"When I walk back to my flat, freedom will race like whisky through my veins"

Att se dokumentären om Janet Jackson och ”nipplegate” på SVT väcker verkligen minnen. Nipplegate är såklart namnet på mediastormen som skedde 2004 efter att Janet Jackson och Justin Timberlake uppträdde på Superbowl och en av hennes bröstvårtor råkade synas i en halv sekund på TV. 

Nipplegate handlade inte om bröstvårtan i sig. Under andra omständigheter hade det kunnat blåsa över på en dag. Det handlade om vem artisten var. Om vilka krafter hennes karriär retat upp. Samt det enkla faktum att konservativ sexualmoral tenderar att drabba män och kvinnor olika. Janet Jackson slängdes i princip ut från musikbranschen. Justin Timberlake seglade genom stormen utan en skråma.

Nipplegate blev också en mediastorm för att den drogs med i en större politisk agenda. Ideella organisationer som arbetade för att skapa press på mediabolag, TV-producenter och sponsorer att sluta visa nakenhet och annat "omoraliskt" innehåll i sina program, såg sin chans. Nipplegate gav dem utrymme och möjlighet att få med sig medier på nationell skala på sin agenda. Plötsligt verkade hela USA enat i ilska över tillgången till sex och naket som barn och unga "utsattes för" av TV-bolagen. I en scen i dokumentären gråter en kongressledamot nästan när hon berättar att nipplegate diskuterades på hennes barns skolgård. 

Precis som de flesta jag kände var jag road av moralpaniken USA uppvisade. "I Sverige tror vi inte att en naken bröstvårta förstör barn," var självsäkra uttalanden vi gärna slängde oss med. Möjligen påminde det om Sveriges debatter om dansbanor, hårdrock och hyrfilmens införande, men de skedde ju på 40-talet respektive 80-talet. Inte denna sida milleniumskiftet.

Man kan undrar idag varför vi var så säkra på att Sverige är så annorlunda än USA. Hoppa fram några år till Mr Cool-drevet och dessa höga tankar om Sverige smulades i alla fall effektivt sönder. Och varför skulle vi vara annorlunda, egentligen? Vuxna har i alla tider gått att skrämma upp med tankar om att unga har en promiskuös livsstil, har obegränsad tillgång till pornografisk material, lyssnar på musik som kommer få dem att begå självmord/ta droger/skjuta någon, och i största allmänhet är mer utsatta för sex, droger och rock'n roll än de själva när de var unga. Det är inget nytt.

Det är därför vi ser samma ”bathroom panic” utspela sig i dagens trans-debatt som i tidigare debatter om minoriteters rättigheter. ”Bathroom panic” kallas den skrämselpropaganda som används när minoritetsgrupper börjar vinna rättigheter och går ut på att sexualförbrytare kommer få tillgång till offentliga toaletter och omklädningsrum om dessa rättigheter införs. Man kunde se denna skrämselpropaganda piskas upp under debatten om homosexuellas rättigheter på 70-talet och USA:s segregationsdebatt på 40-talet. Även om trans-debatten idag drivs av feminister i kvinnokampens namn, så designades argumenten för länge sedan, av motståndarna till ett mer progressivt samhälle.

Jag kommer att tänka på en twittertråd jag läste en gång. Den beskrev att NASAs ingenjörer egentligen ville göra rymdfärjornas boosters lite större, men eftersom de skulle förflyttas via tåg till uppskjutningsplatsen och passera genom en tunnel kunde de inte vara större än tunnels bredd. Tunnelns bredd berodde på tågrälsens bredd. Tågrälsens bredd var 4 fot 8,5 inches eftersom engelsmännen byggde den första tågrälsen i USA. Anledningen att de använde de måtten var för att det var den bredd hästvagnar hade. Man byggde hästvagnar den bredden för att hjulen skulle passa i vägspåren under längre resor. De som byggde de första vägarna i Europa var romarna. Romarna använde de måtten för att de skulle passa kejsardömets stridsvagnar. Vilket innebär att designen av rymdfärjor – kanske den mest avancerade form av transport som finns - beror på storleken på två hästar som står fastspända framför en vagn.

Säkerligen har några glädjehatande viktigpettrar vid det här laget plockat isär denna twittertråd som de gör med allt kul, men sensmoralen i historien är inte vilka som egentligen byggde tågrälsen utan att saker vi gör som vi tror är radikala kan ha sin grunddesign i en helt annan tid, och i ett annat syfte, på sätt vi inte tänker på.

 

"Maybe there's a God above, but all I've ever learned from love was how to shoot somebody who outdrew you"

Det är alldeles för lätt att förvilla sig i diskussioner som rör tonårstjejers klädval. Det visar om inte annat den senaste debatten som tycks ha sin början i Internationella Engelska Skolans klädregler för tjejers kjollängd (ett brott mot svensk grundlag, btw) och sluta i en diskussion om huruvida det inte är bättre med ordning och reda (suck) än att elever går runt nakna.

Men vad diskussionen egentligen handlar om är en vuxenvärld som tror de bör lägga sig i vad tonårstjejers har på sig. Även om en vuxenvärld som lägger sig i unga tjejers klädval aldrig lett till något bra. Aldrig någonsin i historien har det lett till något annat än att skapa osäkerhet hos tjejer om huruvida samma vuxenvärld kommer stå vid deras sida när de faktiskt behöver den. En vuxenvärld som tycker det är deras jobb att ha moraliska åsikter om ungas rätt att uttrycka sig själva, sin identitet eller sin sexualitet, kan ju knappast skapa en känsla av förtroende. Och barn och unga som slutar ha förtroende för vuxenvärlden kommer också sluta komma till oss när de brottas med svåra frågor.

De som gärna diskuterar kjollängdens skada på ordning och reda i skolan tycker säkert att jag är överdriven och fånig som anser att en sådan diskussion kan leda till ett brustet förtroende mellan de unga och vuxenvärlden, som i sin tur kan leda till skada för de unga som utsätts för kränkningar och skulle behöva kunna vända sig till vuxenvärlden för stöd. Men i all ärlighet tror jag faktiskt att det finns en koppling.

Jag tror faktiskt på riktigt att vuxenvärlden inte ska uttrycka något överhuvudtaget som rör barns och ungas kjollängd, urringningar, omg-måste-de-puta-med-läpparna-på-alla-instagrambilder, omg-unga-tjejer-idag-klär-sig-ju-som-slampor-var-är-föräldrarna, omg-varför-tror-unga-tjejer-deras-värde-ligger-i-att-visa-upp-sina-kroppar, osv. Jag tror att en vuxenvärld som glatt uttrycker sådant ber om att förlora barns och ungas förtroende, och ber om att inte vara de som barn och unga vänder sig till när deras integritet kränks. Jag tror att en vuxenvärld som glatt uttrycker sådant beväpnar sexuella förövare och får offren att tveka att be vuxenvärlden om hjälp.

Jag tror att det enda en vuxenvärld som uttrycker moraliska åsikter om barns och ungas klädval uppnår är att visa unga att de har sig själva att skylla om deras kroppar och värdighet kränks. Jag tror också att det enda en vuxenvärld som uttrycker sådant uppnår är att unga tjejer tror att vuxna män(niskor) har all rätt i världen att sexualisera, och provoceras av, barns och tonårstjejers kläder.

