"So look me in my eyes, and whisper something fragile"

De som har privilegier måste övertalas att dela med sig av dem till de som inte har dem. De gör det ytterst sällan frivilligt. Som feminist är man ständigt medveten om detta. Man ser hur varje steg framåt kantats av motstånd som oavsett sakfråga sett ungefär likadan ut: "Det är jättebra att ni vann rättigheten att rösta/utbilda er/göra abort/osv, men kom inte här med nya krav för nu är allt jämställt." Varje rättighet kvinnor vunnit historiskt ses senare som ett naturligt steg, medan varje nytt krav kvinnor ställer ses som ”feminism run amok”.

Vi har alla spenderat en stor del av vår feministiska aktivism med att höra män förklara att de minsann aldrig skulle ha motsatt sig att kvinnor har rösträtt om de levde på den tiden, men att dagens feminism däremot går ”för långt” i sina krav på jämställdhet. Det intressanta är att de ofta delar samma argument som de män (och kvinnor) som var emot kvinnlig rösträtt. Även de som var emot kvinnlig rösträtt såg inte sig själva som att de var emot kvinnors rättigheter. De ansåg bara att rösträtten var att ta kvinnors rättigheter ”för långt” och att det i slutändan skulle ge alltför stora negativa effekter på samhället, vad gäller barn, familj, och kvinnors psyke.

Så även om dagens antifeminister ser sig som progressiva (sett ur gårdagens perspektiv) är det svårt att inte misstänka att de skulle befinna sig i motståndarlägret om kvinnlig rösträtt föreslogs idag

Det är intressant. Det är också intressant att titta på feminismen utifrån samma synsätt. Hur kommer framtidens feminister bedöma dagens feminister baserat på deras argument? Till exempel i debatten om biologiskt kön och könsidentitet. Vilka kommer ses som konservativa och vilka kommer ses som progressiva, oavsett hur de ser sig själva?

Grovt förenklat finns det idag två olika sidor inom feminismen i denna debatt.

En sida som har en intersektionell syn på förtryck och anser att om feminismen inte arbetar mot all form av könsförtryck, vare sig det riktas mot kvinnor, transkvinnor, transmän eller icke-binära, så kommer vi heller aldrig lyckas. Som anser att individen själv bäst kan bestämma vilket kön de har, och att samhället inte ska kräva att transpersoner på olika sätt ”bevisar” att de är detta kön.

Och en annan sida som - liksom anti-suffragetterna på sin tid - anser att det är viktigt med transpersoners rättigheter men att de förändringar som vissa feminister kräver skulle ha för stora negativa effekter på samhället och på kvinnokampen. Att möjligheten att ändra juridiskt kön efter hur man själv identifierar sig är ett hot, dels genom att man inte längre kommer mäta könsförtrycket av kvinnor eftersom det även kommer inkludera människor som fötts som ”män,” och dels för att de anser att män kommer påstå sig vara kvinnor för att kunna trakassera och våldföra sig på kvinnor i till exempel omklädningsrum, fängelser, offentliga toaletter och andra platser som ska vara kvinnoseparatistiska.

Båda dessa ”sidor” ser sig som de progressiva, och som de som för kampen mot könsförtryck framåt. Båda ser den andra sidan som bakåtsträvare som vill ta ifrån feminismen de segrar den hittills vunnit. Men hur kommer framtidens feminister bedöma dem/oss? Det vet vi inte.

Jag vet var jag själv står men jag vet inte med säkerhet om jag befinner mig på rätt sida, enligt framtidens feminister. Jag vet att jag tror att kön är biologiskt och att människor därför själva kan besluta vilket kön de har bättre än vilka könsdelar de föds med, men också att kön inte är binärt på det sättet vår kultur har utmålat det. 

Och jag vet att jag tycker att vissa feministers fokus på "basröst och penis" för att definiera någon som man fast personen själv anser sig vara kvinna, inte är något jag håller med om. Mest för att jag anser att feminismens mest grundläggande idé är rätten att bestämma över sin egen kropp, och att avkräva någon att skära av sig kroppsdelar eller genomgå medicinsk behandling för att accepteras som sitt kön därför är antifeministiskt. 

Och jag tror att en feminism som grundar sig på denna antifeministiska idé -  att rätten till sin egen kropp inte omfattar normbrytare - är helt fel väg för feminismen att ta. Men hur framtidens feminister kommer se på detta eller på dagens feministiska debatt i stort, kan jag så klart inte veta.