"It's a struggle, livin' like a good boy oughta"

”Ignorance more frequently begets confidence than does knowledge.” Ett känt citat från Charles Darwin som innebär ungefär att en person med lite kunskap i en fråga ofta känner sig mer självsäker i att uttala sig, än någon med mycket kunskap i samma fråga.

Det är svårt att inte tänka på Darwins citat när man följer den ständigt livliga och (tydligen) ständigt aktuella debatten om vilka biologiska skillnader som egentligen finns mellan män och kvinnor. Ju mindre kunskap, ju större självsäkerhet att man vet hur kön fungerar.

Hur könet påverkar den mänskliga hjärnan är ett bra exempel på ett område där många självsäkert missförstår vad forskningen säger. Efter många års intensiva studier på området visar forskningen inte i närheten av de många könsskillnader som folk tenderar att hänvisa till skillnader mellan "mäns och kvinnors hjärnor." Att vi idag genom forskning vet att varje persons hjärna skiljer sig från alla andras och att saker som uppväxtmiljö och erfarenheter - som exempelvis att träna mycket på något - är det säkraste sättet att förändra hjärnan på, brukar samma personer inte prata lika mycket om.

Men jag ska försöka att inte hamna i samma fälla att göra tvärsäkra uttalanden om något jag inte är insatt i, så det enda jag med absolut säkerhet tänker säga i ämnet är detta: När man lyssnat på tillräckligt många hjärnforskare prata om sitt ämne inser man att det absolut minst intressanta med den mänskliga hjärnan är kopplat till könsskillnader.

Istället tänker jag gå över till det ämne jag faktiskt tänkt skriva om i detta inlägg, nämligen Den Stora Debatten Om Kön som pågått inom feminismen ungefär sedan rörelsens början och nu senast sedan J.K Rowling twittrade raljant om att använda ord som inkluderar transpersoner och icke-binära.

Sedan dess har debatten varit igång, igen, även inom den svenska feminismen. Genuina försök att reda ut feminismens syn på vad det innebär att vara "kvinna" har varvats med hånfulla påståenden om att alla som erkänner transpersoners existens anser att kön är en "känsla" och är motståndare till kvinnors biologiska verklighet.

Som om en persons känsla för sitt kön by default inte kan vara biologisk. Eller att den som bäst kan bedöma vilket kön en person har inte skulle kunna vara, well, personen själv.

Att de allra flesta könsskillnader vi får lära oss inte har grund i biologiskt kön utan i socialt konstruerade könsroller, är en grundläggande idé inom feminismen. För mig har denna feministiska idé varit helt avgörande för min egen frigörelse. Under hela mitt liv har min könsroll (kvinnlig) felaktigt blandats ihop med mitt kön (kvinna). Beteenden och uttryck kopplade till min könsroll har ständigt beskrivits som beteenden och uttryck kopplat till mitt kön.

Det har varit mycket förvirrande för min syn på mig själv. I alla fall tills jag kom i kontakt med feminismen och började förstå att problemet inte är att jag är ”okvinnlig” utan att de förhållningsregler som ingår i min könsroll inte är desamma som de mycket få saker som ingår i mitt kön. 

Men insikten om socialt konstruerade könsroller innebär inte att feminismen automatiskt anser att det inte finns olika biologiska kön. Olika feministiska strömningar tror i olika grad på tanken om en kvinnlig essentialism (jag personligen tror mycket lite på en sådan) men få av oss förnekar helt att mänskliga kön existerar. Däremot ser många feminister det som problematiskt att såväl biologiskt som socialt kön konstrueras binärt - dvs att det bara finns två varianter av kön och att dessa konstrueras som varandras motsatser, och att inga variationer av kön som finns där emellan accepteras.

Och här någonstans finns kärnan i den senaste tidens hätska debatt mellan trans-inklusiva feminister och trans-exklusiva feminister: Vad innebär det egentligen att "vara kvinna"?