Det är samma anledning varför jag tror att de organisationer som använder skrämselpropaganda om ”porrskador” mot föräldrar för att få barn och unga att inte titta på porr gör mer skada än nytta. Det skadar förtroendet. Och barn och unga som inte vågar komma till oss i vuxenvärlden med svåra frågor om - till exempel - porr, kommer i längden vara mer utsatta än de som gör det.

Jag tror vi måste skapa en vuxenvärld som unga litar på. Jag tror vi måste sluta fokusera moralisk vrede på unga tjejers klädval, instagramkonton, frivilliga nakenbilder, och allt annat de gör som inte är brottsligt eller skadar någon, och istället fokusera vår moraliska vrede på de som faktiskt begår något brottsligt och faktiskt skadar någon annan. Som till exempel som vuxna som utnyttjar tonårstjejers ”provocerande klädval” för att rättfärdiga övergrepp.

Och ni som är oroliga för att unga tjejer inte kommer kunna anpassa sig till vuxenlivets regler om vi inte moraliskt förkastar deras klädval, well, jag tror att ni har fel. Alla kvinnor som läser dagens diskussion om kjollängder har själva varit utsatta för vuxenvärldens förfasande över våra kläder, beteenden och sexualitet. Vi brydde oss inte om det då, och vi är anpassade vuxna idag. Och snart kommer de som är unga idag inte heller vara de som provocerar vuxenvärlden, de kommer vara vuxenvärlden. 

Och om vi inte bestämmer oss för att förändra något kommer de sin tur moralisera över unga tjejer som inte gör något brottsligt eller skadar någon annan, samtidigt som de som faktiskt gör något brottsligt och skadar andra tillåts att härja ifred.

"The future teaches you to be alone, the present to be afraid and cold"

2021

2021 var första året på länge som jag inte skrev och publicerade några texter någonstans, förutom på denna lilla bloggen. Jag har inga problem med det. Det gick inte att kombinera ett vanligt heltidsjobb med att försöka vara någon sorts frilansande halvtidsskribent på fritiden. Inte för mig. Om jag aldrig ser en deadline igen kan jag definitivt leva med det.

Men jag kan tydligen inte ge upp denna blogg. Trots att inge brytt sig om personliga bloggar på ungefär ett decennium kan jag inte sluta skriva här, även om det bara är för min egen skull. Jag har trots allt skrivit på den här bloggen sedan 2001. Det är nästan svårt att fatta hur länge det är i popkulturella mått. Första Sagan om Ringen-filmen hade inte haft biopremiär. Britney och Justin var fortfarande ett par. Det skulle fortfarande dröja ett par år innan jag steg in på Apple store i London och köpte den första generationen Ipod Shuffle med 500 MB utrymme. 

Efter nåt decennium av anonymt bloggande för absolut ingen blev jag ändå "upptäckt" och fick en riktig plattform av nystartade Politism. Det är säkert inget stort för alla er som skriver dagligen på plattformar som når tusentals, men för mig och på den tiden var det en big deal. Min mamma var oerhört stolt.

Ibland gör det mig lite ledsen att jag inte sparade några texter från Politism-tiden, för den svenska politiska debatten mellan 2013 och 2018 kommer nog en dag ses som ett viktigt tidsdokument. Det var en speciell tid. 

Politism gav mig också chansen att skriva för andra plattformar, som Dagens ETC, Bang, Flamman, Arbetet. Och det var absolut kul ett tag, tills det inte gick att kombinera med ett vanligt jobb och ett vanligt liv och nu är det 2021 och jag är tillbaka på den här lilla bloggen igen. Som om de senaste 20 åren aldrig hänt. Det går förstås inte att spendera hela livet med att se de större mönstren i tillvaron som jag gör, utan att se ironin i det. 

And just like that, time moved us on.

Jag har upplevt 2021, liksom jag upplevt varje år de senaste 7 åren, som bättre än året innan. Sedan tvillingens döttrar kom är varje år är det bästa jag någonsin upplevt, medan jag ser fram emot nästa år med en intensitet jag aldrig förut känt. Att bli moster är det bästa som hänt min emellanåt svajiga mentala hälsa.  Det är som om min dysfunktionella hjärna har fått den rofylldhet den aldrig tidigare haft, och en känsla av tillfredsställelse av att sitta i soffan en fredagskväll och handvirkar en garn-orm efter att ha lyckats få två trötta barn att somna.

Att som barnlös få syskonbarn är som att få en stor gåva som man inte behövt jobba för. Åtminstone om man som jag har förmånen att kunna vara med dem i stort sett varje dag. Jag som aldrig varit gravid eller kämpat med IVF fick plötsligt två barn i mitt liv. Plötsligt var de bara här, de här två barnen som ser ut som min syster men också som mig och som tycker det är självklart att jag är en del av deras liv, som om alla barn har en barnlös moster som alltid hänger med dem.

Nästa år fyller jag 45 år. Jag tror att jag har börjat inse att jag är oundvikligen vuxen. Eller i alla fall att jag behöver sluta tänka på saker och ting som "det där jag ska göra en dag." Jag antar att 45 år innebär att allt det där du och jag trodde vi skulle göra en dag nog aldrig kommer att hända, som att ta jobb som baristas i London medan en av oss försöker skriva en bok och den andra försöker bli musiker eller att åka på en  sex månaders road trip i den amerikanska södern och få motorstopp någonstans på vischan och bli räddade av några välmenande freaks som tar oss som gisslan medan de lär oss allt om jesus.

 

"Been waiting on you for a long time, fueling up on heartaches and cheap wine"

Oisin Cantwell skriver i Aftonbladet om en dom som skapat mycket upprördhet de senaste dagarna. Domstolen beslutade i ett fall där en pappa våldtagit sitt barn att inte ge ensam vårdnad till mamman som hon begärt, utan istället invänta att en utredning om vårdnaden blir klar. Barnet är LVU-placerat i ett familjehem sedan flera år och har inte bott med mamman. Domstolen såg inte någon brådska i att ta beslut om vårdnaden innan utredningen, då barnet är omhändertaget och man kan ändra det interimistiska beslutet ifall så skulle behövas. Domstolen anser inte att pappan är lämplig vårdnadshavare.

Rubriken och innehållet i tidningarna Barometern och Kvällsposten var ” Pappa dömd för grova våldtäkter mot sin dotter – får behålla vårdnaden” alternativt ” Pappa våldtog sitt barn – behåller ändå vårdnaden.”Bilden man får är lite annorlunda än den man ges när man läser Cantwells genomgång av beslutet.

Såväl Linnea Claeson som Cissi Wallin, båda med tiotusentals följare på Instagram, är exempel på några av de feministiska influencers som lade upp Kvällspostens/Barometerns rubriker på sina plattformar. Claeson skrev ”nästa gång någon säger att feminismen inte behövs i Sverige längre, visa dem det här” och Wallin konstaterade att det pågår ett ständigt krig mot kvinnor och ”att sånt här sker är inget annat än krigsföring.” 

