror att klassiskt konservativa metoder kommer leda till ett mer feministiskt samhälle. Om det inte kan vara så att en vuxenvärld som är livrädd för att barn och tonåringar ska bli porrskadade snarare kan skapa ett samhälle där barn inte vågar komma till vuxenvärlden med sina svåra, jobbiga, pinsamma frågor. Och när barn slutar våga gå till vuxna slutar vi också kunna skydda dem. 

En annan tok-konservativ idé man kan se namnkunniga feminister ställa sig helt okritiska till är fenomenet "bathroom panic”. Det har använts av högerkonservativa i decennier för att skrämma upp folk att tro att om man ger minoriteter (svarta, hbtq-personer, transpersoner) samma rättigheter som majoriteten så kommer det ofelbart leda till att offentliga toaletter och omklädningsrum invaderas av människor som vill våldföra sig på kvinnor och barn. Typ. Logiken är lite svajig men retoriken är definitivt framgångsrik, särskilt när man ser hur många uttalade feminister som gärna sprider denna konservativa skrämseltaktik.

Även här är det svårt att förstå varför feminister tror att samma argument som under historien använts för att förtrycka progressiv utveckling, plötsligt skulle kunna bygga ett feministiskt samhälle. Vilket jag ändå utgår från att alla feminister, även de som använder andra metoder än mig, i slutändan strävar efter.

Mitt råd är - idag och till nästa generation feminister - är att hur mycket du än tycker klassiskt konservativa metoder och klassisk konservativ retorik stämmer med din progressiva agenda för stunden, så är det säkrast i längden att betrakta dem med den misstänksamhet de förtjänar. 

Nästa inlägg: 3, Idén att kritik av metoder är detsamma som kritik av mål

"The radio's playing old country songs, someone's leaving, someone's cheating, on and on"

Så här nåt decennium in i fjärde vågens feminism är det ett par saker jag tänkt på. Främst är det några saker jag tänkt att jag skulle vilja att vi inte tar med oss in i nästa feministiska våg. 

Som 46-åring utan någon röst i offentligheten och med en blogg från1800-talet förstår jag att det inte kommer vara jag som influerar nästa generations feministiska debatt. Men jag har barn i mitt liv nu och nånstans mitt i mitt plötsliga medelåldersvurmande för att välja exakt rätt doftljus och den lika plötsliga omöjligheten att hålla sig vaken efter 21.00, så har jag tänkt rätt mycket på hur feminismen kommer se ut för de som är barn nu när de ska ta över. 

Som någon som blev feminist på 90-talet och drogs med i den feministiska internetrevolutionen under 00-talet och var nån sorts feministiska opinionsskribent under 10-talet, så vill jag ändå delge vad jag anser att vi absolut inte bör ta med oss från dagens feministiska debatt in i nästa.

5 idéer nästa generation feminister INTE bör ta med sig från denna: 

1, Idén att det är ofeministiskt att kritisera kvinnor 

Om jag frågar vad som är feminismens viktigaste samhällsanalys så hoppas jag de flesta svarar ”makt”. Feminister i allmänhet är alltså tränade i att analysera makt maktfördelning i olika sammanhang. Givetsvis gäller det även inom de egna feministiska leden.

På sociala medier uppstår ofta den typ av makt som är kopplad till hur stor plattform och hur många följare man har. Många hängivna följare = mer makt än människor med mindre antal hängivna följare. Personer med stora plattformar och många hängivna följare kan utöva denna makt genom att hänga ut människor som misshagar dem. 

Hotet att få ett ilsket drev emot sig som kontaktar alla från ens partner till ens arbetsgivare kan tysta de flesta meningsmotståndare. Förvånansvärt många feminister med stora plattformar låtsas dock inte förstå problemet med det, trots att de borde vara tränade i maktanalys. Istället brukar de utropa att det är ”osysterligt” att kritisera kvinnor. Att vi kvinnor måste ”hålla ihop”. Men feminism handlar inte om att ena kvinnor. Utan om maktkritik.

Och ordet systerskap handlar inte om blind lojalitet till andra kvinnor, utan om solidaritet. Solidaritet till kvinnor som utsätts för patriarkatets myter om hur våldtäktsoffer ska bete sig, när de anmäler våldtäkt. Inte okritisk lojalitet med varje enskild kvinna i varje enskilt rättsfall. Solidaritet till kvinnor som utsätts för könsförtryck när de själva vill bestämma över sina kroppar, över hur de klär sig, över hur de uttrycker sin tro (eller uttrycker att de inte tror), över vilket pronomen de har och över hur de uttrycker sin sexualitet. Inte om att någon vill slippa kritik och därför urvattnar ett så viktigt feministiskt begrepp som systerskapet genom att ständigt åberopa det, utan hänsyn till de som faktiskt har behov av det.

