Jag gick på Göteborgs universitet och drack ”kärv au lait” på Cafe Java vid Vasaplatsen och rökte Silk Cuts och drömde om att sitta på The Good Mixer i Camden och röka Silk Cuts.
New Lad och tidningar som Loaded och Maxim och svenska varianter som Slitz och Moore talade om för oss att metrosexualitet var “ute” och att riktiga män dricker öl och älskar fotboll och att kvinnor är till för att tittas på. Enbart.
Misogyni var inte bara accepterat - det var roligt, ironiskt, coolt. Det nya svarta.
Unga tjejer i offentligheten behandlades synnerligen vidrigt. Britney Spears oskuld var favoritämne för den manliga tabloidpressen men så fort hon växte upp och lade oskulden bakom sig blev hon slampa. Chris Evans vägde Victoria Beckham i TV. Och medan jag var en naiv 21-åring som upptäckte cappuccino och drack billigt vin med smak av kork i London, så genomgick Monica Lewinsky en offentlig förnedring som inkluderade så ogenerat öppet kvinnohat att det är i efterhand svårt att ta in.
Det är klart att slutet av 90-talet är den era då jag nykläcktes som feminist.
De som tror dagens feministiska backlash beror på sociala medier, att kvinnor inte ligger med vissa män, pornhub eller är ett "importerat" kulturellt problem, vet inte vad de talar om. Vi som har genomlevt fyra feministiska backlasher bara sen 80-talet (alla utropade till "feminismens slutgiltiga död" av mediakåren) vet däremot.
Någon sorts "wokeism" utom kontroll brukar pekas ut som anledningen till att feminismen nu tydligen "slutgiltigen dött" igen på 2020-talet. Det stämmer säkert, förutom det där "slutgiltigen" förstås. Men ingen backlash som inte har något gott med sig. Tredje vågens feminism föddes ur backlashen mot andra vågens syn på kvinnor som en kollektiv grupp. Fjärde vågens feminism föddes ur backlashen mot tredje vågens individulism och ur kampen om en mer intersektionell feminism.
Efter att ha varit tyst i två decennier publicerade Lewinsky en hyllad text i Vanity Fair där hon med egna ord beskrev vad hon gått igenom när hon var 24 år och förälskade sig i USAs president. Hon beskrev den slutshaming hon utsattes för trots att det var han som var otrogen, inte hon. Allt hat hon fick, trots att det var han som var president och hon bara var en ung praktikant.
Och i en intervju med John Oliver nyligen förklarade hon varför hon aldrig ändrade sitt efternamn. ”Bill Clinton behövde inte ändra sitt efternamn. Ingen frågade någonsin om han tyckte att han borde ändra sitt namn.”
Det är inte konstigt att vi alla blev feminister under slutet av 90-talet.
Och för alla er som vill utmåla feminismen som död: Det är bara en backlash, era historielösa besserwissers.