I Cissi Wallins kommentarsfält kan man se att de som kommenterar uppenbarligen har en annan bild av vad som hänt än verkligheten visar. Flera verkar utgå från att barnet kommer fortsätta bo med pappan. Rådmannen namnges med uppmaningar att avgå samt insinuationer om ”vad han har för lik i garderoben själv” och frågor som ”är alla med makt pedofiler?” Även tingsrätten kallas för pedofiler och de flesta stämmer helt in med Wallin om att ärendet är ett klart bevis på att ett krig mot kvinnor och barn pågår.

 

Jag är inte så intresserad av att avkräva att alla människor alltid har läst domen innan de delar mediarubriker om den. Och det är heller inte vad som skaver när feminister då och då sprider svartvita mediarubriker som bevis på rättssamhällets syn på kvinnor, som sen visar sig vara felaktiga. Dock är det intressant att tänka lite på just den här metoden att elda upp sina följare till hat och misstro mot myndigheter och rättssamhälle genom förenklade bilder av vad som (ofta) är en mer komplex verklighet. 

Sverigevänner använder ju som bekant ständigt den metoden. Att dela någon skärmdump av nån mediarubrik om nåt rättsfall utan några nyanserade detaljer, ihop med konstaterandet att det är "bevis" för att en samhällskollaps är nära eller att det förs nån form av "krig mot svenskar." Det är ett enkelt sätt att skapa engagemang hos följare utan att behöva lägga tid på att skaffa en faktisk uppfattning om vad som pågår därute, i den verkliga verkligheten.

Från min feministiska synvinkel är det intressant att fundera på vad som händer med ett samhälle när väldigt många använder förenklade bilder av verkligheten för att dela sin egen agenda, och skapa engagemang i form av ilska och hat hos tiotusentals följare. Är nyttan att få upp människor på barrikaderna i den fråga man själv brinner för - exempelvis kvinnors behandling av rättssamhället - värd den risk det innebär att skapa engagemang genom att använda högerpopulistiska metoder?

Det pågår väldigt få diskussioner inom den feministiska rörelsen om nyttan vs risken av detta. Däremot pågår det väldigt många diskussioner om att man måste backa upp alla feminister som försöker belysa det faktum att vi lever i ett rättssamhälle byggd på patriarkala normer (vilket vi gör) och att det inte spelar nån roll om just det enskilda rättsfallet visade sig vara överdriven eller till och med fel, eftersom kvinnor och barn de facto far illa (vilket de gör).

Jag har inga problem med den senare diskussionen. Men skulle vilja se mer av den förra.

För även om uppbackning är och alltid varit central i kvinnokampen så är även solidaritet med de feminister som kom före och de feminister som kommer efter, lika central.

Säkerligen tycker många att det inte spelar så stor roll om kända feminister med tiotusentals följare sprider en onyanserad bild av verkligen - rättssamhället patriarkala normer behöver belysas och metoden spelar mindre roll. Men jag tror att det spelar roll. Jag tror att de metoder vi använder för att skapa engagemang hos människor spelar roll.

Och om byggt hela sin feministiska plattform på att vara en offentlig röst för hur rättssamhället behandlar kvinnor, så tycker jag man kan vissa ställa krav. Inte på faktagranskning. Men på uppföljning. Hur man beskriver verklighet ska betyda något. Feminismen är den av alla politiska rörelser vars analys av verkligheten är den som också bäst kan beskriva den. Hur varsamma vi är med fakta betyder nåt.

Vi vet alla att varje "stor" feminist som blir påkommen med minsta lilla överdrift eller fabricering av fakta genast innebär att all fakta, statistik och kunskap som feminister under historien mödosamt byggt upp ifrågasätts och förlöjligas. Ja, det är orättvist men så är det att leva i ett misogynt, patriarkalt samhälle. Feminister behöver vara ständigt beredda på motstånd.

Sen behöver man förstås också vara varsam med fakta bara för att man behöver vara varsam med fakta. Vi som lever idag förvaltar feminismen tills den tas över av nästa generation, och vi måste göra det på ett sätt som inte riskerar tysta en hel generation kvinnor genom påpekanden om att feminister överdriver och ljuger.

Så kanske man skulle vilja se lite fler uppföljningar vid de tillfällen man eldat upp en stor mängd människor baserat på felaktig grund. Om inte annat så att man ska kunna elda upp samma massa när grunden är 100% verklig.

"So look me in my eyes, and whisper something fragile"

De som har privilegier måste övertalas att dela med sig av dem till de som inte har dem. De gör det ytterst sällan frivilligt. Som feminist är man ständigt medveten om detta. Man ser hur varje steg framåt kantats av motstånd som oavsett sakfråga sett ungefär likadan ut: "Det är jättebra att ni vann rättigheten att rösta/utbilda er/göra abort/osv, men kom inte här med nya krav för nu är allt jämställt." Varje rättighet kvinnor vunnit historiskt ses senare som ett naturligt steg, medan varje nytt krav kvinnor ställer ses som ”feminism run amok”.

Vi har alla spenderat en stor del av vår feministiska aktivism med att höra män förklara att de minsann aldrig skulle ha motsatt sig att kvinnor har rösträtt om de levde på den tiden, men att dagens feminism däremot går ”för långt” i sina krav på jämställdhet. Det intressanta är att de ofta delar samma argument som de män (och kvinnor) som var emot kvinnlig rösträtt. Även de som var emot kvinnlig rösträtt såg inte sig själva som att de var emot kvinnors rättigheter. De ansåg bara att rösträtten var att ta kvinnors rättigheter ”för långt” och att det i slutändan skulle ge alltför stora negativa effekter på samhället, vad gäller barn, familj, och kvinnors psyke.

Så även om dagens antifeminister ser sig som progressiva (sett ur gårdagens perspektiv) är det svårt att inte misstänka att de skulle befinna sig i motståndarlägret om kvinnlig rösträtt föreslogs idag

Det är intressant. Det är också intressant att titta på feminismen utifrån samma synsätt. Hur kommer framtidens feminister bedöma dagens feminister baserat på deras argument? Till exempel i debatten om biologiskt kön och könsidentitet. Vilka kommer ses som konservativa och vilka kommer ses som progressiva, oavsett hur de ser sig själva?

Grovt förenklat finns det idag två olika sidor inom feminismen i denna debatt.

En sida som har en intersektionell syn på förtryck och anser att om feminismen inte arbetar mot all form av könsförtryck, vare sig det riktas mot kvinnor, transkvinnor, transmän eller icke-binära, så kommer vi heller aldrig lyckas. Som anser att individen själv bäst kan bestämma vilket kön de har, och att samhället inte ska kräva att transpersoner på olika sätt ”bevisar” att de är detta kön.