Så släpp idén att det är ofeministiskt att kritisera andra kvinnor, eller idén att kvinnor ”måste hålla sams.” Håll fast vid maktanalysen. Att bli granskad och kritiserad är priset man betalar för att ha en maktposition i en maktkritisk rörelse. Om vi inte fick bråka med varandra för att det ansågs ofeministiskt skulle vi inte längre vara en sådan rörelse. Och att utöva sin makt på ett sätt som tystar röster med mindre makt är inte feminism, oavsett om de som säger det sålt ut arenor, startat framgångsrika organisationer eller ger ut hyllade böcker i feminismens namn.

Nästa inlägg: 2, Idén att tok-konservativa metoder leder till ett progressivt samhälle

"Them pantyhose ain't gonna last too long, If the DJ puts Bon Jovi on"

Var befinner sig den svenska feminismen, tro? Det har dykt upp lite diskussion om fenomenet att "skylla på patriarkatet" i mina feministiska flöden. Spännande! Är det feministiskt att hänvisa sina problem till patriarkatet eller gör det kvinnor en otjänst genom att utmåla dem som svaga, oförmögna att ta ansvar för sina problem och som offerkoftor?

Först måste man nog slå fast vad som menas med "patriarkatet."

Patriarkatet

Patriarkatet är ett system där män har mer ekonomisk och offentlig makt än kvinnor. Systemet finns på samhällsnivå. Såväl män som kvinnor föds in i och kan upprätthålla systemet. Systemet missgynnar kvinnor som grupp, personer som inte identifierar sig som män eller kvinnor samt män som inte passar in den manliga könsrollen.

Genussystemet

Genussystemet ordnar in en persons kön, könsidentitet, könsuttryck och sexualitet i en av endast två tillåtna kategorier, som dessutom är konstruerade som varandras motsatser.

Systemet knyter samman alla former av könsförtryck. Vi har genom åren lyckats luckra upp systemet i vissa delar, men så fort det dyker upp någon grupp som bryter aldrig så lite ny mark (i benämningen att de uppmärksammas av allmänheten, inte att de inte existerat tidigare) så slår systemets kontrollmekanismer genast till. Avvikare från genussystemet straffas. Ett straff är att se dem som just "avvikare" - onormala, onaturliga. Ett annat är att förneka och förlöjliga deras rätt att visa och uttrycka vilka de är.

Det är därför argumenten mot att ge kvinnor rösträtt eller tillgång till universiteten är samma som idag används mot att ge transpersoner rätt att bestämma sitt eget kön eller tillgång till rätt omklädningsrum. Vi får ett könlöst samhälle! Det offentliga rummet är en farlig plats för kvinnor! Ungdomar luras till att bli ogifta/barnlösa/lesbiska/icke-binära! Tänk på barnen! Osv. Alla könsförtryck ingår i samma system.

Det är också därför transpersoners rättigheter är en viktig feministisk kamp, och varför det är så svårt för mig att förstå varför så många feminister ifrågasätter just det. Jag ser sällan de feminister som gärna diskuterar risken med att låta alla människor själva definiera vilket kön de har, också lyfta riskerna med att inte tillåta det.

Eftersom genussystemet bygger på en binär och traditionell syn på kön och sexualitet är systemet som förtrycker kvinnor samma som också förtrycker transpersoner. Feminister som använder sig av genussystemet för att argumentera mot transpersoners rättigheter i tron att de skyddar kvinnor, utsätter i själva verket oss alla för en jättestor risk - genussystemet är mycket farligare för kvinnors frihet och hälsa än att vården använder ett könsneutralt språk eller att dela omklädningsrum med en transkvinna.

Anyway. Tillbaka till diskussionen om att man utmålar kvinnor som svaga offer om man "skyller sina problem på patriarkatet." Jag tror att de som säger så har en poäng. Det har varit en lång, trist period av att se feministiska influencers slänga in argumentet "det beror på att jag är kvinna" i tid och otid så fort de får kritik eller känner att det kan ge mer likes. Utan att nånsin förklara varför de anser att det beror på det.

