"Think about someone elses hand clumsily on your belt in the dark. Think it will be okay."

Jag började blogga 2001, innan tornen i world trade center föll och innan Sagan om Ringen hade biopremiär. Jag har följt bloggfenomenet från 2001, genom dess Sverige-genombrott 2005 och fram till när jag själv blev "upptäckt" 2012 följt av den långa bloggpausen jag hade mellan 2012-2019 då jag istället skrev för Genusfolket och Politism och Dagens ETC och Frihet och Bang och Arbetet och de andra tidningar som ville ha mig (för jag har aldrig kunnat söka ett skriv-uppdrag i mitt liv, det kan man inte när man hatar allt man själv skriver). 

Sen kom 2020 och jag hamnade i en orimlig situation och blev utbränd och sjukskriven från mitt vanliga dag-jobb och självklart drog det även med sig mitt älskade skrivande i fallet. För andra kan deras fritidsintresse vara en räddning när de blir utbrända. För mig, vars enda hobby någonsin har varit att skriva, innebar min sjukskrivning istället att jag tvingades lägga ned allt det jag spenderat de senaste åren med att bygga upp. 

För det går inte att ha redaktörer eller deadlines eller ens att öppna en dator när man är utbränd. Men nu är det 2021 och är jag tillbaka på heltid på jobbet igen och tillbaka till att spendera fritiden med att skriva ned det jag tänker, nu åter i blogg-form. Precis som jag gjorde 2001. Som om de senaste 20 åren aldrig ens hänt.

Det går förstås inte att spendera livet med att försöka se mönster i tillvaron, utan att se ironin i detta.

Men något har ändrats under 20 år för jag är inte lika intresserad av att höra min egen röst längre. Jag brukade skriva nästan varje dag, ropa in i cyberrymden om allt jag tyckte och tänkte. Idag vill jag följa debatten mer än jag vill delta i den. 

Det är i och för sig en regel att följa för alla skribenter - man ska alltid läsa mer än vad man skriver. Men man ska också vilja delta, annars kanske det är dags att packa ihop och ägna resten av tiden med att faktiskt läsa de klassiker som alla "aspirerande skribenter" i min generation har i bokhyllan men inte läst än - The Catcher in the Rye och American Psycho och The Secret History och Gone Girl och Breakfast at Tiffany's och naturligtvis allt av Chuck Palahniuk och Neil Gaiman.

Det enda jobbiga med att minska ned på sitt fritidsintresse är att man inte längre kan distrahera sig själv från det faktum att man är 44 år och allt det vi trodde vi skulle göra en dag när vi hade tid över nog aldrig kommer hända, som att flytta till London och jobba i retail medan en av oss försöker bli författare och den andra musiker eller att åka på roadtrip till den amerikanska södern och få motorstopp någonstans på vischan och knacka på hos några well-meaning freaks som vill ge oss en säng och hålla oss som gisslan medan de lär oss allt om jesus.