Och en annan sida som - liksom anti-suffragetterna på sin tid - anser att det är viktigt med transpersoners rättigheter men att de förändringar som vissa feminister kräver skulle ha för stora negativa effekter på samhället och på kvinnokampen. Att möjligheten att ändra juridiskt kön efter hur man själv identifierar sig är ett hot, dels genom att man inte längre kommer mäta könsförtrycket av kvinnor eftersom det även kommer inkludera människor som fötts som ”män,” och dels för att de anser att män kommer påstå sig vara kvinnor för att kunna trakassera och våldföra sig på kvinnor i till exempel omklädningsrum, fängelser, offentliga toaletter och andra platser som ska vara kvinnoseparatistiska.

Båda dessa ”sidor” ser sig som de progressiva, och som de som för kampen mot könsförtryck framåt. Båda ser den andra sidan som bakåtsträvare som vill ta ifrån feminismen de segrar den hittills vunnit. Men hur kommer framtidens feminister bedöma dem/oss? Det vet vi inte.

Jag vet var jag själv står men jag vet inte med säkerhet om jag befinner mig på rätt sida, enligt framtidens feminister. Jag vet att jag tror att kön är biologiskt och att människor därför själva kan besluta vilket kön de har bättre än vilka könsdelar de föds med, men också att kön inte är binärt på det sättet vår kultur har utmålat det. 

Och jag vet att jag tycker att vissa feministers fokus på "basröst och penis" för att definiera någon som man fast personen själv anser sig vara kvinna, inte är något jag håller med om. Mest för att jag anser att feminismens mest grundläggande idé är rätten att bestämma över sin egen kropp, och att avkräva någon att skära av sig kroppsdelar eller genomgå medicinsk behandling för att accepteras som sitt kön därför är antifeministiskt. 

Och jag tror att en feminism som grundar sig på denna antifeministiska idé -  att rätten till sin egen kropp inte omfattar normbrytare - är helt fel väg för feminismen att ta. Men hur framtidens feminister kommer se på detta eller på dagens feministiska debatt i stort, kan jag så klart inte veta.

"I hope the roof flies off and we get blown out into space, I always make such expensive mistakes"

 

Så fort jag ser en dokumentär som utspelar sig på 90-talet kommer jag ihåg varför jag blev feminist. De som tror misogynin vi ser idag har grund i sociala medier, pornhub eller är något som har "importerats" på senare tid kan inte minnas 90-talet särskilt väl. De senaste åren verkar det dock som om någon bestämt sig för att ge flera av de kvinnor som var de mest hånade och bespottade av media under 90-talet upprättelse. 

För mig som genomlevde hela min tonårstid under 90-talet är det lika delar upplyftande som smärtsamt att se dessa historier berättas om igen med 2020-talets och en nu 40-årig kvinnas blick. 

Först ut var Marcia Clark, åklagaren i OJ Simpsons-åtalet, som under 90-talets mest bevakade rättegång fick sin frisyr hånad, längden på sina kjolar kritiserad och sin förmåga som mamma ifrågasatt, plus gamla topless-bilder publicerade i tabloidpressen. Såklart. Det här är ju 90-talet, då mansgrisiga män kunde sitta i TV och förolämpa offentliga kvinnors utseende och absolut ingen blev cancelled. Men i TV-serien American Crime Story: The People v. OJ Simpson får Marcia Clark revansch. Serien fokuserar lika mycket på rasismen i rättsväsendet som misogynin i media och halvvägs in börjar man allvarligt fundera på vad som är så fucking fel med cancel culture egentligen. 

Sen kom filmen I, Tonya om Tonya Harding – en av 90-talets kanske mest vilified kvinna förutom möjligen Monica Lewinsky. Men filmen fokuserar istället på (vit) arbetarklass och relationsvåld och ser Harding som en riktig person istället för superskurken i en mediasaga. Filmen kom samma år som metoo och med ungefär samma budskap nämligen att kvinnor som berättar sina historier inte måste vara perfekta, oskuldsfulla offer. Deras berättelse måste räknas ändå. 

På tal om metoo var det en annan bespottad 90-talshjälte som fick upprättelse under den rörelsen. Anita Hill som 30 år innan metoo vågade berätta sin historia om hur hon trakasserats sexuellt av en högt uppsatt man, visade vägen för de samtal om sexuella övergrepp vi har idag. 

I nyligen släppta dokumentären Framing Britney Spears får vi kanske inte veta så mycket om Britneys nuvarande mentala tillstånd men vad vi definitivt FÅR är en insikt i är hur förjävligt sexistiskt hon behandlades av media på 90-talet när hon valde att lämna sin för mediamän ofarliga oskuldspersona bakom sig och istället uppvisade sin sexuella sida, utan att vi feminister protesterade särskilt mycket. 

Och i dagarna såg jag den nyutkomna dokumentären om Spice Girls på SVT och kom återigen ihåg varför jag blev feminist på just 90-talet. Som till exempel när megapopulära programledaren Chris Evans vägde Victoria Beckham i TV några veckor efter att hon fött barn. Jag bodde själv i London under denna tid. Inget gällande engelska TV-profilers misogyni är överdrivet, tro mig. 

En av de största revanscherna över 90-talets misogyni måste dock vara Monica Lewinsky. Monica Lewinsky började ta tillbaka sin story 2015 när hon gjorde sitt Ted Talk om nätmobbing, slut-shaming och mediauthängningar av privatpersoner. Och igår visade sista avsnittet av serien Impeachment: American Crime Story om Bill Clinton-skandalen. Den plågsamma historien om hur 90-talets media förvandlade en gift amerikansk presidents affär med en 20-årig praktikant till en historia om en skamlös mansslukerska som ”förförde” sin stackars chef. TV-serier ger Monica Lewinsky och, paradoxalt nog även Linda Tripp, en annan bespottad kvinna under 90-talet, den upprättelse de förtjänar efter det seklets värsta mediedrev. 

Något som Monica Lewinsky i och för sig själv gjorde rätt bra själv när hon i en intervju med John Oliver härom året förklarade varför hon trots ändlösa Lewinsky-skämt aldrig ändrat sitt namn. ”I think it was the principle of it. Bill Clinton didn’t have to change his name. Nobody’s ever asked him did he think he should change his name. So I think that’s an important statement.”

"Pete and I attacked the Lost Astoria with promise and precision and a mess of youthful innocence"

Efter att en civilklädd polis använt sitt polis-id för att ”arrestera” och sedan våldta och mörda en kvinna, föreslår polismyndigheten i England att kvinnor ställer granskande frågor till poliser som försöker arrestera dem samt...ringer polisen om de känner sig rädda. So. That’s where we are.

Efter mordet sa en polischef att ”women need to be streetwise” och känna till när polisen har rätt att arrestera dem eller inte, samt att den mördade Sarah Everard borde ha ”motsatt sig arresteringen."

Så fort en kvinna råkar illa ut har samhället alltid ett nytt jobb åt oss andra. Har ni tänkt på det? Kvinnor ska inte bara undvika alkohol, genvägar, mörker, efterfester, finlandsfärjor, att somna, promenera hem, åka taxi, jogga - vi ska nu också genomföra bakgrundskontroller på poliser som stoppar oss. 

Lägg där till att om vi faktiskt anmäler någon för våldtäkt, övergrepp, grooming, osv så måste vi i förväg veta om ett brott verkligen har begåtts (stället för att, säg, låta polisen utreda det) om vi inte ska riskera att bli uthängda som "honey traps" och lögnare av tyckonomer på sociala medier.