Att "skylla på patriarkatet" eller spela kvinnokortet eller vad man nu kallar det är nämligen inte problemet - problemet är när feminister gör det på ett så slarvigt sätt. Hur patriarkatet/genussystemet fungerar och förtrycker är en grundläggande och viktig del av feministiska teori som bygger på andra feministers mödosamma insamling av fakta, forskning och empiri under många år. Därför är det mest osysterliga man kan göra - särskilt som namnkunnig feminist med stor plattform - att slänga sig med "det beror på att jag är kvinna" utan att ha gjort det faktiska arbetet med att analysera om det verkligen är fallet. Varje gång man använder det.

Jag är fruktansvärt trött på personer som använder feministiska begrepp i egen nytta och utan att tänka efter, och sedan klagar på att begreppet har urvattnats. Det är så man utmålar kvinnor som svaga offerkoftor som inte kan ta ansvar för sina egna problem utan skyller på patriarkatet. Genom att först själv inte ta ansvar. Och sedan påstå att andra kvinnor som använder begreppet inte vill ta ansvar.

"The National Rifle Association says guns don't kill people, people do. But I think the gun helps."

Det verkar i dessa dagar vara dags att göra en liten nostalgitripp tillbaka till det som kommit att kallas för ”the satanic panic” och spreds från USA genom stora delar av världen (inkusive Sverige) på 80-och 90-talet.

Fenomenet ”satanic panic” skedde under en tid då förställningar om att hemliga satanistiska nätverk utförde ritualistiska övergrepp och mord på barn spreds om en löpeld i det amerikanska samhället. Det ledde till att ca 12 000 beräknat ogrundade anklagelser (och inga fall av något utbrett, satanistiskt nätverk) bara i USA. Det fanns dock fall där ensamma förövare använt påståenden om satanistiska kulter för att skrämma och manipulera sina offer.

Paniken för detta fenomen gav stora konsekvenser, till exempel de som dömdes till långa straff på idag ifrågasatta grunder - ett av de mest kända fallen är West Memphis Three. Men det är också oroande hur en snabbt spridd moralpanik kan påverka allt från poliskårens arbete till medierapporteringen, speciellt i en så allvarlig fråga som hur vi skyddar barn mot övergrepp.

Fenomenet kretsade kring och uppkom ur en rad komponenter som samverkade; tron på bortträngda minnen, en allmän skuldbeläggning av mammor som arbetar och utmålande av dagis som farligt för barn, en vuxenvärld som ansåg att en dekadent och degenererad populärkultur förstörde ungdomen, en hetsig och uppiskad mediabevakning - samt medborgare som ansåg att de måste ta lagen i egna händer för att ”skydda barnen.”

En annan utlösande faktor var också att vuxenvärlden så länge blundat för och hyschat ned frågan om sexuella övergrepp på barn, och att man nu äntligen började lyfta upp denna viktiga fråga i samhällsdebatten och i människors medvetande. Hade man inte så kraftigt tabubelagt ämnet innan kanske det kunnat hanteras mer sansat.

Att tysta ned och lägga munkavle på samtal om sex och sexualitet leder sällan till ett tryggare samhälle för vare sig barn eller någon annan. (Please take note, alla ni som tror att det är organisationer som RFSU som understödjer förövare när det i själva verket är ni som gör det).

Istället för att fokusera där de flesta övegrepp faktiskt sker - i kärnfamiljen, inom samhällsgemenskapen, och inte sällan av personer som på olika sätt kan ta skydd av sin position inom gemenskapen - så vill man så hjärtans gärna tro på myten att övergrepp är något som sker utanför det ”normala samhället” av människor och grupper som inte är eller ser ut som som ”vi.” Man vill så gärna skylla alla samhällets problem på de vanligt misstänta; arbetande mödrar, kärnfamiljens upplösande, människor som står utanför normen, degenererad popkultur. När Björn Söder twittrar om kulturkrig är detta som är innebörden.

Då var det Ozzy Osbournes fel. Idag är det Miss Shameless Winewhores.

Istället för att lägga tid på att skuldbelägga populärkulturella fenomen vore det kanske bättre om vi vågade se oss själva spegeln och vågade se vad det är i vårt ”goda” samhälle som kan tänkas vara problemet. Finns det kanske något i vår egen kultur som behöver förändras för att bättre skydda barn för att utsättas för vuxnas övergrepp? Istället för att sätta upp en ”kill your local pedophile” bumper sticker och känna sig duktig, finns det något vi faktiskt kan göra som skulle kunna göra skillnad på riktigt?

