Så fort jag ser en dokumentär som utspelar sig på 90-talet kommer jag ihåg varför jag blev feminist. De som tror misogynin vi ser idag har grund i sociala medier, pornhub eller är något som har "importerats" på senare tid kan inte minnas 90-talet särskilt väl. De senaste åren verkar det dock som om någon bestämt sig för att ge flera av de kvinnor som var de mest hånade och bespottade av media under 90-talet upprättelse.
För mig som genomlevde hela min tonårstid under 90-talet är det lika delar upplyftande som smärtsamt att se dessa historier berättas om igen med 2020-talets och en nu 40-årig kvinnas blick.
Först ut var Marcia Clark, åklagaren i OJ Simpsons-åtalet, som under 90-talets mest bevakade rättegång fick sin frisyr hånad, längden på sina kjolar kritiserad och sin förmåga som mamma ifrågasatt, plus gamla topless-bilder publicerade i tabloidpressen. Såklart. Det här är ju 90-talet, då mansgrisiga män kunde sitta i TV och förolämpa offentliga kvinnors utseende och absolut ingen blev cancelled. Men i TV-serien American Crime Story: The People v. OJ Simpson får Marcia Clark revansch. Serien fokuserar lika mycket på rasismen i rättsväsendet som misogynin i media och halvvägs in börjar man allvarligt fundera på vad som är så fucking fel med cancel culture egentligen.
Sen kom filmen I, Tonya om Tonya Harding – en av 90-talets kanske mest vilified kvinna förutom möjligen Monica Lewinsky. Men filmen fokuserar istället på (vit) arbetarklass och relationsvåld och ser Harding som en riktig person istället för superskurken i en mediasaga. Filmen kom samma år som metoo och med ungefär samma budskap nämligen att kvinnor som berättar sina historier inte måste vara perfekta, oskuldsfulla offer. Deras berättelse måste räknas ändå.
På tal om metoo var det en annan bespottad 90-talshjälte som fick upprättelse under den rörelsen. Anita Hill som 30 år innan metoo vågade berätta sin historia om hur hon trakasserats sexuellt av en högt uppsatt man, visade vägen för de samtal om sexuella övergrepp vi har idag.
I nyligen släppta dokumentären Framing Britney Spears får vi kanske inte veta så mycket om Britneys nuvarande mentala tillstånd men vad vi definitivt FÅR är en insikt i är hur förjävligt sexistiskt hon behandlades av media på 90-talet när hon valde att lämna sin för mediamän ofarliga oskuldspersona bakom sig och istället uppvisade sin sexuella sida, utan att vi feminister protesterade särskilt mycket.
Och i dagarna såg jag den nyutkomna dokumentären om Spice Girls på SVT och kom återigen ihåg varför jag blev feminist på just 90-talet. Som till exempel när megapopulära programledaren Chris Evans vägde Victoria Beckham i TV några veckor efter att hon fött barn. Jag bodde själv i London under denna tid. Inget gällande engelska TV-profilers misogyni är överdrivet, tro mig.
En av de största revanscherna över 90-talets misogyni måste dock vara Monica Lewinsky. Monica Lewinsky började ta tillbaka sin story 2015 när hon gjorde sitt Ted Talk om nätmobbing, slut-shaming och mediauthängningar av privatpersoner. Och igår visade sista avsnittet av serien Impeachment: American Crime Story om Bill Clinton-skandalen. Den plågsamma historien om hur 90-talets media förvandlade en gift amerikansk presidents affär med en 20-årig praktikant till en historia om en skamlös mansslukerska som ”förförde” sin stackars chef. TV-serier ger Monica Lewinsky och, paradoxalt nog även Linda Tripp, en annan bespottad kvinna under 90-talet, den upprättelse de förtjänar efter det seklets värsta mediedrev.
Något som Monica Lewinsky i och för sig själv gjorde rätt bra själv när hon i en intervju med John Oliver härom året förklarade varför hon trots ändlösa Lewinsky-skämt aldrig ändrat sitt namn. ”I think it was the principle of it. Bill Clinton didn’t have to change his name. Nobody’s ever asked him did he think he should change his name. So I think that’s an important statement.”
No comments:
Post a Comment