Trots polismyndighetens goda syfte att lyfta fram sitt eget ansvar ihop med "råden," visar alla diskussioner efter att en våldtäkt fått medial uppmärksamhet hur fort allt ändå bara fokuserar på kvinnors ansvar.

Nästan inget gör folk så upprörda som när kvinnor ifrågasätter istället för att bli tacksamma när vi får råd om hur vi ska ”skydda oss” från våldtäkt. Snabbat haglar förebråelser som ”men varför vill du inte att tjejer ska lära sig att inte ta risker?”

Nja, problemet är snarare att dessa råd används för att slippa ta tag i problemet på samhällsnivå. Någon gång måste dagarna när majoritetssamhället bekvämt kunde skjuta över skulden för våldtäkt på någon minoritetsgrupp av män vara över. Nej, alla våldtäktsmän är inte psyksjuka, från "andra kulturer" eller något annat som majoritetssamhället påstått för att slippa se sig själv i spegeln. Det senaste rådet till kvinnor om ni redan glömt det var att bli "streetwise" och ringa 112 om du misstänker att en polisman försöker våldta och mörda dig.

Lösningen kan alltså inte vara att be kvinnor skydda sig från våldtäktsmän eller platser där dessa kan befinna sig, eftersom det skulle innebära hela den offentliga och privata sfären. Och eftersom kvinnor vet mer än väl (även om vissa män inte tycks göra detsamma) att man inte kan se utanpå om en man är våldtäktsman eller ej, så innebär vårt samhälles sätt att tackla våldtäkt att vi tvingar tjejer att betrakta alla män som potentiella våldtäktsmän.

Vill ni ha det så? För då är ni på helt rätt väg.

"Between the lines of fear and blame, you begin to wonder why you came"

De som kritiserar så kallade porrfilter har några vanliga huvudargument. Dessa är: Porrfilter fungerar inte. Ett av de allvarligaste problemen är att porrfilter visat sig filtrera bort viktiga sexualupplysningssidor och sidor med HBTQI-information, dvs livsviktiga platser för många unga. Unga har rätt att söka efter information som de behöver, precis som vuxna. Vuxna förlitar sig alltför mycket på att ett filter tar bort allt oönskat innehåll vilket gör dem mindre benägna att ha samtal med unga om frågan. Kunskapsbaserade, reflekterande och icke-skambeläggande samtal är det som forskningen visar ger allra bäst resultat i en god sexualundervisning.

När ROKS tidning Kvinnotryck i veckan publicerade en artikel om de som kritiserar porrfilter tolkades argumenten på ett sätt många tyckte var missvisande. 

De som kritiserar porrfilter beskrevs i artikeln som "motsätter sig skolfilter, inte främst för att de tycker att dylika filter filtrerar bort fel saker utan för att vill att barn ska ha möjlighet att porrsurfa i skolan" (se bild nedan). I texten beskrivs också att de som kritiserar porrfilter tycker att föräldrar ska tala om porr med sina barn "medan de konsumerar porr tillsammans" (se bild nedan).

Det är ganska grovt att säga att kritik av porrfilter innebär att man vill att barn ska porrsurfa i skolan och att föräldrar ska konsumera porr ihop med sina barn, samt oklart varifrån skribenten fått det.

 

Vad texten dock inte innehåller är sakargument om varför de som kritiserar porrfilter har fel. Det finns inga tydliga motargument till de som hävdar att porrfilter inte fungerar samt riskerar filtrera bort sidor som barn och unga har rätt till, för oss som vill förstå sakfrågan bättre och bilda oss en uppfattning.

Nu kan ju vissa tänka att detta inte är en särskilt stor sak att bli upprörd över, förutom förstås för de individer som är utpekade i artikeln. Men det finns något mer här än bara att några namngivna personer beskrivs på ett sätt många uppfattat som grovt missvisande.

Man kan ju till exempel fundera på hur unga uppfattar vuxenvärlden när de följer samhällsdebatten. Kan det påverka någon som, säg, skickat sexbilder till någon och hamnat i en utpressningssituation av en förövare som säger att han ska sprida bilderna till familj och vänner, att inte våga vända sig till vuxenvärlden för hjälp? Eftersom de uppfattat att vuxenvärlden ser alla som befattar sig med internet och porr som vidriga? Om vuxenvärlden inte kan diskutera fenomenet porr utan att utmåla varandra som porrvurmare och pedofilförsvarare, kan det i sin tur skapa en otrygghet mellan unga och vuxensamhället i just en sådan frågan där vi vill att de ska känna sig trygga med att komma till oss? Hur kan vi isåfall arbeta med porrens skadeverkningar utan att det sker?

Vad jag menar är att alla som deltar i samhällsdebatten har ett ansvar. Om man till exempel ständigt stämplar sina meningsmotståndare i porrfilterdebatten - och jag tittar på båda sidorna i debatten nu - som moraliskt vidriga, skapar man något mer än bara upprördhet hos de man attackerar.

En av de absolut viktigaste diskussionerna för varje politisk rörelse som vill bygga ett progressivt, feministiskt samhälle, är diskussionen om vilka metoder man vill använda för att nå det målet. Och vilka metoder som snarare är kontraproduktiva. Det räcker inte att bara gotta sig i det fina mål man satt upp, utan man måste också prata om hur man når dit. 

Vi kan inte reducera viktiga debatter om metoder till en konflikt mellan onda och goda snarare än utbyte av faktiska argument. Ändå är det ständigt diskussionen om just metoder som så ofta blir hätsk och svår att navigera om man inte vill hängas ut med olika hemska epitet för att man inte tror på det andra ser som det "enda rätta synsättet." Det är oroväckande, på en annan nivå än att det bara är "en hård ton" i debatten. Att inte kunna diskutera och kritisera metoder inom en politisk rörelse utan att stämplas som fiende är det första tecknet på att man inte alls tillhör en politisk rörelse, utan en sekt.
 

 

 

"I'm quite illiterate, but I read a lot."

 

Jag fick frågan om jag ville skriva nåt om SVTs nya program om biologiska könsskillnader och jag sa nej så snabbt att jag tror jag bröt ljudvallen.

Sen lyckades jag hamna framför första avsnittet ändå. Några par tävlade om vem som kan sätta ihop en möbel snabbast. En relationsexpert förklarade att "stenåldersmannen" letar efter hälsosamma kvinnor vilket är varför kvinnor framhäver midjan och bysten när vi går på krogen. En hjärnforskare förklarade att män har högre spatial förmåga än kvinnor men bara som grupp, inte som individer. 

Så är alltid. Inga av alla "stora upptäckter" om könsskillnader i hjärnan som basuneras ut i media visar någonsin något resultat som kan användas. Om du söker vägledning för hur män och kvinnor fungerar rekommenderar jag att samla på dig erfarenheter av att leva i den verkliga världen, snarare än att söka bland forskning av könsskillnader i hjärnan. 