En sak som vi vet är viktig är att säkerställa att alla barn i tidiga år får lära sig en stark känsla av kroppslig integritet, gränser, samt ett språk för att uttrycka just detta. Jag förstår såklart att detta inte fysiskt skyddar mot en förövare, särskilt en som finns inom den egna familjen, men idén är att ge barn som grupp en grund för att förstå vad någon har rätt och inte rätt att göra mot dem. Att tysta ned, skambelägga och tabubelägga barns frågor eller nyfikenhet verkar i alla fall inte skapa en sådan grund. Så hur göra?

Barn ser om vi vuxna i våra handlingar visar att alla människor har en grundläggande rätt att vara dem de är, att själva bestämma hur man vill se ut, hur man vill uttrycka sig och sin identitet, hur man vill tro på gud (eller inte vill tro på nån gud alls), vem man blir kär i, vem man vill gifta sig med (eller aldrig vill gifta sig alls), samt att ingen, absolut ingen, kan bestämma vad du gör med din egen kropp. Det går inte att säga det sista till barn utan att i handling visa att även allt det andra är sant. Barn ser också när vuxna med sina handlingar visar på det precis motsatta.

Varför behöver vi då denna nostalgitripp tillbaka till tiden då satanic panic svepte över världen? Tja, ser ni några likheter med den moralpanik som beskrivits här ovan och den som just nu sveper genom vissa delar av samhället och den politiska sfären?

Ett annat fenomen är det som brukar kallas "Bathroom panic” - dvs fenomenet att ständigt och utan bevis påstå att transpersoners och hbtq-personers rättigheter kommer leda till att offentliga toaletter och omklädningsrum invaderas av ”män utklädda till kvinnor" för att attackera kvinnor och barn. Fenomenet har funnit i decennier och använts för att tysta dessa och andra minoriteters rättigheter och utmåla dem som ett hot mot majoritetssamhällets säkerhet.

Kopplingen mellan transpersoner på offentliga platser och sexuella övergrepp är visserligen lika mikroskopisk som mellan hemliga satanistiska nätverk och detsamma, men för en hederlig moralpanik spelar sådant såklart mindre roll. Några upphetsade ledarskribenter och lite skuldbeläggande av normkritisk populär-och ungdomskultur - tillsammans med det faktum att transpersoners och hbtqi-personers existens länge tystats ned och nu plötsligt (och äntligen) lyfts upp i det offentliga samtalet och i allmänhetens medvetande - och du har plötsligt skapat ett ”jättefarligt” samhällsproblem.

Barn ser hur vi i vuxenvärlden beter oss. Det kommer alltid spela mer roll än att vi skapar medborgargarden, skuldbelägger deras popidoler, tystar ned viktiga frågor eller vägrar granska vår egen kultur i vitögat.

Bästa sättet att förhindra att historien upprepar sig är trots allt att lära sig av den.

"The red ones make me fly, and the blue ones help me fall"

Saker jag gillat under 2022.

TV-serie

Interview with the vampire (AMC)

TV-serie baserad på Anne Rices romaner, med vissa avvikelser från böckerna som bara gör storyn bättre. Louis är en svart, homosexuell man i 20-talets New Orleans och Lestat är en hot mess och äntligen har den som castat rollen som Armand läst karaktären på samma sätt som jag läste karaktären.

Podd

British Scandal (Wondery)

Bästa avsnitt av denna podd, som jag upptäckte i år, är svårt att välja. Dock har jag ett särskilt intresse av historiska kulturkrig, särkilt de som fokuserar på moralism, konservatism och sex. Som feminist är det nästan min skyldighet att läsa på om hur olika moraldrev och krav på censur och förbud sett ut genom historien och vilka krafter de har gynnat.

Så därför blir mitt favoritavsnitt det om Mary Whitehouse, kvinnan som drev en motståndsrörelse mot BBC och alla andra hon ansåg utsatte det brittiska samhället för "omoraliskt" innehåll på 60-och 70-talet. Om inget annat så för delen om rättegången hon drev mot en tidning som publicerat en pornografiskt tecknad barnboksbjörn och den klassiska meningen "it's just not how you expect a little bear to behave!"

Film

Jackass Forever

Jackass Forever hade premiär under förra året och jag har nog aldrig sett fram emot en film mer.

Bok

Strangers to ourselves

Har fått använda min fritid mest på at läsa kurslitteratur detta år men ser fram emot att läsa klart denna.