Går det att peka på en kvinnlig essentiell erfarenhet som alla kvinnor delar? Är att vara kvinna en biologisk verklighet som ibland inte stämmer med den kropp man föds in i, och som då kan korrigeras? Eller kan man bara "vara kvinna" om ens kropp och könsidentitet stämt överens sen födseln och man alltid behandlats som det av omgivningen?

Här går det en ilsken skiljelinje, som en livsfarlig spricka i isen, inom den feministiska rörelsen. De flesta feminister som deltar i debatten har respekt för att man måste föra debatten utan att trampa in på människors rätt att existera, men tyvärr har det också förekommit en del inte så respektfulla frågeställningar i debatten. Jag ska försöka bemöta en av dem.

”Om ni verkligen anser att män som transitionerat är kvinnor, varför kallar ni dem transkvinnor?”

Frågan grundar sig ofta i att frågeställaren snarare ogillar begreppet "cis-kvinnor" än ordet "transkvinnor." Framförallt brukar hen ogilla att ordet "cis-kvinnor" används för att belysa de privilegier ciskönade kvinnor har över transkvinnor. Enligt den maktanalys vissa feminister har är kvinnor alltid strukturellt underordnade i egenskap av sitt kön, och att påpeka att även kvinnor kan ha privilegier skulle enligt dem bli förödande för den analysen.

Jag håller inte med om det. För att förstå svaret på frågan om varför vi använder begreppet transkvinnor samtidigt som vi säger att transkvinnor är lika mycket kvinnor som cis-kvinnor, måste man förstå vad en intersektionell maktanalys innebär.

Jag som aldrig tänkt på huruvida mitt biologiska kön stämmer överens med min kropp (eftersom det gör det) och en kvinna som har erfarenhet av att dessa inte stämmer överens, är kvinnor. Men som en sorts underkategori till kvinna finns begreppen ciskönade kvinnor och transkvinnor. Varför man alls skiljer dessa åt är för att deras erfarenheter av förtryck skiljer sig åt.

Precis som att svarta och vita kvinnors erfarenheter av könsförtryck skiljer sig åt, är detta är viktigt att ha koll på. I alla fall om man vill ha en maktanalys som speglar verkligheten. Förtryck lever inte sida vid sida med varandra, de samverkar. Svarta kvinnor har inte bara erfarenhet av sexism och rasism - de har erfarenhet av rasistisk sexism. Transkvinnor har inte bara erfarenhet av misogyni och transfobi, de har erfarenhet av binär misogyni - av att cis-könade kvinnor räknas som "naturliga kvinnor" och cis-könade män som "naturliga män" och alla andra som "onaturliga."

Intersektionell analys belyser alla dessa maktstrukturer utan att rangordna dem. Jag kan förstå en del feministers motstånd mot en intersektionell analys som bara gör "kvinnokampen" mindre enad och inte bidrar med några lösningar. Men själv anser jag att det är bättre att ha en feministisk analys som speglar hur världen faktiskt ser ut än en som håller "en enad kamp" så helig att den hellre gör om verkligheten än förändrar analysen.

Jag tror fortfarande, som jag skrev i mitt förra inlägg, att det feminismen faktiskt behöver oroa sig för inte är frågan om transpersoners inverkan på analysen av kön, utan den röda tråd som går mellan konservativa motståndare till kvinnors rättigheter och dagens trans-exklusiva feminism.

Jag tror inte heller att den verkliga frågan för Den Stora Debatten Om Kön är om transkvinnor ska räknas som kvinnor och hör hemma i den feministiska rörelsen, utan varför en del av den feministiska rörelsen har en analys av makt som – tydligen – faller ihop som ett korthus om de tvingas acceptera transpersoners existens.

Det kräver en ganska hög nivå av okunskap för att vara så otroligt självsäker på hur kön fungerar att när ens maktanalys fallerar på grund av verkligheten så bestämmer man sig för att det är verkligheten som är problemet.