Jag fattar såklart vikten av att forska på könsskillnader för medicinsk forskning eller för att, säg, förstå varför pojkar som grupp klarar sig sämre i skolan, osv. Vad jag inte förstår är besattheten av att koppla dessa könsskillnader till meningslösa teorier om varför män och kvinnor speed-dejtar på olika sätt. Särskilt som man ändå aldrig kan få ut något resultat ur könsskillnader i hjärnan som kan säga något om individen man har framför sig. Bästa sättet att förstå hur folk beter sig på dejter är att dejta dem.

Och jag säger ändå det som en person som är besatt av allt som rör hjärnan. Jag fattar kanske inte så mycket av det, men även om jag bara fattar 10% av ämnen som neurolingvistik, tonårshjärnan, brain-machine interface, är det fortfarande superintressant. Att lyssna på experter som pratar om hjärnan är som att se en riktigt bra science fiction-serie och psykologisk thriller och erotiskt drama allt på samma gång. 

Och ju mer man lyssnar ju mer inser man att det absolut minst fascinerande med hjärnan är könsskillnaderna. Varför måste så många tv-serier och mediarubriker och inspirationsföreläsningar alltid handla om det minst intressanta?

"So this is the last time that I'll hold your hand, I want to kiss you on the mouth and tell you I'm your biggest fan"

Jag medger att jag inte får samma känsla av igenkänning av att läsa om Susan Faludis bok Backlash: The Undeclared War Against American Women idag som när först läste den. Boken fyller trots allt 30 år i år! 80-talet, som boken främst beskriver, var en helt annan tid. Och jag har hunnit lägga mig till med en mer kritisk syn på vissa av de feministiska framställningar av (särskilt) populärkultur än jag hade då.

Men samtidigt och paradoxalt ger boken en större känsla av igenkänning än den gjorde när jag först läste den. Ett par decennier och mer än en feministisk backlash senare har bokens syfte - att beskriva varför feministiska framsteg åtföljs av motstånd mot desamma och hur det konstrueras i media och populärkulturen - mer betydelse för mig än när jag var en glad, nykläckt feminist i slutet av 90-talet, bless my cotton socks.

När man varit feminist i mer än två decennier lär man sig att varje period där feminismen anses "inne" och typiskt feministiska frågor får stor uppmärksamhet från media och politiker, följs av en period där samma medier påstår att vi lever i "post-feminismen" och deklarerar att feminismen är död. Faludi beskriver i sin bok hur dessa återkommande perioder av backlash mot feminismen historiskt sett ut, hur trådarna sitter ihop, vilket mönster de bildar. 

Times Magazine omslag 1998

Faludi påpekar styrkan som kommer i att belysa hur böljande feminismens landvinning (och motgångar) faktiskt sett ut. Bilden som ofta framställs är att kvinnor sen tidernas begynnelse vandrat fram under nån sorts "traditionell kvinnlighet" bara för att någon gång runt år 1970 plötsligt kastas in i en feministisk revolution utan historiskt motstycke. Genom att osynliggöra kvinnokampens olika revolutioner och etappvisa framsteg - samt motstånd - på detta sätt utmålar man varje ny generation feminister som något nytt och oprövat. Det som Adrienne Rich beskrev och Faludi citerar som "the erasure of women's political and historical past which makes each new generation of feminists appear as an abnormal excrescence on the face of time."

Faludi tittar bland annat på fyra tillfällen i den amerikanska historien när kvinnors rättigheter vann mycket mark: Mitten av 1800-talet, början av 1900-talet, början av 1940-talet och början av 1970-talet. Varje tillfälle av feministiska framsteg åtföljdes av en backlash mot idén om kvinnors självständighet.

Mest slående är hur lite motståndet mot feminismen förändrats. Det är samma varningar som upprepas gång på gång om hur utbildning och betalt arbete (inte det ekonomiska systemet bakom) gör kvinnor bittra, utbrända, olyckliga, ogifta och barnlösa. Medierna då som nu skapade myter och skrämselpropaganda om hur (ofta blygsamma) framsteg för kvinnors rättigheter hotade mäns position och gjorde kvinnor till dåliga mammor. Viktoriansk press vände sig till präster för att stödja sina antifeministiska teser, 80-talets media använde psykologer.

Varför skapar framsteg för feminismen gång på gång samma överdrivna utrop om att "kvinnorna tar över" eller att män håller på att utrotas eller liknande teorier baserade på absolut inga fakta? Faludi ställer den fråga som medierna i sina tillsynes ändlösa vinklar om "kvinnoproblemet" aldrig tycks komma på att ställa: Vad är det med vårt sätt att definiera maskulinitet som gör att minsta framsteg för kvinnors självständighet slungar män in i en ny "manskris" där deras identitet hotas? Hon återkommer till frågan på olika sätt, kanske mest uppföljningsboken Ställd, men påpekar att om man år efter år definierar maskulinitet som "att försörja sin familj" och vägrar uppdatera det så är det svårt att komma på ett större hot mot maskuliniteten än kvinnors ekonomiska oberoende.

Som feminist lär man sig snabbt att sitta still i båten medan samhällsvågorna i vad som tycks vara en allt snabbare takt (det är knappast var 50:e år vi pratar om längre) böljar fram och tillbaka. När 90-talets feministvåg ersattes vid mitten av 00-talet av en backlash med samma glada mediarapporteringar om att feminismen är död som vi blivit vana vid, samma typ av debatt som ställer traditionella kvinnor mot "manskvinnor", samt Pär Ström som fick sitta i precis alla TV-soffor (och riksdagen) för att deklarera att kvinnor ljuger om våldtäkt för försäkringspengar, så satt vi still. Några år senare när 10-talets intersektionella fjärde feministiska våg fick såväl mediafokus som politisk uppmärksamhet, för att avlösas av Gamergate, incel-kultur och debatt om huruvida vita män har några privilegier överhuvudtaget, sitter vi fortfarande still.

När "hemmafrutrenden" med jämna mellanrum blir kulturdebatt, ingår det i ett mönster. När media med jämna mellanrum deklarerar att feminismen är död eftersom barnlösa kvinnor under 30 upplever att allt redan är jämställt, ingår det i ett mönster. När grupper av män riktar sin ilska mot feminismen för att den berövat dem på de flickvänner/fruar som universum är skyldiga dem, så ingår det i ett mönster. När politiker påstår att den svenska våldtäktsproblematiken är "importerad," så ingår det i ett mönster.

Det är på samma gång fascinerande och oinspirerande.

"The future is bulletproof, the aftermath is secondary "

Det är oerhört jobbigt att lyssna på Mathildas Hoflings sommarprat i P1 om hur hon blev utnyttjad av en man som våldtog henne och tog nakenbilder av henne, bilder han sedan använde som utpressning för att få henne att inte anmäla honom och fortsätta utnyttja henne.

Programmet handlar om grooming, om det fruktansvärt vidriga med sexköp och män som köper sex, om hur förövare bryter ned sina offer, och om unga tjejers utsatthet. Men det handlar även om oss. Om oss som är vuxna i dagens samhälle. Om vår skuld. 

Även om den största skulden för det Mathilda varit med om såklart ligger på mannen som utpressade henne samt de män som köpte sex med henne, så får man som lyssnare också känna vår del av skulden. Med rätta.

För det är klart att förövaren inte hade kunnat utnyttja sitt offer - liksom otaliga andra förövare utnyttjat unga tjejer på liknande sätt - så länge om han inte haft samhället i ryggen. Vi beväpnade honom. Han använde sig av den moralism och misogyni som genomsyrar samhällets syn på unga tjejers sexualitet.

Det är ett pedagogiskt exempel av hur vuxnas sätt att prata om ungas sexualitet kan skapa mer fara än beskydd. Vuxna kommer alltid anse att dagens unga lever ut sin sexualitet på ett sätt "man inte gjorde på min tid." Vuxna kommer alltid oroa sig för att unga har mer tillgång till skildringar av sex och pornografiskt material än förr i tiden. Vuxna kommer alltid tro att unga får en osundare syn på sex än de själva fick. 

Och unga kommer alltid utforska sin sexualitet. Idag är den utforskningen inte sällan online. Men det gör den inte mer skadlig än det vi ägnade oss åt, förutsatt att vi som vuxna inte ger unga så starka skamkänslor att de inte vågar tala om när de till exempel blir utpressade - fast de inte begått något brottsligt.

Varför kan förövare utpressa unga tjejer som - ofrivilligt eller frivilligt - gett honom tillgång till nakenbilder bara genom att säga att han kommer visa dessa bilder för deras omgivning? Varför vågar dessa unga tjejer varken anmäla eller prata med någon om det som de utsätts för? De måste ju veta att det inte är brottsligt att visa sig naken på bild, medan det är både brottsligt och omoraliskt att ta eller hota med att sprida sådana bilder utan samtycke. Ändå är det offren, inte förövaren, som känner en sådan skam att det går att utpressa dem.

Det är givetvis samhällets fel. Inte Internets. Inte de unga tjejernas. Vårt. 

För hur skulle dessa tjejers skamkänslor kunna utnyttjas om inte vi som vuxna skapat dessa skamkänslor? Varför tror unga att de kommer bli skuldbelagda av omgivningen om det kommer fram att det finns sexuella bilder på dem? 

Jo, för att vi gör just det. Vi talar om för unga tjejer att de aldrig, aldrig ska vara dumma nog att skicka nakenbilder till en kille på nätet. Vi säger "vad trodde du skulle hända" och "varför lät du honom" och och "varför sa du inte bara nej?" Sen, när unga såklart ändå tar nakenbilder eller litar på någon de lärt känna online eller gör nåt annat mindre genomtänkt eftersom vi lever i ett digitalt samhälle och det är ett helt orimligt att ställa krav på unga att inte göra saker som är lagliga och inte skadar någon bara för att en förövare inte ska utnyttja dem, så blir vi förvånade när de inte vågar berätta för oss.

Vi beväpnar förövarna och skadar offren och blir förvånade att unga utnyttjas på nätet. Det är vi som borde gå runt med en tung klump av skuld i bröstet, inte offren.

Ja, det är viktigt att lära unga hur man undviker grooming och att inte utsätta sig för onödiga risker  på nätet. Men vi gör redan det. Det vi måste lägga tyngd på är att också lära unga tjejer och killar att deras sexualitet och utforskande inte är ansvarslöst, skadligt eller omoraliskt. Så länge allt de gör sker frivilligt och med samtycke ska de aldrig, aldrig känna att de gör nåt fel. Och om nån försöker få dem att känna det så ska de tala om det för oss så vi kan fria dem från all form av skuld eller skam och lägga skulden där den faktiskt hör hemma.

"We will teach you how to make boys next door out of assholes"

Jag försöker lista ut om de som twittrar saker som "varför får man säga att alla män är potentiella våldtäktsmän men inte att alla muslimer är potentiella terrorister" och "tydligen får man generalisera om män, men inte om invandrare" gör sig dummare än de är eller faktiskt menar allvar. 

Eftersom de ofta gör de i en triumferande ton som om de tror att de just "satt dit" vänsterfeminister så lutar jag åt det senare. Att de som twittrar "vänstern ropar 'inte alla invandrare' men går i taket om någon säger 'inte alla män'" faktiskt tror att de hittat en lucka i vänsterfeminismens logik.

Gissningsvis kommer de bli bittert besvikna nu. För problemet är att uttrycket "alla män är potentiella våldtäktsmän" inte används med den innebörden som de tycks tro - att alla män har en slumrande våldtäktsman inom sig som närsomhelst kan vakna och börja ge sig på kvinnor. Vad uttrycket faktiskt betyder är att kvinnor tvingas se alla män som potentiella våldtäktsmän eftersom samhället tvingar dem att göra det. 

När feminister använder detta uttryck är det för att påpeka det absurda i ett samhälle som lägger ansvaret att skydda sig mot våldtäkt på enskilda kvinnor genom att uppmana dem att ”undvika risker” och vidta en massa försiktighetsåtgärder, med det underförstådda budskapet att kvinnor är under ett sorts ständigt hot att bli våldtagna. Om du är kvinna och tog den där genvägen genom den mörka parken eller tog den där svarttaxin eller somnade i den där soffan hos det där exet du trodde du kunde lita på, så borde du förstått bättre. Det är inte samhällets ansvar att förebygga våldtäkter. Det är ditt.

Kvinnor vet detta. Vi vet förstås också att de flesta män inte är våldtäktsmän. Men eftersom samhället har lärt kvinnor att de har ansvaret att undvika "risksituationer" och eftersom – anteckna gärna nästa mening, högertwittrare – det inte går att se utanpå om en man är våldtäktsman eller ej så tvingar samhället kvinnor att betrakta alla män som potentiella våldtäktsmän om de enligt denna logik ska slippa bli skuldbelagda för sin egen våldtäkt. 

Självklart är det absurt. Det är självklart ett sjukt samhälle som utmålar ett helt kön som potentiella förövare, och inte förrän vi lyckats rasera patriarkatet med alla sina myter om våldtäkt och könsstereotypa fördomar om mäns och kvinnors sexualitet kan vi förändra detta.

Problemet är att de som är mest arga på uttrycket "alla män är potentiella våldtäktsmän" inte är de som står längst fram i kampen mot det patriarkat som skapade grunden för detta uttryck. Istället spenderar de tid på att sura över det faktum att det inte går att peka ut bara vissa män som våldtäktsmän och avskriva alla andra som "snälla män." 

De hatar det faktum att våldtäkt finns inom alla grupper av män – inom alla kulturer, alla länder, alla samhällsskikt, alla yrkesområden och alla religionsutövningar. De hatar att våldtäkt är ett strukturellt problem, inte individuellt. De bryr sig inte om kvinnors vardag. De bryr sig inte om de flesta mäns vardag heller. Det enda de bryr sig om är att kunna ställa sitt absurda krav att kvinnor både ska ta personligt ansvar för att undvika våldtäktsmän, och samtidigt inte se alla män som potentiella sådana.

Jag vet inte varför de fått för sig att världen är deras ostron och att allas uppgift i den är att hålla dem ansvarsfria för alla kollektiva samhällsproblem och se till att de både kan ha sin patriarkala, könsstereotypa kaka och äta den.

 

 

"Time to get a gun, that's what I been thinking, I could afford one if I did just a little less drinking"

Jag började blogga våren 2001, alltså exakt 20 år sedan. 

För att förstå hur länge sedan 2001 var i popkulturella referenser så är det samma år som första Harry-Potter-filmen kom ut, samma år som första filmen i Sagan om Ringen-trilogin kom ut. Vi tittade på Smallville och och på BBC hade en TV-serie som hette The Office premiär till rätt ljumna recensioner. Vi lyssnade på pop punk som Green Day och Blink-182, när vi inte lyssnade på Nsync och Britney (shhh), vi läste Sisterhood of the Traveling Pants och George W Busch hade (typ) valts till president året innan vilket fått oss alla att tänka "ok, hoppas bara nu inget stort som kan förändra hela världen sker de närmsta fyra åren."

Jag började blogga på den här bloggen jag skriver i nu (fast för många namnbyten och många, många, avpublicerade inlägg senare) år 2003. För att förstå hur länge sedan det var så hängde vi på livejournal, genomlevde Londons värmebölja medan vi satt på Borders eller Coffee Republic och läste Dan Brown, ja, även om du låtsades att du absolut inte läste den. Fall Out Boy släppte Take This To Your Grave, sista filmen i Sagan om Ringen-trilogin hade premiär och BBC visade en julspecial av tv-serien The Office som fick hela jävla England att stanna upp för att titta.

Jag vet inte vad 20 år av nästan dagligt bloggande och närvaro i sociala medier gett mig förutom att det tagit upp en hel del tid och gjort att jag lärt känna några personer jag annars aldrig skulle träffat. Samt att jag kommer ihåg alla som är idag "stora" bloggare eller kända på sociala medier när de var newbies, såg alla deras tidigaste upplagor av den de en gång ville vara. 

Jag antar att man också skulle kunna tänka sig att det vore kul att kunna gå gå tillbaka två decennier och läsa vad man tyckte och tänkte då, men ärligt talat har jag aldrig känt mig stark nog för den cringe-fest det oundvikligen skulle innebära.

Jo, jag kan komma på en bra sak som 20 års nästan oupphörligt bloggande gett mig: Jag gjorde de flesta misstag man kan göra på social media tidigare än många andra. Sådant som att ta sig själv på för stort allvar, flippa ut över elaka kommentarer, bemöda sig med att besvara elaka kommentarer med långa, sakliga argument (oh the humanity), kräva att få sista ordet i evighetsdebatter, samt att på fullt allvar känna sig "tystad" när andra förklarar varför man inte har tolkningsföreträde i precis alla frågor istället för att, ni vet, se deras poäng. Sådana misstag. 

Jag lärde mig den hårda vägen att så mycket som möjligt undvika att vara "wanky" på sociala medier, dvs en person som hela tiden startade mycket drama och konflikter runt sig själv och sin existens. Eftersom vi spenderade så många år med att skratta och peka åt den typen av beteende i grupp kunde jag liksom inte med att själv vara en drama llama. Åtminstone inte så ofta som jag skulle kunna vara, för llaman är definitivt i mig. De flesta kerfuffles är trots allt exakt samma idag som för 20 år sedan och vi skrattade åt dem då och de som tror Hanif Balis typ av sociala media-wankiness är ny och fräsch är gulligt naiva.

Nu betyder tyvärr inte 20 års erfarenhet att jag har löst nån sorts kod, varken för sociala medier eller bloggande. Jag klarar fortfarande inte att läsa nåt jag skrivit, vare sig för 20 år sedan eller igår. Allt jag lägger ut är fortfarande dåligt och pinsamt. Men jag fortsätter för efter 20 år har jag lärt mig att någonstans i nästan varje svamligt, oläsbart, långrandigt inlägg finns ofta en mening eller tanke, bland alla hundra pinsamma meningar och tankar, som har...nånting. Och nån gång har jag skrivit tillräckligt många sådana meningar att jag känner att jag gjort mitt.

"You said I wouldn't get too far on a tank of gas and an empty heart"

Har tänkt en del på det här med att göra "avbön" på senaste tiden. Cissi Wallin skrev ju som bekant en Expressen-krönika där hon tog avstånd från alla sina tidigare drev och deplattformeringar mot andra samt lade skulden på sin publik av unga feministiska följare som "krävde det". 

Men en annan förklaring till helomvändningen skulle kunna vara att Cissi Wallin kommit till insikt efter att ha drabbats av samma cancel culture hon själv bedrivit. Hon har visserligen haft arga kritiker under många år men senaste året har kritiken främst kommit inifrån den feministiska rörelsen. Hennes okunniga inlägg om transpersoner har lett till hård kritik och rättmätig sådan, men själv har hon av sina inlägg att döma upplevt att hon drabbats av ett oförsonligt drev. Hence, plötslig helomvändning bort från tidigare drevmentalitet och "häx-pepp".

Att förstå varför något är fel först när det drabbar en själv är inte särskilt konstigt. Problemet är om man först går runt och skammar de som inte håller med en och stämplar dem som "daddy's girls" utan att en enda gång ställt sig frågan skulle jag tycka det här även om det drabbade mig eller min familj?

Det behöver inte vara de politiska ställningstaganden i sig som är problemet, utan sättet man formulerar dem på. En sådan problematisk formulering är till exempel att alltid tro på kvinnor för att de är kvinnor. 

Det är ju som vi alla vet ytterst ovanligt att en kvinna väljer att anmäla en våldtäkt på osanna grunder. Men formuleringen att "man ska alltid tro på kvinnans berättelse" är dålig, då den kan tolkas som att blint tro på varje kvinna i varje enskilt rättsfall. Men blind lojalitet är något man känner mot de man älskar, inte mot en ideologi eller nån idé om systerskap. 

Ett bättre sätt att formulera sig på än att "man ska alltid tro på en kvinnas ord" skulle kunna vara så här: "Vi måste visa solidaritet med de som anmäler våldtäkt eftersom vi lever i ett patriarkalt samhälle där kvinnor som anmäler män - i alla fall män som ingår i majoritetssamhället - blir misstänkliggjorda, skambelagda och skuldbelagda. Män som anmäler våldtäkt bestraffas också av patriarkatet genom att bli hånade och stämplade som omanliga. Vi behöver därför visar solidaritet genom att krossa patriarkala myter om hur en "riktig våldtäktsman" ser ut och hur ett "riktigt våldtäktsoffer" beter sig samt genom att aldrig avfärda någons berättelse enbart på grund av dessa myter."

Titta bara på några av de stora våldtäktsfallen som media rapporterat om, från Assange till Bjästa. Där duggade de patriarkala myterna tätt och förstörde livet för de kvinnor som anmälde och feminismen behövdes mer än någonsin. Att i det läget stå och ropa att man måste tro på kvinnor "för att de är kvinnor" gör absolut ingen skillnad. Vår solidaritet behöver vara mer välformulerad än så.

När man tagit sig tid att formulera sina politiska ställningstagande, så blir det också mindre risk att man tvingas kasta sina feministiska slagord över bord.